En andra chans

Första manuset förtjänar en andra chans, innan jag släpper det och går vidare för att ge andra manuset en ärlig chans. Det går inte att klippa banden riktigt än. En dag ska jag skriva ett avskedsbrev till mina karaktärer men innan dess får de lite mer av min tid, vi har ändå hängt i över tre år så varför inte?

I april dök möjligheten att skicka till en ny testläsare upp och efter det föddes åter hopp och lust att fortsätta. Det är fantastiskt vad ett par nya ögon kan göra. Självklara saker jag inte tänkt på tidigare uppenbarar sig och det har väckt lusten att testa igen, tänka ut nytt, tänka ut bättre. Vad händer om jag gör så här?
Den här historien har redan blivit refuserad och det finns en frihet i det, det finns inget att förlora. Nu kan jag göra vad jag vill med den. Det har jag naturligtvis kunnat hela tiden, men jag fattar det nu. Jag älskar verkligen återkoppling.

I tidigare inlägg skrev jag att manuset kanske har gjort sitt och mår bäst av att glömmas bort ett tag men det var alltså lättare sagt än gjort. Skrivåret 2020 har också varit lite oklart, förutom att jag sökt olika utbildningar och funderat på vem mitt författarjag är (svaret har ännu inte gett sig till känna). Men nu blir planen att redigera en vända till innan sommaren och testa på nytt hos förlag.

Hade det inte varit för det nyfunna hoppet hade jag tänkt publicera delar av manuset här, kanske hela, men avvaktar med det. Att bygga på den här sidan med mitt skönlitterära skrivande får helt enkelt vänta, även om jag är nyfiken på om det skulle ge någon respons.

Samtidigt fortsätter jag skissa på innehåll och struktur till andra manuset. Blir jag antagen till någon skola så blir det projektet att jobba med. Så på sätt och vis passar det bra. Andra manuset känns väldigt mycket som ett höstprojekt, en berättelse som verkar vilja utspela sig till största delen i ett mörkt sovrum i en trång lägenhet. Sorgligt men hoppfullt mot slutet, det verkar vara en återkommande grej.

 

 

 

 

Mellan två manus

Jag passar på att uppdatera bloggen nu eftersom jag är mellan två manus.
Det första skickade jag ut till förlag i höstas och under vintern kom den ena refuseringen efter den andra. Inte helt oväntat. Att bli refuserad på första försöket är inte svårt att acceptera. Däremot är det svårt att acceptera att det här manuset kanske har gjort sitt och mår bäst av att glömmas bort ett tag – jag har ju lagt ner så mycket tid och energi på det. Det hänger sig envist kvar och stjäl fokus medan formen för mitt nästa projekt inte riktigt vill ge sig till känna.

Så för att skingra tankarna pillar jag med lite annat medan jag funderar på hur resten av skrivåret 2020 ska se ut. Att skriva, har jag med tiden upptäckt, består av en mängd små processer. Det är processen i att skriva en text och alla delar den består av men också processen i att utveckla sig själv som skrivande människa. Just nu letar jag bland folkhögskolornas olika distansutbildningar i skrivande och tänker att det vore både ett vettigt och nyttigt nästa steg.

Men då är det det här med ansökningar, projektbeskrivningar och det personliga brevet. Att sätta ord på vem man är som den där skrivande människan jag så gärna vill vara. Genast känns det mer än lockande att skriva om några scener i manuset istället.

I vintras läste jag en distanskurs i litteraturvetenskap med inriktning på läsandet och skrivandets praktiker och där ställdes frågan om vad jag vill med mitt skrivande, vilken typ av litteratur jag står för. Och det blev högst aktuellt när jag skickade in mitt manus till förlag. Följebrevet! – så mycket svårare att skriva än själva boken. Vem är jag och vad har jag skrivit och varför och vem riktar jag mig till. Vad handlar det här om, egentligen?

Svåra och jobbiga frågor. För här går det inte längre att hitta på lite hur som helst, det här ska en helst veta. Vara säker på. Det blir lättare att sälja in sig då. Övertyga både kursansvariga och förläggare om att en är värd att satsa på. Men det är något jag aldrig varken tyckt om eller varit bra på (jag misstänker att det andra är ett resultat av det första). Men jag vet att jag måste ta tag i det.

Så här befinner jag mig nu när jag publicerar en ny version av bloggen och av mig själv som skrivande person. Någon med författarambitioner som drömmer att bli utgiven. Men då krävs det nog att jag får de där övergripande delarna på plats och funderar på hur jag ska utveckla mig själv och mitt skrivande. Jag har en aning om vart åt det barkar. Om jag lyckas sätta ord på det återstår att se. På återseende.