Med osäker känsla för stil

Jag älskar att lära mig nya saker (hatar att vara nybörjare) och när jag väl bestämmer mig för att göra något vill jag lära mig allt. Genast. Skrivandet inget undantag.

Som tur är skrivs det mycket om att skriva. Befinner man sig i början av sina ambitioner är det bara att kasta sig ut bland böcker, tidningar, bloggar, poddar, kurser. Det finns verkligen hur mycket som helst för att hitta inspiration, komma igång och komma vidare. Och det har blivit många böcker, tidningar, bloggar, poddar och ett par kurser. För att inte tala om antalet lästa böcker genom livet där varje (nåja, många i alla fall) avslutad berättelse har spätt på känslan: jag vill också göra det där. Och samtidigt väckt frågorna: Kan jag göra det där? Och hur gör man?

En författare jag lyssnade till i vintras uttryckte det bra om det att vilja skriva själv. Man går och ser punkbanden spela, sedan vill man starta sitt eget band och göra sin egen musik. Precis så. 

Men nu när jag kommit en bit på vägen och sedan länge googlat sönder orden gestaltning, dramaturgi och karaktärsutveckling börjar de svårare frågorna ta upp mer plats. De som det inte finns lika enkla svar på och där åsikterna är många. Vad är det egentligen som gör att en text verkligen får liv? Vad är det som gör att vissa berättelser griper tag i en medan andra inte gör det, att en del författare går att känna igen i en enda mening, att man kan säga att det där är så typiskt för hen. Det unika, den egna rösten, uttrycket en avundas.
Begreppet stil dyker upp. 

Litterär stil omnämns ofta men det verkar råda skilda meningar om vad som utmärker den, vad som är ett stilfullt språk. Och har det bara med språket att göra, eller mer med berättarteknik? En kombination? En del säger att det inte är något en ska tänka för mycket på, att den ibland inte ens är relevant beroende på vad man skriver. På andra ställen tycks det vara helt avgörande. Beroende på ambition? På genre? Typen av berättelse och innehåll? Om det ska anses vara konst eller underhållning? Om en nu ska skilja på dem, det ska man säkert tycker någon.

Kanske finns det inget enkelt svar, kanske hänger det tätt samman med det som gör oss till människor, summan av våra erfarenheter, influenser, kunskaper och allt annat vi samlar på oss genom livet och som formar vårt sätt att tänka och uttrycka oss? Eller är det en tanke född ur mitt akademikerkomplex, jag kanske bara inte fattar? Mina universitetspoäng i litteraturvetenskap är fortfarande relativt få. Kanske kommer jag från fel miljö och bakgrund.

Med mitt första försök till manus bar jag runt på idén om att nu ska jag skriva på riktigt. Det där med ”stil” var nog något jag var alldeles för medveten om, men inte riktigt förstod. Jag ville bara att det skulle kännas speciellt, det måste låta rätt, inte som mina vanliga svamliga tankar, det måste låta som en litterär text. Gärna med semikolon. När jag väl vågade släppa iväg mina första utkast till en testläsare fick jag responsen att det lät som om jag försökte få texten att låta litterär, men att det som personen alltid gillat med mina andra texter istället saknades. 

Och jag tror det var problemet. Jag försökte skriva en roman. Det var ju det jag bestämt mig för att göra och jag höll fast i det där manuset ganska länge, för jag hade ju lagt ner så mycket arbete och tid på det. Och jag var så stolt över att jag klarat av att skriva ett helt manus, med kapitel och indrag på rätt ställe. Stor bokstav och punkt, duktigt (och på tok för många semikolon som fick strykas och kanske lika delar hybris). Det var ändå ett manus som de som läste tyckte hade kvalitéer, bra för att vara det första och så vidare. Men som helhet lyste det nog ändå igenom, att jag inte från början landat i mina egna ord, tankar och idéer om själva skrivandet. 

Detta är för mig den svåraste biten, att våga lita på att mina ord och idéer duger. Efter fler böcker och kurser och halvvägs genom mitt andra manus har jag åtminstone släppt tanken på att mitt skrivande måste leva upp till några speciella litterära nivåer för att räknas. Självklart vill jag att det ska bli bra, jag saknar inte ambitioner, men det viktiga är att det känns kul, utvecklande och utmanande. Det jag vill är att ge någon en läsupplevelse som förhoppningsvis väcker känslor.

Så jag försöker landa i att det är okej att vara osäker på det här med stil, språk, uttryck. Att hur jag väljer att binda samman orden för att skapa mening, för att undersöka och förstå, för att gestalta en känsla eller ett tillstånd är det som är just min stil och att det inte finns något annat att utgå ifrån, att den är och får vara summan av mina försök och att fortsätta försöka är allt jag kan göra. Och att det som ska utmärka mitt skrivande är något som, hoppas jag, kommer med tiden, med att utvecklas som människa, genom att leva och lära. Och skriva.

För hur spännande vore det om det gick att läsa sig till alla svar i en bok?

Komma bort, komma hem.

Förra året, en av sommarens sista dagar. Innan hösten och vintern, när det fortfarande kändes som att allt var på väg åt rätt håll. Stora barnet hade precis börjat förskoleklass och ny skola. På eftermiddagen träffade jag hans lärare, han låste av misstag in sig på toaletten, stod plötsligt skärrad och snyftande i dörren till klassrummet där vi satt, vi hade inte hört honom ropa, tillslut hade han lyckats ta sig ut ändå. Det var inte mycket att välja på, med lillebror i vagnen styrde vi snabbt stegen mot närmsta glasscafé som plåster på såren, känslomässigt uppskruvade båda två. Just då ringde telefonen och hösten tog en helt ny vändning.

Tidigare, under våren, hade jag sökte flera kurser i skrivande. Universitet och så en folkhögskola. Jakobsbergs folkhögskola, som jag gärna ville komma in på. Men jag fick beskedet att jag stod som reserv och så blev jag antagen till en kurs på Linnéuniversitetet istället. Såg fram emot det och tänkte inte så mycket på det andra, lite besviken såklart men men. Dagen innan samtalet satt jag dessutom på café och skrev tretusen ord för att sammanfatta en ny idé som kändes (och fortfarande känns) jättespännande.

Men så var det kursansvarig på Jakobsbergs författarskola som ringde upp den där sista sommardagen för att erbjuda mig en plats. Jag var tvungen att bestämma mig inom någon timma. Ringde min man medan glassen smälte så att han kunde försäkra mig om att det var precis vad jag borde göra. Jag var ju permitterad. Tiden fanns, stödet fanns. Bara att köra. Så jag tackade ja, såklart.

Och så var det bara att plocka jag upp projektet jag sökt in med och åka till närträffen i Stockholm. Nervös som sjutton. Jag hade ju inte alls arbetat med texten, egentligen inte skrivit ett ord sedan jag fick reservbeskedet, trodde inte jag skulle skriva mer på det. Den där andra idén dök ju upp. När kursen började hade jag ett ungefärligt synopsis och två a4 med dubbelt radavstånd. Försökte skaka av mig känslan av att vara en bluff, skrev så fingrarna blödde på tågen upp still Stockholm. Skakade liv i karaktärerna, fick verkligen ruska om dem helt brutalt.

Det blev bra ändå. nervositeten rann av mig snabbt. Det är väldigt sällan går jag in i ett nytt rum med främmande människor och känner mig bekväm, varken bildligt eller bokstavligt. Oftast vill jag försvinna in i ett hörn, blir nervös, får högt ångestpåslag, vet inte vad jag ska säga, säger något jag själv tycker lät konstigt som fort orden lämnat munnen, får ännu högre ångestpåslag. Det är inte ofta jag upplever en så stark känsla av samhörighet i ett sammanhang. När jag satt där i klassrummet på skolan, det var som att landa i mig själv, att det är här jag ska vara. Kanske inte just i ett klassrum på en folkhögskola, men i ett skrivande sammanhang.

Det fanns en tid i mitt liv då jag gärna gjorde upp planer. Femårsplaner, årsplaner, planer för kommande månad, veckor, för dagen. Jag ägnade orimligt mycket tid åt mål och personlig utveckling. Gärna med målet att bli en bättre och lyckligare människa. Oklart varför så här i efterhand, det ledde inte heller till något bra, det ledde till utmattningsdepression och sjukskrivning. Fortfarande är det en svår balansgång för mig, den att vilja utvecklas men utan att det blir för mycket stress, krav och prestationsångest. Men i höstas så kände jag suget, jag vill jag göra upp planer igen. Stora, fantastiska, magiska drömlika planer om skrivandet och texter och samtal och litteratur och berättandet.

Kursen avslutades nu i december, strax innan jul. Jag anade att ett bakslag skulle komma. Det är typiskt för mig, min personlighet, att jag kan gå helt upp i något och ignorera allt annat omkring mig, jag blir för känslomässigt investerad. När vad det än är jag investerat mig i tar slut känner jag mig alltid nedstämd, ensam och lite borta, tom. Det tar ett tag att hitta tillbaka till vardagen igen. Och den här vintern blev det extra svårt. Eftersom allt inte alls gick åt rätt håll i samhället i övrigt, som känslan var i augusti. Isoleringen från andra människor, att inte ha mycket att se fram emot, bristen på intryck. Det tär, speciellt för någon med psykisk ohälsa i bagaget.

När möten och samtalen lyser med sin frånvaro är det tur att skrivandet fortfarande finns. Och det digitala ändå, platser att hålla kontakten på. I vinter och till våren ska jag inte gå kurser, jag ger istället mig själv tid till att fokusera på livet, på de där planerna, på hur jag kan få hålla på mer med det här, skrivandet, orden, berättandet. Vad jag vill att nästa kapitel i mitt liv ska innehålla och drömmer om tiden när vi kan träffas igen, på caféer, gräsmattor, i parker, över ett glas vin, på mässor och event.

Tills dess håller jag stadigt i pennan, fingrarna på tangenterna och skriver. Projektet jag arbetade med under krusen är halvvägs och jag siktar på att kunna skicka det till testläsare i mars. Har dessutom fått ett fint erbjudande från en tidigare lärare på en annan kurs som vill läsa. En extra morot. Jag tycker inte om att prata för mycket om det jag håller på med men jag tar med mig det från kursen, att våga släppa in, att prata om det, att berätta, att dela. Så mer om projektet kommer. Och förhoppningsvis blir det mer tid för reflektioner kring skrivandet här nu också.

Tills nästa inlägg. Ta hand om er och dröm stora drömmar.

En annan blick

Under våren har jag haft äran att få vara testläsare av två manus. Förtroenden jag är väldigt glad över. I gengäld har jag fått mitt eget manus granskat inför en sista omskrivning. Och den är så värdefull, den andra blicken. Nya ögon som ser det jag inte kunnat sätta fingret på själv men som ändå skavt. Eller det som  fingret borde ha satts på (backspace) men som undvikits allt för länge.

Två saker står ut från det att ge och få återkoppling. Den första: en riktigt stor tidsmiss i min historia. Helt obegripligt att jag inte sett det förrän nu. Här har jag gått och tänkt att jag färdigställde manuset för ett år sedan och ångesten över att jag redan skickat in till mina favoritförlag växer för varje sådan upptäckt. Men jag antar att det hör till utvecklingen av mitt oerfarna författarjag. Den andra upptäckten är hur roligt det är att test- och korrekturläsa. Och hur fantastiskt det är att upptäcka nya saker att gilla, att vilja bli bättre på. Det ger både motivation och energi.

Det är något meditativt att gå in i en text och fokusera på detaljerna. Men även i växlingarna mellan att se helheten i teman och handling till orden som bygger upp det, hur språket fungerar. Det är något som känns mer och mer lockande att utforska. Kanske bor det en lektör, redaktör, manusutvecklare eller annan nörd jämte författaren i mitt ordhärjade hjärta.

Som en parentes har jag alltid velat vara en nörd. En gång köpte jag frön för att driva upp egna kaktusar i ett försök att skaffa mig en hobby. De är alla sedan länge döda. Men skrivandet, jag kan omöjligt se hur jag skulle kunna ta död på det. Ju mer skrivrelaterat i livet, desto bättre.

Det har hur som helst blivit ännu tydligare i vilka delar av romanbygget jag helst befinner mig. Jag fortsätter pilla med redigering och detaljer i det manus jag kallar det första. Älskar att ha en hel text att jobba med. Det svåraste är att sätta igång och skriva nytt, där jag fortfarande är med det andra projektet. Kanske är den här sista redigeringsrundan ett prokrastinerande inför att skriva råmanus igen, men det är ett behagligt och givande sådant. Förhoppningsvis leder det också till en ny inskickning och kanske något mer, om allt till slut landar på rätt plats.

En andra chans

Första manuset förtjänar en andra chans, innan jag släpper det och går vidare för att ge andra manuset en ärlig chans. Det går inte att klippa banden riktigt än. En dag ska jag skriva ett avskedsbrev till mina karaktärer men innan dess får de lite mer av min tid, vi har ändå hängt i över tre år så varför inte?

I april dök möjligheten att skicka till en ny testläsare upp och efter det föddes åter hopp och lust att fortsätta. Det är fantastiskt vad ett par nya ögon kan göra. Självklara saker jag inte tänkt på tidigare uppenbarar sig och det har väckt lusten att testa igen, tänka ut nytt, tänka ut bättre. Vad händer om jag gör så här?
Den här historien har redan blivit refuserad och det finns en frihet i det, det finns inget att förlora. Nu kan jag göra vad jag vill med den. Det har jag naturligtvis kunnat hela tiden, men jag fattar det nu. Jag älskar verkligen återkoppling.

I tidigare inlägg skrev jag att manuset kanske har gjort sitt och mår bäst av att glömmas bort ett tag men det var alltså lättare sagt än gjort. Skrivåret 2020 har också varit lite oklart, förutom att jag sökt olika utbildningar och funderat på vem mitt författarjag är (svaret har ännu inte gett sig till känna). Men nu blir planen att redigera en vända till innan sommaren och testa på nytt hos förlag.

Hade det inte varit för det nyfunna hoppet hade jag tänkt publicera delar av manuset här, kanske hela, men avvaktar med det. Att bygga på den här sidan med mitt skönlitterära skrivande får helt enkelt vänta, även om jag är nyfiken på om det skulle ge någon respons.

Samtidigt fortsätter jag skissa på innehåll och struktur till andra manuset. Blir jag antagen till någon skola så blir det projektet att jobba med. Så på sätt och vis passar det bra. Andra manuset känns väldigt mycket som ett höstprojekt, en berättelse som verkar vilja utspela sig till största delen i ett mörkt sovrum i en trång lägenhet. Sorgligt men hoppfullt mot slutet, det verkar vara en återkommande grej.

 

 

 

 

Mellan två manus

Jag passar på att uppdatera bloggen nu eftersom jag är mellan två manus.
Det första skickade jag ut till förlag i höstas och under vintern kom den ena refuseringen efter den andra. Inte helt oväntat. Att bli refuserad på första försöket är inte svårt att acceptera. Däremot är det svårt att acceptera att det här manuset kanske har gjort sitt och mår bäst av att glömmas bort ett tag – jag har ju lagt ner så mycket tid och energi på det. Det hänger sig envist kvar och stjäl fokus medan formen för mitt nästa projekt inte riktigt vill ge sig till känna.

Så för att skingra tankarna pillar jag med lite annat medan jag funderar på hur resten av skrivåret 2020 ska se ut. Att skriva, har jag med tiden upptäckt, består av en mängd små processer. Det är processen i att skriva en text och alla delar den består av men också processen i att utveckla sig själv som skrivande människa. Just nu letar jag bland folkhögskolornas olika distansutbildningar i skrivande och tänker att det vore både ett vettigt och nyttigt nästa steg.

Men då är det det här med ansökningar, projektbeskrivningar och det personliga brevet. Att sätta ord på vem man är som den där skrivande människan jag så gärna vill vara. Genast känns det mer än lockande att skriva om några scener i manuset istället.

I vintras läste jag en distanskurs i litteraturvetenskap med inriktning på läsandet och skrivandets praktiker och där ställdes frågan om vad jag vill med mitt skrivande, vilken typ av litteratur jag står för. Och det blev högst aktuellt när jag skickade in mitt manus till förlag. Följebrevet! – så mycket svårare att skriva än själva boken. Vem är jag och vad har jag skrivit och varför och vem riktar jag mig till. Vad handlar det här om, egentligen?

Svåra och jobbiga frågor. För här går det inte längre att hitta på lite hur som helst, det här ska en helst veta. Vara säker på. Det blir lättare att sälja in sig då. Övertyga både kursansvariga och förläggare om att en är värd att satsa på. Men det är något jag aldrig varken tyckt om eller varit bra på (jag misstänker att det andra är ett resultat av det första). Men jag vet att jag måste ta tag i det.

Så här befinner jag mig nu när jag publicerar en ny version av bloggen och av mig själv som skrivande person. Någon med författarambitioner som drömmer att bli utgiven. Men då krävs det nog att jag får de där övergripande delarna på plats och funderar på hur jag ska utveckla mig själv och mitt skrivande. Jag har en aning om vart åt det barkar. Om jag lyckas sätta ord på det återstår att se. På återseende.