Vägen framåt går genom mörka nätter

När jag började skriva det här i går var klockan nästan fyra på morgonen och jag hade nyss vaknat av att sängen och allt i den var vått av kiss. Bara att tända lampan, trösta fyraåringen, tvätta av oss och börja bädda om. Sedan blev jag liggandes och kunde inte sluta tänka på sömnen jag gick miste om för varje sekund jag fortfarande var vaken, eller på hur trött jag varit de senaste veckorna, hur trött jag kommer vara när jag vaknar, hur tiden, åter igen, inte verkar räcka till.

Nu är klockan halv ett på natten, snart ett dygn senare. Jag borde ha somnat om i går, jag borde sova nu, men jag kan inte, sömnlösheten är tillbaka och i skrivandets stund gör jag mitt bästa för att inte drunkna i känslor av oro och uppgivenhet. Bakom kulisserna lurar förtvivlan och sorg. Sorg över saker jag inte riktigt kan greppa: att jag har drabbats hårdare än jag kanske vill förstå trots att det gått över ett år, att jag fortfarande är så begränsad. Jag känner mig frisk men är sjuk, någonstans finns en osynlig gräns jag inte får passera, men jag vet inte exakt var den gränsen går.

Något av det svåraste med utmattningssyndrom är att det är så mycket upp till en själv när alla behandlingar är över; hur ska jag kunna avgöra var på skalan mellan sjuk och frisk jag befinner mig? Varje gång jag känner att nu så börjar det nog ordna upp sig så tvingar kroppen mig tillbaka, hjärnan släcker ner synapser. Två steg framåt, ett kliv bakåt. Jag letar efter gränsen att förhålla mig till, förstår att jag är på väg att gå över den men kan ändå inte säga vad den består av.

Jag står avväpnad inför livet, avväpnad och tomhänt, handfallen utan strategier eller taktik. Insikten om mig själv och min sjukdom är min enda väg framåt men den räcker inte alltid så långt. Jag har insett saker i kubik det senaste året men det är som att det inte riktigt fäster, det går inte att omvandla till praktiska verktyg eftersom jag ofta saknar energin till att verkligen ta tag i mina rutiner. Det blir på något sätt utmattningssyndromets moment 22.

Sjukdomen gör mig trött och ledsen och för att bli bättre behöver jag vara pigg och glad för att orka ta tag i saker men när jag tar tag i för mycket så blir jag trött och ledsen igen och det gör mig ledsen att inte kunna ta tag i de saker jag vill.

Det behövs inte mycket för att gråten ska börja stiga i bröstet i takt med stressen. Jag vet vad som händer om jag inte får vila och när de stunderna blir försvinnande små är det som att tiden springer i väg med dem och jag kan bara se dem på håll, precis utom räckhåll och jag vet inte hur jag ska få dem tillbaka. Små saker börja falla sönder, allt är så skört; jag orkar inte leva mig in i vad jag läser, finner ingen glädje i att vara kreativ, vill bara sova, tankarna är tröga som sirap. Det är dåliga tecken. Eller …  kanske är det bra tecken. Jag ska ju lära mig att lyssna på kroppens signaler, jag borde ha lärt mig det nu.

Upprepar det för mig själv: det är kroppens signaler, ren biologi, inte ett kvitto på ditt misslyckande.

Men när livet trycker upp en mot väggen är det svårt att ta ett steg tillbaka och betrakta det från håll, med hälsosam distans. När det börjar stå en upp i halsen är det svårt att ta de där djupa andetagen och när tröttheten jagar ut den lilla gnutta hopp en närde om en trevlig förnöjsam tillvaro är det lätt hänt att en bara vill ställa sig på balkongen och skrika rakt ut, speciellt när en vaknar mitt i natten i blöta lakan och upptäcker att man blivit kissad på.

Alla tankar får såklart orimliga proportioner såhär på natten när allt känns mörkt och hotfullt, men kanske är det här vägen framåt går, via sömnlösa nätter som en påminnelsen om var jag aldrig vill hamna igen, en varningsklocka om att även om jag inte kan se gränsen framför mig så är det nu jag måste backa, innan jag går över den, för på andra sidan finns inget bra att hämta.

Jag är medveten om vad jag behöver göra, hur jag ska prioritera: mat, sömn, motion, vila, återhämtning, lust. Men först behöver jag öva på att inte vara så hård mot mig själv, att det går att landa i känslan att det är okej med bakslag, att det inte betyder att jag aldrig kommer bli friskare än så här. Det finns en väg, genom mörka nätter bär den sakta men ganska säkert framåt, om jag bara kan lyfta blicken mot någon ljuspunkt längre bort och se förbi allt det svarta.

Det är alltid mörkast före gryningen.
Välkommen in i en utmattningshjärna mitt i natten.

 

Livet efter, just nu och vägen framåt

Jag upptäckte nyligen kontot @boktitelpoesi och blev inspirerad att illustrera ett inlägg med min egna ihopsatta titlar. Det kom att handla om hur livet är nu, ett tag efter att jag ”gått in i väggen”, och hur skrivandet blev min räddare i nöden.

Väggen. Räddare i nöden, att skriva. Marlen Haushofer, J.D Salinger och Stephen King.

 

 

 

 

 

 

 

 

Om tio år, eller kanske till och med fem, när jag ser tillbaka så kommer det finnas ett liv före tjugosjutton och ett efter. Det finns alltid brytpunkter i livet, de stora förändringarna, både välkomna och ovälkomna. Den här var egentligen varken eller, den smög sig på som hösten och plötsligt var allt mörkt och bedrövligt.

Nu är det lite som att stå i en korsning, men det handlar inte så mycket om vilken väg jag ska välja för att ta mig framåt, utan snarare om vad jag ska fortsätta bära med mig. Ryggsäcken har varit för tung, benen vek sig till slut, det gick inte mer. För att orka fortsätta, åt vilket håll det än blir, så behöver jag göra mig av med en del gammal bråte. Därför skriver jag, så att jag kan namnge allt jag släpar på och förhoppningsvis snart plocka bort det ur mitt liv.

Min prestationskollaps (nytt ord för utbrändhet och gå in i väggen) var inte väntad men ändå ganska självklar så här i efterhand. Jag trodde aldrig att jag befann mig i riskzonen. Nu när jag ser tillbaka förstår jag att jag varit där inne och härjat en hel del innan jag blev sjuk och att jag dessutom varit deprimerad flera gånger tidigare utan att riktigt ha förstått det, eller vågat söka hjälp.

Jag är inte sjukskriven längre, varken för utmattningssyndrom eller depression, och tidigare i veckan hade jag mitt sista samtal med min psykolog, även om jag gärna hade haft fler så är den tiden slut. Men kan jag säga att jag är frisk nu bara för att sjukskrivningen tagit slut? Det vet jag inte. Mår jag bättre? Ja, absolut. Men hur ska jag kunna veta att det inte bara är tillfälligt eller på grund av medicinen? Och hur dåligt kan jag må framöver utan att det behöver betyda att jag ramlat ner i hålet igen?

Det är det svåra med utmattningssyndrom och depression. Det finns inga tydliga ramar; det finns inget gips som tas av, inga stygn tas bort, inga blåmärken försvinner. Jag har hela tiden sett hel ut medan jag var trasig.

Jag trodde att jag var tvungen att vara stark för att bli hörd, för att bli sedd, för att vara värd något. Så jag brukade hålla allt det där dåliga för mig själv men helst av allt har jag ändå velat bli lyssnad på och förstådd, det vill väl alla. Jag har aldrig riktigt vågat ta chansen bara, för att få den upplevelsen, och jag har inte vetat vart jag skulle vända mig. Jag har länge sörjt över någon eller något jag aldrig riktigt haft istället för att leta på nya ställen; som min psykolog sa, du kommer inte hitta någon apelsinjuice i järnhandeln hur många gånger du än går dit.

Konsten att vara kvinna, konsten att leva innerligt. Komma rätt, komma fel och komma till punkt. Caitlin Moran, Ted Harris och Ann Lagerstrkm, Lynne Truss och Eva Haldinger.

Någonting jag har förstått nu, som blev tydligt med liknelsen ovan och som jag tar med mig, är att det är en konst att leva och inte en konst som man till varje pris måste behärska, utan en konst att låta sig inspireras av. Man kommer hamna rätt lika många gånger som man kommer hamna fel, men en sak jag verkligen tror är viktigt är att kunna sätta punkt för en del saker i livet. Jag tänker inte låta gammal sorg och ångest tynga ner mig så mycket som den fått göra. Jag har alla förutsättningar att göra något bra av det istället. Som Carrie Fisher sa: ”Take your broken heart, make it into art.”

Jag är inte sjukskriven längre men det betyder inte jag är frisk. Lång tid framöver måste jag tänka på hur jag planerar mitt liv, akta mig för överbelastning och se till att jag alltid har gott om tid för återhämtning. Jag tror jag är på god väg nu: jag lyssnar på min kropp, tar mina behov på större allvar och jag vet framför allt, att jag måste fortsätta prata om det som är tungt och jobbigt. Och att ett bra samtal inte måste bygga på en lång relation, möjligheten till givande samtal finns i alla möten (note to self).

Jag står i någon slags livs-korsning, utanför en järnhandel, sugen på juice, men det finns ingen anledning att gå in och fylla på ryggsäcken med mer skrot. Skulle du öppna den och titta efter skulle du hitta en hel del gammal smärta, noga hoprullad och tätt packad jämte små hårda bollar av sorg och skam. Där ligger dödsångesten som en stor tegelstenen, mobbningen ligger någonstans i botten som en hög blöta illaluktande strumpor. Misslyckade relationer trängs med dåliga val. Allt det där har plockats upp i ljuset de senaste månaderna och det har varit svårt. Men bra, att skriva om det men framför allt att prata om det.

Att leva ett liv, inte vinna ett krig. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, ensamma tillsammans. Anna Kåver, Tom Malmquist, Jörgen Löwenfeldt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte riktigt varför jag bär omkring på det fortfarande. Möjligheten finns ju att bara ställa ryggsäcken utanför järnaffären och gå vidare, leta efter apelsinjuicen på ett annat ställe. Livet är ju ändå fullt av möjligheter, varje dag är en ny chans och hur mycket den ofrivilliga ensamheten än tränger sig på så finns det människor jag kan vara ensam tillsammans med, jag vet det nu.

En dag i framtiden när jag ser tillbaka på den här tiden vill jag minnas det som att det var här jag satte punkt för sorger jag burit på, de beteenden som varit skadliga, att jag började förstå nyanserna i ensamhet bättre och framför allt att det var tjugosjutton jag började skriva på riktigt.