Livet efter, just nu och vägen framåt

Jag upptäckte nyligen kontot @boktitelpoesi och blev inspirerad att illustrera ett inlägg med min egna ihopsatta titlar. Det kom att handla om hur livet är nu, ett tag efter att jag ”gått in i väggen”, och hur skrivandet blev min räddare i nöden.

Väggen. Räddare i nöden, att skriva. Marlen Haushofer, J.D Salinger och Stephen King.

 

 

 

 

 

 

 

 

Om tio år, eller kanske till och med fem, när jag ser tillbaka så kommer det finnas ett liv före tjugosjutton och ett efter. Det finns alltid brytpunkter i livet, de stora förändringarna, både välkomna och ovälkomna. Den här var egentligen varken eller, den smög sig på som hösten och plötsligt var allt mörkt och bedrövligt.

Nu är det lite som att stå i en korsning, men det handlar inte så mycket om vilken väg jag ska välja för att ta mig framåt, utan snarare om vad jag ska fortsätta bära med mig. Ryggsäcken har varit för tung, benen vek sig till slut, det gick inte mer. För att orka fortsätta, åt vilket håll det än blir, så behöver jag göra mig av med en del gammal bråte. Därför skriver jag, så att jag kan namnge allt jag släpar på och förhoppningsvis snart plocka bort det ur mitt liv.

Min prestationskollaps (nytt ord för utbrändhet och gå in i väggen) var inte väntad men ändå ganska självklar så här i efterhand. Jag trodde aldrig att jag befann mig i riskzonen. Nu när jag ser tillbaka förstår jag att jag varit där inne och härjat en hel del innan jag blev sjuk och att jag dessutom varit deprimerad flera gånger tidigare utan att riktigt ha förstått det, eller vågat söka hjälp.

Jag är inte sjukskriven längre, varken för utmattningssyndrom eller depression, och tidigare i veckan hade jag mitt sista samtal med min psykolog, även om jag gärna hade haft fler så är den tiden slut. Men kan jag säga att jag är frisk nu bara för att sjukskrivningen tagit slut? Det vet jag inte. Mår jag bättre? Ja, absolut. Men hur ska jag kunna veta att det inte bara är tillfälligt eller på grund av medicinen? Och hur dåligt kan jag må framöver utan att det behöver betyda att jag ramlat ner i hålet igen?

Det är det svåra med utmattningssyndrom och depression. Det finns inga tydliga ramar; det finns inget gips som tas av, inga stygn tas bort, inga blåmärken försvinner. Jag har hela tiden sett hel ut medan jag var trasig.

Jag trodde att jag var tvungen att vara stark för att bli hörd, för att bli sedd, för att vara värd något. Så jag brukade hålla allt det där dåliga för mig själv men helst av allt har jag ändå velat bli lyssnad på och förstådd, det vill väl alla. Jag har aldrig riktigt vågat ta chansen bara, för att få den upplevelsen, och jag har inte vetat vart jag skulle vända mig. Jag har länge sörjt över någon eller något jag aldrig riktigt haft istället för att leta på nya ställen; som min psykolog sa, du kommer inte hitta någon apelsinjuice i järnhandeln hur många gånger du än går dit.

Konsten att vara kvinna, konsten att leva innerligt. Komma rätt, komma fel och komma till punkt. Caitlin Moran, Ted Harris och Ann Lagerstrkm, Lynne Truss och Eva Haldinger.

Någonting jag har förstått nu, som blev tydligt med liknelsen ovan och som jag tar med mig, är att det är en konst att leva och inte en konst som man till varje pris måste behärska, utan en konst att låta sig inspireras av. Man kommer hamna rätt lika många gånger som man kommer hamna fel, men en sak jag verkligen tror är viktigt är att kunna sätta punkt för en del saker i livet. Jag tänker inte låta gammal sorg och ångest tynga ner mig så mycket som den fått göra. Jag har alla förutsättningar att göra något bra av det istället. Som Carrie Fisher sa: ”Take your broken heart, make it into art.”

Jag är inte sjukskriven längre men det betyder inte jag är frisk. Lång tid framöver måste jag tänka på hur jag planerar mitt liv, akta mig för överbelastning och se till att jag alltid har gott om tid för återhämtning. Jag tror jag är på god väg nu: jag lyssnar på min kropp, tar mina behov på större allvar och jag vet framför allt, att jag måste fortsätta prata om det som är tungt och jobbigt. Och att ett bra samtal inte måste bygga på en lång relation, möjligheten till givande samtal finns i alla möten (note to self).

Jag står i någon slags livs-korsning, utanför en järnhandel, sugen på juice, men det finns ingen anledning att gå in och fylla på ryggsäcken med mer skrot. Skulle du öppna den och titta efter skulle du hitta en hel del gammal smärta, noga hoprullad och tätt packad jämte små hårda bollar av sorg och skam. Där ligger dödsångesten som en stor tegelstenen, mobbningen ligger någonstans i botten som en hög blöta illaluktande strumpor. Misslyckade relationer trängs med dåliga val. Allt det där har plockats upp i ljuset de senaste månaderna och det har varit svårt. Men bra, att skriva om det men framför allt att prata om det.

Att leva ett liv, inte vinna ett krig. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, ensamma tillsammans. Anna Kåver, Tom Malmquist, Jörgen Löwenfeldt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte riktigt varför jag bär omkring på det fortfarande. Möjligheten finns ju att bara ställa ryggsäcken utanför järnaffären och gå vidare, leta efter apelsinjuicen på ett annat ställe. Livet är ju ändå fullt av möjligheter, varje dag är en ny chans och hur mycket den ofrivilliga ensamheten än tränger sig på så finns det människor jag kan vara ensam tillsammans med, jag vet det nu.

En dag i framtiden när jag ser tillbaka på den här tiden vill jag minnas det som att det var här jag satte punkt för sorger jag burit på, de beteenden som varit skadliga, att jag började förstå nyanserna i ensamhet bättre och framför allt att det var tjugosjutton jag började skriva på riktigt.

Att sätta fingret på det – del två

Att bli mobbad gör något ont med en. Den fräter upp ett hål i ens inre och lämnar kvar ett frö av oro, det slår rot och växer till en ovårdad snårig buske; min är en rysk Kornell som över tid brett ut sina mörka rötter där längst in i skuggorna, alltid redo att skjuta upp nya skott. Hur mycket jag än försöker rensa och hålla efter blir jag aldrig riktigt kvitt den.

Inifrån det där snåriga oroliga hörs ekon av röster, spöken som säger att jag är värdelös, en tönt ingen vill ha. Till mitt försvar kommer tankar och beteenden för att ta tillbaka kontrollen. Ingen ska kunna säga så till mig igen. Jag ska lyckas. Jag har lyckats. Jag är lyckad.

Jag har lagt mycket energi på att prestera för att känna mig värdefull och viktig. Men att försöka motbevisa människor som inte längre finns (mer än i tröttna vuxna urblekta kopior av sina tonår, då de var kungar och drottningar i korridorer de inte längre har tillträde till) verkar inte det riktigt onödigt? Att fortfarande låta sig luras, tro att en inte duger, tro att en måste bli bättre, låter inte det orimligt, egentligen?

Det är bakgrunden, som jag skrev om sist. Vad allt det här till slut resulterade i är vad som följer här näst.

Del två – att ge sig själv en ärlig chans.

Sedan jag blev sjukskriven har jag funderat mycket över orsaken till att jag mår dåligt. Depression var till en början ett för abstrakt uttryck. Jag vill helst ge något skulden. Utmattningssyndrom tillät en mer pragmatisk hållning då det ofta uppstår av en specifik situation, vilket kan betyda att det finns en medbrottsling, något att skylla på.

Jag vill skylla på mitt jobb. Det är väl där människor bränner ut sig, på sitt arbete. För mycket oläst i inkorgen, glåmiga grå ansikten i ljuset av laptopen vid midnatt; för lite sömn, oförstående chefer och tävlingsinriktade kollegor, sådana saker.

Men sanningen är att jag har en bra arbetsplats och en förstående chef. Mycket stress ibland och ingen arbetsplats är perfekt, men jobbet är bara en av många faktorer.

Mammarollen är en annan sak. Jag ville gärna säga att allt började när jag blev förälder. Att ansvaret för ett nytt liv berövade mig på en för stor del av mig själv och min tid.

Och även om det är en faktor som förändrar allt vill jag inte göra det till en bov i mitt livsdrama. Jag älskar att vara min sons mamma, livet som förälder är däremot långt ifrån enkelt. Men att skylla allt på det, eller på jobbet, det vore den enkla, lata vägen. Det vore ett gammalt välbeprövat beteende, att skylla ifrån mig, fly istället för att våga möta mig själv och mina känslor.

Efter mitt senaste samtal med min psykolog insåg jag att även utmattningssyndrom är en korrekt diagnos så är det inte hela bilden. Jag mår fortfarande dåligt långt efter att jag lämnat jobbet och trots att jag och min man hittat en mycket bättre balans i familjelivet. Jag förväntade mig att må bra nu men ångesten har stannat kvar. Det finns inte en enda specifik situation som gjort att jag är deprimerad, det finns inget att ge skulden. Jag börjar förstå att jag levt med depression och ångest större delen av mitt liv.

Sedan tidigare har jag varit van vid att driva på mig själv. Jag ville ses som någon stark, pigg och glad. Där för alla, någon som fixade allt med framgång. Att må dåligt och vara deprimerad passade inte in i min självbild. Trots att det är vad jag varit, trots att jag känt mig ensam och isolerad, trött och otillräcklig.

Det är svårt att sammanfatta och ge ord åt hur mitt liv såg ut tidigare utan att bli långrandig här och jag är rädd för att tråka ut dig. Jag kommer på mig själv med att skriva av fel anledning. Det bli lätt till långa listor över allt jag gjort; se här, så tufft jag hade det, stackars mig. Jag vill att någon ska se och känna medlidande, tycka lite synd om mig. Jag är rädd att glömmas bort, att allt som fick mig att hamna här inte var värt något.

Men jag vill inte skriva för att få dig att tycka synd om mig, det är inte speciellt synd om mig, jag tycker mig inte ha så stor rätt att klaga över min tillvaro. Jag påminner mig istället om att jag skriver för att läka och för att jag tror stenhårt på att det behövs mer ljus på vårt mörker och då är det inte självömkan utan ärlighet som behövs.

Otillräckligheten och stressen har varit så starkt närvarande att jag började bli lite suddig i kanterna, oron blev starkare, nya skott sköt upp genom hjärtat. Jag hade inte kontroll över mitt liv, det kontrollerade mig; jag hade aldrig tillräckligt med tid, det fanns inga sovmorgnar, ingen vila, ingen återhämtning och framför allt hade jag ingen möjlighet att göra någonting för mig själv under väldigt lång tid.

Jag började längta efter att få bryta ihop men jag hittade inte ens utrymme för att sätta mig ner och gråta. Det var alltid någon där som ville ha min uppmärksamhet. Jag upplevde det som om jag endast existerade för andras skull.

Det kom ingen dag då jag plötsligt inte kunde ta mig upp ur sängen, ingen stor krasch, jag gick bara sakta sönder, nöttes ner och blev svag. Jag tappade fotfästet mellan offerter, möten, hämtningar, tvätt, kladdig banan i soffan, och mitt dåliga samvete över småätandet av godis och kakor, utebliven träning och sex jag inte orkade ha. Jag tappade all min motivation, glädje och det där drivet som bott i mig packade sina väskor skickade in sin adressändring.

I mars i år mådde jag så dåligt att jag sökte hjälp och när jag väl fick träffa en läkare kom all gråt på en gång, hon sjukskrev mig på fläcken.

Att jag slog numret till vårdcentralen den dagen berodde allra mest på att jag kände mig som en urusel mamma. Mitt barn är antagligen det bästa och mest hälsosamma som hänt mig. Hans existens har tvingat mig att inse sanningar om mig själv. Föräldraskapet har tvingat mig att inse mina begränsningar. Min son förtjänar inget annat än att jag tar ansvar, jag vill inte att mina ofruktbara överlevnadsstrategier ska gå ut över honom.

Det finns ingen att skylla på. Det finns omständigheter som inte varit till min fördel och jag har ett och annat att säga om vad vårat framgångsfixerade samhälle gör med oss men det är ändå mitt ansvar att våga möta mig själv, se att jag mår dåligt och förstå vad jag behöver för att må bra.


Om Rysk Kornell

Korneller är vackra buskar om en tar hand om den. De är tåliga och unika med sina röda grenar. De kommer nästan som mest till sin rätt på vintern, rött mot vitt och grått. En måste dock beskära dem regelbundet för att de inte ska förvandlas till stora skatbon. Hos mina föräldrar växte en sådan buske jämte körsbärsträdet, i trädgården på baksidan.

Med tiden har den där Kornellen fått växa fritt (jag antar jag ärvt motsatsen till gröna fingrar från båda mina föräldrar) och den åt upp både körsbärsträdet och halva gräsmattan. Jag har retat mig så på den där stora busken som växt sig större och snårigare, kvävt allt i sin väg. Jag irriterade mig på att ingen verkade intresserad av att ingripa.

Vid ett besök i våras tog jag pappas sekatör och började klippa. Jag tog till häcksaxen, sen sågen. Jag slet i rötter, hackade med spaden. Nu är den nästintill borta, den blev till en ståtlig första maj-brasa. Det var ett tillfredsställande arbete.

Jag mot Kornellen i slaget om trädgården.

Jag sparade en liten del av busken. Jag ville inte utrota den helt då den var en del av min barndoms trädgård och jag blev väl nostalgisk.

Jag tänker att om en bara tar hand om det snåriga, släpper in lite ljus och lyfter undan de mörka rötterna så finns det plats för nytt liv, tåligt och unikt. Värt att älska för vad det är.

Det handlar om att ge mig själv rätt förutsättningar; att ge mig själv en ärlig chans.

 

Den som skriver

Jag vill så gärna vara en som skriver, men jag har aldrig riktigt fattat hur man gör. Jag har inga tydliga minnen av att ha fått beröm för mina texter i skolan eller höga betyg på några uppsatser. Jag kan inte minnas någon uppmärksamhet för min talang med ord, om jag ens besitter någon sådan. Men, jag minns det andra har skrivit.

Jag minns böcker och historier som har påverkat mig på djupet och jag vet att mitt liv skulle ha varit smärtsamt tomt utan dem. Jag minns min uppväxt och allt som hänt mig. Mobbning, ensamhet, känslan av att vara så fruktansvärt fel, att aldrig passa in och oviljan att acceptera min ofta hopplöst gråa och trista verklighet. Jag vet inte vad jag hade gjort utan böcker, utan möjligheten att fly, om så bara för korta stunder.

Alla bär på historier och alla kan skriva, alla är inte bra på det, men alla kan försöka. Jag vill dela mitt perspektiv av att inte passa in, att inte vara tillräcklig. Tillräckligt bra, smart, rolig, söt eller snygg och villfarelsen att mina historier inte är värda någonting. Jag vill äga mina historier. Kanske kan det jag skriver hjälpa någon annan, som känner sig utanför, som jag gjort.

Så hur gör man då, för att berätta om erfarenheter och kärleken till böckerna, till det skrivna. Det handlar om biblioteken. Jag minns alla tydligt. Byggnaderna, lukterna, atmosfärer, tystnaden, böckerna. Skattkammare och gömställen. För inga coola kids hänger på biblioteket. Ett felaktigt påstående i sig (jag är ju där jämt), men sant då, när jag lade mycket tid och energi på att gömma mig för just de coola kidsen, de populära, de som mobbade.

Jag växte upp i ett litet samhälle på landsbygden, där fanns inte mycket men där fanns i alla fall ett bibliotek. Det låg på bottenplanet i en gammal fabriksbyggnad, mitt i en uppförsbacke. Till vänster om entrén låg salong Nyans, där damfrisörskan en gång nästan klippte av min lillasysters öra. Till höger vek en lång korridor av runt hörnet. Jag minns den som lång, mörk och lite läskig; den var nog i själva verket ganska kort och upplyst av lysrör. Jag tyckte hur som helst att det var en passande entré för ett bibliotek, spännande och mystiskt.

Det luktade gammalt, instängt och dammigt, men tryggt. Där fanns två rum, ett för barnböcker och ett för allt annat. Alla böcker hade lånekort längst bak som stämplades för hand. Jag älskade själva stämplandet, det kändes viktigt. Det var här jag blev kär i litteraturen i form av spökhistorier och andra böcker med övernaturliga inslag, Maria Gripe och C.S. Lewis, Tolkien och Lindgren.

Skolbiblioteket fyllde dock en annan funktion, där kunde jag gömma mig, förutom under den fruktade tio-rasten då alla var tvungna att gå ut oavsett väder. Raster är säkert roliga för de flesta, utom för oss då, som de andra hade roligt åt. Under andra raster gömde jag mig ofta på skolans källartoaletter, låsa in mig i ett av båsen. Ibland självmant i förebyggande syfte, ibland hann jag dit med nöd och näppe. Biblioteket var trevligare och varmare och luktade lite fräschare. Det gick i och för sig inte att låsa dörren men tillräckligt ofta var det ändå tomt och tyst. Det fanns framför allt mer att underhålla sig med.

Det vore synd att säga att min social status förbättrades på högstadiet. Jag fick sällan vara ifred om jag inte höll mig undan från mina plågoandar. Att vara utomhus på vintern var lika med att hamna i en snödriva och få fullt med snö och grus upptryckt i ansiktet eller innanför kläderna (men pojkar är ju bara pojkar, de måste ha tyckte så mycket om mig). Så jag fortsatte gömma mig där jag kände mig trygg, bakom hyllorna på bibblan, bakom böckerna.

Jag läste Flugornas Herre hösten nittonhundranittiofem, iklädd min pappas bruna sammetskavaj från sjuttiotalet medans jag smygrökte röd Marlborough och lyssnade på Use Your Illusion I och II i min Walkman; jag tänkte på hur vidriga barn är mot varandra och jag hatade alla. Jag läste And I Don’t Want to Live This Life och jag var så olycklig och uttråkad att jag önskade att jag kunde få leva hennes, Nancy Spungens, liv. En högst galen och orimlig önskan, jag är tacksam över att jag aldrig har varit i närheten av hennes livsöde, men jag tror det säger något om var jag befann mig.

Nu var det, tack och lov, längesedan jag behövde gömma mig men jag går ändå ofta till biblioteket när jag behöver komma bort, när jag behöver lugn och ro, tid att tänka. Jag inbillar mig att jag upplever samma känsla som en religiös människa upplever när hen går in genom dörrarna till sin heliga plats. Jag fylls av lugn och energi. Jag känner mig trygg och inspirerad. All denna kunskap, författarna, historierna, nya världar, nya perspektiv, nya tankar, nya öden.

Jag älskar att läsa och att läsa leder mig till att skriva för att jag älskar historier och jag vill kunna berätta mina så att jag kan äga dem, ge dem styrka och liv i nutiden istället för att låta dem förbli smärtsamma minnen från förr. Det är dags att tvinga fram monsterna och hänga ut dem i solljuset. Jag tror vi alla ibland kan må bra av det, jag tror vi märker att de inte bara förlorar sin makt över oss, de är också ganska lika. Mina monster och dina.

Jag trodde länge, långt efter att jag flyttade från småstaden, att det var något grundläggande fel på mig. Jag känner fortfarande av det ibland och jag har försökt kompensera, lite för mycket. Nyligen fick jag diagnosen mild depression, utmattningssyndrom. Den morgonen då jag träffat min läkare som sjukskrev mig kunde jag inte förmå mig att gå tillbaks till jobbet. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen så jag gick till biblioteket. Jag var tvungen att tänka, i lugn och ro. Jag vandrade runt och kände mig hopplöst förvirrad. Det enda jag kunde komma på var att jag måste ta tag i mina känslor innan jag drunknar, jag måste bearbeta, skriva.

För oavsett hur mina betyg från högstadiet ser ut, även om jag fick eller inte fick beröm av min svensk lärare, så har jag ett perspektiv. Mitt egna unika perspektiv, jag har historier som är värda någonting, jag har burit dem med mig så länge och jag vill så gärna dela mina tankar med andra, jämföra och växa lite tillsammans, kanske till och med hjälpa någon. Men jag är ändå jag och mobbning sätter sina spår. Jag är i grund och botten en tyst, introvert, person, men med mycket att säga. Så jag skriver, även om jag inte riktigt vet hur man gör.

Det första inlägget

Innan jag satte mig ner för att publicera Små doser ensamhet så gjorde jag en del efterforskning kring det första inlägget. Vad är ett bra sätt att börja på? Jag kom fram till att det är bäst att börja med varför. Bakgrunden. ”Få dina läsare att förstå varför du skriver och vad de kan förvänta sig”. Ja, jag utgår nu ifrån att jag har läsare, vilket jag knappast har eftersom det här är det första inlägget, men här kommer det ändå. Mitt varför.

Bakgrunden till den här bloggen känns lite som en klyscha men klyschor grundar sig väl ändå i någon slags sanning, det här är min. Jag är en relativt ung kvinna som för tillfället lagar lunch (brer mackor) klädd i samma kläder som jag sover i. Jag är sjukskriven för depression och utmattningssyndrom. Jag trodde jag kunde göra allt, det kunde jag inte. Det var inte så mycket som att springa in i väggen med buller och bång, snarare som om jag under väldigt lång tid försökt pressa mig genom en solid betongvägg på ren vilja. ”Inte som en slägga utan som en svagt upplutande backe” för att citera Annika Norlin. Jag är långt ifrån den enda i min bekantskapskrets som hamnat här, det verkar vara en epidemi som härjar fritt just nu.

Jag kände mig först lite motvillig till hela den här ”blogg-grejen”. Det är naturligtvis ingen som stått här med en spikpistol mot mitt huvud och tvingat mig att bekräfta mitt WordPresskonto, men jag ser mig inte riktigt som en bloggare och jag har flera gånger ställt mig frågan om jag bara är en utbränd stackare som ska börja blogga om hur dåligt jag mår för att få lite uppmärksamhet där ute i cyberrymden. Här är mitt liv, mitt förträffliga barn, mina blommor och ett berg av disk. Kanske kan jag på sin höjd få några troll på halsen och sedan ger jag upp när likes och följare uteblir.

Men jag kom fram till att det handlar inte om något av det där. För mig handlar det om vad den här sjukskrivningen faktiskt har gett mig, modet att äntligen börja skriva. Modet att dela med mig av mina erfarenheter och insikten att alla historier har ett värde, vi kan lära oss av dem, eller i alla fall försöka.

Jag har mått dåligt ett tag och jag brottas fortfarande med, förutom bristen på ork, motivation, aptit och allt det som ingår i utmattningspaketet, någon okänd fysisk åkomma. Den gör sig påmind på så sätt att så fort jag anstänger mig fysiskt så skickar kroppen tillbaka mig till sängen med influensaliknande symptom. Jag måste vila, vila, vila. Så jag läser.

Det är i princip det enda jag orkar och för ett tag sedan började jag läsa om att skriva och ju mer jag läste desto mer ville jag skriva själv. När olika författare målar upp bilden av hur ensamt och mentalt påfrestande skrivandet kan vara, som varnande exempel, känner jag mig orimligt upprymd, det här låter som något för mig! Och jag behöver något att sysselsätta mig med, mitt liv utan ett projekt framför näsan känns inte som mitt liv.

När jag så sjasat bort alla tvivel och katastroftankar kom jag fram till att en blogg är precis vad jag vill ha (tio år för sent, jag har hört att ingen läser enskilda bloggar längre). Jag har alltid tyckt bäst om att lära mig medan jag gör, upptäcka saker på vägen, så om jag ska skriva måste jag göra det med ett syfte, annars kommer jag aldrig bli bra. Det är ändå min hemliga önskan, jag vill bli bra på att skriva, men jag måste också tro att något bra kan komma ur den här situationen jag hamnat i.

Så, hej! Här är jag och jag mår inte alltid så bra, det beror på en massa saker och jag tänker ta upp dem, skriva om dem, ventilera. Det måste pratas mer om vår psykiska hälsa och ohälsa, om varför vi mår dåligt och framför allt om att det inte är något att skämmas för, att man mår lite (eller mycket) kasst ibland. Det gör väl ändå de flesta av oss? Men depression och utmattningssyndrom skapar ändå lite jobbig stämning har jag märkt.

Alla har olika behov av att berätta om hur de mår, det inser jag. Men om jag långt tidigare i mitt liv hört andras historier, eller ens vågat lyssna, fått lära mig att ge skammen fingret lite oftare, är jag säker på att det varit mig till stor hjälp, så jag tror ändå på att prata om det. Då kanske vi kan skapa mer utrymme för gemenskap istället för isolering.

Ett av denna bloggs teman kommer vara ensamhet. Jag kommer återkomma till den ofta då den spelar en viktig roll för mig och vi har dansat en besynnerlig dans hela mitt liv, ensamheten och jag. Absolut livsnödvändig i små doser, välkommen när den är självvald. Fruktansvärd när den är ofrivillig.

Jag skriver teman, för det kommer vara flera. Jag har förstått att man helst ska ha ett och gärna hålla sig till det, att det gör det enklare för eventuella läsare att förstå vem man är och vad man vill. Men jag kan omöjligen hålla mig till ett ämne. Så ser inte livet ut, inte mitt i vilket fall. Jag kommer återkomma till det.

Nu vet du varför Små doser ensamhet finns och det här är ungefär vad du kan förvänta dig. Inlägg om ensamhet, mobbning, utmattningssyndrom, utanförskap, högkänslighet, att vara introvert och högpresterande men också annat jag vill ge utrymme för, sånt som känns viktigt. Du kan också vänta dig en hel del inlägg om böcker, resor, musik och film och annat som intresserar, och framför allt inspirerar, mig. Den här bloggen är så klart också ett sätt för mig att skapa och vara kreativ, något jag saknat i mitt liv länge. Ett eget rum för att skriva och fotografera, att verka med ett syfte.

Så med förhoppning om att någon kommer att läsa så lovar jag att göra mitt bästa för att vara relevant och intressant, jag lovar att försöka skriva bra, så bra jag kan. Jag lovar att skriva för att göra någon liten skillnad, för någon. Jag lovar att alltid försöka bli bättre. Jag lovar att försöka att inte ta mig själv på för stort allvar. Tack.