En som skriver

Det första inlägget jag skrev till den här bloggen fick titeln Den som skriver. Det handlar om lusten att skriva och kärleken till berättandet, speciellt i bokform och främst romaner. Det handlar också om min uppväxt och längtan efter att våga berätta om den, om att sluta skämmas över mig själv och om att våga tro att mina erfarenheten också är viktiga, det är därför jag på något sätt vill vara en som skriver.

När jag stod på Göteborgs stadsbibliotek i våras och helt plötsligt mindes hur jag brukade gömma mig från mina mobbare i skolan bland hyllor med böcker – det är därför jag älskar denna plats så mycket, för att den alltid beskyddat mig – och jag bestämde mig för att skriva om just det, de svåra upplevelserna, det var då jag upptäckte den verkliga kraften i berättandet, hur det kan förändra en när det blir på riktigt.

Att förstå vilken kraft och inspiration mitt egna liv kan ge mig hade aldrig varit möjligt om jag inte hade börjat skriva om allt det jobbiga. Det här är första gången jag kan se min uppväxt som en tillgång istället för ett misslyckande.

Det var inget givet eller lätt beslut att göra en hel blogg av den där texten, jag höll det hemligt och försökte peppa mig själv till att våga. Jag spenderade två veckor med att försöka komma på namnet Små doser ensamhet och sen gick det ytterligare ett par veckor innan jag vågade publicera.

Nu har det snart gått ett halvår och jag älskar min lilla blogg, den har inte så många besökare men alltid minst en varje dag (som jag vet inte är jag själv) och det räcker för att det ska kännas bra. Vad jag vill komma fram till är att det som jag tyckte var läskigt, svårt och nervöst då nu känns otroligt fint och bra och jag har kommit så långt i mitt tillfrisknande tack vare skrivandet.

Samtidigt som den där första texten blev till en blogg vaknade en annan liten ängslig tanke till liv, den om att skriva något mer än de där cirka tusen orden som blir en blogpost. Jag började skriva ner idéer, tankar, situationer, små korta rader, saker jag hörde människor säga. Men jag vågade knappt tänka på det – alldeles för läskigt – och att säga det högt, ”Jag vill skriva en bok.” Nej, jag skulle aldrig komma på tanken (jag sitter här och grimaserar medan jag skriver det, vet inte varför egentligen). För att skriva en bok, då måste man väl vara lite mer utbildad eller kunnig? Skulle jag..?

Jag har hört talas om National Novel Writing Month (NaNoWriMo) förut men inte riktigt orkat sätta mig in i vad det är. Men så kom det upp i en liten skrivgrupp jag hjälper till att driva i utkanten av internet och jag lät mig dras med i de andras entusiasm. Och nu sitter jag här och skriver varje dag och det blir mindre och mindre läskigt.

I kväll kom jag upp i över 35,000 ord och jag är ganska säker på att jag kommer klara målet: att skriva 50,000 ord innan 1 december. Det har varit jobbigt och jag har varit nära att ge upp en gång redan. Ibland tycker jag allt jag skriver är fruktansvärt amatörmässigt och dåligt, att tro att det skulle gå att förvandla till något som skulle kunna gå att trycka känns befängt.

Men, så ibland växer det fram en mening som känns, som är ärlig och enkel och då tänker jag att jag kan inte göra mer än mitt bästa och se vad det blir av det. Kanske ingenting, kanske stannar det vid en kul utmaning och ett sätt att utveckla mig själv, eller så kanske det blir något som någon får läsa, någon gång.

Nu när jag börjar närma mig de där femtiotusen så känns den där tanken inte riktigt lika ängslig längre. Att jag skriver på något är än så länge ”hemligt”, jag vill inte gå in på vad det handlar om, men kanske vågar jag inom en snart framtid säga att jag jobbar på något som skulle kunna bli ett bokmanus. Jag fortsätter helt enkelt att skriva, för att jag behöver det och för att jag älskar det, även om jag inte vet hur man gör. För jag är en som skriver nu.

När skalet spricker

Det är inte alltid helt enkelt att vara på bättringsvägen från utmattning och depression. Det är en långsam process och även om det går åt rätt håll så är jag stundtals fortfarande osäker på hur jag mår och vad jag mäktar med, det är ibland lätt att tappa tron på att jag kommer orka övervinna alla hinder på vägen.

Ibland känns livet behagligt och lätt, att börja jobba igen har varit lättare än jag trodde; jag är ganska säker på att jag kan gå till jobbet utan att ta med mig prestationsångesten och kraven i väskan och att ingen kommer ifrågasätta varför jag kommer ensam.

Ibland känns det tyngre, när livet hinner i fatt och jag tvingas konfronteras med mitt innersta. Det är som om jag under sommaren har skalat av lager efter lager och att jag nu börjar närma mig kärnan av vad jag består av, det som döljer sig under mitt hårda skal, där jag håller mig gömd.

Idag fick jag en uppgift av min psykolog som för mig är så svår att den känns näst intill omöjlig, som för en höjdrädd att få i uppgift att bestiga Mount Everest.

Uppgiften är att ta kontakt, att hitta sätt att känna gemenskap, att besegra den ofrivilliga ensamheten och prata om den. Att öppna mig. Att våga be om stöd, be om tröst, be om hjälp. Jag misstänker att det för en del är självklart att ringa en kompis, syskon eller förälder när man mår dåligt och prata om det. För mig är det inte det. Jag vet inte hur man gör, jag håller allt inom mig. Jag håller mig för mig själv under mitt skal.

Det är som att förmågan att tala upphör i samma sekund som tanken på att dela mina sorger dyker upp. Jag vill inget hellre men samtidigt finns ett så stort motstånd, som ett fysiskt motstånd i kroppen, trots att jag vet att ensam inte alltid är starkast och att jag mår bra av att prata om de här sakerna.

Det här är en av de största och svåraste utmaningarna jag stått inför. Att gå emot allt som livet lärt mig och våga lita på andra och på att de bara vill mig väl. Att det inte finns några konspirationer eller illasinnade dolda planer som görs upp bakom min rygg, de viskar inte längre i korridorerna, de ligger inte längre på lur bakom nästa hörn. Inget jag säger till dig kommer du att använda mot mig. Du kommer inte förråda mig och ge mina ord till fienden.

Det är ett slags moment tjugotvå: jag vill göra mig fri från det förflutna och sluta känna mig så ensam, jag uppnår antagligen det bäst genom att prata om det och öppna mig för andra och på så sätt få starkare relationer, men jag kan inte på grund av mitt förflutna: mobbningen, utfrysningen, ensamheten och min ointagliga mur mot världen.

Jag påminner mig själv om att det är precis det här som ligger bakom den här bloggen, att prata, skriva om det som är svårt, det som känns obekvämt men som ändå är så viktigt, så jag tar mig an uppgiften. Även om skalet spricker så behöver det inte betyda att jag blir svagare, jag vet att jag med absolut största sannolikhet skulle kunna bli lite starkare. Tror jag.

En vän skrev en kommentar till min senaste inlägg på Instagram där hon nämnde Kintsugi, eller kintsukuroi som jag också sett att det kallas. Det är en teknik för att laga porslin och keramik, men också en filosofi, som går ut på att genom varsam reparation framhäva sprickor och skavanker med hjälp av guld och på så sätt synliggöra att objektet blivit starkare och vackrare på grund av att det en gång varit trasigt, det är också ett sätt att se på livet.

Jag finner det trösterikt på något sätt, att bära sina ärr med stolthet, att inte skämmas över de svårigheter livet utsatt en för utan göra dem till  framträdande drag. Att det är motgångarna som får oss att hålla ihop lite bättre, att vi blir lite starkare och lite vackrare genom livets prövningar. Ibland önskar jag att jag inte hade behövt uppleva allt jag gått igenom för att bli stark, men det är mina erfarenheter som format mig till den jag är.

Jag vet att det finns några få som läser den här bloggen och jag är oerhört tacksam för er som visar intresse och som hittar små korn av igenkänning. Jag växer och står lite stadigare i samtal och diskussioner som kommer härifrån och jag hoppas att det kan vara vägen framåt jag behöver för att kunna öppna mig, vårda mina relationer och mota bort den tunga känslan av ensamhet som förföljt mig genom livet.

Så jag kommer fortsätta skriva om allt som inte är helt perfekt, sprickorna, det som gått sönder och blivit lagat, många gånger. Om styrka och svaghet. Om framgång och motgång. Om att vara rädd, att vara trasig och om att bli hel. Om guldkornen, om livet som är ofullständigt, ofullkomligt och obeständigt och därför vackert och om att vi inte är ensamma med våra känslor och tankar, vi är många som känner samma sak. Och en dag kanske vi kan prata om det.

”Och knyttet tog av skorna och suckade och sa:
hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?
Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän,
vad gör man med en snäcka om man ej får visa den”

Tove Jansson – Vem ska trösta knyttet.

Böcker i brist på ångest

Jag läser en hel del och har tänkt mig att skriva regelbundna inlägg om det senaste jag läst och vad jag ser fram emot att läsa framöver. Alla inlägg kan inte handla om min ångest, det skulle bli tröttsamt i längden, framför allt för mig.

Det är inte några recensioner, mer som små sammanfattningar av vad de här böckerna gett mig. Och så alla mina favoritcitat, det som verkligen etsade sig fast. Det fina med att citera smarta människor är att jag kan låta lite smarthet stänka över på mig själv och bloggen. Men framför allt hoppas jag att det inspirerar dig att läsa de här böckerna.

Som det ofta blir så har jag nördat ner mig i ett specifikt ämne under våren och sommaren. Det började med Bodil Malmstens Så gör jag: konsten att skriva. Jag påbörjade Komma rätt, komma fel och komma till punkt (älskar denna titel) av Eva Halldinger och Lynne Truss men jag blev avbruten av Stephen Kings Att skriva – En hantverkares memoarer, som ville bli läst med en gång med sitt tilltalande omslag och många lovord.

Jag köper ofta böcker som jag tycker ser vackra ut. En av mina bästa dagar den här våren var när jag hittade Karin Boyes Dikter på ett antikvariat. Har du sett en vackrare bok?

Jag rekommenderar sidan 15.

Hur som helst, King följdes av Anne Lamott och Bird by Bird – Some Instructions on Writing and Life. Nu ska jag plocka upp Haldinger och Truss igen. Kan du se den röda tråden? Böcker om att skriva, om litteratur och språk, men nästan ännu mer, böcker om livet. De har varit till stor hjälp i den situation jag befinner mig i just nu. Jag kan rekommendera dem allihop.

Bodil fick mig att inse att jag har mycket att lära, både om att skriva och om att läsa. Hon uppmärksammade mig på hur jag läser och vad jag läser. Hon fick mig att vilja anstränga mig hårdare, inte bara läsa av gammal vana utan verkligen läsa, se texten, förstå den och förstå vad det är som gör den bra. Eller dålig. Numera läser jag alltid med en penna i handen och ett tomt papper jämte mig. Det är omöjligt att komma ihåg alla formuleringar, insikter och slutsatser, jag vet inte varför jag inte alltid läst med pennan. Nu är det en hel drös med böcker i bokhyllan som bönar och ber om att få bli lästa igen.

Men, framför allt så fick Bodil mig att inse att det är möjligt, det är möjligt att bli en som skriver. Det är nämligen bara att sätta igång. Men ”För att skriva måste den som skriver kunna skriva så att andra – än den som skriver – förstår vad det står”, det är alltså inte lätt och det blir inte alltid bra, men det är spännande. Tänk vad som går att göra med ord, det är hisnande.

Jag fastnade också för detta citat från Så gör jag, ”Det är som i livet, de lyckliga stunderna är när man inte är medveten om sig själv”. Som när man läser. Eller skriver. Jag tycker om hur hon beskriver sin process och jag tycker framför allt om hur hon skriver om att skriva och att det ligger så mycket sanning i det där. Precis så är skrivandet för mig, lyckliga stunder av omedvetenhet.

King uttrycker det hela ganska enkelt, ”You can, you should, and if you’re brave enough to start, you will”.

Gemensamt för Malmsten, King och Lamott är att de uppmanar den som vill skriva att hålla det enkelt, var ärlig, alltid ärlig och skriv om det som är sant för dig, din sanning. Även om det är svårt.

Var alltid dig själv. Var inte Batman, Batman är bara på låtsas.

”If you expect to succeed as a writer, rudeness should be the second-to-least of your concerns. The least of all should be polite society and what it expects. If you intend to write as truthfully as you can, your days as a member of polite society are numbered anyway.” Stephen King.

”Good writing is about telling the truth.” Anne Lamott.

”You own everything that happened to you. Tell your stories. If people wanted you to write warmly about them, they should have behaved better.” Anne Lamott.

Det känns på något sätt bra att få dessa människors, författares, förståelse och medgivande. (Men de ställer också krav. Gör det bra, om du skall göra det här).

Av alla dessa böcker var Bird by Bird definitivt min favorit. Jag har strukit under, ritat små hjärtan och ringat in hela paragrafer eller bara konstaterat att en hel sida är värd att lägga på minnet. Jag önskar jag kunde memorera hela boken.

Tell the truth.

Bird by Bird handlar om att skriva; det är också en bok om att leva. När jag läser Annes råd och uppmaningar känns det plötsligt också helt okej att vara lite knäpp. Hon låter oss veta att livet inte är perfekt, hon berättar om sina brister och om hur skrivandet handlar om att vara ärlig, att hämta kraft ur vårt mörker, från våra erfarenheter, hos våra monster och hon har framför allt humor.

Att läsa någon som säger att det finns omständigheter där alla ens dåliga erfarenheterna är bra, nämligen när man skriver, gav mig inspiration och framförallt hopp. Jag kan närma mig någon slags frihet när jag skriver. Det kanske är det de kallar acceptans? Genom att skriva om det som känns jobbigt och svårt, att försöka skriva om det så ärligt som möjligt, så fyller min ångest, jobbiga minnen och mina inneboende monster ett helt nytt syfte. De kan bli till text och kanske kan den texten tillföra något till sin läsare.

”When people shine a little light on their monster, we find out how similar most of our monsters are. The secrecy, the obfuscation, the fact that these monsters can only be hinted at, gives us the sense that they must be very bad indeed. But when people let their monsters out for a little onstage interveiw, it turns out that we’ve all done or thought the same things, that this is our lot, our condition.” Anne Lamott

Jag blev inspirerad av det här med monster och skrev en text på engelska om det, du kan läsa den här på min engelska version av Små doser ensamhet.

I övrigt svämmar det över med klokskap, goda råd och min typ av humor och av alla de böcker jag nyligen läst är Bird by Bird den jag främst vill rekommendera.

Jag kan inte hålla mig från att ge dig ett par citat till från Anne:

”Hope is the power of being cheerful in circumstances that we know to be desperate. Writing can be a pretty desperate endeavor, because it is about some of our deepest needs: our need to be visible, to be heard, our need to make sense of our lives, to wake up and grow and belong.”

” Write about the things that are most important to you.”

” I do not normally like to hang around people who talk about slow consious breathing; I start to worry that a nice long discussion of aromatherpy is right around the corner.”

Det finns ett bra Ted talk med henne här där hon pratar om sina absoluta sanningar i livet. Ett tips på vägen bara.

Om jag ska vara ärlig, och det ska en ju som sagt vara, så tog det ett tag från att jag köpte Bird by Bird till att jag faktiskt började läsa den. Anledningen är att jag tycker omslaget är så fruktansvärt fult. Jag läste King istället. Bird by Bird såg inte ut som en bra bok som kunde pryda bokhyllan. Det är också en sanning att jag är en person som har väldigt lätt för att avfärda saker utifrån mitt egna tycke och smak. Uttrycket ”Don’t judge a book by it’s cover” har aldrig känts så träffande.

Förutom allt som faktiskt stod att läsa i boken är det det jag tar med mig mest. Att man aldrig kan påminna sig nog om att vara öppen och mottaglig, ta sig an saker med så lite fördomar som möjligt. Den här boken står inte i bokhyllan nu heller, den ligger framme på mitt skrivbord i högen för speciella böcker.

Mycket viktig bok, trots fult omslag.

Bodil Malmsten har små arbetsuppgifter för den som vill skriva i Så gör jag. Den här känns passande att avsluta med.

” Låt dig inspireras, imponeras.
Se allt, lyssna på allt, smaka, iaktta.
Ta in.
Se framåt, åt sidorna, bakåt, minns.
Minnesbilderna. Något i tidningen, en nyhet i media.
Något har hänt.
Någonting händer på stan, i byn. På bussen, tunnelbanan, på planet.
Lägg märket till allt, missa ingenting.”

Jag tänker att det är bra att påminna sig själv om det där ibland.

Jag har precis börjat arbeta igen, tjugofem procent, jag börjar denna återanpassning med att ta semester i fyra veckor. Kände att jag kan behöva det efter den här sjukskrivningen. Skämt. Jag kommer antagligen vara sjukskriven ett tag till efter sommaren, så, jag får tillbringa mer tid med orden (inte mig emot). Under ”semestern” ser jag fram emot att läsa följande:

Syndaflodens år och Maddaddam – Margaret Atwood (jag läste ut första delen, Oryx and Crake, i denna trilogi på två kvällar, sen kom Bodil i mellan, ser fram emot att läsa färdigt Atwoods dystopi. Hon är definitivt en av mina favoriter jämte Gillian Flynn, har du inte läst Gone Girl? Gör det nu).

Den odödliga Henrietta Lacks – Rebecca Skloot (jag plockade upp den här boken av en slump på biblioteket och började läsa, jag blev så gripen av historien om Henrietta Lacks att jag var tvungen att köpa den, en bok att ha, inte bara låna).

Vi är alla helt utom oss – Karen Joy Fowler (jag köpte den på bokrean enbart för att jag tyckte om titeln).

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv – Tom Malmquist (en bok jag haft länge i att läsa högen men jag har inte vågat eftersom jag inte har mått så bra. Jag är rädd att det blir för jobbigt, men snart ska jag orka).

Skuggan över stenbänken – Maria Gripe (jag älskade denna bok som barn. Jag hittade den nyligen på ett antikvariat men är lite rädd för att läsa om den med risk för att förstöra ett väldigt starkt läsminne från när jag var liten. Jag tror dock inte jag behöver oroa mig, det är ju Maria Gripe vi pratar om).

Semesterläsning tjugosjutton.

Vad läser du i sommar?