Den där gången när jag skrev en bok

Eller snarare,  den där gången när jag skrev i en bok; jag började min historia på första sidan i en liten svart anteckningsbok, jag hade den fysiska formen färdig, så det var bara att fylla den med ord. Smart tyckte jag.

Det var en av de där klassiska anteckningsböckerna med mjuka vaxade svarta pärmar och linjerade sidor med röd kant, den var i A7 format, sju gånger tio centimeter ungefär. Jag måste ha varit tio eller elva år, det vet jag eftersom jag minns klassrummet jag stod i när jag skulle läsa upp mitt verk inför klassen. På egen begäran, det var ingen skoluppgift, jag hade bara bestämt mig för att skriva en bok och behövde en publik.

Jag minns inte direkt hur jag uttryckte mig, hur långt jag kom, om jag ens skrev mer än några sidor, men jag minns fortfarande bilderna jag hade i huvudet som jag försökte omvandla till ord och meningar.

Det handlade om två barn, en tjej och en kille, som rörde sig genom ett färglöst strandlandskap. Det var en mulen morgon, havet var fortfarande i uppror efter en nattlig storm och de båda barnen var på jakt efter vrakdelar och annat spännande som spolats i land under gryningen. Det fanns en tydlig känsla av höst, eller vinter. Grå, frusna vasstrån och stelnad tång, stenar och snäckor, solblekt sprucket trä, rostig spik, kallt saltvatten som skummade. De hittade en en flaskpost. Jag minns att den ledde dem till en gammal övergiven fiskebod som var låst men att de tog sig in mellan några löst sittande plankor. Det var ett äventyr kantat av mysterier. Sedan slocknar minnesbilderna.

Eftersom jag var ganska liten när jag skrev detta var mitt språk säkert mycket mer begränsat och jag minns inte alls vad som hände sen, kanske skrev jag inte mer än så. Men det är mitt första tydliga minne av att försöka skriva en bok. Jag var inspirerad av Maria Gripe, Astrid Lindgren och möjligen C. S Lewis, jag inte är säker på om jag ännu hade läst Häxan och Lejonet eller om jag bara sett serien om Narnia på SVT:s jullovsmorgon.

I somras bestämde jag mig för att göra ett nytt försök men jag är inte alls lika modig som jag var för tjugosex år sedan när jag travade fram till katedern och ställde mig att läsa högt ut min lilla svarta bok. Jag har inget minne av reaktionerna från mina klasskamrater, men jag hyser en ganska stark misstanke om att mina små egocentriska framträdanden inte direkt hjälpte min – sedan länge obefintliga – sociala status något vidare (någon gång ska jag skriva om när jag höll en monolog om träd på roliga timman iförd en rosa hatt). Det där hänger med, att ha blivit retad för mina små egenheter.

Jag har knappt vågat yttra orden: ”jag skriver på en bok”, det är skitläskigt om jag ska vara helt ärlig. Fram till att jag trycker på publicera-knappen för det här inlägget så finns det tre personer på planeten som vetat om detta hemliga skrivprojekt och bara en som jag berättat hela idén och handlingen för. Snart ligger mina drömmar ute för alla att se.

Det känns lite som att jag har på mig en lite för liten stickad tröja som sticks och kliar, som att jag försöker klä mig i något som inte alls passar, eller är bekvämt. Inte ska väl jag komma här och tro att jag skulle kunna åstadkomma något som någon skulle vilja trycka på papper. Jag är i och för sig ganska övertygad om att jag kommer skriva färdigt ett första utkast och att det kommer läsas av en betrodd vän. Men kommer det vara bra? Det är jag inte alls lika övertygad om.

Men, jag samlar ändå mod, påminner mig själv om att jag en gång varit mycket mer orädd och att det här är vad jag älskar att göra. Skriva. Och jag vill se om jag kan skriva något i form av skönlitteratur, utan att ha någon kunskap om det mer än att jag läst otroligt mycket böcker, om det nu räknas. Men det är så jag fungerar, jag vill se om jag kan. Försöka och lära mig på vägen.

Kan jag ta bilderna och känslorna jag bär på och klä dem i ord så att de blir lika verkliga för någon annan? Kan jag ge liv åt mina karaktärer så att de blir verkliga människor? Jag tar det ett ord i taget på inrådan av Mr King. Eller Bird by Bird som Anne Lamott säger. Försöker undvika felet Bodil skriver om: att släppa in tvivlet för tidigt. Försöker lita till det som satte igång allt: lusten. Tvivlet får inte vinna över lusten.

Jag är lite osäker på hur jag fortsättningsvis ska berätta om mitt projekt och min skrivprocess, men jag ska försöka göra det regelbundet. Det kommer handla om utmaningar, innehåll, målbilder, tankar, känslor, rädslor, säkert tvivel, förhoppningsvis mer lust och utveckling.

Jag gläntar nu lite på locket till mina hemliga drömmar: det här är bara jag, som skriver och som vill berätta en historia om de mörka sidorna av livet, det svåra, hur vi ärver våra sår och bara har en kort tid på oss att läka så vi kan möta livet, och döden, lite helare och lite mer förberedda, om det går. Ett annat slags äventyr, med andra slags mysterier.

Det här är i slutänden ett sätt att ta itu med mina rädslor och sorger och förvandla dem till något kreativt som ger mig energi istället för att bara ta. Ett sätt att tämja monster, förlåta gamla synder och öva mig på att inte vara rädd.

Jag ska skriva en bok.

Ett monster i taget

I somras skrev jag ett inlägg om de böcker som hjälpte mig att komma igång med skrivandet på allvar. En av dem var Bird by Bird av Anne Lamott, en bok jag blädrat i mycket sedan dess. Den har blivit en pålitlig vän att ta till när jag glömmer bort varför jag skriver och vad det är jag vill skriva om.

I det inlägget länkade jag till en text jag skrev på engelska och som jag sedan glömt bort. Nu hittade jag den igen och tänkte att den nog förtjänar att skrivas om till svenska.  Jag behövde bli påmind om var jag hittade styrka och inspiration i somras. De senaste veckorna har det gått minst sagt trögt med bokstavspusslandet.

Some Instructions on Writing and Life.

Bird by Bird var en av de viktigaste böckerna jag läste under förra året, utan tvekan. Jag befann mig i ett förtvivlat tillstånd av utmattning, ångest och oro och visste inte hur jag skulle ta mig vidare när jag fick den här boken rekommenderad till mig som en bra bok om livet och om att skriva.

Och det är den verkligen. Förutom att den är välskriven, rolig och full av goda råd så hjälpte den mig framförallt att våga börja skriva om det som legat begravt allt för länge. Plötsligt hade jag en tydligare bild av vad jag behövde och hur skrivandet kunde vara till hjälp. Plötsligt uppenbarade sig en väg framåt, men den ledde inte bort från allt elände, utan rakt emot det.

Bird by Bird står ut som bok överhuvudtaget men en del jag tycker står ut lite extra är kapitlet om att hitta din röst som författare. Anne skriver så här:

”I want people who write to crash or dive below the surface, where life is so cold and confusing and hard to see. I want writers to plunge through the holes – the holes we try to fill up with all the props.”

Jag kände mig orimligt upprymd när jag läste detta. Det var lite som att vara tio igen och inse att du äntligen kan svaret på din lärares fråga; du sitter där med höjd arm och viftar ivrigt med handen ovanför huvudet. ”Åh, jag vet, fråga mig! Fråga mig! Jag kan kallt och förvirrande, jag känner till de mörka hålen.” (Och de andra barnen börjar försiktigt flytta sig ännu lite längre bort).

Nu är jag inte tio längre, tack och lov, men att läsa de här meningarna fick mig att tro på att jag faktiskt skulle kunna ha en chans på det här med att skriva. För det här inspirerar mig, känslan av att alla mina inre monster kan vara användbart material, att de kan tjäna ett annat syfte än det att förfölja och plåga mig. Kanske kan jag istället hitta en kreativ plats för dem och vi kan alla lugna ner oss och försöka komma överens.

I samma kapitel fortsätter Anne med att berätta om hur hon och en författarvän brukar jämföra sina monster.

”When people shine a little light on their monster, we find out how similar most of our monsters are. The secrecy, the obfuscation, the fact that these monsters can only be hinted at, gives us the sense that they must be very bad indeed. But when people let their monsters out for a little onstage interview, it turns out that we’ve all done or thought the same things, that this is our lot, our condition.”

Vad jag älskar mest med den här boken är hur ärligt Anne skriver om sitt liv och hur vi är som människor. Jag tilltalas av den här tanken om våra monster, för jag hör inte så många prata om dem, kanske för att vi tror att vi är ensamma om att ha dem? Tycker vi att de är så hemska och omöjliga för någon annan att förstå att vi hellre håller dem för oss själva? Det räcker egentligen att jag går till mig själv för att få svar på mina frågor (ja och ja).

Ett bra sätt att kontrollera eller till och med besegra våra inneboende monster kan nog vara att, som Anne föreslår, dra ut dem i solljuset för en promenad i parken och presentera dem för folk. De skulle antagligen må bra av att se världen för hur den verkligen är (både monster och människor).

Till exempel. Om vi ​​sprang på varandra en solig söndag i trädgårdsföreningen så skulle jag presentera dig för Sture och Yvonne. Japp, det är dem där borta som lurar i skuggorna under träden.

Sture är alltid där för mig när jag som minst behöver honom. Alltid i tid, alltid ordentligt klädd. Sättet han biter på naglarna och torkar av allt med sin näsduk innan han tar i det säger allt du behöver veta om honom. Han är en besserwisser, en Mr. Know-it-all. Han är paranoid, nervös och ingens favoritsällskap.

Sture dyker alltid upp minuter efter att jag har gjort något som ligger utanför min bekvämlighetszon på något sätt. Låt oss säga att jag i ett email till mina kollegor bestämt mig för att frångå min något reserverade, introverta ton och istället försöker bjuda till lite och avslutar mitt mail med ett… skämt!

Sture skulle börja med att sätta på sig sina glasögon (efter att ha torkat av dem) och sedan läsa mitt mail tio gånger och påpeka eventuella stavning- och grammatikfel. Han skulle fortsätta med frågor som, ”Stavade du adresserna rätt? Du skrev förmodligen fel. Du borde verkligen ägna större uppmärksamhet åt vad du gör. Ingen har svarat eller ens reagerat på det där skämtet än, vilket, för att vara helt ärlig, inte var roligt” (Sture har ingen humor).

Efter att mer tid passerat – säg tio minuter – och jag fortfarande inte har fått någon reaktion på min modiga ansträngning, blir Stures röst bara högre och gällare. ”Du vet ju själv att det inte var roligt. Det finns andra här som är mycket roligare, lämna skämtandet till dem. De skickar nog e-post till varandra nu och gör sig roliga över dig och ditt skämt, mest över dig. Ett skämt, i ett e-mail, vad tänkte du på? Skämt är för män! Någon kommer att få reda på att en kvinna försökt skämta och då blir det du som ryker, de skickar dig rakt tillbaka till köket. Märk mina ord. Är du ens säker på att du borde jobba här? Ingen kommer någonsin att ta dig på allvar igen.”

Sture är en jobbig paranoid jävel som inte tycker om kvinnor och speciellt inte mig. Hans själ har samma färg och form som ett russin. Sture är en del av mig.

Yvonne å andra sidan kommer och går som hon vill, alltid klädd i svart, hon påminner lite om Marla Singer; hon röker för mycket och kan för många fula ord.

Hon är en lat och upprörd kvinna men framför allt avundsjuk. Hon vill helt klart att jag inte ska ha några hälsosamma relationer, eller vänner alls. Ibland ser jag inte skymten av henne på veckor och så helt plötsligt sparkar hon in ytterdörren, slänger sig i soffan och tänder en Lucky Strike, kastar tändstickan på golvet (konstigt nog alltid runt samma tid som min PMS).

Sedan stannar hon uppe hela natten och tjatar om saker som: ”Döden, kom igen, låt oss prata om hur det kommer vara att dö, vem i familjen tror du kommer dö först? Och vad tycker du om dem, det där paret? Bara för att de bor i ett fint hus, ha! De vet inget om livet, inte som vi gör, vi är på riktigt, ingen känner smärta som vi. Kom igen, Googla frun, jag är säker på att hon har ett löjligt mellannamn. Vi kan skratta åt henne i hemlighet. Ge mig din telefon och chokladen du gömmer i skrivbordslådan.”

Yvonne tvingar mig alltid googla folk och leta upp dem på Instagram. Hon fick mig att googla min psykolog i somras så sen fick jag sitta där och låtsas att jag inte visste hans ålder eller adress. Yvonne är också, sorgligt nog, en del av mig.

Förr brukade Sture och Yvonne dyka upp lite när som helst för att ta över mina tankar, det krävs inte mycket för att få igång dem. Men sedan jag lugnt och stilla börjat ta ett steg tillbaka för att iaktta dem har jag också tagit tillbaka kontrollen; jag kan hantera dem som karaktärer att leka med och jag bryr mig inte längre så mycket om dem vilket gör det lättare att acceptera att de är där. Jag låter dem inte påverka mig utan säger hej och lämnar dem att prata med sig själva, lyssnar medkännande men skakar mest på huvudet åt deras nonsens.

Det här är den typen av skrivande jag vill ägna mig åt. Jag vill skriva om saker som kan vara svåra att prata med andra om. Jag vill göra det för mig själv så att jag kan bearbeta mina monster och jag vill att andra ska känna att våra monster inte behöver skilja sig så mycket från varandra. Kanske när du också, högst ofrivilligt, en paranoid gammal man med en russinsjäl eller en kedjerökandes kvinna som osar av bitterhet och avundsjuka i dina tankar.

Jag vill gärna höra historierna om dina monster, om du vill dela dem. Ge dem namn och sätt på dem ett par bekväma skor, putta ut dem i ljuset så kanske de slutar vara så irriterande och påfrestande.

Som avslutning ger jag dig ett annat citat från boken som jag gillar väldigt mycket, den sortens citat som någon borde brodera på en kudde.

”Sometimes this human stuff is slimy and pathetic – jealousy especially so – but better to feel it and talk about it and walk through it than to spend a lifetime being silently poisoned.”

 

Jag kan inte nog rekommendera den här boken.

Jag länkade till  Anne Lamottes TED talk i det förra inlägget också, men om du inte såg det då så har du chansen att upptäcka det nu.

Trevlig helg.

Status quo med hopp om förändring

I våras lade jag mig själv på is, jag gick in i något som bäst kan beskrivas som ett vakuum, ett uttryckslöst tomrum. Det var allt som fanns kvar när jag inte längre kunde prestera, när jag inte längre orkade eller fick göra någonting. Mina strategier mot ångesten, taktikerna för att hantera livet, hade fungerat tills de inte gjorde det längre.

Allt jag ville då, när utmattningen var som värst, var att bli mig själv igen; det var min innersta, mest desperata önskan som jag klängde mig fast vid som en nyfödd blind kattunge. Tills jag insåg att jag omöjligen skulle kunna gå tillbaka till den jag varit. Mitt beteende hade inte varit bra för mig själv och det har också varit den största sorgen: att jag under så lång tid har behandlat mig själv så illa, krigat med mig själv, inte bara i år, 2017, utan i hela mitt vuxna liv.

Du måste bli: smalare, roligare, klokare, sexigare, piggare. Var positiv!

 

Jag nådde en gräns, lade tillslut ner mina vapen och sedan dess har förhandlingar pågått, jag har försökt sluta fred med mig själv ett bra tag nu men har istället hamnat i något slags känslomässigt status quo. Sorgen har dröjt sig kvar, tillsammans med obegriplig saknad och obefogade rädslor och jag kommer inte riktigt vidare hur mycket jag än vill. Jag orkar inte.

Så nu står jag här: en prestationsprinsessa utan mitt fantastiska imperium av bedrifter att spegla mig i, med en fot i de rykande ruinerna av mina kravfyllda målsättningar medan den andra försöker hitta nytt fäste på stadigare mark. Rädd för den jag var, rädd för att bli någon annan.

En bekräftelsejunkie med svår abstinens, skamsen över hur mycket jag vill att någon ska se mig och tycka att jag är bra, ösa lite beröm över mig. Jag har fortfarande svårt att tro att jag är värd det om jag inte gör något, preseterar. Ett litet hjärta bara, gilla mig, snälla. Det är så lätt att falla tillbaka i gamla vanor.

Jag har vacklat på gränsen till höga ambitioner och sagt ja mer än nej i decembermörkret och julhetsen. Tänkt mer på bekräftelse än på lust, mer utåt än inåt, kännt stressen flåsa mig i nacken. Jag har letat efter något hos mig själv att känna igen, något som kan bryta mitt tillstånd, famåt eller bakåt, skit samma, bara en rörelse åt något håll, energi. Men den endan energi min kropp drivs av just nu är för stora mängder socker.

Status självkänsla december tjugosjutton: inte så hög. Fredsförhandlingarna: havererade.

Jag vill så mycket men orkar så lite. I sviterna efter en utmattning finns inga stora marginaler att röra sig med. Jag saknar mitt driv, jag saknar mitt engagemang, jag saknar perfektionisten. Jag sörjer mitt liv som det var samtidigt som jag är glad att det är över, att jag mår bättre.

En innre känslomässig förvirring har regerat allt för länge, nu när vapnen har lagts ner vill jag inget hellre än att borsta bort dammet, torka svetten ur pannan, tårarna från kinden och verkligen gå vidare. Återuppfinna mig själv, innifrån och ut. Fylla alla tomrum med något nytt.

Så, om 2017 var året då allt föll samman får 2018 bli året då bitarna lägger sig på plats igen, året då det finns hopp om en förändring, då gammalt får vara förlåtet och glömt, året då jag tar mig själv under armen och hittar en väg framåt genom orden.

För när det inte har funnits något annat än tomrum har det ändå alltid funnits ord och tankar. Meningar har formulerats och sorger lösts upp, hårda knutar som retts ut till stycken och paragrafer. Och hade det inte varit för det här årets prövningar kanske jag aldrig hade börjat skriva mina texter överhuvudtaget.

Jag tror så starkt på kraften i att berätta; att vi kan formulera oss för att få andra att förstå, att berättelser för oss samman. Och om jag berättar för dig och vi kan mötas i att dela våra erfarenheter, bli lite starkare tillsammans, genom förståelse och ödmjukhet, då kan världen kanske långsamt ändå bli lite bättre och människor lite helare. Jag vill fortsätta bli lite helare, fortsätta berätta och leta efter de förlösande formuleringarna, så att jag äntligen kan vara mig själv.

Femtiotusenåttiotvå ord senare

De sista tvåhundra orden kändes ungefär som den sista ansträngningen på ett träningspass: de sista skakiga repetitionerna med vikter, de sista sekunderna på sista intervallen i kallt duggregn. Jag bet ihop och lyckades ta mig i mål med blodsmak i munnen, eller om det var mintchokladsmak. Det där sista stycket kommer antagligen aldrig lämna hårddisken men det är en del av NaNoWriMo och jag kommer alltid vara stolt över alla de ord och meningar jag lyckades producera.

Nu är det över, men något annat har precis börjat.

När kranen vreds på den 1:a november var flödet ojämnt till en början, ibland verkade till och med som att ledningarna höll på att sina, men så har det fyllts på med ord efter ord: på tåget, i fåtöljen på ett litet hotellrum i Stockholm, i telefonen på bussen och under många sena kvällar vid farfars gamla skrivbord. Ett ord i taget tills jag nådde mitt mål, två dagar innan deadline. Jag njöt av att få känna mig stolt över mig själv, andades ut, stängde av kranen och gick och lade mig för att sova.

Men jag fick ingen ro, det var något som störde. Ett ljud. Dripp. En enda droppe i den tysta natten kan få vem som helst att ligga sömnlös. Kranen går inte att vrida åt ordentligt, den står där och läcker. Små blänkande tankar och idéer om min historia som fortsätter att komma. De sipprar fram och jag fångar upp på dem på papper. Tänker att jag sparar dem till senare. Men jag drömmer om min nya värld på dagen, lever i den på natten. Jag kan inte sluta tänka på den.

Det kan vara vad som helst: en kvinna med snygg frisyr på hållplatsen blir en pusselbit till en karaktärs utseende, något som någon säger på jobbet eller bussen kan bli en replik, jag minns plötsligt något från min uppväxt som passar in, jag gör en anteckning som blir till ett nytt stycke.

Något har satts igång, allt jag behöver göra är att skriva ner det, en idé leder till nästa. Jag låter kranen stå på, öppnar upp flödet till max; till skillnad från vårt dyrbara vatten kan vår fantasi och kreativitet aldrig bli en bristvara vi behöver snåla med.

Det är det som har varit så fantastiskt med den här utmaningen, resultatet blev inte bara ett dokument med över hundra sidor text utan också en helt ny rutin som jag varken vill eller kan kliva ur. Jag har läst om det men aldrig upplevt det förut, det där om att motivation och kreativitet inte är något att sitta och vänta på, det kommer ur rutiner och görande, ur repetition. Det finns något smart citat som uttrycker det bättre men som jag inte hittar just nu. Trettio dagar av fokuserat skrivande har öppnat upp dörrarna till något helt nytt.

Om det blir något av den här historien får vi väl se, det vore kul, men det är, handen på hjärtat, inte därför jag skriver. Jag skriver för att jag äntligen har hittat något som jag tycker om att inte vara bra på från början.

Så många gånger tidigare har jag tappat intresset eller gett upp helt när jag inte tyckt mig vara tillräckligt bra med en gång, tålamod är inte mitt främsta karaktärsdrag (och självkänslan har jag redan berättat om), jag har inte orkat träna eller öva för att bli bra, det har inte gett mig tillräckligt mycket, själva tränandet. Men med skrivandet är det annorlunda.

Det gör mig glad. Så enkelt. Att tänka ut saker och skriva ner dem. Glädje och en ivrig entusiasm i att upptäcka, utforska och försöka. Jag har inget konkret mål som är större än att jag vill se om jag kan, hur mycket jag kan lära mig, hur mycket jag kan utmana och utveckla mig själv.

Det är det enkla i att mina tankar ögonblickligen stirrar tillbaka mot mig från skärmen, att sätta ord på saker som jag vill förstå och begripliggöra. National Novel Writing Month har varit en fantastisk utmaning som gett mig en stor dos glädje och självförtroende. Jag kan omöjligt sluta nu bara för att november är över. Livet har precis börjat för tre kvinnor från mitt ute i ingenstans, alla kämpar de med ensamheten och ångest på sitt sätt och nu är de beroende av mig, jag måste skriva färdigt deras liv.

Det här var första gången jag deltog i NaNoWriMo och jag längtar redan till nästa omgång – bara en sån sak, att längta efter november – jag rekommenderar det, oavsett om du bär på en roman eller inte, oavsett om du kommer upp i femtiotusen eller trettiotusen ord. Ingen press, inga krav, bara skriv. För att det gör dig glad.

 

En som skriver

Det första inlägget jag skrev till den här bloggen fick titeln Den som skriver. Det handlar om lusten att skriva och kärleken till berättandet, speciellt i bokform och främst romaner. Det handlar också om min uppväxt och längtan efter att våga berätta om den, om att sluta skämmas över mig själv och om att våga tro att mina erfarenheten också är viktiga, det är därför jag på något sätt vill vara en som skriver.

När jag stod på Göteborgs stadsbibliotek i våras och helt plötsligt mindes hur jag brukade gömma mig från mina mobbare i skolan bland hyllor med böcker – det är därför jag älskar denna plats så mycket, för att den alltid beskyddat mig – och jag bestämde mig för att skriva om just det, de svåra upplevelserna, det var då jag upptäckte den verkliga kraften i berättandet, hur det kan förändra en när det blir på riktigt.

Att förstå vilken kraft och inspiration mitt egna liv kan ge mig hade aldrig varit möjligt om jag inte hade börjat skriva om allt det jobbiga. Det här är första gången jag kan se min uppväxt som en tillgång istället för ett misslyckande.

Det var inget givet eller lätt beslut att göra en hel blogg av den där texten, jag höll det hemligt och försökte peppa mig själv till att våga. Jag spenderade två veckor med att försöka komma på namnet Små doser ensamhet och sen gick det ytterligare ett par veckor innan jag vågade publicera.

Nu har det snart gått ett halvår och jag älskar min lilla blogg, den har inte så många besökare men alltid minst en varje dag (som jag vet inte är jag själv) och det räcker för att det ska kännas bra. Vad jag vill komma fram till är att det som jag tyckte var läskigt, svårt och nervöst då nu känns otroligt fint och bra och jag har kommit så långt i mitt tillfrisknande tack vare skrivandet.

Samtidigt som den där första texten blev till en blogg vaknade en annan liten ängslig tanke till liv, den om att skriva något mer än de där cirka tusen orden som blir en blogpost. Jag började skriva ner idéer, tankar, situationer, små korta rader, saker jag hörde människor säga. Men jag vågade knappt tänka på det – alldeles för läskigt – och att säga det högt, ”Jag vill skriva en bok.” Nej, jag skulle aldrig komma på tanken (jag sitter här och grimaserar medan jag skriver det, vet inte varför egentligen). För att skriva en bok, då måste man väl vara lite mer utbildad eller kunnig? Skulle jag..?

Jag har hört talas om National Novel Writing Month (NaNoWriMo) förut men inte riktigt orkat sätta mig in i vad det är. Men så kom det upp i en liten skrivgrupp jag hjälper till att driva i utkanten av internet och jag lät mig dras med i de andras entusiasm. Och nu sitter jag här och skriver varje dag och det blir mindre och mindre läskigt.

I kväll kom jag upp i över 35,000 ord och jag är ganska säker på att jag kommer klara målet: att skriva 50,000 ord innan 1 december. Det har varit jobbigt och jag har varit nära att ge upp en gång redan. Ibland tycker jag allt jag skriver är fruktansvärt amatörmässigt och dåligt, att tro att det skulle gå att förvandla till något som skulle kunna gå att trycka känns befängt.

Men, så ibland växer det fram en mening som känns, som är ärlig och enkel och då tänker jag att jag kan inte göra mer än mitt bästa och se vad det blir av det. Kanske ingenting, kanske stannar det vid en kul utmaning och ett sätt att utveckla mig själv, eller så kanske det blir något som någon får läsa, någon gång.

Nu när jag börjar närma mig de där femtiotusen så känns den där tanken inte riktigt lika ängslig längre. Att jag skriver på något är än så länge ”hemligt”, jag vill inte gå in på vad det handlar om, men kanske vågar jag inom en snart framtid säga att jag jobbar på något som skulle kunna bli ett bokmanus. Jag fortsätter helt enkelt att skriva, för att jag behöver det och för att jag älskar det, även om jag inte vet hur man gör. För jag är en som skriver nu.

Belåtenhetsflyt, vilja och lust

Inför ett kortare uppehåll med bloggen funderar jag på hur vilja och lust hänger ihop, vad motsatsen till prestationskollaps är och varför det skulle vara något dåligt att vara nöjd eller belåten. Måste vi hela tiden maxa och toppa, går det för sig att bara flyta med?

Den senaste tiden har jag funderat mer och mer över hur jag vill leva mitt liv, vad som får mig att må bra och vad som får mig att må dåligt. Känslor blir till tankar, först skygga och lite osäkra men med tiden märker jag hur de slår sig ner, hur de blir till kraft och energi för att skapa förändring. En försiktig framåtrörelse byggs nu upp efter en långvarig stiltje. Lusten vaknar till liv.

Med inspiration från Micael Dahléns bok Kaosologi, där han presenterar ett antal nya bra ord han har hittat på (bland annat ”avmåstefiera” och ”vankraft”) hittade jag på prestationskollaps i förra veckan. Ju mer jag tänkt på det desto bättre tycker jag det passar, istället för ordet utbränd. Sedan började jag tänka att om jag inte längre befinner mig i en prestationskollaps, var åt är jag på väg då? Vad är motsatsen?

Jag ser framför mig ett tillstånd av belåtenhetsflyt.

För det är faktiskt helt okej att bara vara nöjd och belåten. Det är bra tack, jag vill inte ha mer just nu, jag vill bara flyta med och njuta lite av mitt liv och känna lite mer tacksamhet över vad jag har istället för att jaga nytt.

En sak jag har mer av nu än för några månader sedan är vilja. Jag har hittat viljan att fungera, viljan att acceptera, viljan att må bra utan att för den delen sätta upp krav för mitt välmående. Jag behöver inte uppnå någonting för att få lov att älska mig själv. Jag behöver inte prestera för att få lov att vara glad.

Och jag älskar känslan av lugn, att det inte är hela världen, det tänker jag ofta nu. Jag älskar känslan av att känna mig nöjd, det är inte det att jag inte vill saker längre, det har bara blivit mycket mer kravlöst. Jag vet inte om jag någonsin har känt mig riktigt nöjd tidigare i mitt liv; det är en konstig tanke men jag har nog gått runt och varit missnöjd med mig själv i femton kanske tjugo. Så jag slår ett slag för nöjdheten och belåtenheten, och för att hitta belåtenhetsflytet. Något som inte verkar vara en självklarhet i samhället just nu.

Helst ska en ju ha höga ambitioner och driv, inte nöja sig utan vilja suga ur så mycket det bara går, som om livet vore ett festligt skaldjur. Prestera och avancera. Är det okej att nöja sig och sluta jaga, att ge upp sina ambitioner, sätta upp lite lägre mål, eller att inte ha några speciella mål alls ett tag. Bara flyta runt i belåtenheten och uppskatta små saker som att titta på Octonauterna med en treåring på magen. Eller att läsa en bra bok, sakta. Eller ligga kvar länge i sängen och lyssna på en bra podd. Vabba utan att få dåligt samvete.

Nu när viljan börjar infinna sig kommer också lusten sakta smygande tillbaka vilket är en fantastisk känsla, jag har inte förstått hur viktig den är förrän nu, när jag stått helt utan ett tag. För vad är vilja utan lust? För mig betyder de två orden inte samma sak även om de är synonyma. Jag har en väldigt stark vilja och vill mycket men tas lusten bort ur viljan, om det inte känns lustfyllt, då blir det bara krav och mål utan mening.

Så för att försöka vara så mycket som möjligt i känslan av belåtenhet så fokuserar jag på det jag vill och det som känns lustfyllt. Och därför kommer jag inte skriva så många blogginlägg under kommande månad. Jag ska försöka men det kommer antagligen bli tomt ett tag.

Men jag ska inte sluta skriva, jag ska låta lusten styra och försöka skriva ännu mer. I morgon börjar NaNoWriMo. National Novel Writing Month. Femtiotusen ord på trettio dagar. Jag har bestämt mig för att prova.

Det har länge funnits tankar på olika berättelser som snurrar i mitt huvud men jag har aldrig försökt skriva något på det här sättet tidigare. Jag är mest nyfiken på vad som kommer ut om jag sätter mig ner och för att skriva utifrån en idé med ett tydligt syfte. Jag har inga krav på mig själv, inga förväntningar, inget annat mål än att försöka komma upp i femtiotusen ord till sista november. Jag är bara väldigt spänd på att se vad jag har inom mig och vilken historia jag bär på, vad som kommer ut.

Vad jag ska skriva om? Det enda jag kan säga är att jag döpt idén till Döda rosor. Därav bilden till detta inlägg. Om det blir något av detta sen, det är en sak för december. Jag har ett synopsis, jag har gjort en del förberedelser. Vi får se.

När världen faller likt höstlöven och mörkret smyger närmare…

Så med stor lust kastar jag mig in i en helt ny värld och hoppas att jag om en månad kan säga att jag är belåten med vad jag gjort och att jag haft ett bra flyt. Jag ska försöka hinna med något blogginlägg, annars hoppas jag att du fortfarande är med mig i december.

Följ gärna skriväventyret på Instagram @sma_doser_ensamhet

Lycklig som ett barn

Det är allvarligt att vara människa, livet är svårt och det glider oss sakta men smärtsamt säkert ur händerna. Ibland har jag känslan av att det sker i allt snabbare takt medan jag står vid sidan av och tittar på, upptagen med att vika tvätt och försöka mota bort skrynkel och rynkor ur mitt liv.

Det är allvarligt att vara vuxen. Det finns ansvar och saker som måste göras. Att förhålla sig till alla sina roller och alla sina olika jag, det blir lätt onödigt komplicerat. Jag är inte längre bara jag; jag är anställd, mamma, fru, vän, dotter, syster. Jag ska räcka till många. Jag ska vara bra på så mycket.

Jag kan sakna hur det var att vara barn. Inte omständigheter runt omkring, inte min fysiska miljö, utan det jag hade inom mig; mina tankar och min inre värld, en plats full av oändliga möjligheter och gränslös fantasi. Jag levde i mitt huvud, där det alltid pågick minst en föreställning med mig själv i huvudrollen.

Men plötsligt var det inte jag som har huvudrollen i mitt egna liv längre. Barnet blev lämnat kvar i ett avlägset minne av lycka och ljusa sommarkvällar jagandes fjärilar i en kohage. Kvar står en trött vuxen som tillät kraven, jagandet och stressen ta kontroll. Allt rusar, alla rusar, jag rusade efter. Tills det tog stopp och nu står jag här och undrar vart det lyckliga barnet tog vägen. Kohagen ligger inbäddad i en tung dimma, allt är tyst och stilla i den kyliga höstluften, inga fjärilar syns till.

Som barn flydde jag in i fantasins och böckernas värld, den var lika verkliga för mig som min mammas sega fläskkotletter med överkokt potatis. Jag vände upp och ner på hela min garderob, och alla andras, för att hitta dörren till Narnia. Jag var ett väldigt inspirerat barn. Ett tag övertygade jag mig själv om att jag var borttappad, att jag hade en annan familj som skulle komma och hämta mig en vacker dag, att jag hade en hemlig storasyster och ibland satt jag uppe vid brevlådan och väntade på henne. Det var aldrig någon som kom för att hämta mig.

Jag ville att livet skulle vara fantastiskt och spännande, mysterier och äventyr var det bästa jag visste. Jag var alltid någon annanstans. Min dröm var att bli hittad, att fly, att ge mig av på äventyr. Jag älskade fantasier som barn, jag älskade att drömma.

Så blir vi vuxna och måste förhålla oss. Till varandra, till världen, till kraven och till alla måsten. Måste vara bra, måste prestera, måste ha ambitioner, måste passa in, måste vara lycklig. Ibland känner jag mig som ett barn som bara låtsas vara vuxen, som rättar sig efter en mall för hur vuxna förväntas vara: ambitiösa, ansvarstagande, ha koll på läget. Som att jag går runt i kläder som inte riktigt passar, ett barn som försöker fylla ut en vuxenuniform som är lite för lång i ärmarna, byxorna kräver skärp, skorna är lite för tunga och obekväma för att orka gå långt i.

Det sägs att man ska tänka tillbaka på det man älskade att göra som barn för att som vuxen hitta sin passion, det där vi hoppas ska göra oss lycklig igen. Det där som en blir bättre på utan att man märker det, för man älskar att göra det. Det där man längtar efter, som man alltid tänker på. Den där grejen där man slutar vara medveten om sig själv, där man kan finna det som kallas ”flow”, det som jag tänker är att vara lycklig på riktigt, för en stund.

Under det senaste halvåret har jag fått höra av flera personer, bland annat min psykolog, att jag verkar vara en vänster-hjärnhalva-person. En rationell, kritisk, ordningsam människa som gärna analyserar ner i minsta detalj. Jag har större delen av mitt liv sett mig själv som en höger-hjärnhalva-person. Känslig, kreativ, intuitiv och fantasifull. Men det verkar inte vara så jag uppfattas och kanske har jag mer och mer blivit en kritisk vuxen än ett intuitivt barn.

Missförstå mig inte, jag tycker om att vara vuxen, jag har inget emot att bli äldre (jag vill bara inte dö), en smula visare och lite säkrare på mig själv. Det behövs fler vuxna vuxna, inte fler vuxna som beter sig som barn. Men kanske har jag gett upp sidor av mig själv för att bli så som jag tror att en vuxen förväntas vara.

Nu kanske du har börjat undra vad poängen är med den här texten och det gjorde jag också när jag började skriva. Jag började nysta i en känsla av saknad, en tid som flytt, någonting jag tappat på vägen. När jag var halvvägs slog det mig att jag har skrivit mig fram till svaret, det finns någonstans här, under alla orden.

Vad ska jag göra för att hitta det jag söker, det där som jag älskar att göra. Det som skänker mig glädje och energi så att allt annat i det här vuxna livet också känns lite lättare och roligare, något som kan ge mig ett sammanhang och mening. Något där jag kan ta hjälp av barnet som ser äventyr och möjligheter, som drömmer gränslöst och formar sin egen verklighet.

Det barn som jag kan sakna så oerhört mycket men som vågar sig fram vid en lång promenad på en okänd plats, ”Vad finns där borta? Runt nästa krök?” Viskar hon. ”Kom, vi springer dit och ser efter.” Hon håller mig i handen när flygplanet lyfter, ”Var inte rädd, du vet att vi älskar det här, äventyr väntar, vi ska inte dö idag.” Hon hoppar jämfota i vattenpölar. Hon tjuvlyssnar. Hon ser skatter glimma i små vardagliga ting.

Hur kan hon hjälpa den här vänsterstyrda granskande, analyserande hjärnan med sinne för detaljer att hitta en ny passion?

Kanske genom att göra precis det här.
Kanske har jag svaret precis framför fingrarna.
Kanske har jag precis skrivit mig fram till svaret på min egen fråga.

Jag är lycklig när jag skriver, lycklig som ett barn.

Då, när ingenting hade hänt mig än.