Femtiotusenåttiotvå ord senare

De sista tvåhundra orden kändes ungefär som den sista ansträngningen på ett träningspass: de sista skakiga repetitionerna med vikter, de sista sekunderna på sista intervallen i kallt duggregn. Jag bet ihop och lyckades ta mig i mål med blodsmak i munnen, eller om det var mintchokladsmak. Det där sista stycket kommer antagligen aldrig lämna hårddisken men det är en del av NaNoWriMo och jag kommer alltid vara stolt över alla de ord och meningar jag lyckades producera.

Nu är det över, men något annat har precis börjat.

När kranen vreds på den 1:a november var flödet ojämnt till en början, ibland verkade till och med som att ledningarna höll på att sina, men så har det fyllts på med ord efter ord: på tåget, i fåtöljen på ett litet hotellrum i Stockholm, i telefonen på bussen och under många sena kvällar vid farfars gamla skrivbord. Ett ord i taget tills jag nådde mitt mål, två dagar innan deadline. Jag njöt av att få känna mig stolt över mig själv, andades ut, stängde av kranen och gick och lade mig för att sova.

Men jag fick ingen ro, det var något som störde. Ett ljud. Dripp. En enda droppe i den tysta natten kan få vem som helst att ligga sömnlös. Kranen går inte att vrida åt ordentligt, den står där och läcker. Små blänkande tankar och idéer om min historia som fortsätter att komma. De sipprar fram och jag fångar upp på dem på papper. Tänker att jag sparar dem till senare. Men jag drömmer om min nya värld på dagen, lever i den på natten. Jag kan inte sluta tänka på den.

Det kan vara vad som helst: en kvinna med snygg frisyr på hållplatsen blir en pusselbit till en karaktärs utseende, något som någon säger på jobbet eller bussen kan bli en replik, jag minns plötsligt något från min uppväxt som passar in, jag gör en anteckning som blir till ett nytt stycke.

Något har satts igång, allt jag behöver göra är att skriva ner det, en idé leder till nästa. Jag låter kranen stå på, öppnar upp flödet till max; till skillnad från vårt dyrbara vatten kan vår fantasi och kreativitet aldrig bli en bristvara vi behöver snåla med.

Det är det som har varit så fantastiskt med den här utmaningen, resultatet blev inte bara ett dokument med över hundra sidor text utan också en helt ny rutin som jag varken vill eller kan kliva ur. Jag har läst om det men aldrig upplevt det förut, det där om att motivation och kreativitet inte är något att sitta och vänta på, det kommer ur rutiner och görande, ur repetition. Det finns något smart citat som uttrycker det bättre men som jag inte hittar just nu. Trettio dagar av fokuserat skrivande har öppnat upp dörrarna till något helt nytt.

Om det blir något av den här historien får vi väl se, det vore kul, men det är, handen på hjärtat, inte därför jag skriver. Jag skriver för att jag äntligen har hittat något som jag tycker om att inte vara bra på från början.

Så många gånger tidigare har jag tappat intresset eller gett upp helt när jag inte tyckt mig vara tillräckligt bra med en gång, tålamod är inte mitt främsta karaktärsdrag (och självkänslan har jag redan berättat om), jag har inte orkat träna eller öva för att bli bra, det har inte gett mig tillräckligt mycket, själva tränandet. Men med skrivandet är det annorlunda.

Det gör mig glad. Så enkelt. Att tänka ut saker och skriva ner dem. Glädje och en ivrig entusiasm i att upptäcka, utforska och försöka. Jag har inget konkret mål som är större än att jag vill se om jag kan, hur mycket jag kan lära mig, hur mycket jag kan utmana och utveckla mig själv.

Det är det enkla i att mina tankar ögonblickligen stirrar tillbaka mot mig från skärmen, att sätta ord på saker som jag vill förstå och begripliggöra. National Novel Writing Month har varit en fantastisk utmaning som gett mig en stor dos glädje och självförtroende. Jag kan omöjligt sluta nu bara för att november är över. Livet har precis börjat för tre kvinnor från mitt ute i ingenstans, alla kämpar de med ensamheten och ångest på sitt sätt och nu är de beroende av mig, jag måste skriva färdigt deras liv.

Det här var första gången jag deltog i NaNoWriMo och jag längtar redan till nästa omgång – bara en sån sak, att längta efter november – jag rekommenderar det, oavsett om du bär på en roman eller inte, oavsett om du kommer upp i femtiotusen eller trettiotusen ord. Ingen press, inga krav, bara skriv. För att det gör dig glad.

 

En som skriver

Det första inlägget jag skrev till den här bloggen fick titeln Den som skriver. Det handlar om lusten att skriva och kärleken till berättandet, speciellt i bokform och främst romaner. Det handlar också om min uppväxt och längtan efter att våga berätta om den, om att sluta skämmas över mig själv och om att våga tro att mina erfarenheten också är viktiga, det är därför jag på något sätt vill vara en som skriver.

När jag stod på Göteborgs stadsbibliotek i våras och helt plötsligt mindes hur jag brukade gömma mig från mina mobbare i skolan bland hyllor med böcker – det är därför jag älskar denna plats så mycket, för att den alltid beskyddat mig – och jag bestämde mig för att skriva om just det, de svåra upplevelserna, det var då jag upptäckte den verkliga kraften i berättandet, hur det kan förändra en när det blir på riktigt.

Att förstå vilken kraft och inspiration mitt egna liv kan ge mig hade aldrig varit möjligt om jag inte hade börjat skriva om allt det jobbiga. Det här är första gången jag kan se min uppväxt som en tillgång istället för ett misslyckande.

Det var inget givet eller lätt beslut att göra en hel blogg av den där texten, jag höll det hemligt och försökte peppa mig själv till att våga. Jag spenderade två veckor med att försöka komma på namnet Små doser ensamhet och sen gick det ytterligare ett par veckor innan jag vågade publicera.

Nu har det snart gått ett halvår och jag älskar min lilla blogg, den har inte så många besökare men alltid minst en varje dag (som jag vet inte är jag själv) och det räcker för att det ska kännas bra. Vad jag vill komma fram till är att det som jag tyckte var läskigt, svårt och nervöst då nu känns otroligt fint och bra och jag har kommit så långt i mitt tillfrisknande tack vare skrivandet.

Samtidigt som den där första texten blev till en blogg vaknade en annan liten ängslig tanke till liv, den om att skriva något mer än de där cirka tusen orden som blir en blogpost. Jag började skriva ner idéer, tankar, situationer, små korta rader, saker jag hörde människor säga. Men jag vågade knappt tänka på det – alldeles för läskigt – och att säga det högt, ”Jag vill skriva en bok.” Nej, jag skulle aldrig komma på tanken (jag sitter här och grimaserar medan jag skriver det, vet inte varför egentligen). För att skriva en bok, då måste man väl vara lite mer utbildad eller kunnig? Skulle jag..?

Jag har hört talas om National Novel Writing Month (NaNoWriMo) förut men inte riktigt orkat sätta mig in i vad det är. Men så kom det upp i en liten skrivgrupp jag hjälper till att driva i utkanten av internet och jag lät mig dras med i de andras entusiasm. Och nu sitter jag här och skriver varje dag och det blir mindre och mindre läskigt.

I kväll kom jag upp i över 35,000 ord och jag är ganska säker på att jag kommer klara målet: att skriva 50,000 ord innan 1 december. Det har varit jobbigt och jag har varit nära att ge upp en gång redan. Ibland tycker jag allt jag skriver är fruktansvärt amatörmässigt och dåligt, att tro att det skulle gå att förvandla till något som skulle kunna gå att trycka känns befängt.

Men, så ibland växer det fram en mening som känns, som är ärlig och enkel och då tänker jag att jag kan inte göra mer än mitt bästa och se vad det blir av det. Kanske ingenting, kanske stannar det vid en kul utmaning och ett sätt att utveckla mig själv, eller så kanske det blir något som någon får läsa, någon gång.

Nu när jag börjar närma mig de där femtiotusen så känns den där tanken inte riktigt lika ängslig längre. Att jag skriver på något är än så länge ”hemligt”, jag vill inte gå in på vad det handlar om, men kanske vågar jag inom en snart framtid säga att jag jobbar på något som skulle kunna bli ett bokmanus. Jag fortsätter helt enkelt att skriva, för att jag behöver det och för att jag älskar det, även om jag inte vet hur man gör. För jag är en som skriver nu.

Belåtenhetsflyt, vilja och lust

Inför ett kortare uppehåll med bloggen funderar jag på hur vilja och lust hänger ihop, vad motsatsen till prestationskollaps är och varför det skulle vara något dåligt att vara nöjd eller belåten. Måste vi hela tiden maxa och toppa, går det för sig att bara flyta med?

Den senaste tiden har jag funderat mer och mer över hur jag vill leva mitt liv, vad som får mig att må bra och vad som får mig att må dåligt. Känslor blir till tankar, först skygga och lite osäkra men med tiden märker jag hur de slår sig ner, hur de blir till kraft och energi för att skapa förändring. En försiktig framåtrörelse byggs nu upp efter en långvarig stiltje. Lusten vaknar till liv.

Med inspiration från Micael Dahléns bok Kaosologi, där han presenterar ett antal nya bra ord han har hittat på (bland annat ”avmåstefiera” och ”vankraft”) hittade jag på prestationskollaps i förra veckan. Ju mer jag tänkt på det desto bättre tycker jag det passar, istället för ordet utbränd. Sedan började jag tänka att om jag inte längre befinner mig i en prestationskollaps, var åt är jag på väg då? Vad är motsatsen?

Jag ser framför mig ett tillstånd av belåtenhetsflyt.

För det är faktiskt helt okej att bara vara nöjd och belåten. Det är bra tack, jag vill inte ha mer just nu, jag vill bara flyta med och njuta lite av mitt liv och känna lite mer tacksamhet över vad jag har istället för att jaga nytt.

En sak jag har mer av nu än för några månader sedan är vilja. Jag har hittat viljan att fungera, viljan att acceptera, viljan att må bra utan att för den delen sätta upp krav för mitt välmående. Jag behöver inte uppnå någonting för att få lov att älska mig själv. Jag behöver inte prestera för att få lov att vara glad.

Och jag älskar känslan av lugn, att det inte är hela världen, det tänker jag ofta nu. Jag älskar känslan av att känna mig nöjd, det är inte det att jag inte vill saker längre, det har bara blivit mycket mer kravlöst. Jag vet inte om jag någonsin har känt mig riktigt nöjd tidigare i mitt liv; det är en konstig tanke men jag har nog gått runt och varit missnöjd med mig själv i femton kanske tjugo. Så jag slår ett slag för nöjdheten och belåtenheten, och för att hitta belåtenhetsflytet. Något som inte verkar vara en självklarhet i samhället just nu.

Helst ska en ju ha höga ambitioner och driv, inte nöja sig utan vilja suga ur så mycket det bara går, som om livet vore ett festligt skaldjur. Prestera och avancera. Är det okej att nöja sig och sluta jaga, att ge upp sina ambitioner, sätta upp lite lägre mål, eller att inte ha några speciella mål alls ett tag. Bara flyta runt i belåtenheten och uppskatta små saker som att titta på Octonauterna med en treåring på magen. Eller att läsa en bra bok, sakta. Eller ligga kvar länge i sängen och lyssna på en bra podd. Vabba utan att få dåligt samvete.

Nu när viljan börjar infinna sig kommer också lusten sakta smygande tillbaka vilket är en fantastisk känsla, jag har inte förstått hur viktig den är förrän nu, när jag stått helt utan ett tag. För vad är vilja utan lust? För mig betyder de två orden inte samma sak även om de är synonyma. Jag har en väldigt stark vilja och vill mycket men tas lusten bort ur viljan, om det inte känns lustfyllt, då blir det bara krav och mål utan mening.

Så för att försöka vara så mycket som möjligt i känslan av belåtenhet så fokuserar jag på det jag vill och det som känns lustfyllt. Och därför kommer jag inte skriva så många blogginlägg under kommande månad. Jag ska försöka men det kommer antagligen bli tomt ett tag.

Men jag ska inte sluta skriva, jag ska låta lusten styra och försöka skriva ännu mer. I morgon börjar NaNoWriMo. National Novel Writing Month. Femtiotusen ord på trettio dagar. Jag har bestämt mig för att prova.

Det har länge funnits tankar på olika berättelser som snurrar i mitt huvud men jag har aldrig försökt skriva något på det här sättet tidigare. Jag är mest nyfiken på vad som kommer ut om jag sätter mig ner och för att skriva utifrån en idé med ett tydligt syfte. Jag har inga krav på mig själv, inga förväntningar, inget annat mål än att försöka komma upp i femtiotusen ord till sista november. Jag är bara väldigt spänd på att se vad jag har inom mig och vilken historia jag bär på, vad som kommer ut.

Vad jag ska skriva om? Det enda jag kan säga är att jag döpt idén till Döda rosor. Därav bilden till detta inlägg. Om det blir något av detta sen, det är en sak för december. Jag har ett synopsis, jag har gjort en del förberedelser. Vi får se.

När världen faller likt höstlöven och mörkret smyger närmare…

Så med stor lust kastar jag mig in i en helt ny värld och hoppas att jag om en månad kan säga att jag är belåten med vad jag gjort och att jag haft ett bra flyt. Jag ska försöka hinna med något blogginlägg, annars hoppas jag att du fortfarande är med mig i december.

Följ gärna skriväventyret på Instagram @sma_doser_ensamhet

Lycklig som ett barn

Det är allvarligt att vara människa, livet är svårt och det glider oss sakta men smärtsamt säkert ur händerna. Ibland har jag känslan av att det sker i allt snabbare takt medan jag står vid sidan av och tittar på, upptagen med att vika tvätt och försöka mota bort skrynkel och rynkor ur mitt liv.

Det är allvarligt att vara vuxen. Det finns ansvar och saker som måste göras. Att förhålla sig till alla sina roller och alla sina olika jag, det blir lätt onödigt komplicerat. Jag är inte längre bara jag; jag är anställd, mamma, fru, vän, dotter, syster. Jag ska räcka till många. Jag ska vara bra på så mycket.

Jag kan sakna hur det var att vara barn. Inte omständigheter runt omkring, inte min fysiska miljö, utan det jag hade inom mig; mina tankar och min inre värld, en plats full av oändliga möjligheter och gränslös fantasi. Jag levde i mitt huvud, där det alltid pågick minst en föreställning med mig själv i huvudrollen.

Men plötsligt var det inte jag som har huvudrollen i mitt egna liv längre. Barnet blev lämnat kvar i ett avlägset minne av lycka och ljusa sommarkvällar jagandes fjärilar i en kohage. Kvar står en trött vuxen som tillät kraven, jagandet och stressen ta kontroll. Allt rusar, alla rusar, jag rusade efter. Tills det tog stopp och nu står jag här och undrar vart det lyckliga barnet tog vägen. Kohagen ligger inbäddad i en tung dimma, allt är tyst och stilla i den kyliga höstluften, inga fjärilar syns till.

Som barn flydde jag in i fantasins och böckernas värld, den var lika verkliga för mig som min mammas sega fläskkotletter med överkokt potatis. Jag vände upp och ner på hela min garderob, och alla andras, för att hitta dörren till Narnia. Jag var ett väldigt inspirerat barn. Ett tag övertygade jag mig själv om att jag var borttappad, att jag hade en annan familj som skulle komma och hämta mig en vacker dag, att jag hade en hemlig storasyster och ibland satt jag uppe vid brevlådan och väntade på henne. Det var aldrig någon som kom för att hämta mig.

Jag ville att livet skulle vara fantastiskt och spännande, mysterier och äventyr var det bästa jag visste. Jag var alltid någon annanstans. Min dröm var att bli hittad, att fly, att ge mig av på äventyr. Jag älskade fantasier som barn, jag älskade att drömma.

Så blir vi vuxna och måste förhålla oss. Till varandra, till världen, till kraven och till alla måsten. Måste vara bra, måste prestera, måste ha ambitioner, måste passa in, måste vara lycklig. Ibland känner jag mig som ett barn som bara låtsas vara vuxen, som rättar sig efter en mall för hur vuxna förväntas vara: ambitiösa, ansvarstagande, ha koll på läget. Som att jag går runt i kläder som inte riktigt passar, ett barn som försöker fylla ut en vuxenuniform som är lite för lång i ärmarna, byxorna kräver skärp, skorna är lite för tunga och obekväma för att orka gå långt i.

Det sägs att man ska tänka tillbaka på det man älskade att göra som barn för att som vuxen hitta sin passion, det där vi hoppas ska göra oss lycklig igen. Det där som en blir bättre på utan att man märker det, för man älskar att göra det. Det där man längtar efter, som man alltid tänker på. Den där grejen där man slutar vara medveten om sig själv, där man kan finna det som kallas ”flow”, det som jag tänker är att vara lycklig på riktigt, för en stund.

Under det senaste halvåret har jag fått höra av flera personer, bland annat min psykolog, att jag verkar vara en vänster-hjärnhalva-person. En rationell, kritisk, ordningsam människa som gärna analyserar ner i minsta detalj. Jag har större delen av mitt liv sett mig själv som en höger-hjärnhalva-person. Känslig, kreativ, intuitiv och fantasifull. Men det verkar inte vara så jag uppfattas och kanske har jag mer och mer blivit en kritisk vuxen än ett intuitivt barn.

Missförstå mig inte, jag tycker om att vara vuxen, jag har inget emot att bli äldre (jag vill bara inte dö), en smula visare och lite säkrare på mig själv. Det behövs fler vuxna vuxna, inte fler vuxna som beter sig som barn. Men kanske har jag gett upp sidor av mig själv för att bli så som jag tror att en vuxen förväntas vara.

Nu kanske du har börjat undra vad poängen är med den här texten och det gjorde jag också när jag började skriva. Jag började nysta i en känsla av saknad, en tid som flytt, någonting jag tappat på vägen. När jag var halvvägs slog det mig att jag har skrivit mig fram till svaret, det finns någonstans här, under alla orden.

Vad ska jag göra för att hitta det jag söker, det där som jag älskar att göra. Det som skänker mig glädje och energi så att allt annat i det här vuxna livet också känns lite lättare och roligare, något som kan ge mig ett sammanhang och mening. Något där jag kan ta hjälp av barnet som ser äventyr och möjligheter, som drömmer gränslöst och formar sin egen verklighet.

Det barn som jag kan sakna så oerhört mycket men som vågar sig fram vid en lång promenad på en okänd plats, ”Vad finns där borta? Runt nästa krök?” Viskar hon. ”Kom, vi springer dit och ser efter.” Hon håller mig i handen när flygplanet lyfter, ”Var inte rädd, du vet att vi älskar det här, äventyr väntar, vi ska inte dö idag.” Hon hoppar jämfota i vattenpölar. Hon tjuvlyssnar. Hon ser skatter glimma i små vardagliga ting.

Hur kan hon hjälpa den här vänsterstyrda granskande, analyserande hjärnan med sinne för detaljer att hitta en ny passion?

Kanske genom att göra precis det här.
Kanske har jag svaret precis framför fingrarna.
Kanske har jag precis skrivit mig fram till svaret på min egen fråga.

Jag är lycklig när jag skriver, lycklig som ett barn.

Då, när ingenting hade hänt mig än.

Poesi för ensamma

Det finaste med språket och med orden är gemenskapen; de där texterna du läser som skänker dig tröst för att du vet att någon någonstans har känt samma sak. Vetskapen om att du inte är ensam, att någon har lyckats sätta ord på det som är svårt att uttala och gjort något vackert av det. Carrie Fisher har sagt ”Take your broken heart, make it into art” och jag är evigt tacksam för alla som förvandlat sin smärta till konst och skänkt tröst åt oss andra.

Därför vill jag dela med mig av min favoritdikt av Karin Boye med tanke på tidigare inlägg.


Till en Sfinx av Karin Boye

Du liknar snäckan i kylig damm,
där aldrig solstrålar strömma.
Hon kryper aldrig ur skalet fram,
hon kan ej fängelset glömma,
hon kan blott gömma
sitt djupaste väsen
och stordåd drömma
bland vattengräsen
men aldrig helt
och ouppdelt
sig själv i ord eller handling tömma.

Ditt tal är bräddat med ironi.
Du söker skyla
med låtsad kyla
den livets värme, som bor däri.
Men rösten bävar
i sällsam vekhet.
En rodnad svävar
bakom kindens blekhet.
Ett eldhav brinner
i hemlighet
där ingen vet,
dit ingen hinner.

Du är för spröd och för känsligt vek
för alla missljud som skära:
du måste pansar bära
i livets hårdhänta lek.
Du liknar snäckan i kylig damm,
som aldrig kryper ur skalet fram,
så ouppnåelig,
så oförståelig,
att ingen kommer dig nära.

 

 

Ett perfekt ögonblick

Det är söndagskväll i augusti. Ett svagt men varmt kvällsljus letar sig fram till soffan och får hans mjuka hud att lysa och se ännu mjukare ut, om det ens är möjligt. Han ligger på sidan och medan en hand trött gnuggar ena ögat sträcker han ut den andra för att kittla mina tår som sticker fram under filten. Han fnittrar och söker min blick med sina runda bruna ögon. I det här ögonblicket är allt perfekt. Vi ligger i soffan i våra pyjamasar, han med lekens små skrubbsår på knäna, jag med resterna av sommarens röda nagellack på tånaglarna och med låtsad fasa inför kittel-attackerna. ”Det är något vitt där” säger han och kör in ett litet finger i min fotsula. Jag undersöker vad han just upptäckt och berättar att huden spruckit och börjat flagna samtidigt som jag tänker ett av alla borden, jag borde ta bättre hand om mina fötter. “Kanske det kommer en ny fot där under mamma?“ Tidigare under kvällen har vi sett ett program om en orm som ömsade skinn. “Ja“ skrattar jag, “det gör det väl på sätt och vis.” Jag försöker ta in hela ögonblicket, det perfekta i att bara vara tillsammans, i en soffa, under filtar, i varsin ände men ändå nära, hans spontana kontakt; detta integritetsfulla och envisa lilla barn. Små fingrar som griper om krokiga tår. Händer som ännu inte rört vid livets svåra saker men som redan kan svajpa, fötter som trampat många mil och färdats över de sju haven men som har svårt att hitta bekväma skor. Han pressar sin handflata mot min fotsula och tar i allt han kan, jag pressar försiktigt emot men låtsas till slut ge mig. ”Jag vann” utbrister han triumfatoriskt. ”Ja vad vann du då?” Frågar jag. ”Godis.” Han ser så nöjd ut, tyst och belåten även om godiset inte uppenbarar sig framför honom, det räcker med den lilla vinsten i att vara starkare än mamma och vetskapen om att det någon gång kommer att bli lördag igen. Han återgår till sitt barnprogram på teven, jag återgår till min bok. Kvällsljuset är på väg att ge upp och mitt hjärta svämmar stilla över. Ett perfekt ögonblick en helt vanlig söndagskväll i augusti.

Vardagsboken och ett nytt sätt att läsa

Det här inlägget handlar inte om något nytt, själva grunden är rätt självklar, men jag tänkte ändå att jag ska sprida ordet vidare, generös som jag vill vara. Jag har äntligen upptäckt ett sätt att faktiskt komma ihåg saker jag läser och vad jag tänker. Och som en bonus har jag också fått anledning att utöka min samling av Leuchtturm1917 anteckningsböcker.

Det händer titt som tätt att jag läser en bok som förflyttar mig lite i min tankevärld, som gör att omgivningen ändrar form, perspektiven skiftar en smula. Jag syftar inte främst på skönlitteraturen, även om det kan ha samma effekt, utan snarare på facklitteratur och populärvetenskap, som Hjärnstark av Anders Hansen eller Tyst av Susan Cain, den typen av böcker.

All denna information och alla a-ha upplevelser i läsandet är som injektioner av ny energi direkt in i hjärnbarken. Varje gång tror jag att jag ska komma ihåg det; allt det intressanta, smarta, kloka och insiktsfulla. En så här bra bok vore orimligt att glömma, tänker jag. Efter varje läst bok tror jag att jag ska kunna briljera med dessa nyvunna kunskaper i någon lunchkonversation i köket på jobbet. Men så går det en vecka eller två dagar och jag minns inte ett skvatt, hur intressant eller revolutionerande det än må ha varit.

Jag vill ju gärna komma ihåg de där bra sakerna en snubblar över i livet. Innehållet i en bra bok, ett citat, en textrad ur en låt, en titel på en film eller något någon klottrat på en vägg i London. ”Thank you stranger for you theraputic smile”. Den där perfekta formuleringen som dyker upp i två sekunder och som jag vet att jag inte kommer att komma ihåg när jag kommer hem, hur många gånger jag än rabblar den tyst för mig själv. Det måste ner på papper.

Jag har alltid haft ett speciellt förhållande till anteckningsböcker och missar aldrig ett tillfälle att köpa en ny så i somras inhandlades det en sprillans ny grön Leuchtturm med prickade sidor för att starta min första ”Commonplace Book”. Översatt till svenska skulle det bokstavligen bli en alldaglig bok, vi kan kalla det en vardagsbok.

 

Jag fick tipset och inspirationen från en bloggare vars texter jag ibland ger feedback på. Han har skrivit om sina metoder för att samla kunskap här: https://mentaltetris.com/2017/06/28/collecting-and-compiling-personal-wisdom/

Snabbt sammanfattat så är en vardagsbok, som vi kan kalla det på svenska tills vidare, en bok som fungerar som ett litet idébibliotek. En referensbok för dina tankar, idéer, citat, anekdoter, observationer och annan information du stöter på i ditt liv. Syftet är helt enkelt att ha ett ställe att smala dina guldkorn för senare användning och jag tänker att det även är en strålande metod för att jobba med minnet. Jag minns saker bättre genom att skriva ned dem.

När jag nu läser en bok gör jag det alltid med min vardagsbok jämte mig, jag skriver ner och sammanfattar innehållet och mina egna tankar och reflektioner. Jag förstår inte varför jag inte alltid läst böcker på det här sättet.  Jag läser ändå för att jag vill veta mer om ett ämne och för att lära mig något nytt. Det är ju synd att låta kunskapen gå till spillo när jag ändå lagt tid på att läsa en hel bok.

Som exempel kan jag ta två av de senaste böckerna jag läst. Tio tankar om tid och Tio tankar om tid – tio år senare av Bodil Jönsson. Jag har läst med pennan i handen och med små färgglada stickers vid min sida. Jag har hummat och nickat för mig själv, fällt en tår av igenkänning. Strukit under, cirklat in och gnidit fast färgglada flärpar för glatta livet. Det gick åt många flärpar Bodil.

Jag har sammanfattat det jag läst i vardagsboken, de bästa citaten och resonemangen och på så sätt hoppas jag nu att jag kommer minnas lite bättre och framför allt har jag enkel åtkomst till alla klokskaper om jag inte minns dem ordagrant. (Jag kan smygläsa dem innan lunchen på jobbet och hoppas att minnet håller ihop i trettio minuter så att jag kan framstå som lite härligt avslappnat påläst.)

Det som tilltalar mig mest, förutom lärandet, är att de här anteckningsböckerna över tid blir en samling av mina favoritcitat, tankar, idéer och funderingar. Jag har en lista över mina värsta och bästa ord. Jag skriver ner formuleringar och tips som dyker upp i de poddar jag lyssnar på. Namn på låtar, känslor från filmer. Jag skapar min egna heliga skrift med allt jag inspireras av.

Det är inte bara ett sätt att arbeta med minnet, det blir som en tidskapsel med allt vad jag läst, tittat och lyssnat på och funderat över det här året och förhoppningsvis många år framöver. Vilket fantastisk sätt att dokumentera sin egna utveckling, vad sur jag är över att jag inte gjort det här sedan jag var femton.

Som avslutning vill jag dela med mig av några av de guldkorn från Tio tankar om tid och Tio år senare jag skrivit ned. Det blev några stycken, orkar du inte läsa alla så läs i alla fall nummer tre. Eller åtta, eller nio, eller egentligen tycker jag du ska läsa böckerna!

Jag älskar dem verkligen, det är så mycket i dem jag vill ta till mig för att bli lite klokare, friskare och lugnare. Jag tror jag återkommer till mina egna tankar om tiden i nästa inlägg. Men, tills dess ger jag dig något ännu lite bättre, ganska mycket bättre, lite Bodil-klokskaper. Jag hoppas du även hittat inspiration att starta din egna vardagsbok.

Här kommer Bodil.

”Gott-om-tid-glädjen är varken mer eller mindre fel än ont-om-tid-fasan. Attitydbytet är lätt – i princip. Däremot kan vanan att känna panik inför tidens gång vara svår att bryta.”

”Variation är all inlärnings moder.”

”Ingenting styr ju framtiden så hänsynslöst som en gammal tankestruktur. Därför är det främst genom förändring i tankesystemet som man kan påverka framtiden.”

”Framtiden består inte av någon bergvägg som vi alla kommer att köra in i på en och samma gång. Det finns heller inte något stup över vars kan vi alla kommer att falla. Vi kommer att göra som människan alltid har gjort: vi kommer att försöka.”

”Forward to basics: att man alltid skall spana efter det grundläggande, det avgörande.”

”Människan är i högsta grad en lokal företeelse som behöver lokal återkoppling för att förstå effekterna av det hon gör.”

”Sköter du ditt så sköter jag mitt. När en människa inte själv har några marginaler, förmår hon inte vara generös, vare sig mot andra eller mot sig själv.”

”Det är som om detaljerna har vunnit över helheten, det är som om vi har gett upp hoppet om mål och mening och greppet om de större sammanhangen.”

”Baksätesförarna (alltså de som själva inte gör något men som gärna och tvärsäkert kommenterar hur någon annan borde ha gjort istället) har vidgat sina domäner.”

För man kan ju inte veta förrän man har provat. Man kan faktiskt inte det. Och att prova utifrån sitt egna huvud och lära sig något av både dess process och resultat ger helt enkelt andra framtidseffekter än att bara obetänkt och ansvarslöst följa andras ”recept”.”