Självmedvetenheten

Jag har i flera veckor försökt skriva ett nytt inlägg, det skulle visst handla om att gå sin egen väg eller något sådant, någon form av inspiration, ett tag höll det på att utvecklas till en text om ”problemen” med att ha ett väldigt rikt inre liv.

Men det landar hela tiden i en känsla av gnällighet och tomt upprepande av tidigare tankar som jag redan är klar med. Jag producerar inget annat än långa omständliga omskrivningar av en insikt som egentligen är tydlig: jag är just nu väldigt trött på mig själv och har ingenting att säga. Jag har blivit, eller har kanske mer eller mindre alltid varit, snäppet för självmedveten för mitt eget bästa.

Skrivandet av texterna till den här bloggen har varit viktiga och helt avgörande terapi för mig men att leta efter och sätta ord på mitt innersta  triggar också lätt en del mindre smickrande personlighetsdrag. I det tillstånd av förvirring och utmattning som jag har befunnit mig i en ganska lång tid nu så börjar en ohälsosam självupptagenhet att göra sig påmind. Eller kanske har den bara blivit väldigt mycket tydligare.

All denna introspektion, analyserande av tankar och känslor, min introverta personlighet som gärna drar i väg och blir till en alldeles för självmedveten och självömkande version av mig själv, allt ältande och en känsla av att jag aldrig någonsin kommer förstå mig själv och att ingen förstår mig. Det går mig på nerverna. Jag går mig själv på nerverna. Jag står och hoppar och stampar på mina egna nerver, drar och sliter i dem. Kanske baksidan av att ha en introvert personlighet med tendenser till att fokusera lite för mycket på de egna känslorna och tro att jag på något sätt skulle vara unik i världen.

Jag är trött på mina egna perspektiv och mina egna tankar och behöver helt enkelt lite semester från mig själv. Hur mycket jag än försöker så kommer jag inte kunna lösa allt uppe i huvudet. Om det gick skulle jag ha gjort det för länge sedan säger psykologen och jag får nog lov att hålla med nu.

Dags att ta tjuren vid hornen och göra praktiska förändringar och våga testa mina gränser igen. Leva livet istället för att sitta och tänka på det. Göra något istället för att skriva om det. Få ut huvudet ur arslet skulle man kunna säga.

Därför har jag bestämt mig för att skära ner på saker som just nu tar för mycket av min tid och ger mig för mycket att tänka på – bland annat denna blogg – så att jag istället kan lägga min energi på att vara mer praktisk och aktiv, på mina egna villkor.

Dessutom vill jag prioritera den skrivtid jag har till att få färdigt mitt första utkast till bokmanuset och med start till sommaren ska jag också skriva texter till Page Of Mind – En feministisk dagstidning med fokus på unga kvinnor i psykisk ohälsa – vilket jag ser mycket fram emot. Där kommer jag skriva om kropp, utbrändhet och depression, till att börja med.

Jag hoppas vara tillbaka med nya texter om det inre livet och den yttre verkligheten snart men nu blir det en tankepaus på ett tag tills jag har något nytt att dela med mig av.

Vi ses igen till sommaren.

När orden sviker

Den här bloggen skapades för att jag var rädd, men ville våga. Jag har ett stort behov av att skriva om sådant jag tidigare hållit hårt inom mig, i hjärtat bakom lås och bom, och aldrig synliggjort ens för mig själv. Jag skapade den här bloggen för att få ett syfte med skrivandet. Den är en trygghet, ett terapiarbete och ett sätt att utvecklas.

Jag har öst och öst ur vad jag trodde var en outtömlig källa av ord, så mycket som aldrig fått bli sagt, glädjen i att formulera tankar till begripliga meningar. Tillfredsställelsen i att rada upp svarta tecken ett efter ett på en tom yta. Först finns inget, sedan finns en lite del av mig där. Först ett minne, sedan en tanke som vecklar upp sig framför mig; jag släpper i väg den och ser den försvinna för att få en helt ny innebörd, ett eget liv.

Skrivandet har blivit ett sätt för mig att lyfta smärta och ångest ur mig själv och ge det en annan funktion. Som att befria hundratals små gråa kråkor som flaxat runt hjärtat och pickat på mig inifrån, de flyger ut genom mina fingrar och löses upp vid tangenterna.

Men nu sviker orden mig. Jag plockar upp trådar och idéer, försöker följa dem men tappar tron på att det ska leda någonstans alls. I huvudet ligger det utkast spridda överallt men inget känns värt att berätta. Har jag blivit rädd igen? Rädd för att formulera känslor, har det uppstått en tomhet nu när kråkorna flytt sin kos? Har jag skrivit slut på mig själv? Borde jag inte vara lite lyckligare, lättare, må lite bättre då?

Det senaste året har jag tömt mig på så mycket att jag börjar känna mig identitetslös. Att bli sjuk av stress har tvingat mig att stanna upp helt och omvärdera allt jag trodde att jag visste om mig själv. Ett nästintill obeskrivbart tillstånd, kanske är det därför jag inte hittar orden. Aldrig tidigare i mitt liv har jag stått inför situationen att bara finnas utan funktion. Jag gör saker, varje dag, men utan något övergripande mål, utan någon större mening. Det som behöver göras och så det jag känner för.

Vad skönt, vill jag tänka, att bara göra det jag känner för utan att sätta upp några krav. Hur kan det vara så svårt?

Att bara göra det jag känner för i stunden. Att tänka på mig själv först. Att sätta mig själv och mina behov framför andras. Att börja hitta sätt att uttrycka en kärlek till mig själv. Att låta något nytt flytta in i hjärtat. Att intala mig om och om igen att jag förtjänar att vara lycklig utan att ge någonting i gengäld. Jag kan skriva de här tankarna, jag kan läsa orden framför mig på skärmen. Jag kan inte tillåta mig att låta dem sjunka in. Jag vet inte varför.

Huvudet gör ont. Jag noterar att jag ser arg ut, att jag spänner mig, gör motstånd mot innebörden av vad jag precis skrev. En klump i halsen och ytliga andetag. Det är rädsla blandat med längtan blandat med sorg blandat med skräck.

Genom alla texter jag så sakteliga fyller min hårddisk med kommer jag närmare något svårt. Jag har kommit närmare mig själv genom att skriva om mina erfarenheter men jag verkar inte kunna skriva mig vidare. Vad jag än försöker översätta från där jag befinner mig just nu ter det sig futtigt. En oändlig upprepning av en gnällande röst som ältar en tillstånd jag inte vet hur jag ska förhålla mig till: Att bara vara. Lita på att allt kommer bli bra. Av sig självt. Det ordnar sig. På ett eller annat sätt. Jag måste inte ta ansvar. Inte just nu.

Men, om jag inte tar ansvar, är jag inte en fruktansvärt dålig oansvarig människa då, lat och egoistisk? Borde jag inte skämmas för att jag inte orkar bry mig min egen hälsa just nu? Tänk om allt socker jag äter ger mig cancer? Vilket svek vore inte det mot min familj. Eller om jag inte försöker, tänk om jag blir deprimerad igen? Tänk om kroppen går sönder. Tänk om hjärnan krymper.

Jag står i skuggen av ett träd. Det sträcker ut sina nakna svarta grenar mot en jämngrå himmel. De slår sig ner, en efter en, ropar på varandra. Fjäderlätta gungar de i vinden och iakttar mig med sina ryckiga små huvuden och runda bruna ögon, de griper runt grenarna med sina vassa klor. Jag hör hur de vässar sina näbbar.

Enda sättet jag kan fortsätta framåt på är genom att skriva texter med ett syfte. Jag skriver för mig själv och jag skriver för någon. En läsare. För dig. Det hjälper mig när det inte finns några ord kvar, då kan jag ändå skriva om det. Om fåglarna som bor i mitt bröst. Om en raserad självbild. Om skräcken över att bli till en som bara gnäller om sina problem och förlorar förmågan att tillföra något av värde. Om den förmågan ens har funnits. Om en som ännu inte vet att hon förtjänar att vara lycklig utan att behöva prestera något i gengäld.

Så hoppas jag att glädjen över att sätta ord på det som är svårt och få, högst ödmjukt, kalla mig en som skriver, att det hjälper mig att se på situation på ett annat sätt. Jag släpper i väg mina tankar och känslor, jag lämnar dem här en stund, väntar och hoppas att de kan få en ny mening, så småningom.

Begränsningar och framåtrörelse

De senaste veckorna har jag försökt skriva text till bloggen utan att riktigt lyckas få till något. Varje gång jag satt fingrarna mot tangenterna har det bara varit, tomt. Ord utan mening.

Jag vill skriva om livets alla fantastiska valmöjligheter, hur det är min största inspiration men också kan vara ett tveeggat svärd, men jag är bara fullkomligt låst. Vilket är helt normalt, inget att oroa sig över, försöker jag intala mig själv. Men sanningen är att jag avskyr av att känna mig fast. Jag behöver känslan av framåtrörelse lika mycket som syre och vatten. Vilket gör det svårt att bara vara och acceptera läget.

Just nu är jag mitt uppe i en intensiv period på jobbet, vilket är roligt – att jag kan arbeta heltid igen med saker jag gillar är naturligtvis ett stort steg i rätt riktning efter att ha varit utmattad – men det kräver allt mitt fokus och all min energi. Jag har ryckts bort från allt annat lite grann, det finns inte en gnutta ork över efter en arbetsdag. Och då kommer oron smygandes tillsammans med den där känslan av panik som är så jobbig att känna. Tiden glider mig ur händerna, jag famlar efter kontrollen över mina tankar och min tillvaro, försöker hålla fast vid allt jag vet är sant. Det som är nu, inte det som har varit. Men känslor och tillstånd triggar lätt gamla minnen.

Idag snubblade jag över en kort text på Instagramkontot @aldrigslutaskriva om att leva med minnen som om de vore nutid, om vikten av att höja blicken och istället fokusera på dagens sanning och inte låta gamla minnen styra känslor och mående. Kloka ord men lättare sagt än gjort.

De senaste veckorna har jag varit ledsen över att jag inte hinner eller orkar skriva och läsa. Att jag är för trött för att orka umgås med min man – helst vill jag gå och lägga mig klockan sju på kvällen – och andra saker som skänker mig glädje och energi, den där glädjen och energin som gör allt annat lite lättare. Med de här känslorna kommer minnen från förra vintern tillbaka – de om hur dåligt jag mådde då – och med dem kommer också rädslan för att må så dåligt igen.

Och ideligen snubblar jag över fula ord som måste och borde. Måste komma ihåg att jag har mer kunskap nu, måste komma ihåg att lyssna inåt, borde göra det, borde använda mig av det jag vet. Måste sluta ställa så höga krav på mitt liv och på mig själv.

Så jag försöker påminna mig själv om att: varje skrivstund inte kan och behöver heller inte vara fantastiskt kreativ och produktiv. Jag måste inte plöja en bok i veckan. Jag måste inte uppdatera mina Instagramkonton eller bloggen om jag inte hinner, eller har lust. Finns det inga ord så får det vänta tills jag har något att säga. För när kraven blir höga så försvinner glädjen och energin snabbt. Ont om tid, gott om tid, egentligen är det inte där skon klämmer. Det är kraven jag ställer på mig själv.

Istället för stress och panik över allt jag inte hinner med just nu så övar jag på, för det här kräver verkligen övning och mer övning för mig, att tänka att det är okej. Jag kan göra det senare. Det är okej. Jag måste inte göra det nu. Tre påbörjade böcker som ligger jämte sängen, det är okej att de ligger där. Texten om begränsningar, valmöjligheter och inspiration kan skrivas en annan gång, eller inte alls, den kanske inte ens blir bra. Det är okej. Det stora bokprojektet skrivs ord för ord. Ibland på telefonen mellan tagningar på ett filmset. Ibland på skrivmaskinen aka min laptop under flera timmar av lugn och ro; vilket som är okej, vilket som är några fler ord på vägen mot målet. Jag tränar inte, äter dåligt, det är också okej; jag kan göra nya val i morgon. Varje minut är en ny chans till nya tankar.

Framför allt: det är helt okej att komma hem på kvällen och vara trött. Och då är det också helt okej att bara sova och ibland strunta i att diska. Jag är också mamma till en liten skrutt som behöver mig och det finns inget bättre sätt att komma tillbaks ner på jorden än att förlora mig i hans lilla värld av bus och påhitt. Att vara behövd är det finaste jag vet och jag tror det går att hitta stora doser välmående där, att hjälpa och finnas till för andra.

Nu är min man bortrest och min son är hos sin mormor och morfar. Jag är förkyld och ligger nerbäddad ensam hemma, har lite tid för mig själv. Dricker te, skriver, läser. Bor in mig i sängen huvudet på en kudden som luktar fyraåring iklädd min mans pyjamas. Jag saknar familjen, men de här stunderna är ovärderliga och viktiga. Jag hinner lugna ner mig, reflektera, ta in nytt, tänka nytt. Höja blicken och känna framåtrörelsen, den går bara väldigt väldigt långsamt just nu. Och det är helt okej.

Den där gången när jag skrev en bok

Eller snarare,  den där gången när jag skrev i en bok; jag började min historia på första sidan i en liten svart anteckningsbok, jag hade den fysiska formen färdig, så det var bara att fylla den med ord. Smart tyckte jag.

Det var en av de där klassiska anteckningsböckerna med mjuka vaxade svarta pärmar och linjerade sidor med röd kant, den var i A7 format, sju gånger tio centimeter ungefär. Jag måste ha varit tio eller elva år, det vet jag eftersom jag minns klassrummet jag stod i när jag skulle läsa upp mitt verk inför klassen. På egen begäran, det var ingen skoluppgift, jag hade bara bestämt mig för att skriva en bok och behövde en publik.

Jag minns inte direkt hur jag uttryckte mig, hur långt jag kom, om jag ens skrev mer än några sidor, men jag minns fortfarande bilderna jag hade i huvudet som jag försökte omvandla till ord och meningar.

Det handlade om två barn, en tjej och en kille, som rörde sig genom ett färglöst strandlandskap. Det var en mulen morgon, havet var fortfarande i uppror efter en nattlig storm och de båda barnen var på jakt efter vrakdelar och annat spännande som spolats i land under gryningen. Det fanns en tydlig känsla av höst, eller vinter. Grå, frusna vasstrån och stelnad tång, stenar och snäckor, solblekt sprucket trä, rostig spik, kallt saltvatten som skummade. De hittade en en flaskpost. Jag minns att den ledde dem till en gammal övergiven fiskebod som var låst men att de tog sig in mellan några löst sittande plankor. Det var ett äventyr kantat av mysterier. Sedan slocknar minnesbilderna.

Eftersom jag var ganska liten när jag skrev detta var mitt språk säkert mycket mer begränsat och jag minns inte alls vad som hände sen, kanske skrev jag inte mer än så. Men det är mitt första tydliga minne av att försöka skriva en bok. Jag var inspirerad av Maria Gripe, Astrid Lindgren och möjligen C. S Lewis, jag inte är säker på om jag ännu hade läst Häxan och Lejonet eller om jag bara sett serien om Narnia på SVT:s jullovsmorgon.

I somras bestämde jag mig för att göra ett nytt försök men jag är inte alls lika modig som jag var för tjugosex år sedan när jag travade fram till katedern och ställde mig att läsa högt ut min lilla svarta bok. Jag har inget minne av reaktionerna från mina klasskamrater, men jag hyser en ganska stark misstanke om att mina små egocentriska framträdanden inte direkt hjälpte min – sedan länge obefintliga – sociala status något vidare (någon gång ska jag skriva om när jag höll en monolog om träd på roliga timman iförd en rosa hatt). Det där hänger med, att ha blivit retad för mina små egenheter.

Jag har knappt vågat yttra orden: ”jag skriver på en bok”, det är skitläskigt om jag ska vara helt ärlig. Fram till att jag trycker på publicera-knappen för det här inlägget så finns det tre personer på planeten som vetat om detta hemliga skrivprojekt och bara en som jag berättat hela idén och handlingen för. Snart ligger mina drömmar ute för alla att se.

Det känns lite som att jag har på mig en lite för liten stickad tröja som sticks och kliar, som att jag försöker klä mig i något som inte alls passar, eller är bekvämt. Inte ska väl jag komma här och tro att jag skulle kunna åstadkomma något som någon skulle vilja trycka på papper. Jag är i och för sig ganska övertygad om att jag kommer skriva färdigt ett första utkast och att det kommer läsas av en betrodd vän. Men kommer det vara bra? Det är jag inte alls lika övertygad om.

Men, jag samlar ändå mod, påminner mig själv om att jag en gång varit mycket mer orädd och att det här är vad jag älskar att göra. Skriva. Och jag vill se om jag kan skriva något i form av skönlitteratur, utan att ha någon kunskap om det mer än att jag läst otroligt mycket böcker, om det nu räknas. Men det är så jag fungerar, jag vill se om jag kan. Försöka och lära mig på vägen.

Kan jag ta bilderna och känslorna jag bär på och klä dem i ord så att de blir lika verkliga för någon annan? Kan jag ge liv åt mina karaktärer så att de blir verkliga människor? Jag tar det ett ord i taget på inrådan av Mr King. Eller Bird by Bird som Anne Lamott säger. Försöker undvika felet Bodil skriver om: att släppa in tvivlet för tidigt. Försöker lita till det som satte igång allt: lusten. Tvivlet får inte vinna över lusten.

Jag är lite osäker på hur jag fortsättningsvis ska berätta om mitt projekt och min skrivprocess, men jag ska försöka göra det regelbundet. Det kommer handla om utmaningar, innehåll, målbilder, tankar, känslor, rädslor, säkert tvivel, förhoppningsvis mer lust och utveckling.

Jag gläntar nu lite på locket till mina hemliga drömmar: det här är bara jag, som skriver och som vill berätta en historia om de mörka sidorna av livet, det svåra, hur vi ärver våra sår och bara har en kort tid på oss att läka så vi kan möta livet, och döden, lite helare och lite mer förberedda, om det går. Ett annat slags äventyr, med andra slags mysterier.

Det här är i slutänden ett sätt att ta itu med mina rädslor och sorger och förvandla dem till något kreativt som ger mig energi istället för att bara ta. Ett sätt att tämja monster, förlåta gamla synder och öva mig på att inte vara rädd.

Jag ska skriva en bok.

Ett monster i taget

I somras skrev jag ett inlägg om de böcker som hjälpte mig att komma igång med skrivandet på allvar. En av dem var Bird by Bird av Anne Lamott, en bok jag blädrat i mycket sedan dess. Den har blivit en pålitlig vän att ta till när jag glömmer bort varför jag skriver och vad det är jag vill skriva om.

I det inlägget länkade jag till en text jag skrev på engelska och som jag sedan glömt bort. Nu hittade jag den igen och tänkte att den nog förtjänar att skrivas om till svenska.  Jag behövde bli påmind om var jag hittade styrka och inspiration i somras. De senaste veckorna har det gått minst sagt trögt med bokstavspusslandet.

Some Instructions on Writing and Life.

Bird by Bird var en av de viktigaste böckerna jag läste under förra året, utan tvekan. Jag befann mig i ett förtvivlat tillstånd av utmattning, ångest och oro och visste inte hur jag skulle ta mig vidare när jag fick den här boken rekommenderad till mig som en bra bok om livet och om att skriva.

Och det är den verkligen. Förutom att den är välskriven, rolig och full av goda råd så hjälpte den mig framförallt att våga börja skriva om det som legat begravt allt för länge. Plötsligt hade jag en tydligare bild av vad jag behövde och hur skrivandet kunde vara till hjälp. Plötsligt uppenbarade sig en väg framåt, men den ledde inte bort från allt elände, utan rakt emot det.

Bird by Bird står ut som bok överhuvudtaget men en del jag tycker står ut lite extra är kapitlet om att hitta din röst som författare. Anne skriver så här:

”I want people who write to crash or dive below the surface, where life is so cold and confusing and hard to see. I want writers to plunge through the holes – the holes we try to fill up with all the props.”

Jag kände mig orimligt upprymd när jag läste detta. Det var lite som att vara tio igen och inse att du äntligen kan svaret på din lärares fråga; du sitter där med höjd arm och viftar ivrigt med handen ovanför huvudet. ”Åh, jag vet, fråga mig! Fråga mig! Jag kan kallt och förvirrande, jag känner till de mörka hålen.” (Och de andra barnen börjar försiktigt flytta sig ännu lite längre bort).

Nu är jag inte tio längre, tack och lov, men att läsa de här meningarna fick mig att tro på att jag faktiskt skulle kunna ha en chans på det här med att skriva. För det här inspirerar mig, känslan av att alla mina inre monster kan vara användbart material, att de kan tjäna ett annat syfte än det att förfölja och plåga mig. Kanske kan jag istället hitta en kreativ plats för dem och vi kan alla lugna ner oss och försöka komma överens.

I samma kapitel fortsätter Anne med att berätta om hur hon och en författarvän brukar jämföra sina monster.

”When people shine a little light on their monster, we find out how similar most of our monsters are. The secrecy, the obfuscation, the fact that these monsters can only be hinted at, gives us the sense that they must be very bad indeed. But when people let their monsters out for a little onstage interview, it turns out that we’ve all done or thought the same things, that this is our lot, our condition.”

Vad jag älskar mest med den här boken är hur ärligt Anne skriver om sitt liv och hur vi är som människor. Jag tilltalas av den här tanken om våra monster, för jag hör inte så många prata om dem, kanske för att vi tror att vi är ensamma om att ha dem? Tycker vi att de är så hemska och omöjliga för någon annan att förstå att vi hellre håller dem för oss själva? Det räcker egentligen att jag går till mig själv för att få svar på mina frågor (ja och ja).

Ett bra sätt att kontrollera eller till och med besegra våra inneboende monster kan nog vara att, som Anne föreslår, dra ut dem i solljuset för en promenad i parken och presentera dem för folk. De skulle antagligen må bra av att se världen för hur den verkligen är (både monster och människor).

Till exempel. Om vi ​​sprang på varandra en solig söndag i trädgårdsföreningen så skulle jag presentera dig för Sture och Yvonne. Japp, det är dem där borta som lurar i skuggorna under träden.

Sture är alltid där för mig när jag som minst behöver honom. Alltid i tid, alltid ordentligt klädd. Sättet han biter på naglarna och torkar av allt med sin näsduk innan han tar i det säger allt du behöver veta om honom. Han är en besserwisser, en Mr. Know-it-all. Han är paranoid, nervös och ingens favoritsällskap.

Sture dyker alltid upp minuter efter att jag har gjort något som ligger utanför min bekvämlighetszon på något sätt. Låt oss säga att jag i ett email till mina kollegor bestämt mig för att frångå min något reserverade, introverta ton och istället försöker bjuda till lite och avslutar mitt mail med ett… skämt!

Sture skulle börja med att sätta på sig sina glasögon (efter att ha torkat av dem) och sedan läsa mitt mail tio gånger och påpeka eventuella stavning- och grammatikfel. Han skulle fortsätta med frågor som, ”Stavade du adresserna rätt? Du skrev förmodligen fel. Du borde verkligen ägna större uppmärksamhet åt vad du gör. Ingen har svarat eller ens reagerat på det där skämtet än, vilket, för att vara helt ärlig, inte var roligt” (Sture har ingen humor).

Efter att mer tid passerat – säg tio minuter – och jag fortfarande inte har fått någon reaktion på min modiga ansträngning, blir Stures röst bara högre och gällare. ”Du vet ju själv att det inte var roligt. Det finns andra här som är mycket roligare, lämna skämtandet till dem. De skickar nog e-post till varandra nu och gör sig roliga över dig och ditt skämt, mest över dig. Ett skämt, i ett e-mail, vad tänkte du på? Skämt är för män! Någon kommer att få reda på att en kvinna försökt skämta och då blir det du som ryker, de skickar dig rakt tillbaka till köket. Märk mina ord. Är du ens säker på att du borde jobba här? Ingen kommer någonsin att ta dig på allvar igen.”

Sture är en jobbig paranoid jävel som inte tycker om kvinnor och speciellt inte mig. Hans själ har samma färg och form som ett russin. Sture är en del av mig.

Yvonne å andra sidan kommer och går som hon vill, alltid klädd i svart, hon påminner lite om Marla Singer; hon röker för mycket och kan för många fula ord.

Hon är en lat och upprörd kvinna men framför allt avundsjuk. Hon vill helt klart att jag inte ska ha några hälsosamma relationer, eller vänner alls. Ibland ser jag inte skymten av henne på veckor och så helt plötsligt sparkar hon in ytterdörren, slänger sig i soffan och tänder en Lucky Strike, kastar tändstickan på golvet (konstigt nog alltid runt samma tid som min PMS).

Sedan stannar hon uppe hela natten och tjatar om saker som: ”Döden, kom igen, låt oss prata om hur det kommer vara att dö, vem i familjen tror du kommer dö först? Och vad tycker du om dem, det där paret? Bara för att de bor i ett fint hus, ha! De vet inget om livet, inte som vi gör, vi är på riktigt, ingen känner smärta som vi. Kom igen, Googla frun, jag är säker på att hon har ett löjligt mellannamn. Vi kan skratta åt henne i hemlighet. Ge mig din telefon och chokladen du gömmer i skrivbordslådan.”

Yvonne tvingar mig alltid googla folk och leta upp dem på Instagram. Hon fick mig att googla min psykolog i somras så sen fick jag sitta där och låtsas att jag inte visste hans ålder eller adress. Yvonne är också, sorgligt nog, en del av mig.

Förr brukade Sture och Yvonne dyka upp lite när som helst för att ta över mina tankar, det krävs inte mycket för att få igång dem. Men sedan jag lugnt och stilla börjat ta ett steg tillbaka för att iaktta dem har jag också tagit tillbaka kontrollen; jag kan hantera dem som karaktärer att leka med och jag bryr mig inte längre så mycket om dem vilket gör det lättare att acceptera att de är där. Jag låter dem inte påverka mig utan säger hej och lämnar dem att prata med sig själva, lyssnar medkännande men skakar mest på huvudet åt deras nonsens.

Det här är den typen av skrivande jag vill ägna mig åt. Jag vill skriva om saker som kan vara svåra att prata med andra om. Jag vill göra det för mig själv så att jag kan bearbeta mina monster och jag vill att andra ska känna att våra monster inte behöver skilja sig så mycket från varandra. Kanske när du också, högst ofrivilligt, en paranoid gammal man med en russinsjäl eller en kedjerökandes kvinna som osar av bitterhet och avundsjuka i dina tankar.

Jag vill gärna höra historierna om dina monster, om du vill dela dem. Ge dem namn och sätt på dem ett par bekväma skor, putta ut dem i ljuset så kanske de slutar vara så irriterande och påfrestande.

Som avslutning ger jag dig ett annat citat från boken som jag gillar väldigt mycket, den sortens citat som någon borde brodera på en kudde.

”Sometimes this human stuff is slimy and pathetic – jealousy especially so – but better to feel it and talk about it and walk through it than to spend a lifetime being silently poisoned.”

 

Jag kan inte nog rekommendera den här boken.

Jag länkade till  Anne Lamottes TED talk i det förra inlägget också, men om du inte såg det då så har du chansen att upptäcka det nu.

Trevlig helg.

Status quo med hopp om förändring

I våras lade jag mig själv på is, jag gick in i något som bäst kan beskrivas som ett vakuum, ett uttryckslöst tomrum. Det var allt som fanns kvar när jag inte längre kunde prestera, när jag inte längre orkade eller fick göra någonting. Mina strategier mot ångesten, taktikerna för att hantera livet, hade fungerat tills de inte gjorde det längre.

Allt jag ville då, när utmattningen var som värst, var att bli mig själv igen; det var min innersta, mest desperata önskan som jag klängde mig fast vid som en nyfödd blind kattunge. Tills jag insåg att jag omöjligen skulle kunna gå tillbaka till den jag varit. Mitt beteende hade inte varit bra för mig själv och det har också varit den största sorgen: att jag under så lång tid har behandlat mig själv så illa, krigat med mig själv, inte bara i år, 2017, utan i hela mitt vuxna liv.

Du måste bli: smalare, roligare, klokare, sexigare, piggare. Var positiv!

 

Jag nådde en gräns, lade tillslut ner mina vapen och sedan dess har förhandlingar pågått, jag har försökt sluta fred med mig själv ett bra tag nu men har istället hamnat i något slags känslomässigt status quo. Sorgen har dröjt sig kvar, tillsammans med obegriplig saknad och obefogade rädslor och jag kommer inte riktigt vidare hur mycket jag än vill. Jag orkar inte.

Så nu står jag här: en prestationsprinsessa utan mitt fantastiska imperium av bedrifter att spegla mig i, med en fot i de rykande ruinerna av mina kravfyllda målsättningar medan den andra försöker hitta nytt fäste på stadigare mark. Rädd för den jag var, rädd för att bli någon annan.

En bekräftelsejunkie med svår abstinens, skamsen över hur mycket jag vill att någon ska se mig och tycka att jag är bra, ösa lite beröm över mig. Jag har fortfarande svårt att tro att jag är värd det om jag inte gör något, preseterar. Ett litet hjärta bara, gilla mig, snälla. Det är så lätt att falla tillbaka i gamla vanor.

Jag har vacklat på gränsen till höga ambitioner och sagt ja mer än nej i decembermörkret och julhetsen. Tänkt mer på bekräftelse än på lust, mer utåt än inåt, kännt stressen flåsa mig i nacken. Jag har letat efter något hos mig själv att känna igen, något som kan bryta mitt tillstånd, famåt eller bakåt, skit samma, bara en rörelse åt något håll, energi. Men den endan energi min kropp drivs av just nu är för stora mängder socker.

Status självkänsla december tjugosjutton: inte så hög. Fredsförhandlingarna: havererade.

Jag vill så mycket men orkar så lite. I sviterna efter en utmattning finns inga stora marginaler att röra sig med. Jag saknar mitt driv, jag saknar mitt engagemang, jag saknar perfektionisten. Jag sörjer mitt liv som det var samtidigt som jag är glad att det är över, att jag mår bättre.

En innre känslomässig förvirring har regerat allt för länge, nu när vapnen har lagts ner vill jag inget hellre än att borsta bort dammet, torka svetten ur pannan, tårarna från kinden och verkligen gå vidare. Återuppfinna mig själv, innifrån och ut. Fylla alla tomrum med något nytt.

Så, om 2017 var året då allt föll samman får 2018 bli året då bitarna lägger sig på plats igen, året då det finns hopp om en förändring, då gammalt får vara förlåtet och glömt, året då jag tar mig själv under armen och hittar en väg framåt genom orden.

För när det inte har funnits något annat än tomrum har det ändå alltid funnits ord och tankar. Meningar har formulerats och sorger lösts upp, hårda knutar som retts ut till stycken och paragrafer. Och hade det inte varit för det här årets prövningar kanske jag aldrig hade börjat skriva mina texter överhuvudtaget.

Jag tror så starkt på kraften i att berätta; att vi kan formulera oss för att få andra att förstå, att berättelser för oss samman. Och om jag berättar för dig och vi kan mötas i att dela våra erfarenheter, bli lite starkare tillsammans, genom förståelse och ödmjukhet, då kan världen kanske långsamt ändå bli lite bättre och människor lite helare. Jag vill fortsätta bli lite helare, fortsätta berätta och leta efter de förlösande formuleringarna, så att jag äntligen kan vara mig själv.

Femtiotusenåttiotvå ord senare

De sista tvåhundra orden kändes ungefär som den sista ansträngningen på ett träningspass: de sista skakiga repetitionerna med vikter, de sista sekunderna på sista intervallen i kallt duggregn. Jag bet ihop och lyckades ta mig i mål med blodsmak i munnen, eller om det var mintchokladsmak. Det där sista stycket kommer antagligen aldrig lämna hårddisken men det är en del av NaNoWriMo och jag kommer alltid vara stolt över alla de ord och meningar jag lyckades producera.

Nu är det över, men något annat har precis börjat.

När kranen vreds på den 1:a november var flödet ojämnt till en början, ibland verkade till och med som att ledningarna höll på att sina, men så har det fyllts på med ord efter ord: på tåget, i fåtöljen på ett litet hotellrum i Stockholm, i telefonen på bussen och under många sena kvällar vid farfars gamla skrivbord. Ett ord i taget tills jag nådde mitt mål, två dagar innan deadline. Jag njöt av att få känna mig stolt över mig själv, andades ut, stängde av kranen och gick och lade mig för att sova.

Men jag fick ingen ro, det var något som störde. Ett ljud. Dripp. En enda droppe i den tysta natten kan få vem som helst att ligga sömnlös. Kranen går inte att vrida åt ordentligt, den står där och läcker. Små blänkande tankar och idéer om min historia som fortsätter att komma. De sipprar fram och jag fångar upp på dem på papper. Tänker att jag sparar dem till senare. Men jag drömmer om min nya värld på dagen, lever i den på natten. Jag kan inte sluta tänka på den.

Det kan vara vad som helst: en kvinna med snygg frisyr på hållplatsen blir en pusselbit till en karaktärs utseende, något som någon säger på jobbet eller bussen kan bli en replik, jag minns plötsligt något från min uppväxt som passar in, jag gör en anteckning som blir till ett nytt stycke.

Något har satts igång, allt jag behöver göra är att skriva ner det, en idé leder till nästa. Jag låter kranen stå på, öppnar upp flödet till max; till skillnad från vårt dyrbara vatten kan vår fantasi och kreativitet aldrig bli en bristvara vi behöver snåla med.

Det är det som har varit så fantastiskt med den här utmaningen, resultatet blev inte bara ett dokument med över hundra sidor text utan också en helt ny rutin som jag varken vill eller kan kliva ur. Jag har läst om det men aldrig upplevt det förut, det där om att motivation och kreativitet inte är något att sitta och vänta på, det kommer ur rutiner och görande, ur repetition. Det finns något smart citat som uttrycker det bättre men som jag inte hittar just nu. Trettio dagar av fokuserat skrivande har öppnat upp dörrarna till något helt nytt.

Om det blir något av den här historien får vi väl se, det vore kul, men det är, handen på hjärtat, inte därför jag skriver. Jag skriver för att jag äntligen har hittat något som jag tycker om att inte vara bra på från början.

Så många gånger tidigare har jag tappat intresset eller gett upp helt när jag inte tyckt mig vara tillräckligt bra med en gång, tålamod är inte mitt främsta karaktärsdrag (och självkänslan har jag redan berättat om), jag har inte orkat träna eller öva för att bli bra, det har inte gett mig tillräckligt mycket, själva tränandet. Men med skrivandet är det annorlunda.

Det gör mig glad. Så enkelt. Att tänka ut saker och skriva ner dem. Glädje och en ivrig entusiasm i att upptäcka, utforska och försöka. Jag har inget konkret mål som är större än att jag vill se om jag kan, hur mycket jag kan lära mig, hur mycket jag kan utmana och utveckla mig själv.

Det är det enkla i att mina tankar ögonblickligen stirrar tillbaka mot mig från skärmen, att sätta ord på saker som jag vill förstå och begripliggöra. National Novel Writing Month har varit en fantastisk utmaning som gett mig en stor dos glädje och självförtroende. Jag kan omöjligt sluta nu bara för att november är över. Livet har precis börjat för tre kvinnor från mitt ute i ingenstans, alla kämpar de med ensamheten och ångest på sitt sätt och nu är de beroende av mig, jag måste skriva färdigt deras liv.

Det här var första gången jag deltog i NaNoWriMo och jag längtar redan till nästa omgång – bara en sån sak, att längta efter november – jag rekommenderar det, oavsett om du bär på en roman eller inte, oavsett om du kommer upp i femtiotusen eller trettiotusen ord. Ingen press, inga krav, bara skriv. För att det gör dig glad.