Vem vill jag vara och hur ska jag nå dit?

Orden personlig utveckling ger 2,6 miljoner träffar hos den globala sökmotorn och över hundratusen träffar hos en av de större bokhandlarna på nätet. När jag skummar igenom titlar och sökresultat dyker ord som: förändring, effektivitet, resultat, framgång och kontroll upp. En del meningar står ut och får mig att fundera på – och det här kan vara gamla nyheter – om inte världen håller på att fullständigt tappa fokus.

”Hitta meningen med ditt liv med hjälp av några enkla frågor.”
”10 effektiva sätt för att framstå som mycket smartare än du egentligen är.”
”En inspirerande handbok för alla som vill vara i ständig förändring, förädla och förverkliga nästa mål i sitt liv…”
”Människor som utvecklas är positivare, friskare, effektivare och samverkar och kommunicerar bättre. Detta är gynnsamt för hela arbetsplatsen och skapar god lönsamhet.”

Nu har jag såklart valt ut de här meningarna bland tusentals andra för att stärka mitt egna resonemang och mycket av det som kommer upp via sökmotorer är annonser och köpt plats gissar jag. Det är mycket kurser, utbildningar, föreläsningar och liknande. Formuleringar som är anpassade för att locka besökare till just den hemsidan. Det finns uppenbarligen pengar att tjäna och jag tar tillfället i akt att vara lite cynisk.

Något med det här har börjat skava hos mig när jag reflekterat över mina egna beteenden och vad som har triggat mig i min strävan att hela tiden prestera mer och bättre.

Det är så lätt att ryckas med i den här hysterin och tro på lögnen om att vi inte redan duger som vi är, för om vi skulle börja tro för mycket på oss själva skulle företag gå i konkurs, sägs det. Många verkar bära på en gnagande oro över att inte riktigt räcka till; att de behöver bli lite vassare, roligare, snyggare, smartare. En borde ha ambitioner, vilja mer, våga mer, satsa på sig själv. Bli en bättre X på Y dagar/veckor/månader. Vår uppmärksamhet jagas som om det gällde livet, eller – som min husprofet sjunger – som om det gällde pengar.

Jag har sysselsatt mig med diverse projekt i självförverkligande i ungefär hela mitt vuxna liv. Dels har det handlat om kroppen, dels har det handlat om personlighet och egenskaper. Från en känsla av misslyckande föddes en gång en drivkraft, en vilja att förändra och ta tag i allt som tycktes vara fel.

För någon som jag, en introvert och känslig själ med väldigt låg självkänsla och som tidigare brottats med ett stort bekräftelsebehov, har det varit svårt att navigera i djungeln av välmenande tips och råd om lycka, framgång, vänskap, kärlek och livet i största allmänhet. Jag har gjort lista efter lista med mål om att bli en bättre (och lyckligare) människa genom att vara gladare, öppnare, bjuda mer på mig själv, bli mer effektiv, mer social, våga mer, vilja mer, ta för mig mer, prestera mer.

Nu vet jag, med utmattningsfacit i hand, att jag aldrig har behövt bli allt det där, att det går tvärtemot hur jag är skapt och att lyckan ändå inte har infunnit sig. Det är insikter som har kostat mig massor, psykiskt och fysiskt. Och inte en enda gång kan jag minnas att jag stannat upp och ställt mig själv frågan varför. Varför behöver jag utvecklas och bli bättre? För vems skull behöver jag bli alla de här sakerna? Vad jag har utvecklat allra mest genom åren är ett konstant dåligt samvete över allt jag inte gjort och allt jag inte lyckats med.

Jag ifrågasätter inte personlig utveckling som sådan, men jag är skeptisk mot hur vi matas med ytliga budskap om förbättring och framgång och att det dessutom kommer göra oss lyckligare bara vi gör eller är på ett visst sätt. Personlig utveckling handlar inte om att ”bli den perfekta personligheten” och jag tror inte det blir bra när trender blir till normer som många inte orkar leva upp till. Det sätter bara en onödig press på människor, en mental stress som kan bli farlig. Risken är att en utvecklar annat, som psykisk ohälsa.

Är inte en annan risk också att alla dessa metoder, teorier, modeller och scheman bäddar för en upplevelse av mer misslyckande och besvikelse? En tio veckors punktinsats kommer inte att lösa alla ens problem och ge svar på alla frågor och med det prestationsfokus som råder i dag tror jag att det är lätt hänt att vi tillslut bara springer runt i cirklar och jagar våra egna svansar i ett försök att optimera oss själva och vår tid – hela våra liv – utan att ta oss tid för någon djupare reflektion.

Det är så klart något bra att vilja utvecklas, det vill jag också, jag är nyfiken på vad mer jag kan göra, uppleva och känna och jag önskar inget hellre än att känna mig harmonisk och trygg. Men först nu kan jag göra orden personlig utveckling till mina egna utan att tänka att jag måste ändra på mig själv.

Jag duger precis som jag är och det handlar mer om att öva på lyssna inåt istället för att titta utåt. Lägger jag mitt fokus där så är jag ganska säker på att jag kommer utvecklas på ett högst personligt sätt, fritt från krav och resultat, en utveckling som får ske helt naturligt utan teorier och metoder.

Livet pågår varje dag, jag kommer gå igenom saker, jag kommer få nya erfarenheter och de kommer att forma mig. Så länge jag är trygg i mig själv och i vem jag vill vara så litar jag på att jag kommer styra min utveckling åt det håll jag själv vill. Det behöver kanske inte vara svårare än så?

Och ibland är det väl helt okej att bara var nöjd? Eller måste man befinna sig i ständig förändring med som enda fokus att förverkliga alla sina drömmar? Det låter så fruktansvärt tröttsamt. Kanske fungerar det för en del och det är  väl bra (fast är det verkligen det?) men det fungerar inte för alla.

Så vem vill jag vara då? Och hur ska jag nå dit?
Jag tänker mig ett upplägg på ungefär femtio till sextio år med regelbunden reflektion och att svaret på den frågan säkerligen kommer ändras med tiden. Just nu vill jag bara få vara mig själv och där är jag redan.

Och så vill jag tillägga att det finns böcker – och säkert sidor på nätet – som jag tycker inspirerar till personlig utveckling på ett högst relevant och hållbart sätt och som är jättebra, såklart. Jag ska försöka dela med mig av de som har hjälpt mig på vägen i nästa inlägg och har du några bra tips, dela gärna med dig i en kommentar.

Begränsningar och framåtrörelse

De senaste veckorna har jag försökt skriva text till bloggen utan att riktigt lyckas få till något. Varje gång jag satt fingrarna mot tangenterna har det bara varit, tomt. Ord utan mening.

Jag vill skriva om livets alla fantastiska valmöjligheter, hur det är min största inspiration men också kan vara ett tveeggat svärd, men jag är bara fullkomligt låst. Vilket är helt normalt, inget att oroa sig över, försöker jag intala mig själv. Men sanningen är att jag avskyr av att känna mig fast. Jag behöver känslan av framåtrörelse lika mycket som syre och vatten. Vilket gör det svårt att bara vara och acceptera läget.

Just nu är jag mitt uppe i en intensiv period på jobbet, vilket är roligt – att jag kan arbeta heltid igen med saker jag gillar är naturligtvis ett stort steg i rätt riktning efter att ha varit utmattad – men det kräver allt mitt fokus och all min energi. Jag har ryckts bort från allt annat lite grann, det finns inte en gnutta ork över efter en arbetsdag. Och då kommer oron smygandes tillsammans med den där känslan av panik som är så jobbig att känna. Tiden glider mig ur händerna, jag famlar efter kontrollen över mina tankar och min tillvaro, försöker hålla fast vid allt jag vet är sant. Det som är nu, inte det som har varit. Men känslor och tillstånd triggar lätt gamla minnen.

Idag snubblade jag över en kort text på Instagramkontot @aldrigslutaskriva om att leva med minnen som om de vore nutid, om vikten av att höja blicken och istället fokusera på dagens sanning och inte låta gamla minnen styra känslor och mående. Kloka ord men lättare sagt än gjort.

De senaste veckorna har jag varit ledsen över att jag inte hinner eller orkar skriva och läsa. Att jag är för trött för att orka umgås med min man – helst vill jag gå och lägga mig klockan sju på kvällen – och andra saker som skänker mig glädje och energi, den där glädjen och energin som gör allt annat lite lättare. Med de här känslorna kommer minnen från förra vintern tillbaka – de om hur dåligt jag mådde då – och med dem kommer också rädslan för att må så dåligt igen.

Och ideligen snubblar jag över fula ord som måste och borde. Måste komma ihåg att jag har mer kunskap nu, måste komma ihåg att lyssna inåt, borde göra det, borde använda mig av det jag vet. Måste sluta ställa så höga krav på mitt liv och på mig själv.

Så jag försöker påminna mig själv om att: varje skrivstund inte kan och behöver heller inte vara fantastiskt kreativ och produktiv. Jag måste inte plöja en bok i veckan. Jag måste inte uppdatera mina Instagramkonton eller bloggen om jag inte hinner, eller har lust. Finns det inga ord så får det vänta tills jag har något att säga. För när kraven blir höga så försvinner glädjen och energin snabbt. Ont om tid, gott om tid, egentligen är det inte där skon klämmer. Det är kraven jag ställer på mig själv.

Istället för stress och panik över allt jag inte hinner med just nu så övar jag på, för det här kräver verkligen övning och mer övning för mig, att tänka att det är okej. Jag kan göra det senare. Det är okej. Jag måste inte göra det nu. Tre påbörjade böcker som ligger jämte sängen, det är okej att de ligger där. Texten om begränsningar, valmöjligheter och inspiration kan skrivas en annan gång, eller inte alls, den kanske inte ens blir bra. Det är okej. Det stora bokprojektet skrivs ord för ord. Ibland på telefonen mellan tagningar på ett filmset. Ibland på skrivmaskinen aka min laptop under flera timmar av lugn och ro; vilket som är okej, vilket som är några fler ord på vägen mot målet. Jag tränar inte, äter dåligt, det är också okej; jag kan göra nya val i morgon. Varje minut är en ny chans till nya tankar.

Framför allt: det är helt okej att komma hem på kvällen och vara trött. Och då är det också helt okej att bara sova och ibland strunta i att diska. Jag är också mamma till en liten skrutt som behöver mig och det finns inget bättre sätt att komma tillbaks ner på jorden än att förlora mig i hans lilla värld av bus och påhitt. Att vara behövd är det finaste jag vet och jag tror det går att hitta stora doser välmående där, att hjälpa och finnas till för andra.

Nu är min man bortrest och min son är hos sin mormor och morfar. Jag är förkyld och ligger nerbäddad ensam hemma, har lite tid för mig själv. Dricker te, skriver, läser. Bor in mig i sängen huvudet på en kudden som luktar fyraåring iklädd min mans pyjamas. Jag saknar familjen, men de här stunderna är ovärderliga och viktiga. Jag hinner lugna ner mig, reflektera, ta in nytt, tänka nytt. Höja blicken och känna framåtrörelsen, den går bara väldigt väldigt långsamt just nu. Och det är helt okej.

Och där faller ännu ett år, sönder till små minnen

Det finns saker, personlighetsdrag, som vi tycker är typiska för just oss, det där som gör dig till dig, mig till mig. Mitt minne är en sådan sak, en styrka, och en förbannelse. Jag kan komma ihåg händelser i detalj, vad någon sagt ordagrant, saker som hänt för länge sedan. Jag har aldrig riktigt reflekterat över den förmågan, förrän den försvann. 

Jag är van vid att ha ett bra minne, jag sätter stor tillit till det och har aldrig oroat mig för att jag inte ska komma ihåg, det är den jag är, en som minns allt. Jag tror mig ses som någon det är ordning och reda med, pålitlig, superorganiserad skulle min man säga.

Därför var det extra jobbigt att just minnet havererar vid utbrändhet. Jag förstod det inte då, när jag irrade runt i vintermörkret i början av året, att det var utbränd jag var, det var bara en fruktansvärt obehaglig känsla: den att jag höll på att förlora kontakten med min hjärna. Framför allt kände jag inte längre igen mig själv, jag som aldrig glömmer något, jag som alltid har koll på läget.

Nu, efter behandling, är mina kognitiva förmågor så gott som återställda. Jag kan tänka, jag kommer ihåg varför jag öppnat kylskåpet, jag hittar inte längre mig själv stirrandes på en skål kokt potatis med gråten i halsen. Jag kan tala om för dig vad det engelska ordet för stol är utan att bli tom i blicken. Jag minns hur jag tog mig hem från jobbet igår.

Från min sjukdomstid tar jag med mig vilken viktig roll vårt minne spelar för vår uppfattning om vilka vi är, samtidigt som det är förrädiskt och ibland helt opålitligt.

Jag har funderat en del på hur minnet fungerar, hur en del minnen är starkare, en del svagare, hur delar av våra liv försvinner in i glömskan utan att vi ens märker det. Vi formas av det vi minns om oss själva samtidigt som vi omformar våra minnen varje gång vi plockar fram dem. Vi kan, medvetet eller omedvetet göra våra minnen bättre eller värre, mer exakta eller så upphör de att ha någon koppling alls till det vi tror att vi minns.

Under det senaste året, då jag mått dåligt, har jag gått upp väldigt mycket i mig själv, till den grad att det skulle kunna ses som på gränsen till ocharmigt (just charm har jag dock aldrig sett som ett av mina starkare karaktärsdrag). Jag har varit smått fixerad vid mitt eget mående, mina känslor och jag har tänkt tillbaka mycket på mitt liv. Sådant som jag inte kunnat sluta minnas även om jag velat och försökt. Det är konstigt att det jag helst av allt vill glömma är det jag minns.

Det är som om jag hela mitt liv har jag gått hand i hand med ett spöke, ett minnes-monster som växt sig starkt på min ångest. Mobbning, ensamhet, utanförskap, att aldrig passa in, rädsla för att bli påkommen med att jag egentligen är så värdelös som de sa på skolgården, det har varit mina starkaste minnen från mitt liv. De har kastat en oproportionerlig skugga över alla andra saker som jag nu inte längre kan komma ihåg om mig själv.

Det känns konstigt och lite skrämmande att släppa taget om mitt monster, bilden av min uppväxt så som jag minns den, men samtidigt känner det som att jag håller på att ta mig över ett stort hinder: de jobbiga minnena behöver inte vara de som definierar vem jag är, kanske är de efter all den här tiden inte ens riktigt sanna längre?

Efter att ha gått i terapi kan jag se mina minnen på ett nytt sätt, jag har börjat fråga mig varför jag minns just vissa saker, varför just den här händelsen och varför inte någon annan och finns det andra detaljer att minnas i sammanhanget, som gör det lättare att förstå? Behöver jag alls plocka fram det här gamla slitna, tummade, blekta och säkert förvrängda?

På det sättet har det sorgliga börjat blekna, börjat förlora sitt inflytande över mina känslor. Det har istället få bli till berättelser, ett sätt att plocka ut det ur mig själv och låta det anta en ny form, utanför mig. Exempelvis här på bloggen, för er att läsa.

Även tjugosjutton kommer tillslut att falla sönder till små minnen, bitar av något stort som hänt mig, som jag alltid kommer bära med mig. När jag skriver det här är de tydliga men också de kommer börja blekna. Jag undrar vad jag kommer minnas av det här om fem år, tio år, fyrtio år. Kommer jag kunna plocka fram den här tiden och minnas hur jag tänkte? Kommer mitt sjuttiosexåriga framtida jag skrocka och med ett rynkigt leende tänka att det är väl för väl att en inte är så där ung och självupptagen längre, så en höll på att älta.

Till dess ska jag ge mer uppmärksamhet åt vad jag drar fram ur arkiven, jag ska minnas det jobbiga men leta efter detaljerna som kan kasta ljus över skuggorna, jag ska minnas de lyckliga stunderna och vara glad över att det har hänt. Jag ska vårda mina minnen ömt utan att drunkna i dem.

När jag så sitter i min gungstol ute på landet och funderar på vad jag ska ge min man i åttioårspresent så hoppas jag att jag ser tillbaka på mitt liv med stolthet, utan ånger och att jag har fått ha minnet i behåll, att jag fortfarande är jag, någon som minns allt.

Titeln till den här texten är tagen från låten Thinner med Kent.