Femtiotusenåttiotvå ord senare

De sista tvåhundra orden kändes ungefär som den sista ansträngningen på ett träningspass: de sista skakiga repetitionerna med vikter, de sista sekunderna på sista intervallen i kallt duggregn. Jag bet ihop och lyckades ta mig i mål med blodsmak i munnen, eller om det var mintchokladsmak. Det där sista stycket kommer antagligen aldrig lämna hårddisken men det är en del av NaNoWriMo och jag kommer alltid vara stolt över alla de ord och meningar jag lyckades producera.

Nu är det över, men något annat har precis börjat.

När kranen vreds på den 1:a november var flödet ojämnt till en början, ibland verkade till och med som att ledningarna höll på att sina, men så har det fyllts på med ord efter ord: på tåget, i fåtöljen på ett litet hotellrum i Stockholm, i telefonen på bussen och under många sena kvällar vid farfars gamla skrivbord. Ett ord i taget tills jag nådde mitt mål, två dagar innan deadline. Jag njöt av att få känna mig stolt över mig själv, andades ut, stängde av kranen och gick och lade mig för att sova.

Men jag fick ingen ro, det var något som störde. Ett ljud. Dripp. En enda droppe i den tysta natten kan få vem som helst att ligga sömnlös. Kranen går inte att vrida åt ordentligt, den står där och läcker. Små blänkande tankar och idéer om min historia som fortsätter att komma. De sipprar fram och jag fångar upp på dem på papper. Tänker att jag sparar dem till senare. Men jag drömmer om min nya värld på dagen, lever i den på natten. Jag kan inte sluta tänka på den.

Det kan vara vad som helst: en kvinna med snygg frisyr på hållplatsen blir en pusselbit till en karaktärs utseende, något som någon säger på jobbet eller bussen kan bli en replik, jag minns plötsligt något från min uppväxt som passar in, jag gör en anteckning som blir till ett nytt stycke.

Något har satts igång, allt jag behöver göra är att skriva ner det, en idé leder till nästa. Jag låter kranen stå på, öppnar upp flödet till max; till skillnad från vårt dyrbara vatten kan vår fantasi och kreativitet aldrig bli en bristvara vi behöver snåla med.

Det är det som har varit så fantastiskt med den här utmaningen, resultatet blev inte bara ett dokument med över hundra sidor text utan också en helt ny rutin som jag varken vill eller kan kliva ur. Jag har läst om det men aldrig upplevt det förut, det där om att motivation och kreativitet inte är något att sitta och vänta på, det kommer ur rutiner och görande, ur repetition. Det finns något smart citat som uttrycker det bättre men som jag inte hittar just nu. Trettio dagar av fokuserat skrivande har öppnat upp dörrarna till något helt nytt.

Om det blir något av den här historien får vi väl se, det vore kul, men det är, handen på hjärtat, inte därför jag skriver. Jag skriver för att jag äntligen har hittat något som jag tycker om att inte vara bra på från början.

Så många gånger tidigare har jag tappat intresset eller gett upp helt när jag inte tyckt mig vara tillräckligt bra med en gång, tålamod är inte mitt främsta karaktärsdrag (och självkänslan har jag redan berättat om), jag har inte orkat träna eller öva för att bli bra, det har inte gett mig tillräckligt mycket, själva tränandet. Men med skrivandet är det annorlunda.

Det gör mig glad. Så enkelt. Att tänka ut saker och skriva ner dem. Glädje och en ivrig entusiasm i att upptäcka, utforska och försöka. Jag har inget konkret mål som är större än att jag vill se om jag kan, hur mycket jag kan lära mig, hur mycket jag kan utmana och utveckla mig själv.

Det är det enkla i att mina tankar ögonblickligen stirrar tillbaka mot mig från skärmen, att sätta ord på saker som jag vill förstå och begripliggöra. National Novel Writing Month har varit en fantastisk utmaning som gett mig en stor dos glädje och självförtroende. Jag kan omöjligt sluta nu bara för att november är över. Livet har precis börjat för tre kvinnor från mitt ute i ingenstans, alla kämpar de med ensamheten och ångest på sitt sätt och nu är de beroende av mig, jag måste skriva färdigt deras liv.

Det här var första gången jag deltog i NaNoWriMo och jag längtar redan till nästa omgång – bara en sån sak, att längta efter november – jag rekommenderar det, oavsett om du bär på en roman eller inte, oavsett om du kommer upp i femtiotusen eller trettiotusen ord. Ingen press, inga krav, bara skriv. För att det gör dig glad.

 

En som skriver

Det första inlägget jag skrev till den här bloggen fick titeln Den som skriver. Det handlar om lusten att skriva och kärleken till berättandet, speciellt i bokform och främst romaner. Det handlar också om min uppväxt och längtan efter att våga berätta om den, om att sluta skämmas över mig själv och om att våga tro att mina erfarenheten också är viktiga, det är därför jag på något sätt vill vara en som skriver.

När jag stod på Göteborgs stadsbibliotek i våras och helt plötsligt mindes hur jag brukade gömma mig från mina mobbare i skolan bland hyllor med böcker – det är därför jag älskar denna plats så mycket, för att den alltid beskyddat mig – och jag bestämde mig för att skriva om just det, de svåra upplevelserna, det var då jag upptäckte den verkliga kraften i berättandet, hur det kan förändra en när det blir på riktigt.

Att förstå vilken kraft och inspiration mitt egna liv kan ge mig hade aldrig varit möjligt om jag inte hade börjat skriva om allt det jobbiga. Det här är första gången jag kan se min uppväxt som en tillgång istället för ett misslyckande.

Det var inget givet eller lätt beslut att göra en hel blogg av den där texten, jag höll det hemligt och försökte peppa mig själv till att våga. Jag spenderade två veckor med att försöka komma på namnet Små doser ensamhet och sen gick det ytterligare ett par veckor innan jag vågade publicera.

Nu har det snart gått ett halvår och jag älskar min lilla blogg, den har inte så många besökare men alltid minst en varje dag (som jag vet inte är jag själv) och det räcker för att det ska kännas bra. Vad jag vill komma fram till är att det som jag tyckte var läskigt, svårt och nervöst då nu känns otroligt fint och bra och jag har kommit så långt i mitt tillfrisknande tack vare skrivandet.

Samtidigt som den där första texten blev till en blogg vaknade en annan liten ängslig tanke till liv, den om att skriva något mer än de där cirka tusen orden som blir en blogpost. Jag började skriva ner idéer, tankar, situationer, små korta rader, saker jag hörde människor säga. Men jag vågade knappt tänka på det – alldeles för läskigt – och att säga det högt, ”Jag vill skriva en bok.” Nej, jag skulle aldrig komma på tanken (jag sitter här och grimaserar medan jag skriver det, vet inte varför egentligen). För att skriva en bok, då måste man väl vara lite mer utbildad eller kunnig? Skulle jag..?

Jag har hört talas om National Novel Writing Month (NaNoWriMo) förut men inte riktigt orkat sätta mig in i vad det är. Men så kom det upp i en liten skrivgrupp jag hjälper till att driva i utkanten av internet och jag lät mig dras med i de andras entusiasm. Och nu sitter jag här och skriver varje dag och det blir mindre och mindre läskigt.

I kväll kom jag upp i över 35,000 ord och jag är ganska säker på att jag kommer klara målet: att skriva 50,000 ord innan 1 december. Det har varit jobbigt och jag har varit nära att ge upp en gång redan. Ibland tycker jag allt jag skriver är fruktansvärt amatörmässigt och dåligt, att tro att det skulle gå att förvandla till något som skulle kunna gå att trycka känns befängt.

Men, så ibland växer det fram en mening som känns, som är ärlig och enkel och då tänker jag att jag kan inte göra mer än mitt bästa och se vad det blir av det. Kanske ingenting, kanske stannar det vid en kul utmaning och ett sätt att utveckla mig själv, eller så kanske det blir något som någon får läsa, någon gång.

Nu när jag börjar närma mig de där femtiotusen så känns den där tanken inte riktigt lika ängslig längre. Att jag skriver på något är än så länge ”hemligt”, jag vill inte gå in på vad det handlar om, men kanske vågar jag inom en snart framtid säga att jag jobbar på något som skulle kunna bli ett bokmanus. Jag fortsätter helt enkelt att skriva, för att jag behöver det och för att jag älskar det, även om jag inte vet hur man gör. För jag är en som skriver nu.

Lycklig som ett barn

Det är allvarligt att vara människa, livet är svårt och det glider oss sakta men smärtsamt säkert ur händerna. Ibland har jag känslan av att det sker i allt snabbare takt medan jag står vid sidan av och tittar på, upptagen med att vika tvätt och försöka mota bort skrynkel och rynkor ur mitt liv.

Det är allvarligt att vara vuxen. Det finns ansvar och saker som måste göras. Att förhålla sig till alla sina roller och alla sina olika jag, det blir lätt onödigt komplicerat. Jag är inte längre bara jag; jag är anställd, mamma, fru, vän, dotter, syster. Jag ska räcka till många. Jag ska vara bra på så mycket.

Jag kan sakna hur det var att vara barn. Inte omständigheter runt omkring, inte min fysiska miljö, utan det jag hade inom mig; mina tankar och min inre värld, en plats full av oändliga möjligheter och gränslös fantasi. Jag levde i mitt huvud, där det alltid pågick minst en föreställning med mig själv i huvudrollen.

Men plötsligt var det inte jag som har huvudrollen i mitt egna liv längre. Barnet blev lämnat kvar i ett avlägset minne av lycka och ljusa sommarkvällar jagandes fjärilar i en kohage. Kvar står en trött vuxen som tillät kraven, jagandet och stressen ta kontroll. Allt rusar, alla rusar, jag rusade efter. Tills det tog stopp och nu står jag här och undrar vart det lyckliga barnet tog vägen. Kohagen ligger inbäddad i en tung dimma, allt är tyst och stilla i den kyliga höstluften, inga fjärilar syns till.

Som barn flydde jag in i fantasins och böckernas värld, den var lika verkliga för mig som min mammas sega fläskkotletter med överkokt potatis. Jag vände upp och ner på hela min garderob, och alla andras, för att hitta dörren till Narnia. Jag var ett väldigt inspirerat barn. Ett tag övertygade jag mig själv om att jag var borttappad, att jag hade en annan familj som skulle komma och hämta mig en vacker dag, att jag hade en hemlig storasyster och ibland satt jag uppe vid brevlådan och väntade på henne. Det var aldrig någon som kom för att hämta mig.

Jag ville att livet skulle vara fantastiskt och spännande, mysterier och äventyr var det bästa jag visste. Jag var alltid någon annanstans. Min dröm var att bli hittad, att fly, att ge mig av på äventyr. Jag älskade fantasier som barn, jag älskade att drömma.

Så blir vi vuxna och måste förhålla oss. Till varandra, till världen, till kraven och till alla måsten. Måste vara bra, måste prestera, måste ha ambitioner, måste passa in, måste vara lycklig. Ibland känner jag mig som ett barn som bara låtsas vara vuxen, som rättar sig efter en mall för hur vuxna förväntas vara: ambitiösa, ansvarstagande, ha koll på läget. Som att jag går runt i kläder som inte riktigt passar, ett barn som försöker fylla ut en vuxenuniform som är lite för lång i ärmarna, byxorna kräver skärp, skorna är lite för tunga och obekväma för att orka gå långt i.

Det sägs att man ska tänka tillbaka på det man älskade att göra som barn för att som vuxen hitta sin passion, det där vi hoppas ska göra oss lycklig igen. Det där som en blir bättre på utan att man märker det, för man älskar att göra det. Det där man längtar efter, som man alltid tänker på. Den där grejen där man slutar vara medveten om sig själv, där man kan finna det som kallas ”flow”, det som jag tänker är att vara lycklig på riktigt, för en stund.

Under det senaste halvåret har jag fått höra av flera personer, bland annat min psykolog, att jag verkar vara en vänster-hjärnhalva-person. En rationell, kritisk, ordningsam människa som gärna analyserar ner i minsta detalj. Jag har större delen av mitt liv sett mig själv som en höger-hjärnhalva-person. Känslig, kreativ, intuitiv och fantasifull. Men det verkar inte vara så jag uppfattas och kanske har jag mer och mer blivit en kritisk vuxen än ett intuitivt barn.

Missförstå mig inte, jag tycker om att vara vuxen, jag har inget emot att bli äldre (jag vill bara inte dö), en smula visare och lite säkrare på mig själv. Det behövs fler vuxna vuxna, inte fler vuxna som beter sig som barn. Men kanske har jag gett upp sidor av mig själv för att bli så som jag tror att en vuxen förväntas vara.

Nu kanske du har börjat undra vad poängen är med den här texten och det gjorde jag också när jag började skriva. Jag började nysta i en känsla av saknad, en tid som flytt, någonting jag tappat på vägen. När jag var halvvägs slog det mig att jag har skrivit mig fram till svaret, det finns någonstans här, under alla orden.

Vad ska jag göra för att hitta det jag söker, det där som jag älskar att göra. Det som skänker mig glädje och energi så att allt annat i det här vuxna livet också känns lite lättare och roligare, något som kan ge mig ett sammanhang och mening. Något där jag kan ta hjälp av barnet som ser äventyr och möjligheter, som drömmer gränslöst och formar sin egen verklighet.

Det barn som jag kan sakna så oerhört mycket men som vågar sig fram vid en lång promenad på en okänd plats, ”Vad finns där borta? Runt nästa krök?” Viskar hon. ”Kom, vi springer dit och ser efter.” Hon håller mig i handen när flygplanet lyfter, ”Var inte rädd, du vet att vi älskar det här, äventyr väntar, vi ska inte dö idag.” Hon hoppar jämfota i vattenpölar. Hon tjuvlyssnar. Hon ser skatter glimma i små vardagliga ting.

Hur kan hon hjälpa den här vänsterstyrda granskande, analyserande hjärnan med sinne för detaljer att hitta en ny passion?

Kanske genom att göra precis det här.
Kanske har jag svaret precis framför fingrarna.
Kanske har jag precis skrivit mig fram till svaret på min egen fråga.

Jag är lycklig när jag skriver, lycklig som ett barn.

Då, när ingenting hade hänt mig än.