Och där faller ännu ett år, sönder till små minnen

Det finns saker, personlighetsdrag, som vi tycker är typiska för just oss, det där som gör dig till dig, mig till mig. Mitt minne är en sådan sak, en styrka, och en förbannelse. Jag kan komma ihåg händelser i detalj, vad någon sagt ordagrant, saker som hänt för länge sedan. Jag har aldrig riktigt reflekterat över den förmågan, förrän den försvann. 

Jag är van vid att ha ett bra minne, jag sätter stor tillit till det och har aldrig oroat mig för att jag inte ska komma ihåg, det är den jag är, en som minns allt. Jag tror mig ses som någon det är ordning och reda med, pålitlig, superorganiserad skulle min man säga.

Därför var det extra jobbigt att just minnet havererar vid utbrändhet. Jag förstod det inte då, när jag irrade runt i vintermörkret i början av året, att det var utbränd jag var, det var bara en fruktansvärt obehaglig känsla: den att jag höll på att förlora kontakten med min hjärna. Framför allt kände jag inte längre igen mig själv, jag som aldrig glömmer något, jag som alltid har koll på läget.

Nu, efter behandling, är mina kognitiva förmågor så gott som återställda. Jag kan tänka, jag kommer ihåg varför jag öppnat kylskåpet, jag hittar inte längre mig själv stirrandes på en skål kokt potatis med gråten i halsen. Jag kan tala om för dig vad det engelska ordet för stol är utan att bli tom i blicken. Jag minns hur jag tog mig hem från jobbet igår.

Från min sjukdomstid tar jag med mig vilken viktig roll vårt minne spelar för vår uppfattning om vilka vi är, samtidigt som det är förrädiskt och ibland helt opålitligt.

Jag har funderat en del på hur minnet fungerar, hur en del minnen är starkare, en del svagare, hur delar av våra liv försvinner in i glömskan utan att vi ens märker det. Vi formas av det vi minns om oss själva samtidigt som vi omformar våra minnen varje gång vi plockar fram dem. Vi kan, medvetet eller omedvetet göra våra minnen bättre eller värre, mer exakta eller så upphör de att ha någon koppling alls till det vi tror att vi minns.

Under det senaste året, då jag mått dåligt, har jag gått upp väldigt mycket i mig själv, till den grad att det skulle kunna ses som på gränsen till ocharmigt (just charm har jag dock aldrig sett som ett av mina starkare karaktärsdrag). Jag har varit smått fixerad vid mitt eget mående, mina känslor och jag har tänkt tillbaka mycket på mitt liv. Sådant som jag inte kunnat sluta minnas även om jag velat och försökt. Det är konstigt att det jag helst av allt vill glömma är det jag minns.

Det är som om jag hela mitt liv har jag gått hand i hand med ett spöke, ett minnes-monster som växt sig starkt på min ångest. Mobbning, ensamhet, utanförskap, att aldrig passa in, rädsla för att bli påkommen med att jag egentligen är så värdelös som de sa på skolgården, det har varit mina starkaste minnen från mitt liv. De har kastat en oproportionerlig skugga över alla andra saker som jag nu inte längre kan komma ihåg om mig själv.

Det känns konstigt och lite skrämmande att släppa taget om mitt monster, bilden av min uppväxt så som jag minns den, men samtidigt känner det som att jag håller på att ta mig över ett stort hinder: de jobbiga minnena behöver inte vara de som definierar vem jag är, kanske är de efter all den här tiden inte ens riktigt sanna längre?

Efter att ha gått i terapi kan jag se mina minnen på ett nytt sätt, jag har börjat fråga mig varför jag minns just vissa saker, varför just den här händelsen och varför inte någon annan och finns det andra detaljer att minnas i sammanhanget, som gör det lättare att förstå? Behöver jag alls plocka fram det här gamla slitna, tummade, blekta och säkert förvrängda?

På det sättet har det sorgliga börjat blekna, börjat förlora sitt inflytande över mina känslor. Det har istället få bli till berättelser, ett sätt att plocka ut det ur mig själv och låta det anta en ny form, utanför mig. Exempelvis här på bloggen, för er att läsa.

Även tjugosjutton kommer tillslut att falla sönder till små minnen, bitar av något stort som hänt mig, som jag alltid kommer bära med mig. När jag skriver det här är de tydliga men också de kommer börja blekna. Jag undrar vad jag kommer minnas av det här om fem år, tio år, fyrtio år. Kommer jag kunna plocka fram den här tiden och minnas hur jag tänkte? Kommer mitt sjuttiosexåriga framtida jag skrocka och med ett rynkigt leende tänka att det är väl för väl att en inte är så där ung och självupptagen längre, så en höll på att älta.

Till dess ska jag ge mer uppmärksamhet åt vad jag drar fram ur arkiven, jag ska minnas det jobbiga men leta efter detaljerna som kan kasta ljus över skuggorna, jag ska minnas de lyckliga stunderna och vara glad över att det har hänt. Jag ska vårda mina minnen ömt utan att drunkna i dem.

När jag så sitter i min gungstol ute på landet och funderar på vad jag ska ge min man i åttioårspresent så hoppas jag att jag ser tillbaka på mitt liv med stolthet, utan ånger och att jag har fått ha minnet i behåll, att jag fortfarande är jag, någon som minns allt.

Titeln till den här texten är tagen från låten Thinner med Kent. 

När skalet spricker

Det är inte alltid helt enkelt att vara på bättringsvägen från utmattning och depression. Det är en långsam process och även om det går åt rätt håll så är jag stundtals fortfarande osäker på hur jag mår och vad jag mäktar med, det är ibland lätt att tappa tron på att jag kommer orka övervinna alla hinder på vägen.

Ibland känns livet behagligt och lätt, att börja jobba igen har varit lättare än jag trodde; jag är ganska säker på att jag kan gå till jobbet utan att ta med mig prestationsångesten och kraven i väskan och att ingen kommer ifrågasätta varför jag kommer ensam.

Ibland känns det tyngre, när livet hinner i fatt och jag tvingas konfronteras med mitt innersta. Det är som om jag under sommaren har skalat av lager efter lager och att jag nu börjar närma mig kärnan av vad jag består av, det som döljer sig under mitt hårda skal, där jag håller mig gömd.

Idag fick jag en uppgift av min psykolog som för mig är så svår att den känns näst intill omöjlig, som för en höjdrädd att få i uppgift att bestiga Mount Everest.

Uppgiften är att ta kontakt, att hitta sätt att känna gemenskap, att besegra den ofrivilliga ensamheten och prata om den. Att öppna mig. Att våga be om stöd, be om tröst, be om hjälp. Jag misstänker att det för en del är självklart att ringa en kompis, syskon eller förälder när man mår dåligt och prata om det. För mig är det inte det. Jag vet inte hur man gör, jag håller allt inom mig. Jag håller mig för mig själv under mitt skal.

Det är som att förmågan att tala upphör i samma sekund som tanken på att dela mina sorger dyker upp. Jag vill inget hellre men samtidigt finns ett så stort motstånd, som ett fysiskt motstånd i kroppen, trots att jag vet att ensam inte alltid är starkast och att jag mår bra av att prata om de här sakerna.

Det här är en av de största och svåraste utmaningarna jag stått inför. Att gå emot allt som livet lärt mig och våga lita på andra och på att de bara vill mig väl. Att det inte finns några konspirationer eller illasinnade dolda planer som görs upp bakom min rygg, de viskar inte längre i korridorerna, de ligger inte längre på lur bakom nästa hörn. Inget jag säger till dig kommer du att använda mot mig. Du kommer inte förråda mig och ge mina ord till fienden.

Det är ett slags moment tjugotvå: jag vill göra mig fri från det förflutna och sluta känna mig så ensam, jag uppnår antagligen det bäst genom att prata om det och öppna mig för andra och på så sätt få starkare relationer, men jag kan inte på grund av mitt förflutna: mobbningen, utfrysningen, ensamheten och min ointagliga mur mot världen.

Jag påminner mig själv om att det är precis det här som ligger bakom den här bloggen, att prata, skriva om det som är svårt, det som känns obekvämt men som ändå är så viktigt, så jag tar mig an uppgiften. Även om skalet spricker så behöver det inte betyda att jag blir svagare, jag vet att jag med absolut största sannolikhet skulle kunna bli lite starkare. Tror jag.

En vän skrev en kommentar till min senaste inlägg på Instagram där hon nämnde Kintsugi, eller kintsukuroi som jag också sett att det kallas. Det är en teknik för att laga porslin och keramik, men också en filosofi, som går ut på att genom varsam reparation framhäva sprickor och skavanker med hjälp av guld och på så sätt synliggöra att objektet blivit starkare och vackrare på grund av att det en gång varit trasigt, det är också ett sätt att se på livet.

Jag finner det trösterikt på något sätt, att bära sina ärr med stolthet, att inte skämmas över de svårigheter livet utsatt en för utan göra dem till  framträdande drag. Att det är motgångarna som får oss att hålla ihop lite bättre, att vi blir lite starkare och lite vackrare genom livets prövningar. Ibland önskar jag att jag inte hade behövt uppleva allt jag gått igenom för att bli stark, men det är mina erfarenheter som format mig till den jag är.

Jag vet att det finns några få som läser den här bloggen och jag är oerhört tacksam för er som visar intresse och som hittar små korn av igenkänning. Jag växer och står lite stadigare i samtal och diskussioner som kommer härifrån och jag hoppas att det kan vara vägen framåt jag behöver för att kunna öppna mig, vårda mina relationer och mota bort den tunga känslan av ensamhet som förföljt mig genom livet.

Så jag kommer fortsätta skriva om allt som inte är helt perfekt, sprickorna, det som gått sönder och blivit lagat, många gånger. Om styrka och svaghet. Om framgång och motgång. Om att vara rädd, att vara trasig och om att bli hel. Om guldkornen, om livet som är ofullständigt, ofullkomligt och obeständigt och därför vackert och om att vi inte är ensamma med våra känslor och tankar, vi är många som känner samma sak. Och en dag kanske vi kan prata om det.

”Och knyttet tog av skorna och suckade och sa:
hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?
Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän,
vad gör man med en snäcka om man ej får visa den”

Tove Jansson – Vem ska trösta knyttet.

Att sätta fingret på det – del två

Att bli mobbad gör något ont med en. Den fräter upp ett hål i ens inre och lämnar kvar ett frö av oro, det slår rot och växer till en ovårdad snårig buske; min är en rysk Kornell som över tid brett ut sina mörka rötter där längst in i skuggorna, alltid redo att skjuta upp nya skott. Hur mycket jag än försöker rensa och hålla efter blir jag aldrig riktigt kvitt den.

Inifrån det där snåriga oroliga hörs ekon av röster, spöken som säger att jag är värdelös, en tönt ingen vill ha. Till mitt försvar kommer tankar och beteenden för att ta tillbaka kontrollen. Ingen ska kunna säga så till mig igen. Jag ska lyckas. Jag har lyckats. Jag är lyckad.

Jag har lagt mycket energi på att prestera för att känna mig värdefull och viktig. Men att försöka motbevisa människor som inte längre finns (mer än i tröttna vuxna urblekta kopior av sina tonår, då de var kungar och drottningar i korridorer de inte längre har tillträde till) verkar inte det riktigt onödigt? Att fortfarande låta sig luras, tro att en inte duger, tro att en måste bli bättre, låter inte det orimligt, egentligen?

Det är bakgrunden, som jag skrev om sist. Vad allt det här till slut resulterade i är vad som följer här näst.

Del två – att ge sig själv en ärlig chans.

Sedan jag blev sjukskriven har jag funderat mycket över orsaken till att jag mår dåligt. Depression var till en början ett för abstrakt uttryck. Jag vill helst ge något skulden. Utmattningssyndrom tillät en mer pragmatisk hållning då det ofta uppstår av en specifik situation, vilket kan betyda att det finns en medbrottsling, något att skylla på.

Jag vill skylla på mitt jobb. Det är väl där människor bränner ut sig, på sitt arbete. För mycket oläst i inkorgen, glåmiga grå ansikten i ljuset av laptopen vid midnatt; för lite sömn, oförstående chefer och tävlingsinriktade kollegor, sådana saker.

Men sanningen är att jag har en bra arbetsplats och en förstående chef. Mycket stress ibland och ingen arbetsplats är perfekt, men jobbet är bara en av många faktorer.

Mammarollen är en annan sak. Jag ville gärna säga att allt började när jag blev förälder. Att ansvaret för ett nytt liv berövade mig på en för stor del av mig själv och min tid.

Och även om det är en faktor som förändrar allt vill jag inte göra det till en bov i mitt livsdrama. Jag älskar att vara min sons mamma, livet som förälder är däremot långt ifrån enkelt. Men att skylla allt på det, eller på jobbet, det vore den enkla, lata vägen. Det vore ett gammalt välbeprövat beteende, att skylla ifrån mig, fly istället för att våga möta mig själv och mina känslor.

Efter mitt senaste samtal med min psykolog insåg jag att även utmattningssyndrom är en korrekt diagnos så är det inte hela bilden. Jag mår fortfarande dåligt långt efter att jag lämnat jobbet och trots att jag och min man hittat en mycket bättre balans i familjelivet. Jag förväntade mig att må bra nu men ångesten har stannat kvar. Det finns inte en enda specifik situation som gjort att jag är deprimerad, det finns inget att ge skulden. Jag börjar förstå att jag levt med depression och ångest större delen av mitt liv.

Sedan tidigare har jag varit van vid att driva på mig själv. Jag ville ses som någon stark, pigg och glad. Där för alla, någon som fixade allt med framgång. Att må dåligt och vara deprimerad passade inte in i min självbild. Trots att det är vad jag varit, trots att jag känt mig ensam och isolerad, trött och otillräcklig.

Det är svårt att sammanfatta och ge ord åt hur mitt liv såg ut tidigare utan att bli långrandig här och jag är rädd för att tråka ut dig. Jag kommer på mig själv med att skriva av fel anledning. Det bli lätt till långa listor över allt jag gjort; se här, så tufft jag hade det, stackars mig. Jag vill att någon ska se och känna medlidande, tycka lite synd om mig. Jag är rädd att glömmas bort, att allt som fick mig att hamna här inte var värt något.

Men jag vill inte skriva för att få dig att tycka synd om mig, det är inte speciellt synd om mig, jag tycker mig inte ha så stor rätt att klaga över min tillvaro. Jag påminner mig istället om att jag skriver för att läka och för att jag tror stenhårt på att det behövs mer ljus på vårt mörker och då är det inte självömkan utan ärlighet som behövs.

Otillräckligheten och stressen har varit så starkt närvarande att jag började bli lite suddig i kanterna, oron blev starkare, nya skott sköt upp genom hjärtat. Jag hade inte kontroll över mitt liv, det kontrollerade mig; jag hade aldrig tillräckligt med tid, det fanns inga sovmorgnar, ingen vila, ingen återhämtning och framför allt hade jag ingen möjlighet att göra någonting för mig själv under väldigt lång tid.

Jag började längta efter att få bryta ihop men jag hittade inte ens utrymme för att sätta mig ner och gråta. Det var alltid någon där som ville ha min uppmärksamhet. Jag upplevde det som om jag endast existerade för andras skull.

Det kom ingen dag då jag plötsligt inte kunde ta mig upp ur sängen, ingen stor krasch, jag gick bara sakta sönder, nöttes ner och blev svag. Jag tappade fotfästet mellan offerter, möten, hämtningar, tvätt, kladdig banan i soffan, och mitt dåliga samvete över småätandet av godis och kakor, utebliven träning och sex jag inte orkade ha. Jag tappade all min motivation, glädje och det där drivet som bott i mig packade sina väskor skickade in sin adressändring.

I mars i år mådde jag så dåligt att jag sökte hjälp och när jag väl fick träffa en läkare kom all gråt på en gång, hon sjukskrev mig på fläcken.

Att jag slog numret till vårdcentralen den dagen berodde allra mest på att jag kände mig som en urusel mamma. Mitt barn är antagligen det bästa och mest hälsosamma som hänt mig. Hans existens har tvingat mig att inse sanningar om mig själv. Föräldraskapet har tvingat mig att inse mina begränsningar. Min son förtjänar inget annat än att jag tar ansvar, jag vill inte att mina ofruktbara överlevnadsstrategier ska gå ut över honom.

Det finns ingen att skylla på. Det finns omständigheter som inte varit till min fördel och jag har ett och annat att säga om vad vårat framgångsfixerade samhälle gör med oss men det är ändå mitt ansvar att våga möta mig själv, se att jag mår dåligt och förstå vad jag behöver för att må bra.


Om Rysk Kornell

Korneller är vackra buskar om en tar hand om den. De är tåliga och unika med sina röda grenar. De kommer nästan som mest till sin rätt på vintern, rött mot vitt och grått. En måste dock beskära dem regelbundet för att de inte ska förvandlas till stora skatbon. Hos mina föräldrar växte en sådan buske jämte körsbärsträdet, i trädgården på baksidan.

Med tiden har den där Kornellen fått växa fritt (jag antar jag ärvt motsatsen till gröna fingrar från båda mina föräldrar) och den åt upp både körsbärsträdet och halva gräsmattan. Jag har retat mig så på den där stora busken som växt sig större och snårigare, kvävt allt i sin väg. Jag irriterade mig på att ingen verkade intresserad av att ingripa.

Vid ett besök i våras tog jag pappas sekatör och började klippa. Jag tog till häcksaxen, sen sågen. Jag slet i rötter, hackade med spaden. Nu är den nästintill borta, den blev till en ståtlig första maj-brasa. Det var ett tillfredsställande arbete.

Jag mot Kornellen i slaget om trädgården.

Jag sparade en liten del av busken. Jag ville inte utrota den helt då den var en del av min barndoms trädgård och jag blev väl nostalgisk.

Jag tänker att om en bara tar hand om det snåriga, släpper in lite ljus och lyfter undan de mörka rötterna så finns det plats för nytt liv, tåligt och unikt. Värt att älska för vad det är.

Det handlar om att ge mig själv rätt förutsättningar; att ge mig själv en ärlig chans.

 

Den som skriver

Jag vill så gärna vara en som skriver, men jag har aldrig riktigt fattat hur man gör. Jag har inga tydliga minnen av att ha fått beröm för mina texter i skolan eller höga betyg på några uppsatser. Jag kan inte minnas någon uppmärksamhet för min talang med ord, om jag ens besitter någon sådan. Men, jag minns det andra har skrivit.

Jag minns böcker och historier som har påverkat mig på djupet och jag vet att mitt liv skulle ha varit smärtsamt tomt utan dem. Jag minns min uppväxt och allt som hänt mig. Mobbning, ensamhet, känslan av att vara så fruktansvärt fel, att aldrig passa in och oviljan att acceptera min ofta hopplöst gråa och trista verklighet. Jag vet inte vad jag hade gjort utan böcker, utan möjligheten att fly, om så bara för korta stunder.

Alla bär på historier och alla kan skriva, alla är inte bra på det, men alla kan försöka. Jag vill dela mitt perspektiv av att inte passa in, att inte vara tillräcklig. Tillräckligt bra, smart, rolig, söt eller snygg och villfarelsen att mina historier inte är värda någonting. Jag vill äga mina historier. Kanske kan det jag skriver hjälpa någon annan, som känner sig utanför, som jag gjort.

Så hur gör man då, för att berätta om erfarenheter och kärleken till böckerna, till det skrivna. Det handlar om biblioteken. Jag minns alla tydligt. Byggnaderna, lukterna, atmosfärer, tystnaden, böckerna. Skattkammare och gömställen. För inga coola kids hänger på biblioteket. Ett felaktigt påstående i sig (jag är ju där jämt), men sant då, när jag lade mycket tid och energi på att gömma mig för just de coola kidsen, de populära, de som mobbade.

Jag växte upp i ett litet samhälle på landsbygden, där fanns inte mycket men där fanns i alla fall ett bibliotek. Det låg på bottenplanet i en gammal fabriksbyggnad, mitt i en uppförsbacke. Till vänster om entrén låg salong Nyans, där damfrisörskan en gång nästan klippte av min lillasysters öra. Till höger vek en lång korridor av runt hörnet. Jag minns den som lång, mörk och lite läskig; den var nog i själva verket ganska kort och upplyst av lysrör. Jag tyckte hur som helst att det var en passande entré för ett bibliotek, spännande och mystiskt.

Det luktade gammalt, instängt och dammigt, men tryggt. Där fanns två rum, ett för barnböcker och ett för allt annat. Alla böcker hade lånekort längst bak som stämplades för hand. Jag älskade själva stämplandet, det kändes viktigt. Det var här jag blev kär i litteraturen i form av spökhistorier och andra böcker med övernaturliga inslag, Maria Gripe och C.S. Lewis, Tolkien och Lindgren.

Skolbiblioteket fyllde dock en annan funktion, där kunde jag gömma mig, förutom under den fruktade tio-rasten då alla var tvungna att gå ut oavsett väder. Raster är säkert roliga för de flesta, utom för oss då, som de andra hade roligt åt. Under andra raster gömde jag mig ofta på skolans källartoaletter, låsa in mig i ett av båsen. Ibland självmant i förebyggande syfte, ibland hann jag dit med nöd och näppe. Biblioteket var trevligare och varmare och luktade lite fräschare. Det gick i och för sig inte att låsa dörren men tillräckligt ofta var det ändå tomt och tyst. Det fanns framför allt mer att underhålla sig med.

Det vore synd att säga att min social status förbättrades på högstadiet. Jag fick sällan vara ifred om jag inte höll mig undan från mina plågoandar. Att vara utomhus på vintern var lika med att hamna i en snödriva och få fullt med snö och grus upptryckt i ansiktet eller innanför kläderna (men pojkar är ju bara pojkar, de måste ha tyckte så mycket om mig). Så jag fortsatte gömma mig där jag kände mig trygg, bakom hyllorna på bibblan, bakom böckerna.

Jag läste Flugornas Herre hösten nittonhundranittiofem, iklädd min pappas bruna sammetskavaj från sjuttiotalet medans jag smygrökte röd Marlborough och lyssnade på Use Your Illusion I och II i min Walkman; jag tänkte på hur vidriga barn är mot varandra och jag hatade alla. Jag läste And I Don’t Want to Live This Life och jag var så olycklig och uttråkad att jag önskade att jag kunde få leva hennes, Nancy Spungens, liv. En högst galen och orimlig önskan, jag är tacksam över att jag aldrig har varit i närheten av hennes livsöde, men jag tror det säger något om var jag befann mig.

Nu var det, tack och lov, längesedan jag behövde gömma mig men jag går ändå ofta till biblioteket när jag behöver komma bort, när jag behöver lugn och ro, tid att tänka. Jag inbillar mig att jag upplever samma känsla som en religiös människa upplever när hen går in genom dörrarna till sin heliga plats. Jag fylls av lugn och energi. Jag känner mig trygg och inspirerad. All denna kunskap, författarna, historierna, nya världar, nya perspektiv, nya tankar, nya öden.

Jag älskar att läsa och att läsa leder mig till att skriva för att jag älskar historier och jag vill kunna berätta mina så att jag kan äga dem, ge dem styrka och liv i nutiden istället för att låta dem förbli smärtsamma minnen från förr. Det är dags att tvinga fram monsterna och hänga ut dem i solljuset. Jag tror vi alla ibland kan må bra av det, jag tror vi märker att de inte bara förlorar sin makt över oss, de är också ganska lika. Mina monster och dina.

Jag trodde länge, långt efter att jag flyttade från småstaden, att det var något grundläggande fel på mig. Jag känner fortfarande av det ibland och jag har försökt kompensera, lite för mycket. Nyligen fick jag diagnosen mild depression, utmattningssyndrom. Den morgonen då jag träffat min läkare som sjukskrev mig kunde jag inte förmå mig att gå tillbaks till jobbet. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen så jag gick till biblioteket. Jag var tvungen att tänka, i lugn och ro. Jag vandrade runt och kände mig hopplöst förvirrad. Det enda jag kunde komma på var att jag måste ta tag i mina känslor innan jag drunknar, jag måste bearbeta, skriva.

För oavsett hur mina betyg från högstadiet ser ut, även om jag fick eller inte fick beröm av min svensk lärare, så har jag ett perspektiv. Mitt egna unika perspektiv, jag har historier som är värda någonting, jag har burit dem med mig så länge och jag vill så gärna dela mina tankar med andra, jämföra och växa lite tillsammans, kanske till och med hjälpa någon. Men jag är ändå jag och mobbning sätter sina spår. Jag är i grund och botten en tyst, introvert, person, men med mycket att säga. Så jag skriver, även om jag inte riktigt vet hur man gör.