Och där faller ännu ett år, sönder till små minnen

Det finns saker, personlighetsdrag, som vi tycker är typiska för just oss, det där som gör dig till dig, mig till mig. Mitt minne är en sådan sak, en styrka, och en förbannelse. Jag kan komma ihåg händelser i detalj, vad någon sagt ordagrant, saker som hänt för länge sedan. Jag har aldrig riktigt reflekterat över den förmågan, förrän den försvann. 

Jag är van vid att ha ett bra minne, jag sätter stor tillit till det och har aldrig oroat mig för att jag inte ska komma ihåg, det är den jag är, en som minns allt. Jag tror mig ses som någon det är ordning och reda med, pålitlig, superorganiserad skulle min man säga.

Därför var det extra jobbigt att just minnet havererar vid utbrändhet. Jag förstod det inte då, när jag irrade runt i vintermörkret i början av året, att det var utbränd jag var, det var bara en fruktansvärt obehaglig känsla: den att jag höll på att förlora kontakten med min hjärna. Framför allt kände jag inte längre igen mig själv, jag som aldrig glömmer något, jag som alltid har koll på läget.

Nu, efter behandling, är mina kognitiva förmågor så gott som återställda. Jag kan tänka, jag kommer ihåg varför jag öppnat kylskåpet, jag hittar inte längre mig själv stirrandes på en skål kokt potatis med gråten i halsen. Jag kan tala om för dig vad det engelska ordet för stol är utan att bli tom i blicken. Jag minns hur jag tog mig hem från jobbet igår.

Från min sjukdomstid tar jag med mig vilken viktig roll vårt minne spelar för vår uppfattning om vilka vi är, samtidigt som det är förrädiskt och ibland helt opålitligt.

Jag har funderat en del på hur minnet fungerar, hur en del minnen är starkare, en del svagare, hur delar av våra liv försvinner in i glömskan utan att vi ens märker det. Vi formas av det vi minns om oss själva samtidigt som vi omformar våra minnen varje gång vi plockar fram dem. Vi kan, medvetet eller omedvetet göra våra minnen bättre eller värre, mer exakta eller så upphör de att ha någon koppling alls till det vi tror att vi minns.

Under det senaste året, då jag mått dåligt, har jag gått upp väldigt mycket i mig själv, till den grad att det skulle kunna ses som på gränsen till ocharmigt (just charm har jag dock aldrig sett som ett av mina starkare karaktärsdrag). Jag har varit smått fixerad vid mitt eget mående, mina känslor och jag har tänkt tillbaka mycket på mitt liv. Sådant som jag inte kunnat sluta minnas även om jag velat och försökt. Det är konstigt att det jag helst av allt vill glömma är det jag minns.

Det är som om jag hela mitt liv har jag gått hand i hand med ett spöke, ett minnes-monster som växt sig starkt på min ångest. Mobbning, ensamhet, utanförskap, att aldrig passa in, rädsla för att bli påkommen med att jag egentligen är så värdelös som de sa på skolgården, det har varit mina starkaste minnen från mitt liv. De har kastat en oproportionerlig skugga över alla andra saker som jag nu inte längre kan komma ihåg om mig själv.

Det känns konstigt och lite skrämmande att släppa taget om mitt monster, bilden av min uppväxt så som jag minns den, men samtidigt känner det som att jag håller på att ta mig över ett stort hinder: de jobbiga minnena behöver inte vara de som definierar vem jag är, kanske är de efter all den här tiden inte ens riktigt sanna längre?

Efter att ha gått i terapi kan jag se mina minnen på ett nytt sätt, jag har börjat fråga mig varför jag minns just vissa saker, varför just den här händelsen och varför inte någon annan och finns det andra detaljer att minnas i sammanhanget, som gör det lättare att förstå? Behöver jag alls plocka fram det här gamla slitna, tummade, blekta och säkert förvrängda?

På det sättet har det sorgliga börjat blekna, börjat förlora sitt inflytande över mina känslor. Det har istället få bli till berättelser, ett sätt att plocka ut det ur mig själv och låta det anta en ny form, utanför mig. Exempelvis här på bloggen, för er att läsa.

Även tjugosjutton kommer tillslut att falla sönder till små minnen, bitar av något stort som hänt mig, som jag alltid kommer bära med mig. När jag skriver det här är de tydliga men också de kommer börja blekna. Jag undrar vad jag kommer minnas av det här om fem år, tio år, fyrtio år. Kommer jag kunna plocka fram den här tiden och minnas hur jag tänkte? Kommer mitt sjuttiosexåriga framtida jag skrocka och med ett rynkigt leende tänka att det är väl för väl att en inte är så där ung och självupptagen längre, så en höll på att älta.

Till dess ska jag ge mer uppmärksamhet åt vad jag drar fram ur arkiven, jag ska minnas det jobbiga men leta efter detaljerna som kan kasta ljus över skuggorna, jag ska minnas de lyckliga stunderna och vara glad över att det har hänt. Jag ska vårda mina minnen ömt utan att drunkna i dem.

När jag så sitter i min gungstol ute på landet och funderar på vad jag ska ge min man i åttioårspresent så hoppas jag att jag ser tillbaka på mitt liv med stolthet, utan ånger och att jag har fått ha minnet i behåll, att jag fortfarande är jag, någon som minns allt.

Titeln till den här texten är tagen från låten Thinner med Kent. 

Den som skriver

Jag vill så gärna vara en som skriver, men jag har aldrig riktigt fattat hur man gör. Jag har inga tydliga minnen av att ha fått beröm för mina texter i skolan eller höga betyg på några uppsatser. Jag kan inte minnas någon uppmärksamhet för min talang med ord, om jag ens besitter någon sådan. Men, jag minns det andra har skrivit.

Jag minns böcker och historier som har påverkat mig på djupet och jag vet att mitt liv skulle ha varit smärtsamt tomt utan dem. Jag minns min uppväxt och allt som hänt mig. Mobbning, ensamhet, känslan av att vara så fruktansvärt fel, att aldrig passa in och oviljan att acceptera min ofta hopplöst gråa och trista verklighet. Jag vet inte vad jag hade gjort utan böcker, utan möjligheten att fly, om så bara för korta stunder.

Alla bär på historier och alla kan skriva, alla är inte bra på det, men alla kan försöka. Jag vill dela mitt perspektiv av att inte passa in, att inte vara tillräcklig. Tillräckligt bra, smart, rolig, söt eller snygg och villfarelsen att mina historier inte är värda någonting. Jag vill äga mina historier. Kanske kan det jag skriver hjälpa någon annan, som känner sig utanför, som jag gjort.

Så hur gör man då, för att berätta om erfarenheter och kärleken till böckerna, till det skrivna. Det handlar om biblioteken. Jag minns alla tydligt. Byggnaderna, lukterna, atmosfärer, tystnaden, böckerna. Skattkammare och gömställen. För inga coola kids hänger på biblioteket. Ett felaktigt påstående i sig (jag är ju där jämt), men sant då, när jag lade mycket tid och energi på att gömma mig för just de coola kidsen, de populära, de som mobbade.

Jag växte upp i ett litet samhälle på landsbygden, där fanns inte mycket men där fanns i alla fall ett bibliotek. Det låg på bottenplanet i en gammal fabriksbyggnad, mitt i en uppförsbacke. Till vänster om entrén låg salong Nyans, där damfrisörskan en gång nästan klippte av min lillasysters öra. Till höger vek en lång korridor av runt hörnet. Jag minns den som lång, mörk och lite läskig; den var nog i själva verket ganska kort och upplyst av lysrör. Jag tyckte hur som helst att det var en passande entré för ett bibliotek, spännande och mystiskt.

Det luktade gammalt, instängt och dammigt, men tryggt. Där fanns två rum, ett för barnböcker och ett för allt annat. Alla böcker hade lånekort längst bak som stämplades för hand. Jag älskade själva stämplandet, det kändes viktigt. Det var här jag blev kär i litteraturen i form av spökhistorier och andra böcker med övernaturliga inslag, Maria Gripe och C.S. Lewis, Tolkien och Lindgren.

Skolbiblioteket fyllde dock en annan funktion, där kunde jag gömma mig, förutom under den fruktade tio-rasten då alla var tvungna att gå ut oavsett väder. Raster är säkert roliga för de flesta, utom för oss då, som de andra hade roligt åt. Under andra raster gömde jag mig ofta på skolans källartoaletter, låsa in mig i ett av båsen. Ibland självmant i förebyggande syfte, ibland hann jag dit med nöd och näppe. Biblioteket var trevligare och varmare och luktade lite fräschare. Det gick i och för sig inte att låsa dörren men tillräckligt ofta var det ändå tomt och tyst. Det fanns framför allt mer att underhålla sig med.

Det vore synd att säga att min social status förbättrades på högstadiet. Jag fick sällan vara ifred om jag inte höll mig undan från mina plågoandar. Att vara utomhus på vintern var lika med att hamna i en snödriva och få fullt med snö och grus upptryckt i ansiktet eller innanför kläderna (men pojkar är ju bara pojkar, de måste ha tyckte så mycket om mig). Så jag fortsatte gömma mig där jag kände mig trygg, bakom hyllorna på bibblan, bakom böckerna.

Jag läste Flugornas Herre hösten nittonhundranittiofem, iklädd min pappas bruna sammetskavaj från sjuttiotalet medans jag smygrökte röd Marlborough och lyssnade på Use Your Illusion I och II i min Walkman; jag tänkte på hur vidriga barn är mot varandra och jag hatade alla. Jag läste And I Don’t Want to Live This Life och jag var så olycklig och uttråkad att jag önskade att jag kunde få leva hennes, Nancy Spungens, liv. En högst galen och orimlig önskan, jag är tacksam över att jag aldrig har varit i närheten av hennes livsöde, men jag tror det säger något om var jag befann mig.

Nu var det, tack och lov, längesedan jag behövde gömma mig men jag går ändå ofta till biblioteket när jag behöver komma bort, när jag behöver lugn och ro, tid att tänka. Jag inbillar mig att jag upplever samma känsla som en religiös människa upplever när hen går in genom dörrarna till sin heliga plats. Jag fylls av lugn och energi. Jag känner mig trygg och inspirerad. All denna kunskap, författarna, historierna, nya världar, nya perspektiv, nya tankar, nya öden.

Jag älskar att läsa och att läsa leder mig till att skriva för att jag älskar historier och jag vill kunna berätta mina så att jag kan äga dem, ge dem styrka och liv i nutiden istället för att låta dem förbli smärtsamma minnen från förr. Det är dags att tvinga fram monsterna och hänga ut dem i solljuset. Jag tror vi alla ibland kan må bra av det, jag tror vi märker att de inte bara förlorar sin makt över oss, de är också ganska lika. Mina monster och dina.

Jag trodde länge, långt efter att jag flyttade från småstaden, att det var något grundläggande fel på mig. Jag känner fortfarande av det ibland och jag har försökt kompensera, lite för mycket. Nyligen fick jag diagnosen mild depression, utmattningssyndrom. Den morgonen då jag träffat min läkare som sjukskrev mig kunde jag inte förmå mig att gå tillbaks till jobbet. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen så jag gick till biblioteket. Jag var tvungen att tänka, i lugn och ro. Jag vandrade runt och kände mig hopplöst förvirrad. Det enda jag kunde komma på var att jag måste ta tag i mina känslor innan jag drunknar, jag måste bearbeta, skriva.

För oavsett hur mina betyg från högstadiet ser ut, även om jag fick eller inte fick beröm av min svensk lärare, så har jag ett perspektiv. Mitt egna unika perspektiv, jag har historier som är värda någonting, jag har burit dem med mig så länge och jag vill så gärna dela mina tankar med andra, jämföra och växa lite tillsammans, kanske till och med hjälpa någon. Men jag är ändå jag och mobbning sätter sina spår. Jag är i grund och botten en tyst, introvert, person, men med mycket att säga. Så jag skriver, även om jag inte riktigt vet hur man gör.