Belåtenhetsflyt, vilja och lust

Inför ett kortare uppehåll med bloggen funderar jag på hur vilja och lust hänger ihop, vad motsatsen till prestationskollaps är och varför det skulle vara något dåligt att vara nöjd eller belåten. Måste vi hela tiden maxa och toppa, går det för sig att bara flyta med?

Den senaste tiden har jag funderat mer och mer över hur jag vill leva mitt liv, vad som får mig att må bra och vad som får mig att må dåligt. Känslor blir till tankar, först skygga och lite osäkra men med tiden märker jag hur de slår sig ner, hur de blir till kraft och energi för att skapa förändring. En försiktig framåtrörelse byggs nu upp efter en långvarig stiltje. Lusten vaknar till liv.

Med inspiration från Micael Dahléns bok Kaosologi, där han presenterar ett antal nya bra ord han har hittat på (bland annat ”avmåstefiera” och ”vankraft”) hittade jag på prestationskollaps i förra veckan. Ju mer jag tänkt på det desto bättre tycker jag det passar, istället för ordet utbränd. Sedan började jag tänka att om jag inte längre befinner mig i en prestationskollaps, var åt är jag på väg då? Vad är motsatsen?

Jag ser framför mig ett tillstånd av belåtenhetsflyt.

För det är faktiskt helt okej att bara vara nöjd och belåten. Det är bra tack, jag vill inte ha mer just nu, jag vill bara flyta med och njuta lite av mitt liv och känna lite mer tacksamhet över vad jag har istället för att jaga nytt.

En sak jag har mer av nu än för några månader sedan är vilja. Jag har hittat viljan att fungera, viljan att acceptera, viljan att må bra utan att för den delen sätta upp krav för mitt välmående. Jag behöver inte uppnå någonting för att få lov att älska mig själv. Jag behöver inte prestera för att få lov att vara glad.

Och jag älskar känslan av lugn, att det inte är hela världen, det tänker jag ofta nu. Jag älskar känslan av att känna mig nöjd, det är inte det att jag inte vill saker längre, det har bara blivit mycket mer kravlöst. Jag vet inte om jag någonsin har känt mig riktigt nöjd tidigare i mitt liv; det är en konstig tanke men jag har nog gått runt och varit missnöjd med mig själv i femton kanske tjugo. Så jag slår ett slag för nöjdheten och belåtenheten, och för att hitta belåtenhetsflytet. Något som inte verkar vara en självklarhet i samhället just nu.

Helst ska en ju ha höga ambitioner och driv, inte nöja sig utan vilja suga ur så mycket det bara går, som om livet vore ett festligt skaldjur. Prestera och avancera. Är det okej att nöja sig och sluta jaga, att ge upp sina ambitioner, sätta upp lite lägre mål, eller att inte ha några speciella mål alls ett tag. Bara flyta runt i belåtenheten och uppskatta små saker som att titta på Octonauterna med en treåring på magen. Eller att läsa en bra bok, sakta. Eller ligga kvar länge i sängen och lyssna på en bra podd. Vabba utan att få dåligt samvete.

Nu när viljan börjar infinna sig kommer också lusten sakta smygande tillbaka vilket är en fantastisk känsla, jag har inte förstått hur viktig den är förrän nu, när jag stått helt utan ett tag. För vad är vilja utan lust? För mig betyder de två orden inte samma sak även om de är synonyma. Jag har en väldigt stark vilja och vill mycket men tas lusten bort ur viljan, om det inte känns lustfyllt, då blir det bara krav och mål utan mening.

Så för att försöka vara så mycket som möjligt i känslan av belåtenhet så fokuserar jag på det jag vill och det som känns lustfyllt. Och därför kommer jag inte skriva så många blogginlägg under kommande månad. Jag ska försöka men det kommer antagligen bli tomt ett tag.

Men jag ska inte sluta skriva, jag ska låta lusten styra och försöka skriva ännu mer. I morgon börjar NaNoWriMo. National Novel Writing Month. Femtiotusen ord på trettio dagar. Jag har bestämt mig för att prova.

Det har länge funnits tankar på olika berättelser som snurrar i mitt huvud men jag har aldrig försökt skriva något på det här sättet tidigare. Jag är mest nyfiken på vad som kommer ut om jag sätter mig ner och för att skriva utifrån en idé med ett tydligt syfte. Jag har inga krav på mig själv, inga förväntningar, inget annat mål än att försöka komma upp i femtiotusen ord till sista november. Jag är bara väldigt spänd på att se vad jag har inom mig och vilken historia jag bär på, vad som kommer ut.

Vad jag ska skriva om? Det enda jag kan säga är att jag döpt idén till Döda rosor. Därav bilden till detta inlägg. Om det blir något av detta sen, det är en sak för december. Jag har ett synopsis, jag har gjort en del förberedelser. Vi får se.

När världen faller likt höstlöven och mörkret smyger närmare…

Så med stor lust kastar jag mig in i en helt ny värld och hoppas att jag om en månad kan säga att jag är belåten med vad jag gjort och att jag haft ett bra flyt. Jag ska försöka hinna med något blogginlägg, annars hoppas jag att du fortfarande är med mig i december.

Följ gärna skriväventyret på Instagram @sma_doser_ensamhet

Lycklig som ett barn

Det är allvarligt att vara människa, livet är svårt och det glider oss sakta men smärtsamt säkert ur händerna. Ibland har jag känslan av att det sker i allt snabbare takt medan jag står vid sidan av och tittar på, upptagen med att vika tvätt och försöka mota bort skrynkel och rynkor ur mitt liv.

Det är allvarligt att vara vuxen. Det finns ansvar och saker som måste göras. Att förhålla sig till alla sina roller och alla sina olika jag, det blir lätt onödigt komplicerat. Jag är inte längre bara jag; jag är anställd, mamma, fru, vän, dotter, syster. Jag ska räcka till många. Jag ska vara bra på så mycket.

Jag kan sakna hur det var att vara barn. Inte omständigheter runt omkring, inte min fysiska miljö, utan det jag hade inom mig; mina tankar och min inre värld, en plats full av oändliga möjligheter och gränslös fantasi. Jag levde i mitt huvud, där det alltid pågick minst en föreställning med mig själv i huvudrollen.

Men plötsligt var det inte jag som har huvudrollen i mitt egna liv längre. Barnet blev lämnat kvar i ett avlägset minne av lycka och ljusa sommarkvällar jagandes fjärilar i en kohage. Kvar står en trött vuxen som tillät kraven, jagandet och stressen ta kontroll. Allt rusar, alla rusar, jag rusade efter. Tills det tog stopp och nu står jag här och undrar vart det lyckliga barnet tog vägen. Kohagen ligger inbäddad i en tung dimma, allt är tyst och stilla i den kyliga höstluften, inga fjärilar syns till.

Som barn flydde jag in i fantasins och böckernas värld, den var lika verkliga för mig som min mammas sega fläskkotletter med överkokt potatis. Jag vände upp och ner på hela min garderob, och alla andras, för att hitta dörren till Narnia. Jag var ett väldigt inspirerat barn. Ett tag övertygade jag mig själv om att jag var borttappad, att jag hade en annan familj som skulle komma och hämta mig en vacker dag, att jag hade en hemlig storasyster och ibland satt jag uppe vid brevlådan och väntade på henne. Det var aldrig någon som kom för att hämta mig.

Jag ville att livet skulle vara fantastiskt och spännande, mysterier och äventyr var det bästa jag visste. Jag var alltid någon annanstans. Min dröm var att bli hittad, att fly, att ge mig av på äventyr. Jag älskade fantasier som barn, jag älskade att drömma.

Så blir vi vuxna och måste förhålla oss. Till varandra, till världen, till kraven och till alla måsten. Måste vara bra, måste prestera, måste ha ambitioner, måste passa in, måste vara lycklig. Ibland känner jag mig som ett barn som bara låtsas vara vuxen, som rättar sig efter en mall för hur vuxna förväntas vara: ambitiösa, ansvarstagande, ha koll på läget. Som att jag går runt i kläder som inte riktigt passar, ett barn som försöker fylla ut en vuxenuniform som är lite för lång i ärmarna, byxorna kräver skärp, skorna är lite för tunga och obekväma för att orka gå långt i.

Det sägs att man ska tänka tillbaka på det man älskade att göra som barn för att som vuxen hitta sin passion, det där vi hoppas ska göra oss lycklig igen. Det där som en blir bättre på utan att man märker det, för man älskar att göra det. Det där man längtar efter, som man alltid tänker på. Den där grejen där man slutar vara medveten om sig själv, där man kan finna det som kallas ”flow”, det som jag tänker är att vara lycklig på riktigt, för en stund.

Under det senaste halvåret har jag fått höra av flera personer, bland annat min psykolog, att jag verkar vara en vänster-hjärnhalva-person. En rationell, kritisk, ordningsam människa som gärna analyserar ner i minsta detalj. Jag har större delen av mitt liv sett mig själv som en höger-hjärnhalva-person. Känslig, kreativ, intuitiv och fantasifull. Men det verkar inte vara så jag uppfattas och kanske har jag mer och mer blivit en kritisk vuxen än ett intuitivt barn.

Missförstå mig inte, jag tycker om att vara vuxen, jag har inget emot att bli äldre (jag vill bara inte dö), en smula visare och lite säkrare på mig själv. Det behövs fler vuxna vuxna, inte fler vuxna som beter sig som barn. Men kanske har jag gett upp sidor av mig själv för att bli så som jag tror att en vuxen förväntas vara.

Nu kanske du har börjat undra vad poängen är med den här texten och det gjorde jag också när jag började skriva. Jag började nysta i en känsla av saknad, en tid som flytt, någonting jag tappat på vägen. När jag var halvvägs slog det mig att jag har skrivit mig fram till svaret, det finns någonstans här, under alla orden.

Vad ska jag göra för att hitta det jag söker, det där som jag älskar att göra. Det som skänker mig glädje och energi så att allt annat i det här vuxna livet också känns lite lättare och roligare, något som kan ge mig ett sammanhang och mening. Något där jag kan ta hjälp av barnet som ser äventyr och möjligheter, som drömmer gränslöst och formar sin egen verklighet.

Det barn som jag kan sakna så oerhört mycket men som vågar sig fram vid en lång promenad på en okänd plats, ”Vad finns där borta? Runt nästa krök?” Viskar hon. ”Kom, vi springer dit och ser efter.” Hon håller mig i handen när flygplanet lyfter, ”Var inte rädd, du vet att vi älskar det här, äventyr väntar, vi ska inte dö idag.” Hon hoppar jämfota i vattenpölar. Hon tjuvlyssnar. Hon ser skatter glimma i små vardagliga ting.

Hur kan hon hjälpa den här vänsterstyrda granskande, analyserande hjärnan med sinne för detaljer att hitta en ny passion?

Kanske genom att göra precis det här.
Kanske har jag svaret precis framför fingrarna.
Kanske har jag precis skrivit mig fram till svaret på min egen fråga.

Jag är lycklig när jag skriver, lycklig som ett barn.

Då, när ingenting hade hänt mig än.

Oförskämt långsamt

Jag har börjat gå långsamt. Så där irriterande långsamt som oförskämda människor gör, de som inte verkar förstå att man har bråttom och som tvingar en att sakta in stegen och till slut är man så provocerad att det bubblar i halsen. Som att man helst vill skrika högt rakt in i ryggen på personen framför när man inte snabbt nog kan tränga sig förbi. De går omkring där med händerna på ryggen eller svänger med någon påse och verkar tro att de har all tid i världen. Hur oförskämt är inte det.

Bara gå och ta det lugnt så där rakt upp och ner.

Kanske har de något jag inte har. Kanske har de hittat den där gott-om-tid-glädjen som Bodil Jönsson skriver om medan jag har varit fast i ont-om-tid-fasan där jag förvandlats till ett tjurigt stressmonster.

Mitt förhållande med tiden har inte varit speciellt harmoniskt det senaste året. Jag har varit krävande och tiden snål, om du frågar mig. Frågar du tiden skulle den kanske svara att den är allt jag har och att jag ska sluta gnälla, att tid är allt jag har och att allt som finns är nu. Det låter som ett trevligt meditationsmantra, jag ska spara det till den där dagen när jag äntligen kan sätta mig ner utan anledning.

Oftare än sällan oroar jag mig för att jag inte har tillräckligt med tid, att den när som helst kan ta slut. Som om det finns ett timglas för mig någonstans på en dammig hylla och att någon är där och lutar och skakar lite på glaset så att sanden ska rinna lite snabbare.

Det stressar mig, att tiden går, att bli äldre stressar mig. Tanken på att jag inte ska hinna göra allt jag vill. Men eftersom det inte går att veta hur mycket eller lite tid jag nu kan ha kvar så kan det ju tyckas vara lite onödigt att gå runt och vara så fixerad vid den.

Jag behöver hitta den där gott-om-tid-glädjen jag med. Jag kan lika gärna tro att jag har all tid i världen, så där som människor som går långsamt kanske tror, som tvärt om. Genom att låta saker få ta tid och genom att göra mindre, så kanske jag kan uppleva min tid som lite långsammare.

Mitt tankesätt har tidigare varit tvärtom, att jag ska hinna med, få ut så mycket som möjligt av tiden. Jag är en mästare på att planera; långa listor, scheman, Excelark, bocka av och stryka, det var hela mitt liv tidigare. Men så var jag till slut också helt slut och kände mig otroligt jagad, eller om det var jag som jagade tiden, den räckte hur som helst inte.

Listor, mål och mening i ett annat liv.

Jag har funderat över om man, som Bodil skriver om, har en slags grundrytm som människa, en takt som passar en bättre. Kanske kan en likna vår rytm i livet vid den där balansen som är så viktig, kanske var det min rytm jag tappade, livet har gått för fort för länge, jag behövde dra ner på takten. Hitta den igen. Jag tror den är viktigt. Den och ostörd tid för att kunna tänka nya tankar, långa tankar. Att inte ha så bråttom och att inte bli avbruten hela tiden.

Jag har svårt för just det där, att jämt och ständigt bli avbruten, inget kan få mig så irriterad så snabbt som när någon avbryter mig när jag läser eller skriver, när det händer väldigt mycket på insidan, där jag lever en stor del av mitt liv. Ibland undrar jag om jag alls passar in i det snabba digitala samhället, i förväntningssamhället. Ibland undrar jag om jag passar att vara bland folk överhuvudtaget.

Det är så mycket som ligger i bakgrunden och stör, vår uppmärksamhet lockas än hit, än dit, alla val och ställningstaganden man måste göra dagligen. Jag undrar hur den här ständiga jakten på tid, mängden information och beslut vi ställs inför, hur det påverkar oss egentligen.

Det är nu eller genast som gäller, helst igår. En är aldrig bättre än sin nästa grej. Förväntningarna styr världen, allt verkar handla om att skapa förväntning och intresse. Att sälja sin idé, sig själv, sin idé om vem man är. Och en måste vara på topp, skilja sig från alla andra. Hur ska man orka leva upp till de där förväntningarna sen undrar jag? Jag tror Bodil har rätt i att det saknas respekt för att saker och ting måste få ta tid.

Jag behöver hitta tillbaka till min takt, min inre rytm, den som borde leda istället för den yttre tid-är-pengar-och-det-måste-vara-klart-igår-och-alla-måsten-rytmen. Jag behöver prioritera efter att jag vill ha gott om tid, så att min tid räcker, till mig och till de som behöver mig. Gör jag den prioriteringen borde det rimligen också bli så och tänkt så mycket det finns att se fram emot då, så skönt att slippa stressen.

Jag vill koppla bort mer, koppla ner oftare, lägga undan telefonen, dra ur kontakten, sätta ner fötterna i gräset, sticka fingrarna i jorden. Lätt att tänka, svårare att göra.

På-landet-gott-om-tid. Naturen och gamla träfasader.

Men att gå provocerande långsamt och svänga med påsar känns som en bra början. Att röra på mig i den takt som känns bäst för mig, just nu. Att säga nej tack, utan att få dåligt samvete, att begränsa valen. Att uppleva tiden i kroppen och att lyssna på vad kroppen försöker säga mig. Steg ett.

För några veckor sedan fick jag följa med en kompis på en Håkan Hellström konsert. Jag är inget stort fan men det var en bra spelning. Framför allt upptäckte jag en ny låt som jag lyssnat den del på sedan dess och kanske är det som Håkan sjunger,

”För jag tror

När vi går genom tiden

Att allt det bästa inte hänt än

Säg det igen

Ljug för mig”

Det är en fin tanke att hålla fast vid, även om det skulle visa sig vara lögn. Att det bästa inte hänt än, tiden är inte på väg att ta slut. Än finns det tid för förändring.

Att sätta fingret på det

Del ett – en introvert högpresterare.

Prolog.

Jag har dragit mig för att skriva om grundorsaken till att jag startade den här bloggen (och till att jag är sjukskriven). Jag har skrivit runt och kring men inte direkt om, inte satt fingret direkt på det som hänt eller varför det blivit så här. Kanske för att jag inte riktigt vetat, men jag tror att jag kan se ett tydligare sammanhang nu.

Under sommaren har jag möblerat om och rensat ut, jag flyttade runt på mina gamla kalendrar och anteckningsböcker och blev en dag sittandes på golvet, mitt i röran, med detta testamente över de senaste åren. De talar sitt tydliga språk och det blev lite enklare att förstå varför jag mått så dåligt. Alla bilder här är tagna från mina tidigare anteckningar. De gör mig ledsen och besvärad men i sammanhanget känns de viktiga.

För att kunna berätta hela historien delar jag upp det i tre delar. Det kommer handla om identitet och krav, både inifrån och utifrån. Det kommer handla om psykisk ohälsa, om en obalanserad värld och ett obalanserat liv som till slut resulterat i utmattning och depression. Men det finns också en stark framtidstro om att det kan bli bättre.


Låt oss så börja med frågan om hur vi definierar oss själva, våra behov och vad det innebär i den stora världen utanför. Krav och förväntningar från samhället kan lätt slå fel. Vi bär alla på en längtan efter att bli sedda och tagna på allvar, lika mycket som när vi var små barn. Vår rädsla att inte få våra behov tillgodosedda blir lätt vår största fiende som vuxna.

En konsekvens av att växa upp med mobbning är att min självkänsla länge varit lika med noll och inget. Jag kände mig ofta som en främling vart jag än befann mig. Jag såg mig som obehörig; en i kulisserna, aldrig med i matchen, ointressant och värdelös. Från denna grumliga källa har ett stort behov av att bli sedd och uppmärksammad vuxit fram. Jag ville tillhöra något, hitta min plats, bli accepterad och tagen på allvar. Jag ville bara känna gemenskap.

Ännu en uppstart av ett personligt renoveringsprojekt.

Som person är jag nyfiken och envis. Jag har mycket av vad som brukar kallas driv, något som en uppmärksammas för och som ses som en positiv egenskap. Det är det väl för det mesta och i ärlighetens namn har jag nött ut det ordet i mina cv:n och arbetsansökningar. Men, i kombination med lite för stort självförtroende och låg självkänsla kan det vara en skadlig kombination. Det har i mitt fall lett till att jag lagt allt mitt värde i mina prestationer istället för i mig själv. Det är vad jag gör som räknas, inte vem jag är.

Mina bedrifter har utvecklats till ett slags beroende. Jag erkänner mig vara en bekräftelsejunkie, min beroendehjärna har gått på högvarv. Jag har ansträngt mig, tagit initiativ och presterat. Jag har alltid blivit belönad för mitt beteende som sig bör i ett prestationsinriktat samhälle. Bra betyg, löneförhöjningar, de bästa rekommendationerna och positiva omdömen, jag har alltid ansträngt mig för att ingen ska ha något dåligt att säga om mig. Sakta men säkert har jag anpassat mitt liv efter min drog.

Beslutsamhet, disciplin, målmedvetenhet och målsättningar. Allt som var viktigt i början av tiotalet.

En viss typ av personlighet premieras nämligen oftare än andra. Jag skriver inte detta av bitterhet eller för att skylla min situation på ”samhället”. Jag skriver det för att det är en faktor jag tycker är viktig att belysa och för att jag tror att det är en stressfaktor för många.

Attraktiv är ett annat ord som värderas högt. Attraktiv är en om en är utåtriktad, glad, driven, en som minglar, en nätverkare, någon med en brinnande passion, någon som hörs och syns. Dessa drag är ofta förknippade med framgång. De som hörs och syns mest tas ofta för smarta och kunniga. (Jo, jag vet, en grov generalisering, men sant). Det är extroverta beteenden som oftast uppmärksammas och belönas.

Mindre attraktivt är det att vara tillbakadragen, dämpad, eftertänksam och tyst. Den som lyssnar hellre än pratar. Den som stannar hemma och läser en bok eller går hem tidigt från festen, kanske till och med nykter. Introverta ses, ofta helt felaktigt, som blyga, ointresserade, nördiga, osociala och ibland till och med som dumma. För att de inte hörs och syns i samma utsträckning.

Varför denna ständiga jakt på att bli en ”tiopoängare” i allt? Jag tänker inte bjuda på mig själv annat än när jag känner för det.

Nämnde jag att jag i grund och botten är en typisk introvert?

En får positiv uppmärksamhet när en presterar och visar resultat. Vi älskar vinnare. Inte så konstigt att jag i mitt sökande efter bekräftelse ansträngt mig hårdare och hårdare, velat göra allt rätt, varit rädd för att göra fel. I min längtan efter att bli sedd har jag känt mig som mest värdefull när jag är produktiv och bidragande, där i har mina ambitioner legat. Men som med alla droger och beroenden måste dosen successivt ökas. Där ur har pressen och stressen sprungit.

Vi verkar gilla att bedöma andra utifrån vad vi gör, hur mycket vi gör och hur bra vi är på det. Ibland får jag känslan av att människor omkring mig går och smygskryter om hur stressigt de har det, som om det är ett tecken på framgång. De skrattar bort det och rycker på axlarna. Jag undrar om de egentligen skriker på insidan?

Oavsett i vilken ände av vilken skala vi ser oss själva så hänger kraven över oss och jag tror alla mår bra av att ställa sig frågor kring vilka vi är och vad våra behov verkligen är. Omvärlden vill alltid rätta till oss, den vill att vi konstant ska vilja förbättra oss. Hela samhället bygger på att vi aldrig känner oss riktigt nöjda med oss själva; vi tror att vi måste bli smalare, snyggare, rikare, att lyckan ligger i konsumtion och prestationer.

Kan man göra sig själv mer ledsen än så här?

Borde vi inte vara trötta på det här snart? Ska vi se på oss själva som renoveringsobjekt tills vi står med en fot i graven och den andra vägrar att kliva av löpbandet? Är det verkligen målet? Vad vinner vi på det? Vart hämtar jag ut mitt pris?

Trots all energi och ansträngning jag lagt på att trycka ner mig själv med orealistiska orimligheter i jakten på tillhörighet känner jag mig inte som någon stor vinnare direkt. Istället är jag trött och lite ledsen över hur extremt otacksam jag ofta varit över det jag faktiskt har och den jag är.

Nu äntligen kan jag stå lite vid sidan av och betrakta mitt liv utifrån, mycket tack vare min terapi. Jag försöker vända mig bort från tidigare beteenden för att fästa blicken på något annat, något nytt. Jag står fortfarande och blinkar, försöker vänja ögonen. Nya konturer av ett nytt slags liv tar långsamt form men det krävs tålamod för att se det. Tålamod är min sämsta gren. Att skapa nya beteenden tar tid men det är en befrielse att se det nödvändiga i det. Mina dagar i bekräftelseträsket är över. Jag är redan allt jag behöver vara, tack så mycket.

”I permanently won’t do this again” Band of Horses.

Alla dessa krav jag försökt leva upp till kan i slutändan inte skyllas på någon annan. Alla dessa krav som inte ställts på just mig men som ändå finns där. Till sist är det ändå jag som fattar pennan och formulerar mina mål för 2012, eller 2017. Till sist är det ändå jag som har makten att välja om jag vill älska den jag är eller försöka förändra saker som inte behövde förändras från första början.

Saker jag vill förändra 2017 – min taskiga inställning till mig själv.

Så har det gått till när jag tappat balansen i livet och kontrollen över min identitet och mina behov, i tron om att jag behöv bli någon bättre för att duga. Dagligen gjorde jag små konsekventa val under väldigt lång tid utan att kunna se hur de påverkade mig negativt. Jag trodde hela tiden att jag var något bra på spåren, att jag ville, för mig, rätt saker. Inget kunde ha varit mer fel. Inte konstigt att jag hamnade här.

Fortsättning följer…