Tio år senare – det går inte att komma närmare

Lästid 5-8 minuter

Tidigt en morgon skjutsar min kompis Anna mig till Landvetter flygplats i vintermörkret, det har precis blivit 2008 och vi är i stort sett ensamma på vägen ut från Göteborg. Tidigare under vintern har jag panikslaget konstaterat att jag råkat slänga mitt pass i pappersåtervinningen precis innan min inbokade tid på amerikanska ambassaden, men jag lyckas ändå få ett nytt pass, med visumet i, bara en vecka innan min resa startar.

Så många saker kunde ha gått helt annorlunda och jag har ofta tänkt på hur det ibland är med väldigt små marginaler vi skapat en framtid, hur en smått tokig idé, ett spontant infall, lett till saker som vi aldrig kunnat föreställa oss.

Min vän kramar mig hej då, jag tar min omoderna blå resväska utan hjul och går mot säkerhetskontrollen. Jag lämnar Sverige för att segla på de sju haven, utan att egentligen ha en aning om vad jag gett mig in på, och någon gång på eftermiddagen amerikansk tid landar jag i Miami för att ansluta mig till de människor jag ska arbeta och umgås med de närmsta sex månaderna. Vi är fotografer, skeppsfotografer. Alla utom jag har jobbat på kryssningsfartyg i flera år.

Crystal Serenity i Los Angeles. Januari 2008

Crystal Cruises hade då två sexstjärniga fartyg: Crystal Serenity och lillasyster Crystal Symphony. Vi är två team, ett för varje fartyg, och vi som ska sköta ruljangsen på det mindre får först två veckors träning som gäster ombord på det större. Vi reser från Miami till Los Angeles via Panamakanalen och Mexiko för att sedan flyga tillbaka till Miami. Jag ska hinna besöka över tjugo länder och fem världsdelar innan jag är hemma igen, ändå är det inte det som kommer bli det största äventyret.

Jag går ombord på Symphony den tjugoförsta januari och samtidigt som jag installerar mig i den övre delen av våningssängen i min hytt på däck fyra så gör en tjugonioårig servitör från Brasilien samma sak två trappor ner på däck tre. Vad jag inte vet då och aldrig kunnat föreställa mig ens i min vildaste fantasi – och jag kan fantisera ihop ganska mycket – är att jag tio år senare ska sitta i vår lägenhet, i vår dubbelsäng och skriva en text om hur jag träffade min man och pappan till mitt barn.

Efteråt har vi båda konstaterat att vi upplevde precis samma sak när vi träffades, båda lika förbluffade och förvirrade. Hur kan den här personen som kommer från ett annat land, en annan kultur, från vad som känns som andra sidan jorden, vara så lik mig. På en del sätt var vi på pricken lika, i våra erfarenheter av livet, av våra familjer, i våra personligheter, som tvillingsjälar. På andra sätt smärtsamt olika. Vi brottades med våra fördomar, temperament och känslor varje dag.

Mexiko 2008

Tiden ombord Crystal Symphony var omtumlande. En förskräcklig chef, krävande gäster och långa arbetspass blandades upp med fantastiska platser och upplevelser. Vi spelade fotboll i Mexiko, blev osams på Aruba, jag blev svartsjuk i Thailand, i Hong Kong bestämde vi oss för att flytta till London tillsammans. Vi drack vin i Bordeaux, åt pizza på Sicilien och till sist middag i Köpenhamn för att fira min tjugosjunde födelsedag i slutet av juni.

I Köpenhamn avslutade jag också mitt första kontrakt och Anna skulle komma för att hämta hem mig igen. Jag gav upp livet till havs, det var inte för mig att vara omgiven av andra människor dygnet runt på en begränsad yta och hela tiden behöva tänka på vad jag sa, hur jag sa det och till vem.

Han fattade ett annat beslut, det att stanna kvar ombord. Vi tog ett tårfyllt adjö och lovade att försöka hålla ihop. Distansförhållanden är aldrig enkla, det är ännu lite svårare när den man saknar och längtar efter befinner sig på ett fartyg som rör sig mellan tidszoner och har begränsad tillgång till internetuppkoppling.

Han sitter där i trappan i fören när han ringer mig från Miami så att jag kan se honom på min dator via Crystal Cruises hemsida.

Han hälsade på mig två somrar i rad, vi ringde, skypade och chattade alla tider på dygnet, vi försökte på alla sätt och vis. Vi gjorde ett seriöst försök att flytta till San Diego ihop men finanskrisen satte käppar i våra hjul och efter femton månader gick det inte längre.

Ingen av oss orkade mer, jag tror att vi båda var arga och bittra över att den andre inte var beredd att göra de uppoffringar som behövdes för att vi skulle kunna vara tillsammans. Vi ville åt olika håll. Jag kom in på en skola i Göteborg, han återvände till Crystal Cruises och så var det med det. Han träffade en Italienska och jag bestämde mig för att få ordning på mitt liv utan kringflackandet och omöjliga förhållanden. Jag slängde alla souvenirer från vårt liv till sjöss.

Tiden gick vidare.

Min man har berättat för mig att dagen då han insåg hur mycket han saknade mig var en sommardag i Oslo 2010. Han var där med fartyget och passade på att hälsa på en kompis som lämnat livet ombord. När hans vän hämtade honom med bil och körde ut på en större led såg han vägskyltarna som talade om att det var ungefär 300 kilometer till Göteborg, det var det närmaste vi varit varandra på över ett år.

Han kom på sig själv med att titta efter mig när han några dagar senare var i Stockholm och han återupprättade den brutna kontakten mellan oss. Han hörde av sig med ett datum. En dag och tid för när han skulle vänta på mig vid Rådhuspladsen i Köpenhamn, ett meddelande om att vi borde träffas, att han älskade mig. Möt mig där, jag väntar på dig. När man har haft hela världen i mellan sig krymper avstånden, vi hade varandra inom räckhåll.

Jag åkte inte dit.

Nästa stopp för Crystal Symphony var i Stockholm och där skulle han flyga hem till Brasilien från Arlanda. Sista chansen, om jag inte dök upp där lovade han att lämna mig i fred för alltid. Jag tvekade. Men tog mina sista pengar på kontot och bokade en flygbiljett tur och retur, jag kommer, jag lovar. Men så jag fick kalla fötter och avbokade biljetterna samma dag, ville inte hoppas på något som vi redan försökt så länge, jag orkade inte bli besviken igen.

Men jag kunde heller inte motstå kraften i möjligheten att kanske, kanske den här gången. Jag kunde inte leva och inte veta om det hade gått, hela tiden undrat om…

Vi hade två timmar på oss tills han var tvungen att gå igenom säkerhetskontrollen på Arlanda för att ge sig av, igen. Vi beställde varsin starköl och jag vet inte vem som grät mest. Vi kysste varandra och jag var fortfarande förbluffad och förvirrad, dels över hur någon kunde vara så mycket som jag och dels över hur alla tvivel kunde lösas upp av en kyss.

Han går till sin gate för att flyga till São Paulo, jag till min för att flyga tillbaka till Göteborg, och vi har ingen aning om vad vi gett oss in på.

Trädgårdsföreningen i Göteborg. oktober 2012

Idag, den sjätte februari, är det tio år sedan vi gick på vår första dejt. I sommar har vi varit gifta i två år och vår son fyllde fyra för en vecka sedan.

Vi går fortfarande varandra på nerverna i bland. Lika envisa, tjuriga och introverta. Men jag tror inte det går att komma en annan människa närmare än så här, han känner till alla mina miner och tonlägen, vet exakt vad jag menar när jag påstår något annat. Han är mitt ankare som håller mig stadigt på marken, han säger att jag är hans ballong som alltid svävar uppe i det blå och drömmer för oss båda. Allt vi har gått igenom ryms inte ens här.

Tio år. Tänk om jag inte hade fått tillbaka mitt pass med visum i tid. Tänk om jag inte sökt jobbet. Tänk om jag hamnat på Serenity istället för Symphony. Tänk om jag inte åkt till Stockholm. Livet är fullt av små tillfälligheter så tar oss med på stora äventyr och de små tillfälligheterna verkar konstigt nog alltid vara på vår sida.

Dagen före vårt bröllop 2016 kom Crystal Symphony till Göteborg, där hon inte varit sedan gud vet när och vi fick chansen att visa vår son och våra familjer stället där vi träffades. Bara en sådan sak, en liten tillfällighet i världen, en stort sammanträffande i våra liv.

Det finns ingenting jag är så säker på som att det är meningen att vi två ska leva tillsammans.

I ett skåp hemma, vår kärlek sammanfattad i några få saker. Namnskyltarna vi bar ombord, en miniatyr av Crystal Symphony och vårt bröllopsfoto.

Meu amor, querido lindo. Te amo para sempre.

Jag älskar dig högre än himlen

Nu har vi varit sjuka i omgångar sedan mitten av januari. Just som jag, i förra veckan, trodde att vi var friska och krya så bröt vattkopporna ut, lagom till hans födelsedag, och barnkalaset blir inställt i år igen. Förra året var det samma sak men då var det en ögoninflammation som satte stopp för firandet.

Det finns dock en skillnad mellan födelsedagarna 2017 och 2018. Det blir tydligt när jag står här, i år igen, med termometer i ena handen, glass i den andra, Alvedon i den tredje, gossedjur i den fjärde, surfplattan i den femte och vattenflaskan (det måste vara den med pingviner på mamma) i den sjätte.

Förra året hade jag planerat tidernas kalas i hyresgästföreningens lokal och höll på att stressa ihjäl mig. Jag gjorde allt själv: godis, kakor, mat och istället för tårta ett snötäckt isberg med ätbara pingviner gjort av glass, choklad, maränger, marshmallows och jag vet inte vad. En ängslan över att inte duga eller räcka till som manifesterade sig i laxwraps med färskost, citronfudge och små Pixiböcker i varje barns namnade godispåse. På den stora kalasdagens morgon fick jag skicka tjugo sms och be om ursäkt men kalaset är inställt på grund av smittsam sjukdom.

Ungefär sextio marshmallow pingviner blir till. De fick senare prickar av choklad till ögon och en halv röd eller orange Nonstop till näbb.

Till min egna stora glädje verkar det som att jag faktiskt har lärt mig något under det gångna året. Inget var inhandlat eller förberett, tårtan jag beställt av en av mina bästa vänner gick att förvandla från tolv bitar till fyra och jag stod till och med emot impulsen att baka en mini cheese cake att ge födelsedagsbarnet på morgonen med paketen. Han fick en glassbåt och när jag berättade om det inställda kalaset tittade han bara på mig och svarade: Men mamma, jag kan ha kalas nästa år istället. Inte så stor skada skedd som en gärna inbillar sig i förväg.

Att vara förälder är den största utmaning jag hittills stått inför och jag inser att jag kommer stå framför den för resten av livet. Jag trodde att jag var förberedd när jag blev gravid men det har tagit flera år för mig att landa i tresamheten. Att jag skriver detta med ett hjärta fullt av kärlek till mitt barn behöver kanske inte påpekas men jag gör det ändå, för jag älskar min son och att vara hans mamma men att vara förälder är ibland svårt och jag har inte alltid tyckt att jag varit så bra på det.

Det är så mycket jag inte var förberedd på. Som vad långvarig sömnbrist gör med hjärnan, hur otroligt mycket intensivare min oro och dödsångest skulle bli. Hur det skulle kännas att tappa bort mig själv och mina intressen. Depression. Och hur mycket jag än önskar att det inte var så, så är det ändå så att föräldraskapet har varit en stor del av min prestationskollaps, utmattningssyndromet jag fortfarande lever i sviterna av. Inte för att jag på något sätt har ett krävande barn, utan på grund av kraven jag satte upp på mig själv som förälder och allt ansvar jag har tagit för vår familj.

När förskolan började och den härliga föräldraledigheten var över så hade jag inte hunnit förstå att mitt liv styrdes av helt andra förutsättningar. Jag körde på i mitt högpresterare-race och det fungerade, ett tag, något år, tills det inte fungerade längre.

Det var dagen när jag smällde igen kylskåpsdörren så att glasburkarna skallrade på insidan och fann mig själv vrålandes –  ja, jag verkligen vrålade – att: ”vi har ingen djävla ost hemma” som jag fattade att något var allvarligt fel. När jag såg ner på min vettskrämda treåring som stod där med tårarna i ögonen och sin smörgås med smör i sin lilla hand, jag tror aldrig jag avskytt mig själv så mycket som i just det ögonblicket. Jag kände mig som någon overklig mörk kraft som hämtad från någon film, lite som när Gandalf tornar upp sig över Bilbo i hans hus och ser alldeles grym och farlig ut för att sedan sjunka ihop och bli gamle goa Gandalf som bara vill hjälpa till igen. Det var skrämmande för både mig och min son.

Jag ringde vårdcentralen några dagar senare och förklarade snyftandes att jag inte visste vem jag var längre och att jag nog behövde träffa en läkare. Det var första gången jag sökte hjälp för psykisk ohälsa. Jag har aldrig klarat av att göra det för min egen skull tidigare men jag vägrar låta mina problem gå ut över min relation till min son, den trygga kärleksfulla barndom han har rätt till eller vår familjs välmående.

Att bli förälder har säkerligen alltid varit en utmaning men i dag är det lätt att drunkna i råd och åsikter, måsten och borden. Ett allmänt brus av idéer om lycka och framgång som jag sögs in i och som med så mycket annat blev föräldraskapet snabbt kravfyllt, något jag var tvungen att prestera i genom att vara väldigt duktig på det. Och i de här första småbarnsåren glömde jag bort mig själv och mina egna behov.

Jag är introvert. Jag är högkänslig. Jag behöver lugn och ro, vila, tid för återhämtning, tid för mig själv och för de saker som ger mig energi och glädje. Någonstans på vägen började jag tvinga mig själv att leva mer och mer extrovert, för min sons skull trodde jag, för att vi skulle göra så mycket roligt och stimulerande. För att jag kände mig som en dålig förälder om jag drog mig undan.

Jag inbillade mig att mitt barn behövde en energisk påhittig supermamma som aldrig glömmer något och som aldrig serverar överkokt pasta med brända köttbullar. Jag har känt sådan skam över att jag ibland (ganska ofta) helst av allt ligger nedbäddad i soffan och läser böcker medan barnet får titta på en-timmas avsnitt av Thomas och hans vänner.

Tio små tår, mini-versioner av mina egna. Jag läser bok, han ser på barnprogram. Jag ber inte om mer än så här.

Föräldraskapet är en prövning men min son har lärt mig att ta det lugnt, tagga ner, leva mer i nuet och allt det där som låter som klichéer men som är så sant. Bara genom att finnas till påminner han mig om att allt han behöver har jag hela tiden inom räckhåll – det krävs inga prestationer, stora äventyr eller fantastiska kalas – bara kärlek, tålamod och tid. Han kommer överleva köttbullarna och de glömda vantarna. Och jag tänker att ibland skulle jag nog må bra av att behandla mig själv på samma sätt, ge mig själv lite mer tid, tålamod och kärlek.

Så i år är vi sjuka igen men det är inte hela världen. Vi bäddar ner oss med glass och käkar pizza, går på bio när kopporna torkat. Firar lite i efterskott, äter tårta till kvällsamt i dag. Så kan vi ha kalaset nästa år istället, eller någon annan gång, när vi orkar.

Grattis mitt älskad barn, lite i efterskott, på din födelsedag, dagen som förändrade allt. Jag älskar dig högre än himlen, djupare än havet och längre än all tid i världen.

2014

 

Allt fortsätter att snurra

Att skriva en text om betydelsen av ett band utan att det fastnar i något som liknar idolsvärmeri, kanske borde jag inte ens försöka. Men det har inte med svärmeri att göra, det är ingen idoldyrkan. Jag tror inte att de är några gudar för jag har alltid haft svårt att tro, men musik är det närmsta jag någonsin kommit en religion, så jag skriver.

En himmelsk drog. Hagnesta Hill

Mitt tidigaste minne: jag och min bror sitter i hans säng framför en gammal tjockteve och ser en musikvideo, jag har aldrig hört något liknande. Ett band som sjunger om saker som går att relatera till, på svenska, något mer betydelsefullt än att vara en jävel på kärlek eller en kung av ingenting alls. Jag är fjorton år och känner mig ofta lika ensam som en astronaut.

Långt bak i huvudet gnager en oro: att det är lite omoget, något att skämmas för. Att jag som trettiosexåring beter mig lite löjligt, nästan barnsligt, när jag sätter mig ner för att hylla mina hjältar, att det inte är okej att älska ett band hur mycket som helst när man är över en viss ålder. Kanske borde jag låta den här texten vara oskriven egentligen. Ord från förr ekar i mitt huvud: tönt. Vem tror du att du är?

Mycket kretsade kring musik när jag var yngre, det var en av få saker som var pålitlig, mycket annat var obegripligt: snö innanför kragen på skolgården, snöblandat grus i ansiktet. Tystnad. Oro. Kommer det här bli en bra dag eller samma som vanligt? Musiken var oavsett alltid på min sida.

Verkligen släpps och jag står vid disken i skivaffären efter skolan och lyssnar på Gravitation om och om igen tills studiebidraget kommer. Jag byter blandband med kompisar, de finns ofta med på mina, gärna någon b-sida jag försöker imponera med. Gummiband, Rödljus, En helt ny karriär. Utan dina andetag. Låtar man bara får genom att köpa alla singlar. Studiebidraget tar slut.

Jag tar körkort och spelar av årets julklapp, Hagnesta Hill, till kassett. Jag lyssnar på Revolt III i mina föräldrars mörkröda Skoda Octavia och kör ansvarslöst fort på landsvägarna, som den, i allra högsta grad dödliga, odödliga nittonåring jag är.

Det är mer än bara musik. Det är något som har hållit mig under armarna när jag varit ensam, lyft mig när jag behövt kraft, något att vila i, och somna till, när jag inte orkat. Det är igenkänning, fest och sorg. Kärlek och besvikelse. Det är en del av mitt liv, det ryms så många minnen, jag växte upp mellan spåren på albumen.

I vinterns värsta snöfall hålls ett bröllop. Min bästa vän gifter sig och en kvinna med underbar röst sjunger brudparets sång. Inte den du tror. Hur jag fick dig att älska mig. Och jag gråter av lycka för mina vänner.

Vapen & Ammunition går varm i min (dåvarande) pojkväns svarta BMW med skinnsäten och jag är äntligen någon, någons.

Videon till Max 500 är det snyggaste jag sett sedan Sami tittade upp i kameran efter att ha spottat i vasken i videon till Kräm (så nära får ingen gå).

Klåparen. Du & jag döden

Jag ser dem under turné 19 och ber en tyst bön om att de ska spela Ingenting Någonsin som extranummer. Jag får som jag vill. Livet känns fulländat precis just då.

Jag skulle kunna uppehålla mig vid varje låt, varje textrad. Varje nytt skivsläpp var ett nytt soundtrack till just den tiden i mitt liv, nya ord som alltid passade in hos mig.

Det är en obeskrivlig känsla, som inte bara bor i bröstet, den fyller upp hela min hjärna, de är på min våglängd, vi håller samma takt, de formulerar något som jag tidigare inte kunnat sätta ord på själv. Elektriska impulser som far genom huvudet och startar processer. Inspiration, tröst. Ett stöd, som ger mig lugn och försäkran om att det finns fler, jag är inte ensam i min ensamhet. När det inte funnits något annat har det alltid funnits musik.

Röd släpps och på ett flyg hem från Stockholm lyssnar jag på Det finns inga ord om och om och om igen. Jag har återförenats med min pojkvän efter att vi varit ifrån varandra i nästan ett år. Han är nu min för all tid, eller så länge han vill. Och ”det finns inga ord för att vi andas tänker känner samma sak.”

Hjärta. Röd

Livet går vidare. Jag förstår aldrig riktigt En plats i solen, den bara dyker upp, jag blir besviken, vi tar en paus. De finns där lite i bakgrunden medan jag blir vuxen, blir sambo, mamma, gift. Hinner inte riktigt med musiken på samma sätt som för tjugo år sedan. Jag hänger med, knappt. Snappar upp singlar och nyhetsnotiser. Missar spelningar. Men det är något bra, att det finns fler saker i livet som är pålitliga nu, mer kärlek än den jag har på skiva.

Så kommer det. Sista albumet. Sista turnén. Den sista sången. Jag ser dem i Göteborg, jag kan inte släppa taget. Jag köper dyra biljetter till sista spelningen i Stockholm, den för, idag exakt, ett år sedan.

På något sätt lyckas vi hamna i insläppet till planen, fast vi egentligen ska sitta i ett hörn längst bort. Vi smiter in och håller på att bryta ihop av nervositet. Det är en öronbedövande upplevelse rakt igenom. ”Det finns inga ord för det på det här jävla språket.”

Nu får jag, som alla andra, lov att fortsätta utan er, men jag kommer aldrig sluta lyssna. Tack för allt. Då, nu, för alltid.

Var är vi nu? Tigerdrottningen

Så växer det upp en ny liten människa vid min sida, vår avbild. En dag för inte så länge sedan vaknade han och bad mig dansa med honom i vardagsrummet.

”Mamma, jag vill dansa till Förlåt Elsa.”
”Förlåt Elsa?”
”Ja, vi ska dansa mamma, till fö-ör-låt Elsaaa, fö-ör-låt Elsaaa.”
”Jag vet inte vad du menar, du får visa mig.”
”Ta fram döskalleskivan mamma.”
”Döskalleskivan?”
”Med Kent mamma!”
”Jaha… Den här?”
”Ja, och nu ska du spela Förlåt Elsa så vi kan dansa.”

Jag lägger nålen på plats.
Då som nu för alltid.
Förlåtelsen.

Och jag snurrar och snurrar runt runt med min älskling i mina armar.

Förlåtelsen. Då som nu för alltid

Rakt i hjärtat utan ord

”Som alltid flyr jag till musiken” sjunger Jocke Berg.
”Den enda plats där jag är jag.”

Musik som en plats att fly till, en plats där jag får lov att vara jag, min egen frekvens att existera i. Jag vet inte vem jag hade varit utan, hur jag skulle ha orkat ta mig igenom mina fjorton, femton, sexton eller många av mina andra årgångar. Den har alltid funnits där, alltid lojal, alltid vid min sida.

I lördags var jag i Köpenhamn för att se ett av mina absolut favoritband. Sigur Rós. Det är mer än musik, mer än en konsert. För mig är det livet, energi, inspiration, ett ställe där allt känns självklart och världen runt omkring upphör för en stund.

Det går inte att inte drabbas av Sigur Rós. Min man var med och strax innan konserten frågar han: ”Sjunger de på engelska eller?” Jag tänkte väldigt tyst för mig själv att jag borde ha åkt ensam. På tåget hem var det hans som laddade ner låtarna till telefonen. Det går inte att inte bli berörd. Som det ska vara med musik vi älskar.

Vi hade ett intressant samtal, jag och den där fantastiska personen jag lovat resten av mitt liv till, medan vi väntade på tåget hem. Om hur musik uppfattas olika. Han tyckte första delen av konserten vad för nedstämd, för deprimerande. Jag tyckte det var underbart rakt igenom. Jag tänkte på min uppväxt då jag ofta fick försvara och förklara min musiksmak, gång på gång på gång.

Jag var en av alla som stod liten utanför, som tog en annan väg, av nöd. Och även om jag själv aldrig spelade musik så lyssnade jag, jämt. Jag hade alltid extra AA-batterier i väskan; jag stod ut inte ut med tystnaden som snabbt fylldes med skratt och hån. Det var jag, böcker och musik.

Det var Tracks i P3 och olika listprogram på TV. Plötsligt, utan att jag minns hur, fanns svensk punk i mitt liv; Dia Psalma, Strebers och Charta 77. Jag såg en video med ett band som hette Nirvana en gång när vi var i fjällen och jag hellre ville kolla på MTV än åka skidor.

Z-TV kom hem till byn via parabol och Ola Lindholm hade långt hår. Sedan gick det snabbt utför (om du frågat pappa). Pearl Jam, The Cure och Marilyn Manson blandades med Kent, Radiohead och Depeche Mode. Det var nitbälten, Get a Grip-kängor och många olika färger på håret då.

En annan värld att fly till, där fick jag lov att bara vara jag, mig själv. Utan andras åsikter och kommentarer, utan mobbning och utanförskap. I musiken hittade jag kraft, gemenskap och energi. Någon skrev om mitt liv och mina känslor. Någon skrek för mig. Någon stod upp för det jag kände.

Hade du frågat mitt femtonåriga jag vad hon tyckte om alla andras åsikter om hennes musiksmak hade hon garanterat citerat Marilyn Manson: ”I wasn’t born with enough middle fingers”.

Nu är jag inte riktigt lika arg längre, men det är fortfarande min frekvens, det vemodiga, lite sorgsna men laddat med tusen kilo energi. Någon sätter ord på det jag känner. En textrad kan träffa helt rätt och göra allt begripligt, med rätt ackord kan den träffa rakt i hjärtat. Ibland behövs det inte ens ord, eller samma språk, musiken står över det.

Det är inte deprimerande eller betungande, det får mig inte att må dåligt, eller sämre. Det är min livlina, min energi. Det är i musiken jag kan vila, få ro. Stänga ute världen, stänga av mina tankar. Dämpa oron. Känna gemenskap, känna igen mig i någons annans ord och formuleringar.

Musik är en upplevelse och den blir som allra starkast när den stämmer med ens egna inre frekvenser, när den hakar i där man själv tar slut, en förlängning av allt man känner, oavsett vad för musik det är, oavsett känsla. Jag sluter ögonen och glömmer allt eller så dansar jag som en galning i köket med min son tills vi blir en skrattandes hög bland smulorna på golvet.

Och att få uppleva något så fantastiskt som Sigur Rós på en scen, som fullkomligt exploderar av ljud och ljus, och står där med ett fånigt leende på läpparna, med en annan hand i min, och tänka att den här världen alltså, den är inte så dum ändå. Det är de stunderna jag önskar aldrig skulle behöva ta slut.

Det är svårt att sätta ord på vad musik betyder för mig.

Som Jocke sjöng:
”Det finns inga ord för det, på det här jävla språket
Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak.”