Femtiotusenåttiotvå ord senare

De sista tvåhundra orden kändes ungefär som den sista ansträngningen på ett träningspass: de sista skakiga repetitionerna med vikter, de sista sekunderna på sista intervallen i kallt duggregn. Jag bet ihop och lyckades ta mig i mål med blodsmak i munnen, eller om det var mintchokladsmak. Det där sista stycket kommer antagligen aldrig lämna hårddisken men det är en del av NaNoWriMo och jag kommer alltid vara stolt över alla de ord och meningar jag lyckades producera.

Nu är det över, men något annat har precis börjat.

När kranen vreds på den 1:a november var flödet ojämnt till en början, ibland verkade till och med som att ledningarna höll på att sina, men så har det fyllts på med ord efter ord: på tåget, i fåtöljen på ett litet hotellrum i Stockholm, i telefonen på bussen och under många sena kvällar vid farfars gamla skrivbord. Ett ord i taget tills jag nådde mitt mål, två dagar innan deadline. Jag njöt av att få känna mig stolt över mig själv, andades ut, stängde av kranen och gick och lade mig för att sova.

Men jag fick ingen ro, det var något som störde. Ett ljud. Dripp. En enda droppe i den tysta natten kan få vem som helst att ligga sömnlös. Kranen går inte att vrida åt ordentligt, den står där och läcker. Små blänkande tankar och idéer om min historia som fortsätter att komma. De sipprar fram och jag fångar upp på dem på papper. Tänker att jag sparar dem till senare. Men jag drömmer om min nya värld på dagen, lever i den på natten. Jag kan inte sluta tänka på den.

Det kan vara vad som helst: en kvinna med snygg frisyr på hållplatsen blir en pusselbit till en karaktärs utseende, något som någon säger på jobbet eller bussen kan bli en replik, jag minns plötsligt något från min uppväxt som passar in, jag gör en anteckning som blir till ett nytt stycke.

Något har satts igång, allt jag behöver göra är att skriva ner det, en idé leder till nästa. Jag låter kranen stå på, öppnar upp flödet till max; till skillnad från vårt dyrbara vatten kan vår fantasi och kreativitet aldrig bli en bristvara vi behöver snåla med.

Det är det som har varit så fantastiskt med den här utmaningen, resultatet blev inte bara ett dokument med över hundra sidor text utan också en helt ny rutin som jag varken vill eller kan kliva ur. Jag har läst om det men aldrig upplevt det förut, det där om att motivation och kreativitet inte är något att sitta och vänta på, det kommer ur rutiner och görande, ur repetition. Det finns något smart citat som uttrycker det bättre men som jag inte hittar just nu. Trettio dagar av fokuserat skrivande har öppnat upp dörrarna till något helt nytt.

Om det blir något av den här historien får vi väl se, det vore kul, men det är, handen på hjärtat, inte därför jag skriver. Jag skriver för att jag äntligen har hittat något som jag tycker om att inte vara bra på från början.

Så många gånger tidigare har jag tappat intresset eller gett upp helt när jag inte tyckt mig vara tillräckligt bra med en gång, tålamod är inte mitt främsta karaktärsdrag (och självkänslan har jag redan berättat om), jag har inte orkat träna eller öva för att bli bra, det har inte gett mig tillräckligt mycket, själva tränandet. Men med skrivandet är det annorlunda.

Det gör mig glad. Så enkelt. Att tänka ut saker och skriva ner dem. Glädje och en ivrig entusiasm i att upptäcka, utforska och försöka. Jag har inget konkret mål som är större än att jag vill se om jag kan, hur mycket jag kan lära mig, hur mycket jag kan utmana och utveckla mig själv.

Det är det enkla i att mina tankar ögonblickligen stirrar tillbaka mot mig från skärmen, att sätta ord på saker som jag vill förstå och begripliggöra. National Novel Writing Month har varit en fantastisk utmaning som gett mig en stor dos glädje och självförtroende. Jag kan omöjligt sluta nu bara för att november är över. Livet har precis börjat för tre kvinnor från mitt ute i ingenstans, alla kämpar de med ensamheten och ångest på sitt sätt och nu är de beroende av mig, jag måste skriva färdigt deras liv.

Det här var första gången jag deltog i NaNoWriMo och jag längtar redan till nästa omgång – bara en sån sak, att längta efter november – jag rekommenderar det, oavsett om du bär på en roman eller inte, oavsett om du kommer upp i femtiotusen eller trettiotusen ord. Ingen press, inga krav, bara skriv. För att det gör dig glad.

 

Rakt i hjärtat utan ord

”Som alltid flyr jag till musiken” sjunger Jocke Berg.
”Den enda plats där jag är jag.”

Musik som en plats att fly till, en plats där jag får lov att vara jag, min egen frekvens att existera i. Jag vet inte vem jag hade varit utan, hur jag skulle ha orkat ta mig igenom mina fjorton, femton, sexton eller många av mina andra årgångar. Den har alltid funnits där, alltid lojal, alltid vid min sida.

I lördags var jag i Köpenhamn för att se ett av mina absolut favoritband. Sigur Rós. Det är mer än musik, mer än en konsert. För mig är det livet, energi, inspiration, ett ställe där allt känns självklart och världen runt omkring upphör för en stund.

Det går inte att inte drabbas av Sigur Rós. Min man var med och strax innan konserten frågar han: ”Sjunger de på engelska eller?” Jag tänkte väldigt tyst för mig själv att jag borde ha åkt ensam. På tåget hem var det hans som laddade ner låtarna till telefonen. Det går inte att inte bli berörd. Som det ska vara med musik vi älskar.

Vi hade ett intressant samtal, jag och den där fantastiska personen jag lovat resten av mitt liv till, medan vi väntade på tåget hem. Om hur musik uppfattas olika. Han tyckte första delen av konserten vad för nedstämd, för deprimerande. Jag tyckte det var underbart rakt igenom. Jag tänkte på min uppväxt då jag ofta fick försvara och förklara min musiksmak, gång på gång på gång.

Jag var en av alla som stod liten utanför, som tog en annan väg, av nöd. Och även om jag själv aldrig spelade musik så lyssnade jag, jämt. Jag hade alltid extra AA-batterier i väskan; jag stod ut inte ut med tystnaden som snabbt fylldes med skratt och hån. Det var jag, böcker och musik.

Det var Tracks i P3 och olika listprogram på TV. Plötsligt, utan att jag minns hur, fanns svensk punk i mitt liv; Dia Psalma, Strebers och Charta 77. Jag såg en video med ett band som hette Nirvana en gång när vi var i fjällen och jag hellre ville kolla på MTV än åka skidor.

Z-TV kom hem till byn via parabol och Ola Lindholm hade långt hår. Sedan gick det snabbt utför (om du frågat pappa). Pearl Jam, The Cure och Marilyn Manson blandades med Kent, Radiohead och Depeche Mode. Det var nitbälten, Get a Grip-kängor och många olika färger på håret då.

En annan värld att fly till, där fick jag lov att bara vara jag, mig själv. Utan andras åsikter och kommentarer, utan mobbning och utanförskap. I musiken hittade jag kraft, gemenskap och energi. Någon skrev om mitt liv och mina känslor. Någon skrek för mig. Någon stod upp för det jag kände.

Hade du frågat mitt femtonåriga jag vad hon tyckte om alla andras åsikter om hennes musiksmak hade hon garanterat citerat Marilyn Manson: ”I wasn’t born with enough middle fingers”.

Nu är jag inte riktigt lika arg längre, men det är fortfarande min frekvens, det vemodiga, lite sorgsna men laddat med tusen kilo energi. Någon sätter ord på det jag känner. En textrad kan träffa helt rätt och göra allt begripligt, med rätt ackord kan den träffa rakt i hjärtat. Ibland behövs det inte ens ord, eller samma språk, musiken står över det.

Det är inte deprimerande eller betungande, det får mig inte att må dåligt, eller sämre. Det är min livlina, min energi. Det är i musiken jag kan vila, få ro. Stänga ute världen, stänga av mina tankar. Dämpa oron. Känna gemenskap, känna igen mig i någons annans ord och formuleringar.

Musik är en upplevelse och den blir som allra starkast när den stämmer med ens egna inre frekvenser, när den hakar i där man själv tar slut, en förlängning av allt man känner, oavsett vad för musik det är, oavsett känsla. Jag sluter ögonen och glömmer allt eller så dansar jag som en galning i köket med min son tills vi blir en skrattandes hög bland smulorna på golvet.

Och att få uppleva något så fantastiskt som Sigur Rós på en scen, som fullkomligt exploderar av ljud och ljus, och står där med ett fånigt leende på läpparna, med en annan hand i min, och tänka att den här världen alltså, den är inte så dum ändå. Det är de stunderna jag önskar aldrig skulle behöva ta slut.

Det är svårt att sätta ord på vad musik betyder för mig.

Som Jocke sjöng:
”Det finns inga ord för det, på det här jävla språket
Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak.”

 

Meningen med uppkoppling i ett ord

Om du ser mig utanför mitt hem, eller i mitt hem också för den delen, och jag inte har näsan i en bok är chansen stor att jag har ett par hörlurar inkörda i öronen. Och om det inte är musik (Kent) så är det med största sannolikhet en podd – det bästa med att ha uppkoppling i mobilen.

Efter varje bra avsnitt jag lyssnat på så vill jag direkt skriva ett långt och utförligt inlägg om alla tankar som väckts hos mig så att alla andra förstår att de måste lyssna på detta fantastiska innehåll. Det finns så mycket intressant där ute, nästan så att det ibland slår över i nedstämdhet för att jag aldrig kommer hinna lyssna på allt. Jag upptäckte hela grejen för ungefär två år sedan, sist av alla som vanligt (jag är motsatsen till en early adopter), så jag ligger lite efter.

Min inställning till internet och att ständigt vara uppkopplad är en smula ambivalent, jag tror inte det är så hälsosamt men det finns helt klart en del fördelar, poddar står högt upp på den listan och är en anledning till att jag inte riktigt är beredd att ge upp min iPhone.

Så innan jag skriver inlägget där jag går loss fullständigt på allt jag tycker är förfärligt med det digitala samhället vi lever i, och för att bespara er varenda tanke som poppat upp i mitt huvud i samband med allt jag lyssnar på, så kommer här istället en hyllning till mina favoriter.

För vad är vitsen med att ha en egen blogg om jag inte kan göra åtminstone en lista över saker jag gillar. Mina bästa tips, jag utgår för enkelhetens skull ifrån att ni alla är väldigt intresserade.

Men allvarligt talat, ni borde lyssna, det här är riktigt bra, underhållande eller viktigt, eller ofta alla tre på samma gång. Jag vill tipsa lite extra om avsnittet om utbrändhet med Pia Dellson, hon beskriver det så på pricken och ger bra konkreta råd. Och så Värvet International-avsnittet med Jonathan Safran Foer som är väldigt bra.

Och om du har någon bra podd att tipsa om, dela gärna med dig.


Små doser ensamhets podd-topp-sex utan inbördes ordning

Populärvetenskaplig podcast där varje avsnitt handlar om ett specifikt ämne med en expert som gäst. Den snabbaste och roligaste vägen till kunskap och allmänbildning om man ska tro Fritte Fritzson. Och det tycker jag man kan göra.

Favoritavsnitt: Om social inlärning med Armita Golkar, Om vår föränderliga hjärna med Anders Hansen, Om utbrändhet med Pia Dellson, Om lycka med Micael Dahlén, Om TV-historia med Kalle Lind, Om självmord med Ullakarin Nyberg, Om filterbubblor med Per Grankvist.

Intressanta program med intressanta människor. Jag tyckte mycket om Fredrik Backmans, Kalle Linds och Lisa Langseths program i år och har så mycket att lyssna ikapp. Vilka sommar- respektive vinterprat måste jag lyssna på?

Så stor igenkänningsfaktor. Fantastiska orädda, öppna, ärliga Anna Mannheimer och Mia Skäringer. Jag har suttit och fnissat i väntrummet på vårdcentralen och skrattat högt rakt ut i soffan när allt annat känts skit. Så jävla roliga och träffsäkra och alldeles underbara. Älskar avsnitt två och tre. Och fyra. Alla är så bra men speciellt viktigt är avsnitt 19. Kvinnohimmelen! Du måste faktiskt lyssna nu med en gång.

Emmy Rasper träffar och intervjuer mer eller mindre kända personer för att prata om psykiskt mående. Jag tycker Emmy är fantastisk på att ställa svåra frågor på ett bra sätt. Lyssna på avsnittet från Vetenskapsfestivalen med Maja Gödicke och Ossian Melin och avsnitten som heter Psyket frågar som tar upp frågor med experter inom exempelvis psykiatri. Alla avsnitt och intervjuer är intressanta och tar upp viktiga saker.

Läkarna Anders Hansen och Simon Kyaga möter internationellt framstående hjärnforskare. Otroligt intressant om ämnen som ångest, depression, hur internet påverkar vårt sätt att tänka, beroendeforskning, AI, psykoterapi och visdom. Avsnittet om hur internet påverkar vårt sätt att tänka med Susan Greenfield är otroligt intressant.

  • Värvet och Värvet international

Jag tror inte Värvet eller Kristoffer Triumf behöver någon närmare presentation. Totalt måste det finnas över fyrahundra avsnitt ute och jag har lyssnat på långt ifrån alla. Ett hyfsat nytt avsnitt är det med författaren Jonathan Safran Foer, typiskt ett sådant avsnitt som alla måste lyssna på för att det är så bra. Mitt allra första Värvet-avsnittet var det med Caitlin Moran, också bra. Stefan Einhorn, Malou Von Sivers (otippat men det är ju det som är så bra med poddar, en upptäcker mycket nytt), Nina Persson (som höll mig sällskap när jag mitt i natten sydde dekorationer till vårt bröllop förra sommaren) Christian Kjellvander, Lars Lerin, Dennis Lyxén, Laleh. Det finns så otroligt många. Tänk om Jocke Berg skulle ställa upp (chans lika med obefintlig?) eller Gillian Flynn eller Micael Dahlén, eller Mia Skäringer, eller… lika bra att de inte gör det för det kommer ta flera månader att först lyssna ikapp.

 

Hoppas du hittar en ny favoritpodd bland dessa och glöm inte att tipsa.

 

 

Vardagsboken och ett nytt sätt att läsa

Det här inlägget handlar inte om något nytt, själva grunden är rätt självklar, men jag tänkte ändå att jag ska sprida ordet vidare, generös som jag vill vara. Jag har äntligen upptäckt ett sätt att faktiskt komma ihåg saker jag läser och vad jag tänker. Och som en bonus har jag också fått anledning att utöka min samling av Leuchtturm1917 anteckningsböcker.

Det händer titt som tätt att jag läser en bok som förflyttar mig lite i min tankevärld, som gör att omgivningen ändrar form, perspektiven skiftar en smula. Jag syftar inte främst på skönlitteraturen, även om det kan ha samma effekt, utan snarare på facklitteratur och populärvetenskap, som Hjärnstark av Anders Hansen eller Tyst av Susan Cain, den typen av böcker.

All denna information och alla a-ha upplevelser i läsandet är som injektioner av ny energi direkt in i hjärnbarken. Varje gång tror jag att jag ska komma ihåg det; allt det intressanta, smarta, kloka och insiktsfulla. En så här bra bok vore orimligt att glömma, tänker jag. Efter varje läst bok tror jag att jag ska kunna briljera med dessa nyvunna kunskaper i någon lunchkonversation i köket på jobbet. Men så går det en vecka eller två dagar och jag minns inte ett skvatt, hur intressant eller revolutionerande det än må ha varit.

Jag vill ju gärna komma ihåg de där bra sakerna en snubblar över i livet. Innehållet i en bra bok, ett citat, en textrad ur en låt, en titel på en film eller något någon klottrat på en vägg i London. ”Thank you stranger for you theraputic smile”. Den där perfekta formuleringen som dyker upp i två sekunder och som jag vet att jag inte kommer att komma ihåg när jag kommer hem, hur många gånger jag än rabblar den tyst för mig själv. Det måste ner på papper.

Jag har alltid haft ett speciellt förhållande till anteckningsböcker och missar aldrig ett tillfälle att köpa en ny så i somras inhandlades det en sprillans ny grön Leuchtturm med prickade sidor för att starta min första ”Commonplace Book”. Översatt till svenska skulle det bokstavligen bli en alldaglig bok, vi kan kalla det en vardagsbok.

 

Jag fick tipset och inspirationen från en bloggare vars texter jag ibland ger feedback på. Han har skrivit om sina metoder för att samla kunskap här: https://mentaltetris.com/2017/06/28/collecting-and-compiling-personal-wisdom/

Snabbt sammanfattat så är en vardagsbok, som vi kan kalla det på svenska tills vidare, en bok som fungerar som ett litet idébibliotek. En referensbok för dina tankar, idéer, citat, anekdoter, observationer och annan information du stöter på i ditt liv. Syftet är helt enkelt att ha ett ställe att smala dina guldkorn för senare användning och jag tänker att det även är en strålande metod för att jobba med minnet. Jag minns saker bättre genom att skriva ned dem.

När jag nu läser en bok gör jag det alltid med min vardagsbok jämte mig, jag skriver ner och sammanfattar innehållet och mina egna tankar och reflektioner. Jag förstår inte varför jag inte alltid läst böcker på det här sättet.  Jag läser ändå för att jag vill veta mer om ett ämne och för att lära mig något nytt. Det är ju synd att låta kunskapen gå till spillo när jag ändå lagt tid på att läsa en hel bok.

Som exempel kan jag ta två av de senaste böckerna jag läst. Tio tankar om tid och Tio tankar om tid – tio år senare av Bodil Jönsson. Jag har läst med pennan i handen och med små färgglada stickers vid min sida. Jag har hummat och nickat för mig själv, fällt en tår av igenkänning. Strukit under, cirklat in och gnidit fast färgglada flärpar för glatta livet. Det gick åt många flärpar Bodil.

Jag har sammanfattat det jag läst i vardagsboken, de bästa citaten och resonemangen och på så sätt hoppas jag nu att jag kommer minnas lite bättre och framför allt har jag enkel åtkomst till alla klokskaper om jag inte minns dem ordagrant. (Jag kan smygläsa dem innan lunchen på jobbet och hoppas att minnet håller ihop i trettio minuter så att jag kan framstå som lite härligt avslappnat påläst.)

Det som tilltalar mig mest, förutom lärandet, är att de här anteckningsböckerna över tid blir en samling av mina favoritcitat, tankar, idéer och funderingar. Jag har en lista över mina värsta och bästa ord. Jag skriver ner formuleringar och tips som dyker upp i de poddar jag lyssnar på. Namn på låtar, känslor från filmer. Jag skapar min egna heliga skrift med allt jag inspireras av.

Det är inte bara ett sätt att arbeta med minnet, det blir som en tidskapsel med allt vad jag läst, tittat och lyssnat på och funderat över det här året och förhoppningsvis många år framöver. Vilket fantastisk sätt att dokumentera sin egna utveckling, vad sur jag är över att jag inte gjort det här sedan jag var femton.

Som avslutning vill jag dela med mig av några av de guldkorn från Tio tankar om tid och Tio år senare jag skrivit ned. Det blev några stycken, orkar du inte läsa alla så läs i alla fall nummer tre. Eller åtta, eller nio, eller egentligen tycker jag du ska läsa böckerna!

Jag älskar dem verkligen, det är så mycket i dem jag vill ta till mig för att bli lite klokare, friskare och lugnare. Jag tror jag återkommer till mina egna tankar om tiden i nästa inlägg. Men, tills dess ger jag dig något ännu lite bättre, ganska mycket bättre, lite Bodil-klokskaper. Jag hoppas du även hittat inspiration att starta din egna vardagsbok.

Här kommer Bodil.

”Gott-om-tid-glädjen är varken mer eller mindre fel än ont-om-tid-fasan. Attitydbytet är lätt – i princip. Däremot kan vanan att känna panik inför tidens gång vara svår att bryta.”

”Variation är all inlärnings moder.”

”Ingenting styr ju framtiden så hänsynslöst som en gammal tankestruktur. Därför är det främst genom förändring i tankesystemet som man kan påverka framtiden.”

”Framtiden består inte av någon bergvägg som vi alla kommer att köra in i på en och samma gång. Det finns heller inte något stup över vars kan vi alla kommer att falla. Vi kommer att göra som människan alltid har gjort: vi kommer att försöka.”

”Forward to basics: att man alltid skall spana efter det grundläggande, det avgörande.”

”Människan är i högsta grad en lokal företeelse som behöver lokal återkoppling för att förstå effekterna av det hon gör.”

”Sköter du ditt så sköter jag mitt. När en människa inte själv har några marginaler, förmår hon inte vara generös, vare sig mot andra eller mot sig själv.”

”Det är som om detaljerna har vunnit över helheten, det är som om vi har gett upp hoppet om mål och mening och greppet om de större sammanhangen.”

”Baksätesförarna (alltså de som själva inte gör något men som gärna och tvärsäkert kommenterar hur någon annan borde ha gjort istället) har vidgat sina domäner.”

För man kan ju inte veta förrän man har provat. Man kan faktiskt inte det. Och att prova utifrån sitt egna huvud och lära sig något av både dess process och resultat ger helt enkelt andra framtidseffekter än att bara obetänkt och ansvarslöst följa andras ”recept”.”