En positiv ensamhet

Det är lördag morgon och det är fullt med människor på perrongen. De väntar på att få kliva ombord på tåget som avgår 08:25 från Göteborg mot Stockholm. Jag är en av dem. Jag älskar att åka tåg; det är bekvämare än bil och mindre ångestframkallande än flyg, om jag kan brukar jag boka de avgångar som tar längst tid. De behöver inte bygga någon höghastighetsbana för min skull. Det är något med ljudet av hur världen utanför svischar förbi och blir suddig medan jag är stilla och tydlig. En semesterdröm jag har är att åka inlandsbanan hela vägen upp till norra Sverige men min lilla familj.

Men nu ska jag till huvudstaden, ensam. Inget barn, ingen man, bara jag. Det är andra gången jag åker iväg ensam för min egen skull sedan 2013, kanske är det ännu längre sedan, så det är både efterlängtat och välbehövligt. Innan jag blev med familj brukade jag ofta resa på egen hand och ibland kan jag sakna det, att få tillbringa tid med mig själv helt förutsättningslöst. Så jag åker mot en helg fri från måsten och borden, jag åker mot fri tid.

Jag har inte gjort upp några planer annat än spelningen med The National på Annexet som är anledningen till resan från första början. Jag ska gå på Fotografiska, läsa minst en av de tre böckerna jag packat och skriva. Målet är att komma upp i tiotusen ord. De senaste gångerna har jag bott på samma ställe och så även nu, Noréns Malmgård. Om du inte bryr dig om flådiga frukostbufféer eller konceptuella rum med trendig inredning så kan jag varmt rekommendera detta ställe. Ett vackert gammalt hus med olika små och stora rum. Det är tyst, mysigt och inte speciellt dyrt.

Södermalm sett från Skinnarviksberget

Det är söndag kväll och jag sitter vid min dator hemma i Göteborg igen. Ovanstående skrev jag på tåget på vägen upp, jag vill gärna få till några inlägg i november, trots mitt NaNoWriMo-projekt. Jag kom upp i tiotusen ord idag förresten, så det går över förväntan. Jag läste även ut Lina Wolffs De polyglotta älskarna som jag gillade, den grep tag i mig och den var välskriven men den lämnade inga djupare avtryck.

Jag tror att det här var en av de längsta helgerna jag upplevt på länge. Jag hann med så mycket, förutom att läsa och skriva så var jag på Fotografiska och på spelningen, jag hann även med två långa promenader runt halva Södermalm. Tänk så länge tiden räcker om man bara inte fyller den med så många måsten. På hela resan hade jag bara en enda tid att passa, förutom tågen. En klapp på axeln för bra planering, alltså i stort sett ingen.

Det är den här sortens ensamhet jag får min energi ifrån. Jag har knappt pratat med någon på två dagar. Jag har gått runt på gator jag inte känner till och ingen känner mig. Anonymiteten ger mig någon slags ro som är svår att förklara. Jag upplevde samma sak när jag bodde i London, nästan all min lediga tid gick åt till långa promenader helt ensam. Det är något med att veta vad som inte finns runt nästa hörn, att upptäcka och låta nyfikenheten styra. Det är svårt i en stad man bott i i snart sjutton år, det är omöjligt om man har sällskap, speciellt av ett barn; deras nyfikenhet tar över allt och det ska den.

Jag tycker om att leka med tanken att jag är någon annan när jag reser ensam, en annan version av mig själv om jag gjort andra val tidigare i livet. Inte för att jag inte tycker om det livet jag har, jag älskar det och alla i det, utan för att det är kul. Det blir som att jag får lite av det livet också. En chans att vara allt jag är och skulle kunna vara. Det handlar inte så mycket om att göra andra helt främmande saker, jag sätter inte på mig högklackat och drar ut på krogen. Det är en känsla jag vill komma åt. Den att livet inte bara är en sak, att jag kan känna alla sidor av mig även om jag gjort de val jag gjort. Förstår du vad jag menar? Det är svårt att förklara.

Jag hade med mig kameran och tog lite kort. Stockholm är så vackert, jag ville länge inte erkänna det, ville säga att Göteborg är bästa staden. Men Stockholm är fantastiskt fint med alla höjder, vattnet, utsiktsplatser, gamla hus och krokiga gator. En av mina favoritstäder att vara anonym främling i.

Nu är jag tillbaka i verkligheten, lugn med med laddade batterier. Dags att bli mamma, fru, kollega och Göteborgare igen. Men det var kul att låtsas vara någon annan ett litet tag.

Hemma är där du hänger din tygpåse
Södermalm
Fullt av små udda hus, gränder och krokiga gator
Noréns Malmgård ligger precis intill Skinnarviksparken med utsikt över Kungsholmen. Där borta någonstans bor Jocke Berg kunde jag inte låta bli att tänka när jag satt på bänken, som mitt sextonåriga jag.
Hus med litet ensamt fönster
Jag avskyr höga höjder men älskar utsikter över hustak i storstäder.
Mitt absoluta favoritställe i Stockholm – Fotografiska

 

När skalet spricker

Det är inte alltid helt enkelt att vara på bättringsvägen från utmattning och depression. Det är en långsam process och även om det går åt rätt håll så är jag stundtals fortfarande osäker på hur jag mår och vad jag mäktar med, det är ibland lätt att tappa tron på att jag kommer orka övervinna alla hinder på vägen.

Ibland känns livet behagligt och lätt, att börja jobba igen har varit lättare än jag trodde; jag är ganska säker på att jag kan gå till jobbet utan att ta med mig prestationsångesten och kraven i väskan och att ingen kommer ifrågasätta varför jag kommer ensam.

Ibland känns det tyngre, när livet hinner i fatt och jag tvingas konfronteras med mitt innersta. Det är som om jag under sommaren har skalat av lager efter lager och att jag nu börjar närma mig kärnan av vad jag består av, det som döljer sig under mitt hårda skal, där jag håller mig gömd.

Idag fick jag en uppgift av min psykolog som för mig är så svår att den känns näst intill omöjlig, som för en höjdrädd att få i uppgift att bestiga Mount Everest.

Uppgiften är att ta kontakt, att hitta sätt att känna gemenskap, att besegra den ofrivilliga ensamheten och prata om den. Att öppna mig. Att våga be om stöd, be om tröst, be om hjälp. Jag misstänker att det för en del är självklart att ringa en kompis, syskon eller förälder när man mår dåligt och prata om det. För mig är det inte det. Jag vet inte hur man gör, jag håller allt inom mig. Jag håller mig för mig själv under mitt skal.

Det är som att förmågan att tala upphör i samma sekund som tanken på att dela mina sorger dyker upp. Jag vill inget hellre men samtidigt finns ett så stort motstånd, som ett fysiskt motstånd i kroppen, trots att jag vet att ensam inte alltid är starkast och att jag mår bra av att prata om de här sakerna.

Det här är en av de största och svåraste utmaningarna jag stått inför. Att gå emot allt som livet lärt mig och våga lita på andra och på att de bara vill mig väl. Att det inte finns några konspirationer eller illasinnade dolda planer som görs upp bakom min rygg, de viskar inte längre i korridorerna, de ligger inte längre på lur bakom nästa hörn. Inget jag säger till dig kommer du att använda mot mig. Du kommer inte förråda mig och ge mina ord till fienden.

Det är ett slags moment tjugotvå: jag vill göra mig fri från det förflutna och sluta känna mig så ensam, jag uppnår antagligen det bäst genom att prata om det och öppna mig för andra och på så sätt få starkare relationer, men jag kan inte på grund av mitt förflutna: mobbningen, utfrysningen, ensamheten och min ointagliga mur mot världen.

Jag påminner mig själv om att det är precis det här som ligger bakom den här bloggen, att prata, skriva om det som är svårt, det som känns obekvämt men som ändå är så viktigt, så jag tar mig an uppgiften. Även om skalet spricker så behöver det inte betyda att jag blir svagare, jag vet att jag med absolut största sannolikhet skulle kunna bli lite starkare. Tror jag.

En vän skrev en kommentar till min senaste inlägg på Instagram där hon nämnde Kintsugi, eller kintsukuroi som jag också sett att det kallas. Det är en teknik för att laga porslin och keramik, men också en filosofi, som går ut på att genom varsam reparation framhäva sprickor och skavanker med hjälp av guld och på så sätt synliggöra att objektet blivit starkare och vackrare på grund av att det en gång varit trasigt, det är också ett sätt att se på livet.

Jag finner det trösterikt på något sätt, att bära sina ärr med stolthet, att inte skämmas över de svårigheter livet utsatt en för utan göra dem till  framträdande drag. Att det är motgångarna som får oss att hålla ihop lite bättre, att vi blir lite starkare och lite vackrare genom livets prövningar. Ibland önskar jag att jag inte hade behövt uppleva allt jag gått igenom för att bli stark, men det är mina erfarenheter som format mig till den jag är.

Jag vet att det finns några få som läser den här bloggen och jag är oerhört tacksam för er som visar intresse och som hittar små korn av igenkänning. Jag växer och står lite stadigare i samtal och diskussioner som kommer härifrån och jag hoppas att det kan vara vägen framåt jag behöver för att kunna öppna mig, vårda mina relationer och mota bort den tunga känslan av ensamhet som förföljt mig genom livet.

Så jag kommer fortsätta skriva om allt som inte är helt perfekt, sprickorna, det som gått sönder och blivit lagat, många gånger. Om styrka och svaghet. Om framgång och motgång. Om att vara rädd, att vara trasig och om att bli hel. Om guldkornen, om livet som är ofullständigt, ofullkomligt och obeständigt och därför vackert och om att vi inte är ensamma med våra känslor och tankar, vi är många som känner samma sak. Och en dag kanske vi kan prata om det.

”Och knyttet tog av skorna och suckade och sa:
hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?
Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän,
vad gör man med en snäcka om man ej får visa den”

Tove Jansson – Vem ska trösta knyttet.

Poesi för ensamma

Det finaste med språket och med orden är gemenskapen; de där texterna du läser som skänker dig tröst för att du vet att någon någonstans har känt samma sak. Vetskapen om att du inte är ensam, att någon har lyckats sätta ord på det som är svårt att uttala och gjort något vackert av det. Carrie Fisher har sagt ”Take your broken heart, make it into art” och jag är evigt tacksam för alla som förvandlat sin smärta till konst och skänkt tröst åt oss andra.

Därför vill jag dela med mig av min favoritdikt av Karin Boye med tanke på tidigare inlägg.


Till en Sfinx av Karin Boye

Du liknar snäckan i kylig damm,
där aldrig solstrålar strömma.
Hon kryper aldrig ur skalet fram,
hon kan ej fängelset glömma,
hon kan blott gömma
sitt djupaste väsen
och stordåd drömma
bland vattengräsen
men aldrig helt
och ouppdelt
sig själv i ord eller handling tömma.

Ditt tal är bräddat med ironi.
Du söker skyla
med låtsad kyla
den livets värme, som bor däri.
Men rösten bävar
i sällsam vekhet.
En rodnad svävar
bakom kindens blekhet.
Ett eldhav brinner
i hemlighet
där ingen vet,
dit ingen hinner.

Du är för spröd och för känsligt vek
för alla missljud som skära:
du måste pansar bära
i livets hårdhänta lek.
Du liknar snäckan i kylig damm,
som aldrig kryper ur skalet fram,
så ouppnåelig,
så oförståelig,
att ingen kommer dig nära.

 

 

Ensamheten

Ur Höstgärning (The Body) av Stephen King.

The most important things are the hardest things to say. They are the things you get ashamed of, because words make them smaller. When they were in your head they were limitless; but when they come out they seem to be no bigger than normal things. But that’s not all. The most important things are too close to wherever your secret heart is buried; they are clues that could guide your enemies to a prize they would love to steal. It’s hard and painful for you to talk about these things… and then people just look at you strangely. They haven’t understood what you’ve said at all, or why you almost cried while you were saying it.

Det mest angelägna är det svåraste att säga, för att det är det viktigaste. Det här är viktigt, tårarna-bränner-bakom-ögonlocken-viktigt. Knuten-i-magen-gör-det-svårt-att-andas-angeläget. Orden gör aldrig känslorna rättvisa, men jag gör ett försök, för viktighetens skull.

Jag har alltid levt med en känsla av ensamhet och ett behov av att vara ensam. De är två helt olika saker med helt olika betydelse men med lika djup känslomässig botten. Det är svårare än svårt, näst intill omöjligt, för mig att uttala mina känslor. Min oförmåga att sätta ord till världen så de hörs står mellan mig och gemenskapen.

Jag kan inte säga om jag genom livet har gjort ensamheten till min vän av nödvändighet eller om behovet av att dra mig undan är ett medfött personlighetsdrag.

Min största stolthet har alltid varit att jag kan klara mig själv. Jag behöver ingen. Min största sorg är att jag inte kan förmå mig att låta någon annan ta hand om mig. När jag väl behöver någon.

Den ofrivilliga ensamheten och den självvalda. Det läkande umgänget med mig själv och den tärande isoleringen. Paradoxen mellan att vara introvert och något av en enstöring och att längta efter att ingå i en gemenskap, att bli accepterad och sedd. Svårigheten i att inte veta vilket som är viktigast.

Ensamheten som ringar på vattnet.

Den ofrivilliga.

Som litet barn på landet levde jag ofta i mina egna fantasivärldar och jag tror aldrig jag över huvud taget reflekterade över om jag var ensam eller inte. Inte fören jag förstod att gemenskap inte är till för alla. När jag började skolan var ensamhet inte längre ett eget val.

Den långvariga mobbningen jag växte upp med lärde mig tidigt att det var både farligt och meningslöst att berätta om mina upplevelser och känslor. Jag fick ofta igen för skvaller och från vuxna fick jag höra saker som, ”det går nog över ska du se” eller, ”bry dig inte om dem så slutar de snart”, ”pojkar retas med flickor för att de tycker om dem.” Jag var inte så väldigt gammal när jag bildade mig uppfattningen att jag nog bara hade mig själv att lita på.

Så kanske är det inte så konstigt att jag tappade tron på att ”prata om det” någonsin skulle kunna hjälpa mig, kanske är det därför jag sällan pratar om hur jag mår. Jag har svårt att släppa människor nära och ibland tror jag inte det finns en människa i hela världen som verkligen känner mitt riktiga jag, om jag ens gör det själv. För jag kan inte prata om svåra saker som handlar om mig själv, jag har aldrig gjort det.

Där i finns den ofrivilliga ensamheten, den som jag aldrig valde, som jag aldrig sa ja till, den som påtvingades mig när jag var liten och som fortfarande sätter spår i mina vuxna relationer. Jag kan känna mig oändligt ensam i ett hav av människor, jag kan känna mig ensam på en fest med vänner, jag kan känna mig smärtsamt ensam i soffan med familjen, det går aldrig riktigt bort. Jag är aldrig riktigt en del av gemenskapen, även om jag är där.

Tystnaden, lugnet, vinden, träden, ensamheten och jag.

Den frivilliga.

Jag värnar starkt om min självvalda ensamhet. Främst den här hemma med en kopp te och en bok, eller med mina ord i tysthet. Får jag inte mina små doser egentid för att tänka i lugn och ro utan att bli avbruten fungerar jag inte som jag ska. Den är livsviktig för mig.

En av de finaste sakerna i mitt förhållande, även kallat äktenskap, är att jag kan sitta en hel kväll med stängd dörr och få vara i fred, jag kan säga att jag vill vara ensam utan att det betyder något annat än just det. Det är få saker jag älskar min man för så mycket som att han tar mina behov på så stort allvar, att det får vara okej att jag inte alltid vill umgås med honom.

Det finns så mycket i den självvalda ensamheten som ger mig energi. En inre känsla av lugn, att tankarna får sakta ner, att få hinna längta och sakna. Längtan och saknaden känns nästan som två utrotningshotade djur i vår tid, de har konkurrerats ut av andra arter som tillgänglighet och uppkoppling. Allt är on demand. Jag har varken ork till eller intresse av att alltid vara på och med. Jag vill själv hinna uppleva mina behov innan någon försöker fylla dem åt mig.

Sen finns det saker som jag helt enkelt inte är intresserad av att dela med någon. Jag är inte en person som alltid uppskattar eller behöver sällskap, långt ifrån, ska jag vara ärlig är jag inte så förtjust i folk rent allmänt. Jag tycker inte om att umgås i grupp, jag gillar inte folksamlingar eller höga ljudvolymer. Jag väljer biblioteket före krogen vilken dag och kväll som helst. Jag har inget emot att sysselsätta mig med mina intressen på egen hand.

Men någonstans i mig möts den ofrivilliga och den frivilliga ensamheten. Jag vet inte om glädjen mina enstöringsdagar och ensamaktiviteter skänker mig är värd lika mycket om jag inte kan förmå mig att dela den.

Jag vill kunna utbyta erfarenheter och tankar, prata om mitt sätt att vara utan rädsla för att missförstås eller ses som underlig. Jag vill vara ensam, men jag vill inte vara ensam.

”Happiness only real when shared” är ett citat från Into the Wild, filmen om Christopher McCandless liv och öde.

Det blir lätt ett dilemma. Att vilja vara i fred betyder inte att vilja bli utesluten. Att vara tystlåten betyder inte att det inte finns tusen tankar och känslor som längtar efter att få ta sig ut. Att inte vilja synas betyder inte att inte vilja bli sedd. Att välja ensamhet betyder inte att det inte finns känslomässiga behov av gemenskap.

Ensamhetens närvaro skrämmer mig inte men gemenskapens frånvaro kan göra det. En dag kanske jag kommer så långt att jag kan ta bättre vara på mina meningsfulla relationer och vågar släppa människor lite närmare, så att den där ofrivilliga ensamheten och rädslan inte gör sig påmind riktigt lika mycket utan ger mer plats för gemenskapen.

Om jag vågar kanske de inte alls skulle titta konstigt på mig eller undra varför jag gråter. Jag vet att det finns människor som gärna tar hand om mig, om jag tillåter dem, om jag kan svälja min stolthet.

Ofrivilligt ensam måste vara stark.
Vald ensamhet stärker.
Ensam är inte alltid starkast.

Ett eget rum

I somras läste jag Virginia Woolfs Ett eget rum, en bok som borde vara obligatorisk läsning i skolan om du frågar mig. Jag ska inte gå in närmare på boken i sig mer än att jag rekommenderar alla att läsa den. Ibland tyckte jag till och med att den var lite väl skrämmande nära verkligheten med tanke på att den är skriven för nästan hundra år sedan. Vi borde ha kommit lite längre kan en tycka.

Den inspirerade mig på många plan, inte bara mentalt, utan även till att göra i ordning mitt efterlängtade bibliotek. Jag har alltid tänkt att när jag bor i ett hus så ska jag ha ett bibliotek, ett rum bara för mig och mina böcker, en dröm mitt bankkonto villigt påpekar att jag borde ge upp. Men, vi råkar ju faktiskt ha ett extra rum i lägenheten som använts som gästrum/sopstation; rummet dit alla tomma pappkartonger går för att ignoreras och dö. Vi har inte övernattningsgäster speciellt ofta.

Så nu är det mitt rum, mitt bibliotek med en liten blygsam samling brokig litteratur men jag är så nöjd med att ha en plats där jag kan läsa och skriva. Min plats där jag får tänka ifred. Jag kan stå i dörröppningen och riktigt känna hur tillfreds jag är. Jag sitter här och drömmer och tänker, testar mina tankar och ord, jag kan låtsas att jag kan skriva och att jag gör något viktigt. Att sitta vid ett skrivbord och skriva har jag drömt om sedan jag var liten. Vid skrivbord gör en betydelsefulla saker.

Gammalt skrivbord, gammal stol och gammal iMac.

När jag var liten var vårt hus delat i två, min familj bodde på undervåningen och på övervåningen bodde min farbror. Mellan våningarna fanns två dörrar som anslöt våningarna till den gemensamma källaren. Det var alltid lite spännande att gå igenom den mörka passagen, jag fick öppna den ena dörren innan jag hunnit stänga den andra för att det inte skulle bli kolsvart. Där uppe var det som en annan värld, lugnt och stilla, inga bråkiga syskon så långt örat kunde höra.

Min farbror var lärare och hade en hel vägg täckt med bokhyllor och böcker, han reste mycket och hade också mängder av spännande föremål, han måste fått visa mig dem så många gånger att han kanske började ångra att han köpt dem. Han hade framför allt ett väldigt vackert gammalt skrivbord och om jag tjatade kunde han visa mig fjäderpennan och bläckhornet som fanns i en låda.

Jag minns också hur jag avundsjukt beundrade alla papper med hans handskrivna text på, jag minns inte hur liten jag var men jag kunde inte läsa eller skriva, så jag gissar på femårsåldern. Jag brukade få låna penna och papper och satt där vid skrivbordet och låtsasskrev skrivstil (hur fantastiskt har det inte varit att växa upp utan kommersiell TV och internet egentligen).

Välmående kan vara att sitta på en stol med dörren stängd.

Nu sitter jag vid min farfars gamla skrivbord, som jag fått av pappa. Det är  den enda möbel jag har med mig från mitt barndomshem förutom brudkistan jag fick av farmor, en fin handgjord möbel men inte alls så betydelsefull som skrivbordet med sina tröga knarrande lådor. Få materiella saker har någon större betydelse för mig men detta bord och min stol tillsammans med böcker ger en välbehövlig trygghetskänsla. Ett hem utan böcker är inte ett hem för mig.

Drömmen om att ha ytterligare tio sådana här bokhyllor…

Jag är så oerhört tacksam för detta utrymme där jag kan dra mig undan och slippa trampa på legobitar eller se tvätt som väntar på hjälp att hitta hem. Möjligheten att sitta här har hjälpt mig så otroligt mycket under sommaren. Det är sant att en behöver få vara ostörd för att kunna skapa eller ens tänka långa tankar. Ett rum med en dörr som går att stänga och framförallt att det är en dörr som är helt ok att stänga, där en får vara ifred, är inte det drömmen?

Framför allt är jag tacksam för kvinnor som Virginia Woolf och många andra som gjort skillnad och kämpat för våra (kvinnors) rättigheter, annars kanske jag inte hade suttit här alls.

Lästips till dig. Framför allt Ett eget rum.

Livrädd för att leva. Dödsrädd för att dö.

Är du rädd för att dö? Japp, här kommer jag med en jobbig fråga, så här mitt i sommaren och semestern, mitt i rosévin och nyplockade jordgubbar och påstår att vi behöver uppmärksamma vår ångest mer.

För det är jag, rädd alltså. Dödsrädd kunde inte beskriva ångesten bättre. Dags för första Kent-referensen. Tack Jocke Berg, för alla dina texter. Jag vet att du läser min blogg i smyg, du har väl mycket tid över nu, efter Kent. Ironi är svårt i text.

Det är också svårt med ångest. Förutom att överhuvudtaget prata om den, är det svåra att den inte är som allra värst när jag mår dåligt. Ofta upplever jag den som mycket värre när jag mår som allra bäst. Ju lyckligare jag känner mig, desto starkare ångest.

Ibland tar den fullkomligt över och lämnar mig bedrövad, berövad, ensam med känslan av att något viktigt just gick förlorat, den tillåter mig inte att njuta fullt ut av det som bara borde få vara bra och fint. Det är svårt att tro att någon ens kan förstå att de lyckliga stunderna kan vara de svåraste. Det är det svåra med ångest.

Jag minns tydligt dagen då jag insåg att jag en dag ska dö. Jag måste ha varit runt sju eller åtta år. Jag var på väg till skolan. Det duggade ute, jag hade gula regnbyxor och stövlar och jag minns att jag gick längs grusvägen som leder till den asfalterade landsvägen och vår brevlåda, där jag varje morgon väntade på skolbussen.

Jag hade precis passerat vår röda ladugård när jag tittade ned i en regnpöl och tänkte, ”En dag ska jag dö, då kommer jag inte finnas längre, inget av mig kommer finnas kvar.” Sedan försökte jag få detta outhärdliga faktum att sjunka in, jag upprepade det tillräckligt många gånger tills hjärnan slog bakut och jag blev livrädd och drabbades av panik. Jag har inget minne av att jag någonsin berättade om den upplevelsen för någon. Så liten och så ensam med mina tankar redan då.

Sedan dess har jag levt med dödsångest, ibland mer, ibland mindre, alltid har jag hållit den för mig själv. Det är framför allt en händelse som gjort att den på senare tid har nått helt nya proportioner. För lite mer än tre år sedan blev jag mamma och mitt liv fylldes med kärlek. Och ångesten sköt i taket.

Efter min förlossning hade jag ett par tuffa dagar, min hud matchade de vita lakanen i sängen och jag ville bara gå hem och sova. Där satt jag med blodbrist och minnesluckor och helt plötsligt hade jag också ett litet barn i famnen, vårt barn, vårt ansvar, jag nickade och lovade att kontakta vården om något kändes jobbigt. Jag minns att jag tänkte att det inte spelade någon roll, jag var inte viktigast. Så länge han mådde bra var allt bra.

Så vi åkte hem och det fortsatte vara lika svårt att prata om ångest, speciellt under en tid som förväntas vara den lyckligaste i ens liv. Just därför blir det ännu svårare, kan någon förstå?

Sedan min son föddes har jag i stort sett tänkt på döden varje dag. När han var alldeles nyfödd låg jag jämte honom i sängen, med en hjärna friterad i hormoner, berövad på alla möjligheter till någon vettig form av återhämtning.

Dels kunde jag inte slita blicken från hans lilla miniatyrbröstkorg, jag iakttog maniskt varje andetag han tog, rädd för att om jag tittade bort ens en sekund skulle han sluta andas. Dels kunde jag bara tänka på en sak, ”En dag kommer vi aldrig mer att ses. En dag kommer jag aldrig mer få röra vid dig. Vi kommer oundvikligen att skiljas åt. Jag kommer förlora dig.” Hur kan man älska någon så mycket att det skrämmer livet ur en? Hur kan en så intensiv lycka förvandlas till vemod och ångest?

Vad vore jag, utan dina andetag.

Jag kan inte ens tänka den sortens tankar utan att drabbas av en paralyserande panik, en skräck som borrar in sina klorna rakt i själen. Ångesten tog allt vad babylycka heter och lämnade mig ensam kvar med rädslorna. Rädd för att jag ska dö, att han ska dö, att hans pappa ska dö. Inte att något skall hända oss (eller jo, det också), men inte att en händelse eller sjukdom skall döda någon utav oss utan ”bara” det faktum att vi som människor är dömda till döden från den dag vi föds. Jag står inte ut med döden.

Det är svårt att beskriva med ord. Känslan av panik, känslan av maktlöshet, meningslösheten. Det är fysiskt. Det börjar i halsen, fortsätter till lungorna, det går inte riktigt att andas, luften försvinner och sedan är det som att allt svartnar och jag faller inåt, ner i ett djupt svart inre hål. Är det det som kallas panikångest?

Missförstå mig inte. Jag älskar mitt liv. Jag har så mycket jag är tacksam för. Jag älskar att leva. Jag är för det mesta glad, på utsidan ser jag säkert oftast ut att må bra. Ångest syns sällan på ytan. Nu går jag i terapi och jag hoppas att det kommer hjälpa.

Jag vill skriva om min dödsångest därför att jag har lyckats att inte, eller snarare misslyckats med att, prata om det i ungefär trettio år. Att prata om saker hjälper ofta, ändå är det så svårt, så skriva är mitt prata.

Jag känner mig framför allt ensam med det här. Jag har tänkt att jag får väl bita ihop. Sällan (aldrig) har jag känt mig bekväm med att ange ångest som en anledning till att jag tackat nej till saker, undvikit specifika situationer. Sällan har jag kunnat förmå mig att uttrycka att jag mår dåligt då jag förväntas må bra. Jag tycker överhuvudtaget inte om att prata om det eftersom det känns så obehagligt. Det blir ett slags moment tjugotvå.

Nu inser jag att det är vanligt, att många omkring mig mår dåligt, men ändå verkar det gå lång tid för många, som för mig, innan de väljer att söka hjälp. Är det för att det är så svårt att prata om, eller för att det ställs orimligt höga krav och vi tror att vi måste må bra jämt för att vara lyckade, lyckliga? Varför är ångest så svårt?

Mörkar vi vår ångest och psykiska lidande för att göra det enklare för andra att tycka om oss? Är vi inte lika lätta att älska om vi har ångest? Är jag inte lika mycket värd i samhället om jag mår dåligt? Är jag en sämre mamma?

Jag ställer mig de där frågorna ganska ofta men jag vet inte om jag har något bra svar, men kanske ligger det något i allt det här? Lever vi med outtalade krav om att vi alltid ska må bra? När knuffade det perfekta lyckliga livet ut allt annat genom dörren? Eller är jag bara ensam? Kanske är alla andra där ute i världen lyckliga och mår bra, det är bara jag som är feg? Ångest över ångest.

Jag undrar om andra som upplever stark ångest också känner sig isolerade och ensamma? Jag önskar i vilket fall att en inte ska behöva skämmas över hur en mår eller hur man har det ställt i hjärnan men hur vi ska ta oss dit har jag inget bra svar på.

Jag tror bara att det behövs utrymme för mer än bara ett tillstånd. Livet är mer än outfits, rosé, motljus och flat lays. Men det är väl ändå de flesta medvetna om, vi mår alla dåligt ibland. Så lite mer utrymme och öppenhet för alla våra sidor skadar nog inte, lite mer öppenhet människor i mellan, även om det är svårt. Lite mer gemenskap. Eller vad tror du?

För att återigen citera Kent, ”För älskling vi ska alla en gång dö”.

 

En parentes. I samband med detta inlägg vill jag passa på att tipsa om min favoritpod Psyket. Jag lyssnade på ett avsnitt för ett tag sedan där artisten Maja Gödicke medverkade. Hon pratade en del om att bli förälder och om ett projekt hon kallar för mammamörkret, som jag tror kommer komma under året (2017).

Det känns som ett välbehövligt projekt. Du kan lyssna på Psyket här och läsa en intervju med Maja här. Jag ser fram emot att se vad det blir av det och passar på att säga hej Maja! Jag bidrar gärna med min historia. Hon läser säkert också min blogg i smyg. Jag har många smygläsare.

 

Det första inlägget

Innan jag satte mig ner för att publicera Små doser ensamhet så gjorde jag en del efterforskning kring det första inlägget. Vad är ett bra sätt att börja på? Jag kom fram till att det är bäst att börja med varför. Bakgrunden. ”Få dina läsare att förstå varför du skriver och vad de kan förvänta sig”. Ja, jag utgår nu ifrån att jag har läsare, vilket jag knappast har eftersom det här är det första inlägget, men här kommer det ändå. Mitt varför.

Bakgrunden till den här bloggen känns lite som en klyscha men klyschor grundar sig väl ändå i någon slags sanning, det här är min. Jag är en relativt ung kvinna som för tillfället lagar lunch (brer mackor) klädd i samma kläder som jag sover i. Jag är sjukskriven för depression och utmattningssyndrom. Jag trodde jag kunde göra allt, det kunde jag inte. Det var inte så mycket som att springa in i väggen med buller och bång, snarare som om jag under väldigt lång tid försökt pressa mig genom en solid betongvägg på ren vilja. ”Inte som en slägga utan som en svagt upplutande backe” för att citera Annika Norlin. Jag är långt ifrån den enda i min bekantskapskrets som hamnat här, det verkar vara en epidemi som härjar fritt just nu.

Jag kände mig först lite motvillig till hela den här ”blogg-grejen”. Det är naturligtvis ingen som stått här med en spikpistol mot mitt huvud och tvingat mig att bekräfta mitt WordPresskonto, men jag ser mig inte riktigt som en bloggare och jag har flera gånger ställt mig frågan om jag bara är en utbränd stackare som ska börja blogga om hur dåligt jag mår för att få lite uppmärksamhet där ute i cyberrymden. Här är mitt liv, mitt förträffliga barn, mina blommor och ett berg av disk. Kanske kan jag på sin höjd få några troll på halsen och sedan ger jag upp när likes och följare uteblir.

Men jag kom fram till att det handlar inte om något av det där. För mig handlar det om vad den här sjukskrivningen faktiskt har gett mig, modet att äntligen börja skriva. Modet att dela med mig av mina erfarenheter och insikten att alla historier har ett värde, vi kan lära oss av dem, eller i alla fall försöka.

Jag har mått dåligt ett tag och jag brottas fortfarande med, förutom bristen på ork, motivation, aptit och allt det som ingår i utmattningspaketet, någon okänd fysisk åkomma. Den gör sig påmind på så sätt att så fort jag anstänger mig fysiskt så skickar kroppen tillbaka mig till sängen med influensaliknande symptom. Jag måste vila, vila, vila. Så jag läser.

Det är i princip det enda jag orkar och för ett tag sedan började jag läsa om att skriva och ju mer jag läste desto mer ville jag skriva själv. När olika författare målar upp bilden av hur ensamt och mentalt påfrestande skrivandet kan vara, som varnande exempel, känner jag mig orimligt upprymd, det här låter som något för mig! Och jag behöver något att sysselsätta mig med, mitt liv utan ett projekt framför näsan känns inte som mitt liv.

När jag så sjasat bort alla tvivel och katastroftankar kom jag fram till att en blogg är precis vad jag vill ha (tio år för sent, jag har hört att ingen läser enskilda bloggar längre). Jag har alltid tyckt bäst om att lära mig medan jag gör, upptäcka saker på vägen, så om jag ska skriva måste jag göra det med ett syfte, annars kommer jag aldrig bli bra. Det är ändå min hemliga önskan, jag vill bli bra på att skriva, men jag måste också tro att något bra kan komma ur den här situationen jag hamnat i.

Så, hej! Här är jag och jag mår inte alltid så bra, det beror på en massa saker och jag tänker ta upp dem, skriva om dem, ventilera. Det måste pratas mer om vår psykiska hälsa och ohälsa, om varför vi mår dåligt och framför allt om att det inte är något att skämmas för, att man mår lite (eller mycket) kasst ibland. Det gör väl ändå de flesta av oss? Men depression och utmattningssyndrom skapar ändå lite jobbig stämning har jag märkt.

Alla har olika behov av att berätta om hur de mår, det inser jag. Men om jag långt tidigare i mitt liv hört andras historier, eller ens vågat lyssna, fått lära mig att ge skammen fingret lite oftare, är jag säker på att det varit mig till stor hjälp, så jag tror ändå på att prata om det. Då kanske vi kan skapa mer utrymme för gemenskap istället för isolering.

Ett av denna bloggs teman kommer vara ensamhet. Jag kommer återkomma till den ofta då den spelar en viktig roll för mig och vi har dansat en besynnerlig dans hela mitt liv, ensamheten och jag. Absolut livsnödvändig i små doser, välkommen när den är självvald. Fruktansvärd när den är ofrivillig.

Jag skriver teman, för det kommer vara flera. Jag har förstått att man helst ska ha ett och gärna hålla sig till det, att det gör det enklare för eventuella läsare att förstå vem man är och vad man vill. Men jag kan omöjligen hålla mig till ett ämne. Så ser inte livet ut, inte mitt i vilket fall. Jag kommer återkomma till det.

Nu vet du varför Små doser ensamhet finns och det här är ungefär vad du kan förvänta dig. Inlägg om ensamhet, mobbning, utmattningssyndrom, utanförskap, högkänslighet, att vara introvert och högpresterande men också annat jag vill ge utrymme för, sånt som känns viktigt. Du kan också vänta dig en hel del inlägg om böcker, resor, musik och film och annat som intresserar, och framför allt inspirerar, mig. Den här bloggen är så klart också ett sätt för mig att skapa och vara kreativ, något jag saknat i mitt liv länge. Ett eget rum för att skriva och fotografera, att verka med ett syfte.

Så med förhoppning om att någon kommer att läsa så lovar jag att göra mitt bästa för att vara relevant och intressant, jag lovar att försöka skriva bra, så bra jag kan. Jag lovar att skriva för att göra någon liten skillnad, för någon. Jag lovar att alltid försöka bli bättre. Jag lovar att försöka att inte ta mig själv på för stort allvar. Tack.