Vinterläsning och tvångstankar

Det finns inga dåliga tidpunkter för att läsa en bok, om du frågar mig, men vintern är möjligen den årstid då jag håller lite extra hårt i pärmarna. Det faller sig naturligt, jag är inte så värst social av mig ens på sommaren och jag avskyr att frysa. Kuddar, filtar, rykande varmt te, tystnad, läsning.

Jag ska nog ta mig igenom mörkret den här vintern också.

Att läsa är inte bara ett nöje, det är också ett effektivt sätt att få tyst på de egna tankarna när de blir för många och för högljudda. Att fylla huvudet med någon annans fantastiska universum är också att få ta en liten paus från sina egna galenskaper.

Till min hjälp tar jag denna vinter fortsättningen på Madd Addam-trilogin (Margaret Atwood), historien om Den odödliga Henrietta Lacks (Rebecca Skloot), och Ljuset vi inte ser (Anthony Doerr). I en annan bokhög ligger Elena Ferrantes Min fantastiska väninna och väntar (den har fått vänta orättvist länge).

Vinterläsning

Jag hade tänkt spara Sköldpaddor hela vägen ner av John Green till julledigheten men jag råkade börja läsa lite och kunde inte hejda mig. John Green sätter ord på något så svårt som ångest och tvångstankar och gör det fullt begripligt, jag känner verkligen med Aza, hela vägen ner i spiralen; jag gillar hur dramatiken utspelar sig på insidan istället för utanför huvudpersonen.

Boken sätter ord på så många viktiga saker: hur svårt det är för andra att förstå någons inre lidande, hur ofrivilligt självupptagen man kan bli av sin ångest och hur lätt det är att klandra sig själv för det, hur ensamhet känns, hur svårt det kan vara att hjälpa, hur svårt det kan vara att ens hjälpa sig själv, hur svårt det kan vara med närhet. Till synes enkla saker blir så lätt komplicerade i tankens värld för någon som lider av psykisk ohälsa.

Det finns ett stycke mot slutet av boken som lustigt nog beskriver exakt samma sak som jag och vän diskuterade nyligen apropå att ha ett mående att hantera på daglig basis. Både liknelsen i boken och min väns är väldigt bra, så jag tänkte dela med mig av dem.

”Doktor Karen Singh tyckte om att säga att en oönskad tanke var som en bil som körde förbi när man stod vid vägkanten, och jag intalade mig att jag inte behövde sätta mig i den bilen, att mitt val inte handlade om att tänka tanken, utan om jag skulle låta mig föras bort av den. Och sedan hoppade jag in i bilen.” /Sköldpaddor hela vägen ner. S. 258.

När jag pratade med min vän och kollega beskrev hon oönskade tankar, de mest okontrollerbara, som att gå ned för ett långt shoppingstråk; affärernas skyltfönster pockar på din uppmärksamhet och det blir till slut omöjligt att stå emot. Du måste in, in i klädaffären för att prova tröjor, klänningar, byxor och jackor, lager på lager. Vidare till tvålbutiken, lukta på allt, fyra parfymprover på varje arm, en sorts kräm på varje kind. Testa allt, a l l t, i sportaffären: på med skridskor och benvärmare, dribbla med basketbollen, släng på dig hockeyhjälmen. Provcykla alla cyklarna. Stanna till på caféet, men ingen tid för vila, beställ in och provsmaka en av allt. Obehärskat och utan impulskontroll, hjärnan tar en med till ställen man absolut inte tänkt besöka just idag.

De där pissiga tankarna, katastroftankarna, ångesttankarna, tvångstankarna. Jag känner igen det så tydligt. Jag är orolig i själen, livrädd för döden, förväntar mig katastrofer. Det händer hela tiden, överallt. På bussen, det kan börja med en helt vanlig tanke på en bro, jag åker över en bro. Helt plötsligt ligger bussen på botten av en älv och tillsammans med mina intet ont anande medresenärer går jag en säker död till mötes. Jag lägger orimligt mycket tid på att tänka ut räddningsscenarier för påhittade katastrofer jag är med om på väg till jobbet.

Tack och lov är det inte så illa för mig att jag har utvecklat några tvångsbeteenden eller att tankarna förstör så mycket att jag inte kan leva mitt liv som jag vill, men det händer, uppenbarligen, att jag hoppar in i bilen och åker med lite för länge. Helt plötsligt står jag på sportavdelningen i hjälm och luktar som en fransk hovdam från 1700-talet. Det är utmattande minst sagt och de där bildfärderna tar mig hela tiden bort från den väg framåt jag stakat ut för mig själv. Två steg framåt, ett bak.

Oönskade tankar tror jag de flesta lever med, och kanske till och med en del ritualer och beteenden som gör tankarna lättare att stå ut med (det finns ett bra avsnitt i podden Psyket som tar upp just tvångstankar och tvångsbeteenden om du är intresserad).

Jag och min vän konstaterade hur skönt det är, vilken otrolig skillnad det gör, när man kan gå ned för gatan, se alla skyltfönster och bara, gå förbi. Känna styrkan i att en inte måste in i varenda butik och härja. Tröjan får hänga där på sin ställning, o-provad. Cyklarna får stå o-cyklade, tvålarna o-luktade. Bilarna kör förbi, döden vinkar från baksätet. Vi fortsätter gå framåt.

Det var egentligen en parentes i det här inlägget.

Men det är det jag älskar med att läsa, att en paragraf, ett stycke, kan sätta ord på saker jag själv går runt och bär på. Plötsligt delar jag mina upplevelser med någon, kanske låter lite sorgligt att det är med en påhittad karaktär i en påhittad berättelse, men det är också med den som hittat på, det är också det att denna någon ger mig ord att uttrycka mig med när jag pratar med mina vänner om hur jag mår eller bara pratar om allt och inget, livet. Det är genom berättelser och historier vi kan hitta förståelse för världen omkring oss, för andra och oss själva.

Sköldpaddor hela vägen ner. s. 258

Så med hjälp av litteraturen läser jag mig fram mot våren, snart vänder det och blir ljusare igen och i ljuset vid tunnelns slut väntar bokrean. Jag behöver läsa ut en del i bokhyllan för att det ska kännas okej att fylla på med nytt men jag har redan börjat skissa på önskelistan för vårens läsning. (Ett jävla solsken, Rebecca Solnit, Den ensamma staden, Kazuo Ishiguro, Orkidépojken, The Pale King, John Ajvide Lindqvist, Ensamheten värst, Tid att leva… ) Tips mottages tacksamt, livet tar inte semester bara för att det blir sommar.

 

Bokmässan – tygpåsens högborg

Årets stora högtid, eller bokmässan som den också kallas, pågår just nu i hemstaden. Jag är glad att jag fick till fyra timmar i går som resulterade i: en spräckt budget, tre signeringar, intressanta samtal och väldigt många bilder på tygpåsar och nya böcker såklart.

Som vanligt har jag dock inte lyckats planera ordentligt för det här i år heller och får nöja mig med de timmarna som blev. Nästa år ska jag ha helgen fri så att jag kan sitta framför Natur & Kulturs psykologiscen. Så många intressanta programpunkter i dag och i morgon som jag missar men det verkar som att de flesta kommer finnas tillgängliga på nätet om ett tag som tur är.

Jag hade med mig kameran (med en trasig fokusring på optiken visade det sig) och tänkte ta fina bokbilder till bloggen men jag började fotografera tygpåsar istället, det verkar vara något som går hand i hand med att vara bibliofil, att ha tygpåse alltså. Jag hann komma upp i en liten fin samling pås-porträtt men hade gärna haft tid att jaga fler.

Kul besök men jag var helt slut i går kväll. För mycket människor, för mycket ljud, för starkt ljus, för trångt och för varmt men innehållet var bra, så jag är nöjd ändå.

Fast jag glömde köpa en ny tygpåse.

    

Boksmällar

Skrivandet har fått stå tillbaka för läsandet de senaste tre veckorna. Jag har låtit mig själv handlöst falla ner i spänningen och förtvivlan, den senaste tiden har allt annat än läsandet varit sekundärt, ett underbart tillstånd men det kan också bli intensivt med så många känslor och intryck på kort tid.

I de fyra romaner jag hunnit med har jag kastats från Barcelonas mörka dystra gator och dess himmelska skådespel till New York och in under skinnet på karaktärer som känts så verkliga och nära att jag nu, efter att ha vänt sista bladet i sista boken, känner mig oerhört tom och sorgsen.

Nya favoriter. Hanya Yanagihara och Carlos Ruiz Zafón.

När jag var hemma hos mina föräldrar i slutet av augusti hittade jag Carlos Ruiz Zafóns första bok om de bortglömda böckernas gravkammare i mammas bokhylla (en gammal djup IKEA-hylla som rymmer tre rader böcker på varje hyllplan men för att komma åt dem måste man först plocka ut de som är travade ovanpå). Jag hade redan den andra delen hemma och sköljde ner sida efter sida med grönt te under en filt i soffan, en bra start på hösten.

En läsupplevelse är aldrig den andra lik; ingen bok är den andra lik så klart, alla historier är unika. En del böcker är mindre bra och jag kan känna mig lättad över att jag äntligen får lägga undan dem – de böckerna hamnar i bortskänkes högen – och börja på något annat.

Andra böcker lämnar en med en känsla av att man inte riktigt är samma person längre, att man har varit med om någonting som kommer sätta spår; man måste få lite tid att repa sig innan man kan ta sig an nästa. En del böcker vill man bara inte ska ta slut överhuvudtaget samtidigt som man inte kan ta sig till slutet fort nog.

Efter jag läst ut Vindens Skugga och Ängelns lek kunde jag inte finna mig i att behöva lämna Zafóns dystra Barcelona och dess olyckliga och plågade invånare så jag inhandlade den tredje delen, samtidigt köpte jag även Hanya Yanagiharas Ett litet liv som jag hört mycket bra om under sommaren.

Himlens fånge var lite kortare än de andra och tog slut snabbt, den kändes lite som ett mellanspel och jag ser fram emot att läsa den sista delen när den kommer ut på svenska. Det gjorde det också lite lättare att lämna dessa fantastiska böcker när jag visste att nästa utmaning på 730 sidor väntade på mig. Och nu är ett bra tillfälle att skriva mer igen för efter de här böckerna vet jag inte vad jag skulle kunna plocka upp. Alla som säger att en inte kommer vilja läsa något annat efter Ett litet liv har rätt.

Jag läste ut den i morse och jag känner mig fortfarande helt tom, jag började om på första sidan direkt för att få läsa en stund till, men nu står den tillsvidare jämte Zafón och Gillian Flynn i bokhyllan, bland de bästa favoriterna.

Den är så fint berättad, så snyggt uppbyggd. Den krävde lite mer av mig i början, i första delen, innan jag drogs med och inte kunde läsa fort nog. All vaken tid jag haft för mig själv har jag läst. Jag har gått direkt från jobbet till närmaste café och suttit på obekväma stolar för att inte spilla dyrbar lästid genom att åka hem först. Jag har inte velat riskera att bli distraherad av post på hallgolvet eller tvätt som ska plockas in. Det har varit jag och boken. Jag och Jude och Willem och Malcolm och JB. Åh Jude, hur ska jag kunna sluta tänka på dig?

Om jag var någon som delade ut betyg till böcker skulle den här få det allra högsta. Jag ska inte säga att jag på något sätt identifierar mig med bokens huvudkaraktärer, det önskar jag att ingen skulle behöva göra, men jag kan känna igen mig i vissa uttryck.

Att bära på skuld, skam, längtan och önskningar som inte vill något hellre än att springa över tungan och kasta sig ut i världen men som är omöjliga att sätta ord på, omöjliga att ge liv för man är så rädd för konsekvenserna det skulle kunna ge, fast man vet att de bara bor inom en. Den söndertrasade självkänslan som gör en förvånad och förlägen varje gång någon faktiskt verkar vara genuint intresserad av vad man har att säga, att någon faktiskt älskar en för den man är, precis den man är, villkorslöst.

Vissa böcker är som att få en smäll, luften går ur en, man behöver lite tid för att återhämta sig. Man bär med sig böckerna inom sig som en skatt som kanske endast kan delas med andra bibliofiler. Kan vi utmärka oss på något sätt? Kan vi ha en hemlig hälsning? Så vi kan ge varandra en liten igenkännande nick när vi passerar varandra på gatan, som busschaufförer eller Harley Davidsson-ägare gör.

Då skulle våra blickar kunna mötas, du skulle känna igen sorgen och fråga, ”Ett litet liv?” Jag skulle nicka tyst och du skulle lägga handen på min axel och säga, ”Jag vet, men du kommer komma vidare, du kommer kunna plocka upp en annan bok igen, ge det bara lite tid. Det ordnar sig.” Det skulle kännas skönt att veta att det finns de som förstår hur en bok så brutalt och skoningslöst kan drabba en och sätta världen lite ur balans för ett ögonblick.

”Saker går sönder, och ibland går de att reparera, men i de flesta fall inser man att oavsett vad som skadats så omformar sig livet för att kompensera för förlusten, ibland på ett underbart sätt.” / Harold. Ett litet liv.

Ett eget rum

I somras läste jag Virginia Woolfs Ett eget rum, en bok som borde vara obligatorisk läsning i skolan om du frågar mig. Jag ska inte gå in närmare på boken i sig mer än att jag rekommenderar alla att läsa den. Ibland tyckte jag till och med att den var lite väl skrämmande nära verkligheten med tanke på att den är skriven för nästan hundra år sedan. Vi borde ha kommit lite längre kan en tycka.

Den inspirerade mig på många plan, inte bara mentalt, utan även till att göra i ordning mitt efterlängtade bibliotek. Jag har alltid tänkt att när jag bor i ett hus så ska jag ha ett bibliotek, ett rum bara för mig och mina böcker, en dröm mitt bankkonto villigt påpekar att jag borde ge upp. Men, vi råkar ju faktiskt ha ett extra rum i lägenheten som använts som gästrum/sopstation; rummet dit alla tomma pappkartonger går för att ignoreras och dö. Vi har inte övernattningsgäster speciellt ofta.

Så nu är det mitt rum, mitt bibliotek med en liten blygsam samling brokig litteratur men jag är så nöjd med att ha en plats där jag kan läsa och skriva. Min plats där jag får tänka ifred. Jag kan stå i dörröppningen och riktigt känna hur tillfreds jag är. Jag sitter här och drömmer och tänker, testar mina tankar och ord, jag kan låtsas att jag kan skriva och att jag gör något viktigt. Att sitta vid ett skrivbord och skriva har jag drömt om sedan jag var liten. Vid skrivbord gör en betydelsefulla saker.

Gammalt skrivbord, gammal stol och gammal iMac.

När jag var liten var vårt hus delat i två, min familj bodde på undervåningen och på övervåningen bodde min farbror. Mellan våningarna fanns två dörrar som anslöt våningarna till den gemensamma källaren. Det var alltid lite spännande att gå igenom den mörka passagen, jag fick öppna den ena dörren innan jag hunnit stänga den andra för att det inte skulle bli kolsvart. Där uppe var det som en annan värld, lugnt och stilla, inga bråkiga syskon så långt örat kunde höra.

Min farbror var lärare och hade en hel vägg täckt med bokhyllor och böcker, han reste mycket och hade också mängder av spännande föremål, han måste fått visa mig dem så många gånger att han kanske började ångra att han köpt dem. Han hade framför allt ett väldigt vackert gammalt skrivbord och om jag tjatade kunde han visa mig fjäderpennan och bläckhornet som fanns i en låda.

Jag minns också hur jag avundsjukt beundrade alla papper med hans handskrivna text på, jag minns inte hur liten jag var men jag kunde inte läsa eller skriva, så jag gissar på femårsåldern. Jag brukade få låna penna och papper och satt där vid skrivbordet och låtsasskrev skrivstil (hur fantastiskt har det inte varit att växa upp utan kommersiell TV och internet egentligen).

Välmående kan vara att sitta på en stol med dörren stängd.

Nu sitter jag vid min farfars gamla skrivbord, som jag fått av pappa. Det är  den enda möbel jag har med mig från mitt barndomshem förutom brudkistan jag fick av farmor, en fin handgjord möbel men inte alls så betydelsefull som skrivbordet med sina tröga knarrande lådor. Få materiella saker har någon större betydelse för mig men detta bord och min stol tillsammans med böcker ger en välbehövlig trygghetskänsla. Ett hem utan böcker är inte ett hem för mig.

Drömmen om att ha ytterligare tio sådana här bokhyllor…

Jag är så oerhört tacksam för detta utrymme där jag kan dra mig undan och slippa trampa på legobitar eller se tvätt som väntar på hjälp att hitta hem. Möjligheten att sitta här har hjälpt mig så otroligt mycket under sommaren. Det är sant att en behöver få vara ostörd för att kunna skapa eller ens tänka långa tankar. Ett rum med en dörr som går att stänga och framförallt att det är en dörr som är helt ok att stänga, där en får vara ifred, är inte det drömmen?

Framför allt är jag tacksam för kvinnor som Virginia Woolf och många andra som gjort skillnad och kämpat för våra (kvinnors) rättigheter, annars kanske jag inte hade suttit här alls.

Lästips till dig. Framför allt Ett eget rum.

Böcker i brist på ångest

Jag läser en hel del och har tänkt mig att skriva regelbundna inlägg om det senaste jag läst och vad jag ser fram emot att läsa framöver. Alla inlägg kan inte handla om min ångest, det skulle bli tröttsamt i längden, framför allt för mig.

Det är inte några recensioner, mer som små sammanfattningar av vad de här böckerna gett mig. Och så alla mina favoritcitat, det som verkligen etsade sig fast. Det fina med att citera smarta människor är att jag kan låta lite smarthet stänka över på mig själv och bloggen. Men framför allt hoppas jag att det inspirerar dig att läsa de här böckerna.

Som det ofta blir så har jag nördat ner mig i ett specifikt ämne under våren och sommaren. Det började med Bodil Malmstens Så gör jag: konsten att skriva. Jag påbörjade Komma rätt, komma fel och komma till punkt (älskar denna titel) av Eva Halldinger och Lynne Truss men jag blev avbruten av Stephen Kings Att skriva – En hantverkares memoarer, som ville bli läst med en gång med sitt tilltalande omslag och många lovord.

Jag köper ofta böcker som jag tycker ser vackra ut. En av mina bästa dagar den här våren var när jag hittade Karin Boyes Dikter på ett antikvariat. Har du sett en vackrare bok?

Jag rekommenderar sidan 15.

Hur som helst, King följdes av Anne Lamott och Bird by Bird – Some Instructions on Writing and Life. Nu ska jag plocka upp Haldinger och Truss igen. Kan du se den röda tråden? Böcker om att skriva, om litteratur och språk, men nästan ännu mer, böcker om livet. De har varit till stor hjälp i den situation jag befinner mig i just nu. Jag kan rekommendera dem allihop.

Bodil fick mig att inse att jag har mycket att lära, både om att skriva och om att läsa. Hon uppmärksammade mig på hur jag läser och vad jag läser. Hon fick mig att vilja anstränga mig hårdare, inte bara läsa av gammal vana utan verkligen läsa, se texten, förstå den och förstå vad det är som gör den bra. Eller dålig. Numera läser jag alltid med en penna i handen och ett tomt papper jämte mig. Det är omöjligt att komma ihåg alla formuleringar, insikter och slutsatser, jag vet inte varför jag inte alltid läst med pennan. Nu är det en hel drös med böcker i bokhyllan som bönar och ber om att få bli lästa igen.

Men, framför allt så fick Bodil mig att inse att det är möjligt, det är möjligt att bli en som skriver. Det är nämligen bara att sätta igång. Men ”För att skriva måste den som skriver kunna skriva så att andra – än den som skriver – förstår vad det står”, det är alltså inte lätt och det blir inte alltid bra, men det är spännande. Tänk vad som går att göra med ord, det är hisnande.

Jag fastnade också för detta citat från Så gör jag, ”Det är som i livet, de lyckliga stunderna är när man inte är medveten om sig själv”. Som när man läser. Eller skriver. Jag tycker om hur hon beskriver sin process och jag tycker framför allt om hur hon skriver om att skriva och att det ligger så mycket sanning i det där. Precis så är skrivandet för mig, lyckliga stunder av omedvetenhet.

King uttrycker det hela ganska enkelt, ”You can, you should, and if you’re brave enough to start, you will”.

Gemensamt för Malmsten, King och Lamott är att de uppmanar den som vill skriva att hålla det enkelt, var ärlig, alltid ärlig och skriv om det som är sant för dig, din sanning. Även om det är svårt.

Var alltid dig själv. Var inte Batman, Batman är bara på låtsas.

”If you expect to succeed as a writer, rudeness should be the second-to-least of your concerns. The least of all should be polite society and what it expects. If you intend to write as truthfully as you can, your days as a member of polite society are numbered anyway.” Stephen King.

”Good writing is about telling the truth.” Anne Lamott.

”You own everything that happened to you. Tell your stories. If people wanted you to write warmly about them, they should have behaved better.” Anne Lamott.

Det känns på något sätt bra att få dessa människors, författares, förståelse och medgivande. (Men de ställer också krav. Gör det bra, om du skall göra det här).

Av alla dessa böcker var Bird by Bird definitivt min favorit. Jag har strukit under, ritat små hjärtan och ringat in hela paragrafer eller bara konstaterat att en hel sida är värd att lägga på minnet. Jag önskar jag kunde memorera hela boken.

Tell the truth.

Bird by Bird handlar om att skriva; det är också en bok om att leva. När jag läser Annes råd och uppmaningar känns det plötsligt också helt okej att vara lite knäpp. Hon låter oss veta att livet inte är perfekt, hon berättar om sina brister och om hur skrivandet handlar om att vara ärlig, att hämta kraft ur vårt mörker, från våra erfarenheter, hos våra monster och hon har framför allt humor.

Att läsa någon som säger att det finns omständigheter där alla ens dåliga erfarenheterna är bra, nämligen när man skriver, gav mig inspiration och framförallt hopp. Jag kan närma mig någon slags frihet när jag skriver. Det kanske är det de kallar acceptans? Genom att skriva om det som känns jobbigt och svårt, att försöka skriva om det så ärligt som möjligt, så fyller min ångest, jobbiga minnen och mina inneboende monster ett helt nytt syfte. De kan bli till text och kanske kan den texten tillföra något till sin läsare.

”When people shine a little light on their monster, we find out how similar most of our monsters are. The secrecy, the obfuscation, the fact that these monsters can only be hinted at, gives us the sense that they must be very bad indeed. But when people let their monsters out for a little onstage interveiw, it turns out that we’ve all done or thought the same things, that this is our lot, our condition.” Anne Lamott

Jag blev inspirerad av det här med monster och skrev en text på engelska om det, du kan läsa den här på min engelska version av Små doser ensamhet.

I övrigt svämmar det över med klokskap, goda råd och min typ av humor och av alla de böcker jag nyligen läst är Bird by Bird den jag främst vill rekommendera.

Jag kan inte hålla mig från att ge dig ett par citat till från Anne:

”Hope is the power of being cheerful in circumstances that we know to be desperate. Writing can be a pretty desperate endeavor, because it is about some of our deepest needs: our need to be visible, to be heard, our need to make sense of our lives, to wake up and grow and belong.”

” Write about the things that are most important to you.”

” I do not normally like to hang around people who talk about slow consious breathing; I start to worry that a nice long discussion of aromatherpy is right around the corner.”

Det finns ett bra Ted talk med henne här där hon pratar om sina absoluta sanningar i livet. Ett tips på vägen bara.

Om jag ska vara ärlig, och det ska en ju som sagt vara, så tog det ett tag från att jag köpte Bird by Bird till att jag faktiskt började läsa den. Anledningen är att jag tycker omslaget är så fruktansvärt fult. Jag läste King istället. Bird by Bird såg inte ut som en bra bok som kunde pryda bokhyllan. Det är också en sanning att jag är en person som har väldigt lätt för att avfärda saker utifrån mitt egna tycke och smak. Uttrycket ”Don’t judge a book by it’s cover” har aldrig känts så träffande.

Förutom allt som faktiskt stod att läsa i boken är det det jag tar med mig mest. Att man aldrig kan påminna sig nog om att vara öppen och mottaglig, ta sig an saker med så lite fördomar som möjligt. Den här boken står inte i bokhyllan nu heller, den ligger framme på mitt skrivbord i högen för speciella böcker.

Mycket viktig bok, trots fult omslag.

Bodil Malmsten har små arbetsuppgifter för den som vill skriva i Så gör jag. Den här känns passande att avsluta med.

” Låt dig inspireras, imponeras.
Se allt, lyssna på allt, smaka, iaktta.
Ta in.
Se framåt, åt sidorna, bakåt, minns.
Minnesbilderna. Något i tidningen, en nyhet i media.
Något har hänt.
Någonting händer på stan, i byn. På bussen, tunnelbanan, på planet.
Lägg märket till allt, missa ingenting.”

Jag tänker att det är bra att påminna sig själv om det där ibland.

Jag har precis börjat arbeta igen, tjugofem procent, jag börjar denna återanpassning med att ta semester i fyra veckor. Kände att jag kan behöva det efter den här sjukskrivningen. Skämt. Jag kommer antagligen vara sjukskriven ett tag till efter sommaren, så, jag får tillbringa mer tid med orden (inte mig emot). Under ”semestern” ser jag fram emot att läsa följande:

Syndaflodens år och Maddaddam – Margaret Atwood (jag läste ut första delen, Oryx and Crake, i denna trilogi på två kvällar, sen kom Bodil i mellan, ser fram emot att läsa färdigt Atwoods dystopi. Hon är definitivt en av mina favoriter jämte Gillian Flynn, har du inte läst Gone Girl? Gör det nu).

Den odödliga Henrietta Lacks – Rebecca Skloot (jag plockade upp den här boken av en slump på biblioteket och började läsa, jag blev så gripen av historien om Henrietta Lacks att jag var tvungen att köpa den, en bok att ha, inte bara låna).

Vi är alla helt utom oss – Karen Joy Fowler (jag köpte den på bokrean enbart för att jag tyckte om titeln).

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv – Tom Malmquist (en bok jag haft länge i att läsa högen men jag har inte vågat eftersom jag inte har mått så bra. Jag är rädd att det blir för jobbigt, men snart ska jag orka).

Skuggan över stenbänken – Maria Gripe (jag älskade denna bok som barn. Jag hittade den nyligen på ett antikvariat men är lite rädd för att läsa om den med risk för att förstöra ett väldigt starkt läsminne från när jag var liten. Jag tror dock inte jag behöver oroa mig, det är ju Maria Gripe vi pratar om).

Semesterläsning tjugosjutton.

Vad läser du i sommar?