En som skriver

Det första inlägget jag skrev till den här bloggen fick titeln Den som skriver. Det handlar om lusten att skriva och kärleken till berättandet, speciellt i bokform och främst romaner. Det handlar också om min uppväxt och längtan efter att våga berätta om den, om att sluta skämmas över mig själv och om att våga tro att mina erfarenheten också är viktiga, det är därför jag på något sätt vill vara en som skriver.

När jag stod på Göteborgs stadsbibliotek i våras och helt plötsligt mindes hur jag brukade gömma mig från mina mobbare i skolan bland hyllor med böcker – det är därför jag älskar denna plats så mycket, för att den alltid beskyddat mig – och jag bestämde mig för att skriva om just det, de svåra upplevelserna, det var då jag upptäckte den verkliga kraften i berättandet, hur det kan förändra en när det blir på riktigt.

Att förstå vilken kraft och inspiration mitt egna liv kan ge mig hade aldrig varit möjligt om jag inte hade börjat skriva om allt det jobbiga. Det här är första gången jag kan se min uppväxt som en tillgång istället för ett misslyckande.

Det var inget givet eller lätt beslut att göra en hel blogg av den där texten, jag höll det hemligt och försökte peppa mig själv till att våga. Jag spenderade två veckor med att försöka komma på namnet Små doser ensamhet och sen gick det ytterligare ett par veckor innan jag vågade publicera.

Nu har det snart gått ett halvår och jag älskar min lilla blogg, den har inte så många besökare men alltid minst en varje dag (som jag vet inte är jag själv) och det räcker för att det ska kännas bra. Vad jag vill komma fram till är att det som jag tyckte var läskigt, svårt och nervöst då nu känns otroligt fint och bra och jag har kommit så långt i mitt tillfrisknande tack vare skrivandet.

Samtidigt som den där första texten blev till en blogg vaknade en annan liten ängslig tanke till liv, den om att skriva något mer än de där cirka tusen orden som blir en blogpost. Jag började skriva ner idéer, tankar, situationer, små korta rader, saker jag hörde människor säga. Men jag vågade knappt tänka på det – alldeles för läskigt – och att säga det högt, ”Jag vill skriva en bok.” Nej, jag skulle aldrig komma på tanken (jag sitter här och grimaserar medan jag skriver det, vet inte varför egentligen). För att skriva en bok, då måste man väl vara lite mer utbildad eller kunnig? Skulle jag..?

Jag har hört talas om National Novel Writing Month (NaNoWriMo) förut men inte riktigt orkat sätta mig in i vad det är. Men så kom det upp i en liten skrivgrupp jag hjälper till att driva i utkanten av internet och jag lät mig dras med i de andras entusiasm. Och nu sitter jag här och skriver varje dag och det blir mindre och mindre läskigt.

I kväll kom jag upp i över 35,000 ord och jag är ganska säker på att jag kommer klara målet: att skriva 50,000 ord innan 1 december. Det har varit jobbigt och jag har varit nära att ge upp en gång redan. Ibland tycker jag allt jag skriver är fruktansvärt amatörmässigt och dåligt, att tro att det skulle gå att förvandla till något som skulle kunna gå att trycka känns befängt.

Men, så ibland växer det fram en mening som känns, som är ärlig och enkel och då tänker jag att jag kan inte göra mer än mitt bästa och se vad det blir av det. Kanske ingenting, kanske stannar det vid en kul utmaning och ett sätt att utveckla mig själv, eller så kanske det blir något som någon får läsa, någon gång.

Nu när jag börjar närma mig de där femtiotusen så känns den där tanken inte riktigt lika ängslig längre. Att jag skriver på något är än så länge ”hemligt”, jag vill inte gå in på vad det handlar om, men kanske vågar jag inom en snart framtid säga att jag jobbar på något som skulle kunna bli ett bokmanus. Jag fortsätter helt enkelt att skriva, för att jag behöver det och för att jag älskar det, även om jag inte vet hur man gör. För jag är en som skriver nu.

Det första inlägget

Innan jag satte mig ner för att publicera Små doser ensamhet så gjorde jag en del efterforskning kring det första inlägget. Vad är ett bra sätt att börja på? Jag kom fram till att det är bäst att börja med varför. Bakgrunden. ”Få dina läsare att förstå varför du skriver och vad de kan förvänta sig”. Ja, jag utgår nu ifrån att jag har läsare, vilket jag knappast har eftersom det här är det första inlägget, men här kommer det ändå. Mitt varför.

Bakgrunden till den här bloggen känns lite som en klyscha men klyschor grundar sig väl ändå i någon slags sanning, det här är min. Jag är en relativt ung kvinna som för tillfället lagar lunch (brer mackor) klädd i samma kläder som jag sover i. Jag är sjukskriven för depression och utmattningssyndrom. Jag trodde jag kunde göra allt, det kunde jag inte. Det var inte så mycket som att springa in i väggen med buller och bång, snarare som om jag under väldigt lång tid försökt pressa mig genom en solid betongvägg på ren vilja. ”Inte som en slägga utan som en svagt upplutande backe” för att citera Annika Norlin. Jag är långt ifrån den enda i min bekantskapskrets som hamnat här, det verkar vara en epidemi som härjar fritt just nu.

Jag kände mig först lite motvillig till hela den här ”blogg-grejen”. Det är naturligtvis ingen som stått här med en spikpistol mot mitt huvud och tvingat mig att bekräfta mitt WordPresskonto, men jag ser mig inte riktigt som en bloggare och jag har flera gånger ställt mig frågan om jag bara är en utbränd stackare som ska börja blogga om hur dåligt jag mår för att få lite uppmärksamhet där ute i cyberrymden. Här är mitt liv, mitt förträffliga barn, mina blommor och ett berg av disk. Kanske kan jag på sin höjd få några troll på halsen och sedan ger jag upp när likes och följare uteblir.

Men jag kom fram till att det handlar inte om något av det där. För mig handlar det om vad den här sjukskrivningen faktiskt har gett mig, modet att äntligen börja skriva. Modet att dela med mig av mina erfarenheter och insikten att alla historier har ett värde, vi kan lära oss av dem, eller i alla fall försöka.

Jag har mått dåligt ett tag och jag brottas fortfarande med, förutom bristen på ork, motivation, aptit och allt det som ingår i utmattningspaketet, någon okänd fysisk åkomma. Den gör sig påmind på så sätt att så fort jag anstänger mig fysiskt så skickar kroppen tillbaka mig till sängen med influensaliknande symptom. Jag måste vila, vila, vila. Så jag läser.

Det är i princip det enda jag orkar och för ett tag sedan började jag läsa om att skriva och ju mer jag läste desto mer ville jag skriva själv. När olika författare målar upp bilden av hur ensamt och mentalt påfrestande skrivandet kan vara, som varnande exempel, känner jag mig orimligt upprymd, det här låter som något för mig! Och jag behöver något att sysselsätta mig med, mitt liv utan ett projekt framför näsan känns inte som mitt liv.

När jag så sjasat bort alla tvivel och katastroftankar kom jag fram till att en blogg är precis vad jag vill ha (tio år för sent, jag har hört att ingen läser enskilda bloggar längre). Jag har alltid tyckt bäst om att lära mig medan jag gör, upptäcka saker på vägen, så om jag ska skriva måste jag göra det med ett syfte, annars kommer jag aldrig bli bra. Det är ändå min hemliga önskan, jag vill bli bra på att skriva, men jag måste också tro att något bra kan komma ur den här situationen jag hamnat i.

Så, hej! Här är jag och jag mår inte alltid så bra, det beror på en massa saker och jag tänker ta upp dem, skriva om dem, ventilera. Det måste pratas mer om vår psykiska hälsa och ohälsa, om varför vi mår dåligt och framför allt om att det inte är något att skämmas för, att man mår lite (eller mycket) kasst ibland. Det gör väl ändå de flesta av oss? Men depression och utmattningssyndrom skapar ändå lite jobbig stämning har jag märkt.

Alla har olika behov av att berätta om hur de mår, det inser jag. Men om jag långt tidigare i mitt liv hört andras historier, eller ens vågat lyssna, fått lära mig att ge skammen fingret lite oftare, är jag säker på att det varit mig till stor hjälp, så jag tror ändå på att prata om det. Då kanske vi kan skapa mer utrymme för gemenskap istället för isolering.

Ett av denna bloggs teman kommer vara ensamhet. Jag kommer återkomma till den ofta då den spelar en viktig roll för mig och vi har dansat en besynnerlig dans hela mitt liv, ensamheten och jag. Absolut livsnödvändig i små doser, välkommen när den är självvald. Fruktansvärd när den är ofrivillig.

Jag skriver teman, för det kommer vara flera. Jag har förstått att man helst ska ha ett och gärna hålla sig till det, att det gör det enklare för eventuella läsare att förstå vem man är och vad man vill. Men jag kan omöjligen hålla mig till ett ämne. Så ser inte livet ut, inte mitt i vilket fall. Jag kommer återkomma till det.

Nu vet du varför Små doser ensamhet finns och det här är ungefär vad du kan förvänta dig. Inlägg om ensamhet, mobbning, utmattningssyndrom, utanförskap, högkänslighet, att vara introvert och högpresterande men också annat jag vill ge utrymme för, sånt som känns viktigt. Du kan också vänta dig en hel del inlägg om böcker, resor, musik och film och annat som intresserar, och framför allt inspirerar, mig. Den här bloggen är så klart också ett sätt för mig att skapa och vara kreativ, något jag saknat i mitt liv länge. Ett eget rum för att skriva och fotografera, att verka med ett syfte.

Så med förhoppning om att någon kommer att läsa så lovar jag att göra mitt bästa för att vara relevant och intressant, jag lovar att försöka skriva bra, så bra jag kan. Jag lovar att skriva för att göra någon liten skillnad, för någon. Jag lovar att alltid försöka bli bättre. Jag lovar att försöka att inte ta mig själv på för stort allvar. Tack.