Ett eget rum

I somras läste jag Virginia Woolfs Ett eget rum, en bok som borde vara obligatorisk läsning i skolan om du frågar mig. Jag ska inte gå in närmare på boken i sig mer än att jag rekommenderar alla att läsa den. Ibland tyckte jag till och med att den var lite väl skrämmande nära verkligheten med tanke på att den är skriven för nästan hundra år sedan. Vi borde ha kommit lite längre kan en tycka.

Den inspirerade mig på många plan, inte bara mentalt, utan även till att göra i ordning mitt efterlängtade bibliotek. Jag har alltid tänkt att när jag bor i ett hus så ska jag ha ett bibliotek, ett rum bara för mig och mina böcker, en dröm mitt bankkonto villigt påpekar att jag borde ge upp. Men, vi råkar ju faktiskt ha ett extra rum i lägenheten som använts som gästrum/sopstation; rummet dit alla tomma pappkartonger går för att ignoreras och dö. Vi har inte övernattningsgäster speciellt ofta.

Så nu är det mitt rum, mitt bibliotek med en liten blygsam samling brokig litteratur men jag är så nöjd med att ha en plats där jag kan läsa och skriva. Min plats där jag får tänka ifred. Jag kan stå i dörröppningen och riktigt känna hur tillfreds jag är. Jag sitter här och drömmer och tänker, testar mina tankar och ord, jag kan låtsas att jag kan skriva och att jag gör något viktigt. Att sitta vid ett skrivbord och skriva har jag drömt om sedan jag var liten. Vid skrivbord gör en betydelsefulla saker.

Gammalt skrivbord, gammal stol och gammal iMac.

När jag var liten var vårt hus delat i två, min familj bodde på undervåningen och på övervåningen bodde min farbror. Mellan våningarna fanns två dörrar som anslöt våningarna till den gemensamma källaren. Det var alltid lite spännande att gå igenom den mörka passagen, jag fick öppna den ena dörren innan jag hunnit stänga den andra för att det inte skulle bli kolsvart. Där uppe var det som en annan värld, lugnt och stilla, inga bråkiga syskon så långt örat kunde höra.

Min farbror var lärare och hade en hel vägg täckt med bokhyllor och böcker, han reste mycket och hade också mängder av spännande föremål, han måste fått visa mig dem så många gånger att han kanske började ångra att han köpt dem. Han hade framför allt ett väldigt vackert gammalt skrivbord och om jag tjatade kunde han visa mig fjäderpennan och bläckhornet som fanns i en låda.

Jag minns också hur jag avundsjukt beundrade alla papper med hans handskrivna text på, jag minns inte hur liten jag var men jag kunde inte läsa eller skriva, så jag gissar på femårsåldern. Jag brukade få låna penna och papper och satt där vid skrivbordet och låtsasskrev skrivstil (hur fantastiskt har det inte varit att växa upp utan kommersiell TV och internet egentligen).

Välmående kan vara att sitta på en stol med dörren stängd.

Nu sitter jag vid min farfars gamla skrivbord, som jag fått av pappa. Det är  den enda möbel jag har med mig från mitt barndomshem förutom brudkistan jag fick av farmor, en fin handgjord möbel men inte alls så betydelsefull som skrivbordet med sina tröga knarrande lådor. Få materiella saker har någon större betydelse för mig men detta bord och min stol tillsammans med böcker ger en välbehövlig trygghetskänsla. Ett hem utan böcker är inte ett hem för mig.

Drömmen om att ha ytterligare tio sådana här bokhyllor…

Jag är så oerhört tacksam för detta utrymme där jag kan dra mig undan och slippa trampa på legobitar eller se tvätt som väntar på hjälp att hitta hem. Möjligheten att sitta här har hjälpt mig så otroligt mycket under sommaren. Det är sant att en behöver få vara ostörd för att kunna skapa eller ens tänka långa tankar. Ett rum med en dörr som går att stänga och framförallt att det är en dörr som är helt ok att stänga, där en får vara ifred, är inte det drömmen?

Framför allt är jag tacksam för kvinnor som Virginia Woolf och många andra som gjort skillnad och kämpat för våra (kvinnors) rättigheter, annars kanske jag inte hade suttit här alls.

Lästips till dig. Framför allt Ett eget rum.

Den som skriver

Jag vill så gärna vara en som skriver, men jag har aldrig riktigt fattat hur man gör. Jag har inga tydliga minnen av att ha fått beröm för mina texter i skolan eller höga betyg på några uppsatser. Jag kan inte minnas någon uppmärksamhet för min talang med ord, om jag ens besitter någon sådan. Men, jag minns det andra har skrivit.

Jag minns böcker och historier som har påverkat mig på djupet och jag vet att mitt liv skulle ha varit smärtsamt tomt utan dem. Jag minns min uppväxt och allt som hänt mig. Mobbning, ensamhet, känslan av att vara så fruktansvärt fel, att aldrig passa in och oviljan att acceptera min ofta hopplöst gråa och trista verklighet. Jag vet inte vad jag hade gjort utan böcker, utan möjligheten att fly, om så bara för korta stunder.

Alla bär på historier och alla kan skriva, alla är inte bra på det, men alla kan försöka. Jag vill dela mitt perspektiv av att inte passa in, att inte vara tillräcklig. Tillräckligt bra, smart, rolig, söt eller snygg och villfarelsen att mina historier inte är värda någonting. Jag vill äga mina historier. Kanske kan det jag skriver hjälpa någon annan, som känner sig utanför, som jag gjort.

Så hur gör man då, för att berätta om erfarenheter och kärleken till böckerna, till det skrivna. Det handlar om biblioteken. Jag minns alla tydligt. Byggnaderna, lukterna, atmosfärer, tystnaden, böckerna. Skattkammare och gömställen. För inga coola kids hänger på biblioteket. Ett felaktigt påstående i sig (jag är ju där jämt), men sant då, när jag lade mycket tid och energi på att gömma mig för just de coola kidsen, de populära, de som mobbade.

Jag växte upp i ett litet samhälle på landsbygden, där fanns inte mycket men där fanns i alla fall ett bibliotek. Det låg på bottenplanet i en gammal fabriksbyggnad, mitt i en uppförsbacke. Till vänster om entrén låg salong Nyans, där damfrisörskan en gång nästan klippte av min lillasysters öra. Till höger vek en lång korridor av runt hörnet. Jag minns den som lång, mörk och lite läskig; den var nog i själva verket ganska kort och upplyst av lysrör. Jag tyckte hur som helst att det var en passande entré för ett bibliotek, spännande och mystiskt.

Det luktade gammalt, instängt och dammigt, men tryggt. Där fanns två rum, ett för barnböcker och ett för allt annat. Alla böcker hade lånekort längst bak som stämplades för hand. Jag älskade själva stämplandet, det kändes viktigt. Det var här jag blev kär i litteraturen i form av spökhistorier och andra böcker med övernaturliga inslag, Maria Gripe och C.S. Lewis, Tolkien och Lindgren.

Skolbiblioteket fyllde dock en annan funktion, där kunde jag gömma mig, förutom under den fruktade tio-rasten då alla var tvungna att gå ut oavsett väder. Raster är säkert roliga för de flesta, utom för oss då, som de andra hade roligt åt. Under andra raster gömde jag mig ofta på skolans källartoaletter, låsa in mig i ett av båsen. Ibland självmant i förebyggande syfte, ibland hann jag dit med nöd och näppe. Biblioteket var trevligare och varmare och luktade lite fräschare. Det gick i och för sig inte att låsa dörren men tillräckligt ofta var det ändå tomt och tyst. Det fanns framför allt mer att underhålla sig med.

Det vore synd att säga att min social status förbättrades på högstadiet. Jag fick sällan vara ifred om jag inte höll mig undan från mina plågoandar. Att vara utomhus på vintern var lika med att hamna i en snödriva och få fullt med snö och grus upptryckt i ansiktet eller innanför kläderna (men pojkar är ju bara pojkar, de måste ha tyckte så mycket om mig). Så jag fortsatte gömma mig där jag kände mig trygg, bakom hyllorna på bibblan, bakom böckerna.

Jag läste Flugornas Herre hösten nittonhundranittiofem, iklädd min pappas bruna sammetskavaj från sjuttiotalet medans jag smygrökte röd Marlborough och lyssnade på Use Your Illusion I och II i min Walkman; jag tänkte på hur vidriga barn är mot varandra och jag hatade alla. Jag läste And I Don’t Want to Live This Life och jag var så olycklig och uttråkad att jag önskade att jag kunde få leva hennes, Nancy Spungens, liv. En högst galen och orimlig önskan, jag är tacksam över att jag aldrig har varit i närheten av hennes livsöde, men jag tror det säger något om var jag befann mig.

Nu var det, tack och lov, längesedan jag behövde gömma mig men jag går ändå ofta till biblioteket när jag behöver komma bort, när jag behöver lugn och ro, tid att tänka. Jag inbillar mig att jag upplever samma känsla som en religiös människa upplever när hen går in genom dörrarna till sin heliga plats. Jag fylls av lugn och energi. Jag känner mig trygg och inspirerad. All denna kunskap, författarna, historierna, nya världar, nya perspektiv, nya tankar, nya öden.

Jag älskar att läsa och att läsa leder mig till att skriva för att jag älskar historier och jag vill kunna berätta mina så att jag kan äga dem, ge dem styrka och liv i nutiden istället för att låta dem förbli smärtsamma minnen från förr. Det är dags att tvinga fram monsterna och hänga ut dem i solljuset. Jag tror vi alla ibland kan må bra av det, jag tror vi märker att de inte bara förlorar sin makt över oss, de är också ganska lika. Mina monster och dina.

Jag trodde länge, långt efter att jag flyttade från småstaden, att det var något grundläggande fel på mig. Jag känner fortfarande av det ibland och jag har försökt kompensera, lite för mycket. Nyligen fick jag diagnosen mild depression, utmattningssyndrom. Den morgonen då jag träffat min läkare som sjukskrev mig kunde jag inte förmå mig att gå tillbaks till jobbet. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen så jag gick till biblioteket. Jag var tvungen att tänka, i lugn och ro. Jag vandrade runt och kände mig hopplöst förvirrad. Det enda jag kunde komma på var att jag måste ta tag i mina känslor innan jag drunknar, jag måste bearbeta, skriva.

För oavsett hur mina betyg från högstadiet ser ut, även om jag fick eller inte fick beröm av min svensk lärare, så har jag ett perspektiv. Mitt egna unika perspektiv, jag har historier som är värda någonting, jag har burit dem med mig så länge och jag vill så gärna dela mina tankar med andra, jämföra och växa lite tillsammans, kanske till och med hjälpa någon. Men jag är ändå jag och mobbning sätter sina spår. Jag är i grund och botten en tyst, introvert, person, men med mycket att säga. Så jag skriver, även om jag inte riktigt vet hur man gör.