Ett monster i taget

I somras skrev jag ett inlägg om de böcker som hjälpte mig att komma igång med skrivandet på allvar. En av dem var Bird by Bird av Anne Lamott, en bok jag blädrat i mycket sedan dess. Den har blivit en pålitlig vän att ta till när jag glömmer bort varför jag skriver och vad det är jag vill skriva om.

I det inlägget länkade jag till en text jag skrev på engelska och som jag sedan glömt bort. Nu hittade jag den igen och tänkte att den nog förtjänar att skrivas om till svenska.  Jag behövde bli påmind om var jag hittade styrka och inspiration i somras. De senaste veckorna har det gått minst sagt trögt med bokstavspusslandet.

Some Instructions on Writing and Life.

Bird by Bird var en av de viktigaste böckerna jag läste under förra året, utan tvekan. Jag befann mig i ett förtvivlat tillstånd av utmattning, ångest och oro och visste inte hur jag skulle ta mig vidare när jag fick den här boken rekommenderad till mig som en bra bok om livet och om att skriva.

Och det är den verkligen. Förutom att den är välskriven, rolig och full av goda råd så hjälpte den mig framförallt att våga börja skriva om det som legat begravt allt för länge. Plötsligt hade jag en tydligare bild av vad jag behövde och hur skrivandet kunde vara till hjälp. Plötsligt uppenbarade sig en väg framåt, men den ledde inte bort från allt elände, utan rakt emot det.

Bird by Bird står ut som bok överhuvudtaget men en del jag tycker står ut lite extra är kapitlet om att hitta din röst som författare. Anne skriver så här:

”I want people who write to crash or dive below the surface, where life is so cold and confusing and hard to see. I want writers to plunge through the holes – the holes we try to fill up with all the props.”

Jag kände mig orimligt upprymd när jag läste detta. Det var lite som att vara tio igen och inse att du äntligen kan svaret på din lärares fråga; du sitter där med höjd arm och viftar ivrigt med handen ovanför huvudet. ”Åh, jag vet, fråga mig! Fråga mig! Jag kan kallt och förvirrande, jag känner till de mörka hålen.” (Och de andra barnen börjar försiktigt flytta sig ännu lite längre bort).

Nu är jag inte tio längre, tack och lov, men att läsa de här meningarna fick mig att tro på att jag faktiskt skulle kunna ha en chans på det här med att skriva. För det här inspirerar mig, känslan av att alla mina inre monster kan vara användbart material, att de kan tjäna ett annat syfte än det att förfölja och plåga mig. Kanske kan jag istället hitta en kreativ plats för dem och vi kan alla lugna ner oss och försöka komma överens.

I samma kapitel fortsätter Anne med att berätta om hur hon och en författarvän brukar jämföra sina monster.

”When people shine a little light on their monster, we find out how similar most of our monsters are. The secrecy, the obfuscation, the fact that these monsters can only be hinted at, gives us the sense that they must be very bad indeed. But when people let their monsters out for a little onstage interview, it turns out that we’ve all done or thought the same things, that this is our lot, our condition.”

Vad jag älskar mest med den här boken är hur ärligt Anne skriver om sitt liv och hur vi är som människor. Jag tilltalas av den här tanken om våra monster, för jag hör inte så många prata om dem, kanske för att vi tror att vi är ensamma om att ha dem? Tycker vi att de är så hemska och omöjliga för någon annan att förstå att vi hellre håller dem för oss själva? Det räcker egentligen att jag går till mig själv för att få svar på mina frågor (ja och ja).

Ett bra sätt att kontrollera eller till och med besegra våra inneboende monster kan nog vara att, som Anne föreslår, dra ut dem i solljuset för en promenad i parken och presentera dem för folk. De skulle antagligen må bra av att se världen för hur den verkligen är (både monster och människor).

Till exempel. Om vi ​​sprang på varandra en solig söndag i trädgårdsföreningen så skulle jag presentera dig för Sture och Yvonne. Japp, det är dem där borta som lurar i skuggorna under träden.

Sture är alltid där för mig när jag som minst behöver honom. Alltid i tid, alltid ordentligt klädd. Sättet han biter på naglarna och torkar av allt med sin näsduk innan han tar i det säger allt du behöver veta om honom. Han är en besserwisser, en Mr. Know-it-all. Han är paranoid, nervös och ingens favoritsällskap.

Sture dyker alltid upp minuter efter att jag har gjort något som ligger utanför min bekvämlighetszon på något sätt. Låt oss säga att jag i ett email till mina kollegor bestämt mig för att frångå min något reserverade, introverta ton och istället försöker bjuda till lite och avslutar mitt mail med ett… skämt!

Sture skulle börja med att sätta på sig sina glasögon (efter att ha torkat av dem) och sedan läsa mitt mail tio gånger och påpeka eventuella stavning- och grammatikfel. Han skulle fortsätta med frågor som, ”Stavade du adresserna rätt? Du skrev förmodligen fel. Du borde verkligen ägna större uppmärksamhet åt vad du gör. Ingen har svarat eller ens reagerat på det där skämtet än, vilket, för att vara helt ärlig, inte var roligt” (Sture har ingen humor).

Efter att mer tid passerat – säg tio minuter – och jag fortfarande inte har fått någon reaktion på min modiga ansträngning, blir Stures röst bara högre och gällare. ”Du vet ju själv att det inte var roligt. Det finns andra här som är mycket roligare, lämna skämtandet till dem. De skickar nog e-post till varandra nu och gör sig roliga över dig och ditt skämt, mest över dig. Ett skämt, i ett e-mail, vad tänkte du på? Skämt är för män! Någon kommer att få reda på att en kvinna försökt skämta och då blir det du som ryker, de skickar dig rakt tillbaka till köket. Märk mina ord. Är du ens säker på att du borde jobba här? Ingen kommer någonsin att ta dig på allvar igen.”

Sture är en jobbig paranoid jävel som inte tycker om kvinnor och speciellt inte mig. Hans själ har samma färg och form som ett russin. Sture är en del av mig.

Yvonne å andra sidan kommer och går som hon vill, alltid klädd i svart, hon påminner lite om Marla Singer; hon röker för mycket och kan för många fula ord.

Hon är en lat och upprörd kvinna men framför allt avundsjuk. Hon vill helt klart att jag inte ska ha några hälsosamma relationer, eller vänner alls. Ibland ser jag inte skymten av henne på veckor och så helt plötsligt sparkar hon in ytterdörren, slänger sig i soffan och tänder en Lucky Strike, kastar tändstickan på golvet (konstigt nog alltid runt samma tid som min PMS).

Sedan stannar hon uppe hela natten och tjatar om saker som: ”Döden, kom igen, låt oss prata om hur det kommer vara att dö, vem i familjen tror du kommer dö först? Och vad tycker du om dem, det där paret? Bara för att de bor i ett fint hus, ha! De vet inget om livet, inte som vi gör, vi är på riktigt, ingen känner smärta som vi. Kom igen, Googla frun, jag är säker på att hon har ett löjligt mellannamn. Vi kan skratta åt henne i hemlighet. Ge mig din telefon och chokladen du gömmer i skrivbordslådan.”

Yvonne tvingar mig alltid googla folk och leta upp dem på Instagram. Hon fick mig att googla min psykolog i somras så sen fick jag sitta där och låtsas att jag inte visste hans ålder eller adress. Yvonne är också, sorgligt nog, en del av mig.

Förr brukade Sture och Yvonne dyka upp lite när som helst för att ta över mina tankar, det krävs inte mycket för att få igång dem. Men sedan jag lugnt och stilla börjat ta ett steg tillbaka för att iaktta dem har jag också tagit tillbaka kontrollen; jag kan hantera dem som karaktärer att leka med och jag bryr mig inte längre så mycket om dem vilket gör det lättare att acceptera att de är där. Jag låter dem inte påverka mig utan säger hej och lämnar dem att prata med sig själva, lyssnar medkännande men skakar mest på huvudet åt deras nonsens.

Det här är den typen av skrivande jag vill ägna mig åt. Jag vill skriva om saker som kan vara svåra att prata med andra om. Jag vill göra det för mig själv så att jag kan bearbeta mina monster och jag vill att andra ska känna att våra monster inte behöver skilja sig så mycket från varandra. Kanske när du också, högst ofrivilligt, en paranoid gammal man med en russinsjäl eller en kedjerökandes kvinna som osar av bitterhet och avundsjuka i dina tankar.

Jag vill gärna höra historierna om dina monster, om du vill dela dem. Ge dem namn och sätt på dem ett par bekväma skor, putta ut dem i ljuset så kanske de slutar vara så irriterande och påfrestande.

Som avslutning ger jag dig ett annat citat från boken som jag gillar väldigt mycket, den sortens citat som någon borde brodera på en kudde.

”Sometimes this human stuff is slimy and pathetic – jealousy especially so – but better to feel it and talk about it and walk through it than to spend a lifetime being silently poisoned.”

 

Jag kan inte nog rekommendera den här boken.

Jag länkade till  Anne Lamottes TED talk i det förra inlägget också, men om du inte såg det då så har du chansen att upptäcka det nu.

Trevlig helg.

Böcker i brist på ångest

Jag läser en hel del och har tänkt mig att skriva regelbundna inlägg om det senaste jag läst och vad jag ser fram emot att läsa framöver. Alla inlägg kan inte handla om min ångest, det skulle bli tröttsamt i längden, framför allt för mig.

Det är inte några recensioner, mer som små sammanfattningar av vad de här böckerna gett mig. Och så alla mina favoritcitat, det som verkligen etsade sig fast. Det fina med att citera smarta människor är att jag kan låta lite smarthet stänka över på mig själv och bloggen. Men framför allt hoppas jag att det inspirerar dig att läsa de här böckerna.

Som det ofta blir så har jag nördat ner mig i ett specifikt ämne under våren och sommaren. Det började med Bodil Malmstens Så gör jag: konsten att skriva. Jag påbörjade Komma rätt, komma fel och komma till punkt (älskar denna titel) av Eva Halldinger och Lynne Truss men jag blev avbruten av Stephen Kings Att skriva – En hantverkares memoarer, som ville bli läst med en gång med sitt tilltalande omslag och många lovord.

Jag köper ofta böcker som jag tycker ser vackra ut. En av mina bästa dagar den här våren var när jag hittade Karin Boyes Dikter på ett antikvariat. Har du sett en vackrare bok?

Jag rekommenderar sidan 15.

Hur som helst, King följdes av Anne Lamott och Bird by Bird – Some Instructions on Writing and Life. Nu ska jag plocka upp Haldinger och Truss igen. Kan du se den röda tråden? Böcker om att skriva, om litteratur och språk, men nästan ännu mer, böcker om livet. De har varit till stor hjälp i den situation jag befinner mig i just nu. Jag kan rekommendera dem allihop.

Bodil fick mig att inse att jag har mycket att lära, både om att skriva och om att läsa. Hon uppmärksammade mig på hur jag läser och vad jag läser. Hon fick mig att vilja anstränga mig hårdare, inte bara läsa av gammal vana utan verkligen läsa, se texten, förstå den och förstå vad det är som gör den bra. Eller dålig. Numera läser jag alltid med en penna i handen och ett tomt papper jämte mig. Det är omöjligt att komma ihåg alla formuleringar, insikter och slutsatser, jag vet inte varför jag inte alltid läst med pennan. Nu är det en hel drös med böcker i bokhyllan som bönar och ber om att få bli lästa igen.

Men, framför allt så fick Bodil mig att inse att det är möjligt, det är möjligt att bli en som skriver. Det är nämligen bara att sätta igång. Men ”För att skriva måste den som skriver kunna skriva så att andra – än den som skriver – förstår vad det står”, det är alltså inte lätt och det blir inte alltid bra, men det är spännande. Tänk vad som går att göra med ord, det är hisnande.

Jag fastnade också för detta citat från Så gör jag, ”Det är som i livet, de lyckliga stunderna är när man inte är medveten om sig själv”. Som när man läser. Eller skriver. Jag tycker om hur hon beskriver sin process och jag tycker framför allt om hur hon skriver om att skriva och att det ligger så mycket sanning i det där. Precis så är skrivandet för mig, lyckliga stunder av omedvetenhet.

King uttrycker det hela ganska enkelt, ”You can, you should, and if you’re brave enough to start, you will”.

Gemensamt för Malmsten, King och Lamott är att de uppmanar den som vill skriva att hålla det enkelt, var ärlig, alltid ärlig och skriv om det som är sant för dig, din sanning. Även om det är svårt.

Var alltid dig själv. Var inte Batman, Batman är bara på låtsas.

”If you expect to succeed as a writer, rudeness should be the second-to-least of your concerns. The least of all should be polite society and what it expects. If you intend to write as truthfully as you can, your days as a member of polite society are numbered anyway.” Stephen King.

”Good writing is about telling the truth.” Anne Lamott.

”You own everything that happened to you. Tell your stories. If people wanted you to write warmly about them, they should have behaved better.” Anne Lamott.

Det känns på något sätt bra att få dessa människors, författares, förståelse och medgivande. (Men de ställer också krav. Gör det bra, om du skall göra det här).

Av alla dessa böcker var Bird by Bird definitivt min favorit. Jag har strukit under, ritat små hjärtan och ringat in hela paragrafer eller bara konstaterat att en hel sida är värd att lägga på minnet. Jag önskar jag kunde memorera hela boken.

Tell the truth.

Bird by Bird handlar om att skriva; det är också en bok om att leva. När jag läser Annes råd och uppmaningar känns det plötsligt också helt okej att vara lite knäpp. Hon låter oss veta att livet inte är perfekt, hon berättar om sina brister och om hur skrivandet handlar om att vara ärlig, att hämta kraft ur vårt mörker, från våra erfarenheter, hos våra monster och hon har framför allt humor.

Att läsa någon som säger att det finns omständigheter där alla ens dåliga erfarenheterna är bra, nämligen när man skriver, gav mig inspiration och framförallt hopp. Jag kan närma mig någon slags frihet när jag skriver. Det kanske är det de kallar acceptans? Genom att skriva om det som känns jobbigt och svårt, att försöka skriva om det så ärligt som möjligt, så fyller min ångest, jobbiga minnen och mina inneboende monster ett helt nytt syfte. De kan bli till text och kanske kan den texten tillföra något till sin läsare.

”When people shine a little light on their monster, we find out how similar most of our monsters are. The secrecy, the obfuscation, the fact that these monsters can only be hinted at, gives us the sense that they must be very bad indeed. But when people let their monsters out for a little onstage interveiw, it turns out that we’ve all done or thought the same things, that this is our lot, our condition.” Anne Lamott

Jag blev inspirerad av det här med monster och skrev en text på engelska om det, du kan läsa den här på min engelska version av Små doser ensamhet.

I övrigt svämmar det över med klokskap, goda råd och min typ av humor och av alla de böcker jag nyligen läst är Bird by Bird den jag främst vill rekommendera.

Jag kan inte hålla mig från att ge dig ett par citat till från Anne:

”Hope is the power of being cheerful in circumstances that we know to be desperate. Writing can be a pretty desperate endeavor, because it is about some of our deepest needs: our need to be visible, to be heard, our need to make sense of our lives, to wake up and grow and belong.”

” Write about the things that are most important to you.”

” I do not normally like to hang around people who talk about slow consious breathing; I start to worry that a nice long discussion of aromatherpy is right around the corner.”

Det finns ett bra Ted talk med henne här där hon pratar om sina absoluta sanningar i livet. Ett tips på vägen bara.

Om jag ska vara ärlig, och det ska en ju som sagt vara, så tog det ett tag från att jag köpte Bird by Bird till att jag faktiskt började läsa den. Anledningen är att jag tycker omslaget är så fruktansvärt fult. Jag läste King istället. Bird by Bird såg inte ut som en bra bok som kunde pryda bokhyllan. Det är också en sanning att jag är en person som har väldigt lätt för att avfärda saker utifrån mitt egna tycke och smak. Uttrycket ”Don’t judge a book by it’s cover” har aldrig känts så träffande.

Förutom allt som faktiskt stod att läsa i boken är det det jag tar med mig mest. Att man aldrig kan påminna sig nog om att vara öppen och mottaglig, ta sig an saker med så lite fördomar som möjligt. Den här boken står inte i bokhyllan nu heller, den ligger framme på mitt skrivbord i högen för speciella böcker.

Mycket viktig bok, trots fult omslag.

Bodil Malmsten har små arbetsuppgifter för den som vill skriva i Så gör jag. Den här känns passande att avsluta med.

” Låt dig inspireras, imponeras.
Se allt, lyssna på allt, smaka, iaktta.
Ta in.
Se framåt, åt sidorna, bakåt, minns.
Minnesbilderna. Något i tidningen, en nyhet i media.
Något har hänt.
Någonting händer på stan, i byn. På bussen, tunnelbanan, på planet.
Lägg märket till allt, missa ingenting.”

Jag tänker att det är bra att påminna sig själv om det där ibland.

Jag har precis börjat arbeta igen, tjugofem procent, jag börjar denna återanpassning med att ta semester i fyra veckor. Kände att jag kan behöva det efter den här sjukskrivningen. Skämt. Jag kommer antagligen vara sjukskriven ett tag till efter sommaren, så, jag får tillbringa mer tid med orden (inte mig emot). Under ”semestern” ser jag fram emot att läsa följande:

Syndaflodens år och Maddaddam – Margaret Atwood (jag läste ut första delen, Oryx and Crake, i denna trilogi på två kvällar, sen kom Bodil i mellan, ser fram emot att läsa färdigt Atwoods dystopi. Hon är definitivt en av mina favoriter jämte Gillian Flynn, har du inte läst Gone Girl? Gör det nu).

Den odödliga Henrietta Lacks – Rebecca Skloot (jag plockade upp den här boken av en slump på biblioteket och började läsa, jag blev så gripen av historien om Henrietta Lacks att jag var tvungen att köpa den, en bok att ha, inte bara låna).

Vi är alla helt utom oss – Karen Joy Fowler (jag köpte den på bokrean enbart för att jag tyckte om titeln).

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv – Tom Malmquist (en bok jag haft länge i att läsa högen men jag har inte vågat eftersom jag inte har mått så bra. Jag är rädd att det blir för jobbigt, men snart ska jag orka).

Skuggan över stenbänken – Maria Gripe (jag älskade denna bok som barn. Jag hittade den nyligen på ett antikvariat men är lite rädd för att läsa om den med risk för att förstöra ett väldigt starkt läsminne från när jag var liten. Jag tror dock inte jag behöver oroa mig, det är ju Maria Gripe vi pratar om).

Semesterläsning tjugosjutton.

Vad läser du i sommar?