Status quo med hopp om förändring

I våras lade jag mig själv på is, jag gick in i något som bäst kan beskrivas som ett vakuum, ett uttryckslöst tomrum. Det var allt som fanns kvar när jag inte längre kunde prestera, när jag inte längre orkade eller fick göra någonting. Mina strategier mot ångesten, taktikerna för att hantera livet, hade fungerat tills de inte gjorde det längre.

Allt jag ville då, när utmattningen var som värst, var att bli mig själv igen; det var min innersta, mest desperata önskan som jag klängde mig fast vid som en nyfödd blind kattunge. Tills jag insåg att jag omöjligen skulle kunna gå tillbaka till den jag varit. Mitt beteende hade inte varit bra för mig själv och det har också varit den största sorgen: att jag under så lång tid har behandlat mig själv så illa, krigat med mig själv, inte bara i år, 2017, utan i hela mitt vuxna liv.

Du måste bli: smalare, roligare, klokare, sexigare, piggare. Var positiv!

 

Jag nådde en gräns, lade tillslut ner mina vapen och sedan dess har förhandlingar pågått, jag har försökt sluta fred med mig själv ett bra tag nu men har istället hamnat i något slags känslomässigt status quo. Sorgen har dröjt sig kvar, tillsammans med obegriplig saknad och obefogade rädslor och jag kommer inte riktigt vidare hur mycket jag än vill. Jag orkar inte.

Så nu står jag här: en prestationsprinsessa utan mitt fantastiska imperium av bedrifter att spegla mig i, med en fot i de rykande ruinerna av mina kravfyllda målsättningar medan den andra försöker hitta nytt fäste på stadigare mark. Rädd för den jag var, rädd för att bli någon annan.

En bekräftelsejunkie med svår abstinens, skamsen över hur mycket jag vill att någon ska se mig och tycka att jag är bra, ösa lite beröm över mig. Jag har fortfarande svårt att tro att jag är värd det om jag inte gör något, preseterar. Ett litet hjärta bara, gilla mig, snälla. Det är så lätt att falla tillbaka i gamla vanor.

Jag har vacklat på gränsen till höga ambitioner och sagt ja mer än nej i decembermörkret och julhetsen. Tänkt mer på bekräftelse än på lust, mer utåt än inåt, kännt stressen flåsa mig i nacken. Jag har letat efter något hos mig själv att känna igen, något som kan bryta mitt tillstånd, famåt eller bakåt, skit samma, bara en rörelse åt något håll, energi. Men den endan energi min kropp drivs av just nu är för stora mängder socker.

Status självkänsla december tjugosjutton: inte så hög. Fredsförhandlingarna: havererade.

Jag vill så mycket men orkar så lite. I sviterna efter en utmattning finns inga stora marginaler att röra sig med. Jag saknar mitt driv, jag saknar mitt engagemang, jag saknar perfektionisten. Jag sörjer mitt liv som det var samtidigt som jag är glad att det är över, att jag mår bättre.

En innre känslomässig förvirring har regerat allt för länge, nu när vapnen har lagts ner vill jag inget hellre än att borsta bort dammet, torka svetten ur pannan, tårarna från kinden och verkligen gå vidare. Återuppfinna mig själv, innifrån och ut. Fylla alla tomrum med något nytt.

Så, om 2017 var året då allt föll samman får 2018 bli året då bitarna lägger sig på plats igen, året då det finns hopp om en förändring, då gammalt får vara förlåtet och glömt, året då jag tar mig själv under armen och hittar en väg framåt genom orden.

För när det inte har funnits något annat än tomrum har det ändå alltid funnits ord och tankar. Meningar har formulerats och sorger lösts upp, hårda knutar som retts ut till stycken och paragrafer. Och hade det inte varit för det här årets prövningar kanske jag aldrig hade börjat skriva mina texter överhuvudtaget.

Jag tror så starkt på kraften i att berätta; att vi kan formulera oss för att få andra att förstå, att berättelser för oss samman. Och om jag berättar för dig och vi kan mötas i att dela våra erfarenheter, bli lite starkare tillsammans, genom förståelse och ödmjukhet, då kan världen kanske långsamt ändå bli lite bättre och människor lite helare. Jag vill fortsätta bli lite helare, fortsätta berätta och leta efter de förlösande formuleringarna, så att jag äntligen kan vara mig själv.

Vinterläsning och tvångstankar

Det finns inga dåliga tidpunkter för att läsa en bok, om du frågar mig, men vintern är möjligen den årstid då jag håller lite extra hårt i pärmarna. Det faller sig naturligt, jag är inte så värst social av mig ens på sommaren och jag avskyr att frysa. Kuddar, filtar, rykande varmt te, tystnad, läsning.

Jag ska nog ta mig igenom mörkret den här vintern också.

Att läsa är inte bara ett nöje, det är också ett effektivt sätt att få tyst på de egna tankarna när de blir för många och för högljudda. Att fylla huvudet med någon annans fantastiska universum är också att få ta en liten paus från sina egna galenskaper.

Till min hjälp tar jag denna vinter fortsättningen på Madd Addam-trilogin (Margaret Atwood), historien om Den odödliga Henrietta Lacks (Rebecca Skloot), och Ljuset vi inte ser (Anthony Doerr). I en annan bokhög ligger Elena Ferrantes Min fantastiska väninna och väntar (den har fått vänta orättvist länge).

Vinterläsning

Jag hade tänkt spara Sköldpaddor hela vägen ner av John Green till julledigheten men jag råkade börja läsa lite och kunde inte hejda mig. John Green sätter ord på något så svårt som ångest och tvångstankar och gör det fullt begripligt, jag känner verkligen med Aza, hela vägen ner i spiralen; jag gillar hur dramatiken utspelar sig på insidan istället för utanför huvudpersonen.

Boken sätter ord på så många viktiga saker: hur svårt det är för andra att förstå någons inre lidande, hur ofrivilligt självupptagen man kan bli av sin ångest och hur lätt det är att klandra sig själv för det, hur ensamhet känns, hur svårt det kan vara att hjälpa, hur svårt det kan vara att ens hjälpa sig själv, hur svårt det kan vara med närhet. Till synes enkla saker blir så lätt komplicerade i tankens värld för någon som lider av psykisk ohälsa.

Det finns ett stycke mot slutet av boken som lustigt nog beskriver exakt samma sak som jag och vän diskuterade nyligen apropå att ha ett mående att hantera på daglig basis. Både liknelsen i boken och min väns är väldigt bra, så jag tänkte dela med mig av dem.

”Doktor Karen Singh tyckte om att säga att en oönskad tanke var som en bil som körde förbi när man stod vid vägkanten, och jag intalade mig att jag inte behövde sätta mig i den bilen, att mitt val inte handlade om att tänka tanken, utan om jag skulle låta mig föras bort av den. Och sedan hoppade jag in i bilen.” /Sköldpaddor hela vägen ner. S. 258.

När jag pratade med min vän och kollega beskrev hon oönskade tankar, de mest okontrollerbara, som att gå ned för ett långt shoppingstråk; affärernas skyltfönster pockar på din uppmärksamhet och det blir till slut omöjligt att stå emot. Du måste in, in i klädaffären för att prova tröjor, klänningar, byxor och jackor, lager på lager. Vidare till tvålbutiken, lukta på allt, fyra parfymprover på varje arm, en sorts kräm på varje kind. Testa allt, a l l t, i sportaffären: på med skridskor och benvärmare, dribbla med basketbollen, släng på dig hockeyhjälmen. Provcykla alla cyklarna. Stanna till på caféet, men ingen tid för vila, beställ in och provsmaka en av allt. Obehärskat och utan impulskontroll, hjärnan tar en med till ställen man absolut inte tänkt besöka just idag.

De där pissiga tankarna, katastroftankarna, ångesttankarna, tvångstankarna. Jag känner igen det så tydligt. Jag är orolig i själen, livrädd för döden, förväntar mig katastrofer. Det händer hela tiden, överallt. På bussen, det kan börja med en helt vanlig tanke på en bro, jag åker över en bro. Helt plötsligt ligger bussen på botten av en älv och tillsammans med mina intet ont anande medresenärer går jag en säker död till mötes. Jag lägger orimligt mycket tid på att tänka ut räddningsscenarier för påhittade katastrofer jag är med om på väg till jobbet.

Tack och lov är det inte så illa för mig att jag har utvecklat några tvångsbeteenden eller att tankarna förstör så mycket att jag inte kan leva mitt liv som jag vill, men det händer, uppenbarligen, att jag hoppar in i bilen och åker med lite för länge. Helt plötsligt står jag på sportavdelningen i hjälm och luktar som en fransk hovdam från 1700-talet. Det är utmattande minst sagt och de där bildfärderna tar mig hela tiden bort från den väg framåt jag stakat ut för mig själv. Två steg framåt, ett bak.

Oönskade tankar tror jag de flesta lever med, och kanske till och med en del ritualer och beteenden som gör tankarna lättare att stå ut med (det finns ett bra avsnitt i podden Psyket som tar upp just tvångstankar och tvångsbeteenden om du är intresserad).

Jag och min vän konstaterade hur skönt det är, vilken otrolig skillnad det gör, när man kan gå ned för gatan, se alla skyltfönster och bara, gå förbi. Känna styrkan i att en inte måste in i varenda butik och härja. Tröjan får hänga där på sin ställning, o-provad. Cyklarna får stå o-cyklade, tvålarna o-luktade. Bilarna kör förbi, döden vinkar från baksätet. Vi fortsätter gå framåt.

Det var egentligen en parentes i det här inlägget.

Men det är det jag älskar med att läsa, att en paragraf, ett stycke, kan sätta ord på saker jag själv går runt och bär på. Plötsligt delar jag mina upplevelser med någon, kanske låter lite sorgligt att det är med en påhittad karaktär i en påhittad berättelse, men det är också med den som hittat på, det är också det att denna någon ger mig ord att uttrycka mig med när jag pratar med mina vänner om hur jag mår eller bara pratar om allt och inget, livet. Det är genom berättelser och historier vi kan hitta förståelse för världen omkring oss, för andra och oss själva.

Sköldpaddor hela vägen ner. s. 258

Så med hjälp av litteraturen läser jag mig fram mot våren, snart vänder det och blir ljusare igen och i ljuset vid tunnelns slut väntar bokrean. Jag behöver läsa ut en del i bokhyllan för att det ska kännas okej att fylla på med nytt men jag har redan börjat skissa på önskelistan för vårens läsning. (Ett jävla solsken, Rebecca Solnit, Den ensamma staden, Kazuo Ishiguro, Orkidépojken, The Pale King, John Ajvide Lindqvist, Ensamheten värst, Tid att leva… ) Tips mottages tacksamt, livet tar inte semester bara för att det blir sommar.

 

Livet efter, just nu och vägen framåt

Jag upptäckte nyligen kontot @boktitelpoesi och blev inspirerad att illustrera ett inlägg med min egna ihopsatta titlar. Det kom att handla om hur livet är nu, ett tag efter att jag ”gått in i väggen”, och hur skrivandet blev min räddare i nöden.

Väggen. Räddare i nöden, att skriva. Marlen Haushofer, J.D Salinger och Stephen King.

 

 

 

 

 

 

 

 

Om tio år, eller kanske till och med fem, när jag ser tillbaka så kommer det finnas ett liv före tjugosjutton och ett efter. Det finns alltid brytpunkter i livet, de stora förändringarna, både välkomna och ovälkomna. Den här var egentligen varken eller, den smög sig på som hösten och plötsligt var allt mörkt och bedrövligt.

Nu är det lite som att stå i en korsning, men det handlar inte så mycket om vilken väg jag ska välja för att ta mig framåt, utan snarare om vad jag ska fortsätta bära med mig. Ryggsäcken har varit för tung, benen vek sig till slut, det gick inte mer. För att orka fortsätta, åt vilket håll det än blir, så behöver jag göra mig av med en del gammal bråte. Därför skriver jag, så att jag kan namnge allt jag släpar på och förhoppningsvis snart plocka bort det ur mitt liv.

Min prestationskollaps (nytt ord för utbrändhet och gå in i väggen) var inte väntad men ändå ganska självklar så här i efterhand. Jag trodde aldrig att jag befann mig i riskzonen. Nu när jag ser tillbaka förstår jag att jag varit där inne och härjat en hel del innan jag blev sjuk och att jag dessutom varit deprimerad flera gånger tidigare utan att riktigt ha förstått det, eller vågat söka hjälp.

Jag är inte sjukskriven längre, varken för utmattningssyndrom eller depression, och tidigare i veckan hade jag mitt sista samtal med min psykolog, även om jag gärna hade haft fler så är den tiden slut. Men kan jag säga att jag är frisk nu bara för att sjukskrivningen tagit slut? Det vet jag inte. Mår jag bättre? Ja, absolut. Men hur ska jag kunna veta att det inte bara är tillfälligt eller på grund av medicinen? Och hur dåligt kan jag må framöver utan att det behöver betyda att jag ramlat ner i hålet igen?

Det är det svåra med utmattningssyndrom och depression. Det finns inga tydliga ramar; det finns inget gips som tas av, inga stygn tas bort, inga blåmärken försvinner. Jag har hela tiden sett hel ut medan jag var trasig.

Jag trodde att jag var tvungen att vara stark för att bli hörd, för att bli sedd, för att vara värd något. Så jag brukade hålla allt det där dåliga för mig själv men helst av allt har jag ändå velat bli lyssnad på och förstådd, det vill väl alla. Jag har aldrig riktigt vågat ta chansen bara, för att få den upplevelsen, och jag har inte vetat vart jag skulle vända mig. Jag har länge sörjt över någon eller något jag aldrig riktigt haft istället för att leta på nya ställen; som min psykolog sa, du kommer inte hitta någon apelsinjuice i järnhandeln hur många gånger du än går dit.

Konsten att vara kvinna, konsten att leva innerligt. Komma rätt, komma fel och komma till punkt. Caitlin Moran, Ted Harris och Ann Lagerstrkm, Lynne Truss och Eva Haldinger.

Någonting jag har förstått nu, som blev tydligt med liknelsen ovan och som jag tar med mig, är att det är en konst att leva och inte en konst som man till varje pris måste behärska, utan en konst att låta sig inspireras av. Man kommer hamna rätt lika många gånger som man kommer hamna fel, men en sak jag verkligen tror är viktigt är att kunna sätta punkt för en del saker i livet. Jag tänker inte låta gammal sorg och ångest tynga ner mig så mycket som den fått göra. Jag har alla förutsättningar att göra något bra av det istället. Som Carrie Fisher sa: ”Take your broken heart, make it into art.”

Jag är inte sjukskriven längre men det betyder inte jag är frisk. Lång tid framöver måste jag tänka på hur jag planerar mitt liv, akta mig för överbelastning och se till att jag alltid har gott om tid för återhämtning. Jag tror jag är på god väg nu: jag lyssnar på min kropp, tar mina behov på större allvar och jag vet framför allt, att jag måste fortsätta prata om det som är tungt och jobbigt. Och att ett bra samtal inte måste bygga på en lång relation, möjligheten till givande samtal finns i alla möten (note to self).

Jag står i någon slags livs-korsning, utanför en järnhandel, sugen på juice, men det finns ingen anledning att gå in och fylla på ryggsäcken med mer skrot. Skulle du öppna den och titta efter skulle du hitta en hel del gammal smärta, noga hoprullad och tätt packad jämte små hårda bollar av sorg och skam. Där ligger dödsångesten som en stor tegelstenen, mobbningen ligger någonstans i botten som en hög blöta illaluktande strumpor. Misslyckade relationer trängs med dåliga val. Allt det där har plockats upp i ljuset de senaste månaderna och det har varit svårt. Men bra, att skriva om det men framför allt att prata om det.

Att leva ett liv, inte vinna ett krig. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, ensamma tillsammans. Anna Kåver, Tom Malmquist, Jörgen Löwenfeldt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte riktigt varför jag bär omkring på det fortfarande. Möjligheten finns ju att bara ställa ryggsäcken utanför järnaffären och gå vidare, leta efter apelsinjuicen på ett annat ställe. Livet är ju ändå fullt av möjligheter, varje dag är en ny chans och hur mycket den ofrivilliga ensamheten än tränger sig på så finns det människor jag kan vara ensam tillsammans med, jag vet det nu.

En dag i framtiden när jag ser tillbaka på den här tiden vill jag minnas det som att det var här jag satte punkt för sorger jag burit på, de beteenden som varit skadliga, att jag började förstå nyanserna i ensamhet bättre och framför allt att det var tjugosjutton jag började skriva på riktigt.

Moment tjugotvå för introverta

Känner sig introverta oftare ensammare för att de är just introverta? Jag har påbörjat ett intervjuprojekt för att komma underfund med hur vi människor förhåller oss till ensamhet och om man kan öva upp förmågan att öppna sig mer för andra. Hur tar man sig upp till toppen för att njuta av utsikten om man inte är speciellt äventyrligt lagd. Steg för steg, med stöd av andra?

Från hit till dit, ett äventyr eller ett omöjligt uppdrag? Foto från Brasilien 2011.

Sedan en vecka tillbaka har jag börjat intervjua främmande människor via Skype om deras erfarenheter och behov av ensamhet. Det är mitt sätt att ta mig an uppgiften min psykolog gett mig, den att ta kontakt med människor, fylla på med gemenskap, för att se om det löser upp ångest och rädslor.

Jag vet inte om det var precis det här han hade i tanken men jag behöver undersöka saken lite närmare först, innan jag tar det ett steg längre, eller högre.

För jag tänker mig att det jag gör nu är vad en höjdrädd skulle göra för att förbereda sig inför att bestiga ett högt berg; det vore knappast att spotta i nävarna och börja klättra upp för första bästa bergvägg, det behövs grundliga förberedelser, genomgång av utrustning, rätt skor och sådana saker.

Säkert skulle en person som stod i begrepp med att göra något skrämmande fråga andra hur det var för dem, be om råd och samla in tips som kan underlätta på vägen. Så det är det jag gör. För av någon anledning går det lättare att vara ärligt öppen och prata om svåra saker med totala främlingar, vi kan hålla oss till ämnet och jag riskerar inget. Ungefär som att gå igenom utrustningen på marken och veta att den kommer hålla när man väl börjar klättra.

Det är utifrån de här intervjuerna som mina funderingarna kring ett moment tjugotvå för introverta har börjat gro, något som kommit upp i flera samtal.

Jag pratade med en person som ser sig själv som extrovert och som fick mig att reflektera kring hur ensamhet kan vara olika beroende på om man är mer introvert eller extrovert. Jag har funderat mycket på om känslan av ensamhet kan vara aktiverande eller passiviserande beroende på hur vi ser oss själva.

Om man som introvert upplever starka känslor av ensamhet och isolering är det då mer passiviserande än för en extrovert som kanske aktivt skulle försöka hantera känslan genom att vända sig utåt för umgänge och aktivitet? Är det svårare för en introvert person att söka sig utåt i en sådan situation?

Är hen mer benägen att vända sig inåt för att grubblande fråga sig själv: varför känner jag så här? Och kanske inte med resultatet av att känna sig mindre ensam utan snarare mer? Och känner sig introverta därför oftare och mer ensamma för att de är just introverta?

Det här är bara mina egna reflektioner från mina samtal och jag påstår inte att det är på varken det ena eller andra sättet, eller att man ens kan dra alla extroverta eller introverta över en kam (det är så klart en skala, man är inte alltid antingen eller, människan är komplex och jag tycker inte om att sätta etiketter eller placera in i fack). Men jag behöver resonera kring det här för att bättre förstå mig själv och världen runt omkring mig.

För jag är den introverta grubblande personen och det faller sig inte naturligt för mig att försöka hantera känslor genom att ta kontakt med andra, att prata om det eller skaka det av mig genom aktiviteter. Jag kan lätt identifiera sammanhang som för mig är förknippade med ångest och dåligt mående, men det är svårare att identifiera lösningar på de problem det skapar.

Jag är inte förtjust i att umgås i grupp, jag tycker inte om stora folksamlingar, de får mig att känna mig orolig och trött. Jag tycker inte om kreativ brainstorming eller att ge snabba svar på komplexa frågor, jag skulle helst vilja svara skriftligt på alla frågor efter en veckas betänketid. Hur jag mår? Hmmm… hur mår jag, vänta lite nu, jag måste gå hem och tänka igenom det här, det är ingen lätt fråga att svara på bara så där!

(Jag hyser en misstanke om att jag inte alltid gör det så enkelt för mig själv heller).

Moment tjugotvå i ett introvert liv; jag vill helst vara ensam och tänka i lugn och ro men efter ett tag kretsar tankarna kring att jag inte har någon att dela mina tankar och intressen med. Jag har en personlighet som inte tillåter stora doser av umgänge, min tid är dyrbar för mig och jag behöver mina små doser av ensamhet för att orka. Men det gör också att det blir en stor ansträngning varje gång jag vill sträcka mig ut och leva lite mer extrovert, det är så ovant att något som kan verka så enkelt lätt växer och blir ett Mount Everest av ångest och oro.

Så jag tänker att om jag får höra hur andra gör och tänker och fungerar så blir de här intervjuerna som ett sätt att förbereda mig, att ta små steg och språng från avsatts till avsatts. Det blir som iscensatta meningsfulla samtal, en övning som jag hoppas gör att jag nästa gång inte står inför ett Mount Everest, utan kanske mer ett Kebnekaise, eller en dag ett Kinnekulle.

För även om jag är höjdrädd så vet jag att utsikten från toppen är fantastisk och värd att möta rädslan för. Och att stå på toppen tillsammans med någon annan, efter att ha klättrat tillsammans, det är kan nog vara en nyckel till välmående. För kanske är det så att lyckan blir mer verklig när vi delar den med andra.

Har du några tankar eller erfarenheter om ensamhet som du vill dela med dig av? Hör gärna av dig, jag vill fortsätta med min intervjuserie och är uppriktigt intresserad av att höra din åsikt.
kontakt@smadoserensamhet.com

 

Oförskämt långsamt

Jag har börjat gå långsamt. Så där irriterande långsamt som oförskämda människor gör, de som inte verkar förstå att man har bråttom och som tvingar en att sakta in stegen och till slut är man så provocerad att det bubblar i halsen. Som att man helst vill skrika högt rakt in i ryggen på personen framför när man inte snabbt nog kan tränga sig förbi. De går omkring där med händerna på ryggen eller svänger med någon påse och verkar tro att de har all tid i världen. Hur oförskämt är inte det.

Bara gå och ta det lugnt så där rakt upp och ner.

Kanske har de något jag inte har. Kanske har de hittat den där gott-om-tid-glädjen som Bodil Jönsson skriver om medan jag har varit fast i ont-om-tid-fasan där jag förvandlats till ett tjurigt stressmonster.

Mitt förhållande med tiden har inte varit speciellt harmoniskt det senaste året. Jag har varit krävande och tiden snål, om du frågar mig. Frågar du tiden skulle den kanske svara att den är allt jag har och att jag ska sluta gnälla, att tid är allt jag har och att allt som finns är nu. Det låter som ett trevligt meditationsmantra, jag ska spara det till den där dagen när jag äntligen kan sätta mig ner utan anledning.

Oftare än sällan oroar jag mig för att jag inte har tillräckligt med tid, att den när som helst kan ta slut. Som om det finns ett timglas för mig någonstans på en dammig hylla och att någon är där och lutar och skakar lite på glaset så att sanden ska rinna lite snabbare.

Det stressar mig, att tiden går, att bli äldre stressar mig. Tanken på att jag inte ska hinna göra allt jag vill. Men eftersom det inte går att veta hur mycket eller lite tid jag nu kan ha kvar så kan det ju tyckas vara lite onödigt att gå runt och vara så fixerad vid den.

Jag behöver hitta den där gott-om-tid-glädjen jag med. Jag kan lika gärna tro att jag har all tid i världen, så där som människor som går långsamt kanske tror, som tvärt om. Genom att låta saker få ta tid och genom att göra mindre, så kanske jag kan uppleva min tid som lite långsammare.

Mitt tankesätt har tidigare varit tvärtom, att jag ska hinna med, få ut så mycket som möjligt av tiden. Jag är en mästare på att planera; långa listor, scheman, Excelark, bocka av och stryka, det var hela mitt liv tidigare. Men så var jag till slut också helt slut och kände mig otroligt jagad, eller om det var jag som jagade tiden, den räckte hur som helst inte.

Listor, mål och mening i ett annat liv.

Jag har funderat över om man, som Bodil skriver om, har en slags grundrytm som människa, en takt som passar en bättre. Kanske kan en likna vår rytm i livet vid den där balansen som är så viktig, kanske var det min rytm jag tappade, livet har gått för fort för länge, jag behövde dra ner på takten. Hitta den igen. Jag tror den är viktigt. Den och ostörd tid för att kunna tänka nya tankar, långa tankar. Att inte ha så bråttom och att inte bli avbruten hela tiden.

Jag har svårt för just det där, att jämt och ständigt bli avbruten, inget kan få mig så irriterad så snabbt som när någon avbryter mig när jag läser eller skriver, när det händer väldigt mycket på insidan, där jag lever en stor del av mitt liv. Ibland undrar jag om jag alls passar in i det snabba digitala samhället, i förväntningssamhället. Ibland undrar jag om jag passar att vara bland folk överhuvudtaget.

Det är så mycket som ligger i bakgrunden och stör, vår uppmärksamhet lockas än hit, än dit, alla val och ställningstaganden man måste göra dagligen. Jag undrar hur den här ständiga jakten på tid, mängden information och beslut vi ställs inför, hur det påverkar oss egentligen.

Det är nu eller genast som gäller, helst igår. En är aldrig bättre än sin nästa grej. Förväntningarna styr världen, allt verkar handla om att skapa förväntning och intresse. Att sälja sin idé, sig själv, sin idé om vem man är. Och en måste vara på topp, skilja sig från alla andra. Hur ska man orka leva upp till de där förväntningarna sen undrar jag? Jag tror Bodil har rätt i att det saknas respekt för att saker och ting måste få ta tid.

Jag behöver hitta tillbaka till min takt, min inre rytm, den som borde leda istället för den yttre tid-är-pengar-och-det-måste-vara-klart-igår-och-alla-måsten-rytmen. Jag behöver prioritera efter att jag vill ha gott om tid, så att min tid räcker, till mig och till de som behöver mig. Gör jag den prioriteringen borde det rimligen också bli så och tänkt så mycket det finns att se fram emot då, så skönt att slippa stressen.

Jag vill koppla bort mer, koppla ner oftare, lägga undan telefonen, dra ur kontakten, sätta ner fötterna i gräset, sticka fingrarna i jorden. Lätt att tänka, svårare att göra.

På-landet-gott-om-tid. Naturen och gamla träfasader.

Men att gå provocerande långsamt och svänga med påsar känns som en bra början. Att röra på mig i den takt som känns bäst för mig, just nu. Att säga nej tack, utan att få dåligt samvete, att begränsa valen. Att uppleva tiden i kroppen och att lyssna på vad kroppen försöker säga mig. Steg ett.

För några veckor sedan fick jag följa med en kompis på en Håkan Hellström konsert. Jag är inget stort fan men det var en bra spelning. Framför allt upptäckte jag en ny låt som jag lyssnat den del på sedan dess och kanske är det som Håkan sjunger,

”För jag tror

När vi går genom tiden

Att allt det bästa inte hänt än

Säg det igen

Ljug för mig”

Det är en fin tanke att hålla fast vid, även om det skulle visa sig vara lögn. Att det bästa inte hänt än, tiden är inte på väg att ta slut. Än finns det tid för förändring.

Att sätta fingret på det – del två

Att bli mobbad gör något ont med en. Den fräter upp ett hål i ens inre och lämnar kvar ett frö av oro, det slår rot och växer till en ovårdad snårig buske; min är en rysk Kornell som över tid brett ut sina mörka rötter där längst in i skuggorna, alltid redo att skjuta upp nya skott. Hur mycket jag än försöker rensa och hålla efter blir jag aldrig riktigt kvitt den.

Inifrån det där snåriga oroliga hörs ekon av röster, spöken som säger att jag är värdelös, en tönt ingen vill ha. Till mitt försvar kommer tankar och beteenden för att ta tillbaka kontrollen. Ingen ska kunna säga så till mig igen. Jag ska lyckas. Jag har lyckats. Jag är lyckad.

Jag har lagt mycket energi på att prestera för att känna mig värdefull och viktig. Men att försöka motbevisa människor som inte längre finns (mer än i tröttna vuxna urblekta kopior av sina tonår, då de var kungar och drottningar i korridorer de inte längre har tillträde till) verkar inte det riktigt onödigt? Att fortfarande låta sig luras, tro att en inte duger, tro att en måste bli bättre, låter inte det orimligt, egentligen?

Det är bakgrunden, som jag skrev om sist. Vad allt det här till slut resulterade i är vad som följer här näst.

Del två – att ge sig själv en ärlig chans.

Sedan jag blev sjukskriven har jag funderat mycket över orsaken till att jag mår dåligt. Depression var till en början ett för abstrakt uttryck. Jag vill helst ge något skulden. Utmattningssyndrom tillät en mer pragmatisk hållning då det ofta uppstår av en specifik situation, vilket kan betyda att det finns en medbrottsling, något att skylla på.

Jag vill skylla på mitt jobb. Det är väl där människor bränner ut sig, på sitt arbete. För mycket oläst i inkorgen, glåmiga grå ansikten i ljuset av laptopen vid midnatt; för lite sömn, oförstående chefer och tävlingsinriktade kollegor, sådana saker.

Men sanningen är att jag har en bra arbetsplats och en förstående chef. Mycket stress ibland och ingen arbetsplats är perfekt, men jobbet är bara en av många faktorer.

Mammarollen är en annan sak. Jag ville gärna säga att allt började när jag blev förälder. Att ansvaret för ett nytt liv berövade mig på en för stor del av mig själv och min tid.

Och även om det är en faktor som förändrar allt vill jag inte göra det till en bov i mitt livsdrama. Jag älskar att vara min sons mamma, livet som förälder är däremot långt ifrån enkelt. Men att skylla allt på det, eller på jobbet, det vore den enkla, lata vägen. Det vore ett gammalt välbeprövat beteende, att skylla ifrån mig, fly istället för att våga möta mig själv och mina känslor.

Efter mitt senaste samtal med min psykolog insåg jag att även utmattningssyndrom är en korrekt diagnos så är det inte hela bilden. Jag mår fortfarande dåligt långt efter att jag lämnat jobbet och trots att jag och min man hittat en mycket bättre balans i familjelivet. Jag förväntade mig att må bra nu men ångesten har stannat kvar. Det finns inte en enda specifik situation som gjort att jag är deprimerad, det finns inget att ge skulden. Jag börjar förstå att jag levt med depression och ångest större delen av mitt liv.

Sedan tidigare har jag varit van vid att driva på mig själv. Jag ville ses som någon stark, pigg och glad. Där för alla, någon som fixade allt med framgång. Att må dåligt och vara deprimerad passade inte in i min självbild. Trots att det är vad jag varit, trots att jag känt mig ensam och isolerad, trött och otillräcklig.

Det är svårt att sammanfatta och ge ord åt hur mitt liv såg ut tidigare utan att bli långrandig här och jag är rädd för att tråka ut dig. Jag kommer på mig själv med att skriva av fel anledning. Det bli lätt till långa listor över allt jag gjort; se här, så tufft jag hade det, stackars mig. Jag vill att någon ska se och känna medlidande, tycka lite synd om mig. Jag är rädd att glömmas bort, att allt som fick mig att hamna här inte var värt något.

Men jag vill inte skriva för att få dig att tycka synd om mig, det är inte speciellt synd om mig, jag tycker mig inte ha så stor rätt att klaga över min tillvaro. Jag påminner mig istället om att jag skriver för att läka och för att jag tror stenhårt på att det behövs mer ljus på vårt mörker och då är det inte självömkan utan ärlighet som behövs.

Otillräckligheten och stressen har varit så starkt närvarande att jag började bli lite suddig i kanterna, oron blev starkare, nya skott sköt upp genom hjärtat. Jag hade inte kontroll över mitt liv, det kontrollerade mig; jag hade aldrig tillräckligt med tid, det fanns inga sovmorgnar, ingen vila, ingen återhämtning och framför allt hade jag ingen möjlighet att göra någonting för mig själv under väldigt lång tid.

Jag började längta efter att få bryta ihop men jag hittade inte ens utrymme för att sätta mig ner och gråta. Det var alltid någon där som ville ha min uppmärksamhet. Jag upplevde det som om jag endast existerade för andras skull.

Det kom ingen dag då jag plötsligt inte kunde ta mig upp ur sängen, ingen stor krasch, jag gick bara sakta sönder, nöttes ner och blev svag. Jag tappade fotfästet mellan offerter, möten, hämtningar, tvätt, kladdig banan i soffan, och mitt dåliga samvete över småätandet av godis och kakor, utebliven träning och sex jag inte orkade ha. Jag tappade all min motivation, glädje och det där drivet som bott i mig packade sina väskor skickade in sin adressändring.

I mars i år mådde jag så dåligt att jag sökte hjälp och när jag väl fick träffa en läkare kom all gråt på en gång, hon sjukskrev mig på fläcken.

Att jag slog numret till vårdcentralen den dagen berodde allra mest på att jag kände mig som en urusel mamma. Mitt barn är antagligen det bästa och mest hälsosamma som hänt mig. Hans existens har tvingat mig att inse sanningar om mig själv. Föräldraskapet har tvingat mig att inse mina begränsningar. Min son förtjänar inget annat än att jag tar ansvar, jag vill inte att mina ofruktbara överlevnadsstrategier ska gå ut över honom.

Det finns ingen att skylla på. Det finns omständigheter som inte varit till min fördel och jag har ett och annat att säga om vad vårat framgångsfixerade samhälle gör med oss men det är ändå mitt ansvar att våga möta mig själv, se att jag mår dåligt och förstå vad jag behöver för att må bra.


Om Rysk Kornell

Korneller är vackra buskar om en tar hand om den. De är tåliga och unika med sina röda grenar. De kommer nästan som mest till sin rätt på vintern, rött mot vitt och grått. En måste dock beskära dem regelbundet för att de inte ska förvandlas till stora skatbon. Hos mina föräldrar växte en sådan buske jämte körsbärsträdet, i trädgården på baksidan.

Med tiden har den där Kornellen fått växa fritt (jag antar jag ärvt motsatsen till gröna fingrar från båda mina föräldrar) och den åt upp både körsbärsträdet och halva gräsmattan. Jag har retat mig så på den där stora busken som växt sig större och snårigare, kvävt allt i sin väg. Jag irriterade mig på att ingen verkade intresserad av att ingripa.

Vid ett besök i våras tog jag pappas sekatör och började klippa. Jag tog till häcksaxen, sen sågen. Jag slet i rötter, hackade med spaden. Nu är den nästintill borta, den blev till en ståtlig första maj-brasa. Det var ett tillfredsställande arbete.

Jag mot Kornellen i slaget om trädgården.

Jag sparade en liten del av busken. Jag ville inte utrota den helt då den var en del av min barndoms trädgård och jag blev väl nostalgisk.

Jag tänker att om en bara tar hand om det snåriga, släpper in lite ljus och lyfter undan de mörka rötterna så finns det plats för nytt liv, tåligt och unikt. Värt att älska för vad det är.

Det handlar om att ge mig själv rätt förutsättningar; att ge mig själv en ärlig chans.

 

Livrädd för att leva. Dödsrädd för att dö.

Är du rädd för att dö? Japp, här kommer jag med en jobbig fråga, så här mitt i sommaren och semestern, mitt i rosévin och nyplockade jordgubbar och påstår att vi behöver uppmärksamma vår ångest mer.

För det är jag, rädd alltså. Dödsrädd kunde inte beskriva ångesten bättre. Dags för första Kent-referensen. Tack Jocke Berg, för alla dina texter. Jag vet att du läser min blogg i smyg, du har väl mycket tid över nu, efter Kent. Ironi är svårt i text.

Det är också svårt med ångest. Förutom att överhuvudtaget prata om den, är det svåra att den inte är som allra värst när jag mår dåligt. Ofta upplever jag den som mycket värre när jag mår som allra bäst. Ju lyckligare jag känner mig, desto starkare ångest.

Ibland tar den fullkomligt över och lämnar mig bedrövad, berövad, ensam med känslan av att något viktigt just gick förlorat, den tillåter mig inte att njuta fullt ut av det som bara borde få vara bra och fint. Det är svårt att tro att någon ens kan förstå att de lyckliga stunderna kan vara de svåraste. Det är det svåra med ångest.

Jag minns tydligt dagen då jag insåg att jag en dag ska dö. Jag måste ha varit runt sju eller åtta år. Jag var på väg till skolan. Det duggade ute, jag hade gula regnbyxor och stövlar och jag minns att jag gick längs grusvägen som leder till den asfalterade landsvägen och vår brevlåda, där jag varje morgon väntade på skolbussen.

Jag hade precis passerat vår röda ladugård när jag tittade ned i en regnpöl och tänkte, ”En dag ska jag dö, då kommer jag inte finnas längre, inget av mig kommer finnas kvar.” Sedan försökte jag få detta outhärdliga faktum att sjunka in, jag upprepade det tillräckligt många gånger tills hjärnan slog bakut och jag blev livrädd och drabbades av panik. Jag har inget minne av att jag någonsin berättade om den upplevelsen för någon. Så liten och så ensam med mina tankar redan då.

Sedan dess har jag levt med dödsångest, ibland mer, ibland mindre, alltid har jag hållit den för mig själv. Det är framför allt en händelse som gjort att den på senare tid har nått helt nya proportioner. För lite mer än tre år sedan blev jag mamma och mitt liv fylldes med kärlek. Och ångesten sköt i taket.

Efter min förlossning hade jag ett par tuffa dagar, min hud matchade de vita lakanen i sängen och jag ville bara gå hem och sova. Där satt jag med blodbrist och minnesluckor och helt plötsligt hade jag också ett litet barn i famnen, vårt barn, vårt ansvar, jag nickade och lovade att kontakta vården om något kändes jobbigt. Jag minns att jag tänkte att det inte spelade någon roll, jag var inte viktigast. Så länge han mådde bra var allt bra.

Så vi åkte hem och det fortsatte vara lika svårt att prata om ångest, speciellt under en tid som förväntas vara den lyckligaste i ens liv. Just därför blir det ännu svårare, kan någon förstå?

Sedan min son föddes har jag i stort sett tänkt på döden varje dag. När han var alldeles nyfödd låg jag jämte honom i sängen, med en hjärna friterad i hormoner, berövad på alla möjligheter till någon vettig form av återhämtning.

Dels kunde jag inte slita blicken från hans lilla miniatyrbröstkorg, jag iakttog maniskt varje andetag han tog, rädd för att om jag tittade bort ens en sekund skulle han sluta andas. Dels kunde jag bara tänka på en sak, ”En dag kommer vi aldrig mer att ses. En dag kommer jag aldrig mer få röra vid dig. Vi kommer oundvikligen att skiljas åt. Jag kommer förlora dig.” Hur kan man älska någon så mycket att det skrämmer livet ur en? Hur kan en så intensiv lycka förvandlas till vemod och ångest?

Vad vore jag, utan dina andetag.

Jag kan inte ens tänka den sortens tankar utan att drabbas av en paralyserande panik, en skräck som borrar in sina klorna rakt i själen. Ångesten tog allt vad babylycka heter och lämnade mig ensam kvar med rädslorna. Rädd för att jag ska dö, att han ska dö, att hans pappa ska dö. Inte att något skall hända oss (eller jo, det också), men inte att en händelse eller sjukdom skall döda någon utav oss utan ”bara” det faktum att vi som människor är dömda till döden från den dag vi föds. Jag står inte ut med döden.

Det är svårt att beskriva med ord. Känslan av panik, känslan av maktlöshet, meningslösheten. Det är fysiskt. Det börjar i halsen, fortsätter till lungorna, det går inte riktigt att andas, luften försvinner och sedan är det som att allt svartnar och jag faller inåt, ner i ett djupt svart inre hål. Är det det som kallas panikångest?

Missförstå mig inte. Jag älskar mitt liv. Jag har så mycket jag är tacksam för. Jag älskar att leva. Jag är för det mesta glad, på utsidan ser jag säkert oftast ut att må bra. Ångest syns sällan på ytan. Nu går jag i terapi och jag hoppas att det kommer hjälpa.

Jag vill skriva om min dödsångest därför att jag har lyckats att inte, eller snarare misslyckats med att, prata om det i ungefär trettio år. Att prata om saker hjälper ofta, ändå är det så svårt, så skriva är mitt prata.

Jag känner mig framför allt ensam med det här. Jag har tänkt att jag får väl bita ihop. Sällan (aldrig) har jag känt mig bekväm med att ange ångest som en anledning till att jag tackat nej till saker, undvikit specifika situationer. Sällan har jag kunnat förmå mig att uttrycka att jag mår dåligt då jag förväntas må bra. Jag tycker överhuvudtaget inte om att prata om det eftersom det känns så obehagligt. Det blir ett slags moment tjugotvå.

Nu inser jag att det är vanligt, att många omkring mig mår dåligt, men ändå verkar det gå lång tid för många, som för mig, innan de väljer att söka hjälp. Är det för att det är så svårt att prata om, eller för att det ställs orimligt höga krav och vi tror att vi måste må bra jämt för att vara lyckade, lyckliga? Varför är ångest så svårt?

Mörkar vi vår ångest och psykiska lidande för att göra det enklare för andra att tycka om oss? Är vi inte lika lätta att älska om vi har ångest? Är jag inte lika mycket värd i samhället om jag mår dåligt? Är jag en sämre mamma?

Jag ställer mig de där frågorna ganska ofta men jag vet inte om jag har något bra svar, men kanske ligger det något i allt det här? Lever vi med outtalade krav om att vi alltid ska må bra? När knuffade det perfekta lyckliga livet ut allt annat genom dörren? Eller är jag bara ensam? Kanske är alla andra där ute i världen lyckliga och mår bra, det är bara jag som är feg? Ångest över ångest.

Jag undrar om andra som upplever stark ångest också känner sig isolerade och ensamma? Jag önskar i vilket fall att en inte ska behöva skämmas över hur en mår eller hur man har det ställt i hjärnan men hur vi ska ta oss dit har jag inget bra svar på.

Jag tror bara att det behövs utrymme för mer än bara ett tillstånd. Livet är mer än outfits, rosé, motljus och flat lays. Men det är väl ändå de flesta medvetna om, vi mår alla dåligt ibland. Så lite mer utrymme och öppenhet för alla våra sidor skadar nog inte, lite mer öppenhet människor i mellan, även om det är svårt. Lite mer gemenskap. Eller vad tror du?

För att återigen citera Kent, ”För älskling vi ska alla en gång dö”.

 

En parentes. I samband med detta inlägg vill jag passa på att tipsa om min favoritpod Psyket. Jag lyssnade på ett avsnitt för ett tag sedan där artisten Maja Gödicke medverkade. Hon pratade en del om att bli förälder och om ett projekt hon kallar för mammamörkret, som jag tror kommer komma under året (2017).

Det känns som ett välbehövligt projekt. Du kan lyssna på Psyket här och läsa en intervju med Maja här. Jag ser fram emot att se vad det blir av det och passar på att säga hej Maja! Jag bidrar gärna med min historia. Hon läser säkert också min blogg i smyg. Jag har många smygläsare.