Nya oskrivna blad väntar – Gott nytt Bullet Journal år

Den första dagen på ett nytt år, en dag precis som vilken annan egentligen; morgonen har varit precis lika Göteborgskt regngrå och våt som vanligt. Inget har förändrats, jorden har bara sakta snurrat ännu ett varv runt sin axel, ser sig aldrig om, fortsätter varken framåt eller bakåt, bara runt, runt.

Det är i våra kalendrar tiden bryts ner till år, månader, dagar, timmar, minuter och sekunder. De fylls med nya planer, nya mål, förväntningar och ambitioner, löften om förbättring. Nya oskrivna blad väntar på oss från och med idag. I år är året…

2018 – Nytt år, ny Bullet Journal.

Min nyårstradition sedan några år tillbak är att start en ny Bullet Journal för det nya året. Så efter att min son somnat i soffan igår hällde jag upp ett glas bubbel och plockade fram mina kära anteckningsböcker.

Bullet Journal är ett analogt system skapat av Ryder Carroll. På bulletjournal.com kan du läsa mer, allt du behöver är en anteckningsbok och en penna. Jag använder mig av Leuchtturm 1917 a5 böcker med prickade sidor, men vad som helst funkar, huvudsaken är att det passar dig.

Det jag gillar med systemet är dess flexibilitet, effektivitet och att det låter mig vara kreativ med mina tankar och framför allt med min tid, tillskillnad från traditionella kalendrar som redan har rutat in mitt liv i förväg; jag förstår inte designen i de förtryckta agendorna: att varje dag skulle behöva lika stort utrymme. En del dagar kan ta upp flera sidor, en del dagar en rad, sådant är livet.

Jag har varit ett planeringsfreak utan dess like tidigare och min första BuJo från 2015 är full av listor, att göra, mål att nå, full kontroll på varje minut. I år kommer jag fokusera på att få igång nya och hållbara rutiner, vara snällare mot mig själv och att inte bryta ner min tid i för små delar. Jag kommer frångå originalidén och kombinera min BuJo med min vardagsbok för att ha allt viktigt samlat på ett ställe. Planering, tankar, idéer, inspiration och kreativitet.

Min son insisterade på att hans nalle skulle vara med på kort.

Jag börjar alltid med ett calendex, en kombination av kalender och index. Var jag än gör en anteckning om en framtida händelse så för jag in sidnumret där anteckningen finns som en referens. På så sätt har jag alltid en överblick över hela året, det gör det lätt att se när en vecka börjar bli fulltecknad. Jag måste inte se exakt vad som händer, bara att jag har saker att göra, vilket gör det enkelt att tacka nej eller styra om när det ser för fullt ut.

Ett visuellt verktyg för att förebygga att det uppstår intensiva perioder där jag riskerar att förlora för mycket energi och falla tillbaka i gamla stressiga vanor.

Calendex – referensverktyg för kommande aktiviteter.

Varje månad har en kolumn som är indelad i veckor, längst ut till höger löper datumen lodrät från 1-31. (Det här är en idé jag hittade på nätet, det finns mängder av människor som vidareutvecklat och lagt till saker, bara att googla eller söka på Instagram för inspiration.)

Future log för kommande händelser

Nästa uppslag visar min future log. Här för jag in händelser under den månad där de hör hemma: födelsedagar, konserter, bokmässan i september, vår bröllopsdag i juni. Allt som händer under året som jag inte vill glömma att planera för. Bokrean i februari, Säkert!s spelning på Liseberg i sommar.

Monthly log för den aktuella månaden

Den sista dagen varje månad gör jag en ny log för den kommande, en monthly log. Jag går igenom min calendex och min future log och för in allt som händer på respektive dag samt skriver in saker under månaden som dyker upp. Sidan jämte använder jag till att göra generella anteckningar som har med månaden att göra.

Nästa steg i systemet är att varje dag göra en log för den dagen med en lista i punkt form (därav namnet Bullet Journal), en slags att-göra-lista. Men för i år kommer jag hålla mig till att att göra en lista för varje vecka. Jag har väldigt svårt att ha för många saker som känns som måsten just nu och jag känner mig mer bekväm med att inte bryta ner min tid till mer än veckor, och dagar när det behövs.

Varje söndag planerar jag nästa vecka och mellan veckorna fyller jag sidorna med små att-göra-listor, idéer, tankar, saker jag läser eller hör, listor över filmer att se, böcker att läsa, saker att kolla upp när jag har tid. Allra först i boken har jag ett antal index-sidor där jag för in sidnummer och rubrik för sidan, på sätt kan jag också hitta information snabbt och smidigt.

Jag älskar det här systemet. För planering, för kreativiteten men allra mest för att det ger mig en rofylld stund med en kopp te, eller ett glass bubbel, där jag får sätta penna till papper. Det är något med anteckningsböcker och riktigt bra tuschpennor som en laptop aldrig kommer kunna slå, hur tunn och snabb den än är.

Analoga system för ett kreativare liv.

2018, tvåhundrafemtio blanka sidor mellan svarta pärmar. Jorden kommer fortsätta snurra, allting går runt och kommer igen. Idag påminner jag mig själv om att tiden inte går fortare, den rasar inte framåt mot slutet, tiden går i cirklar och det finns gott om den. 2018 tar jag mig tid, till allt jag tycker om, de jag tycker om. Till det som känns viktigt. Och roligt.

Jag har inga nyårslöften, bara något som kan ses mer som ett mantra, vars form jag lånat från den där slitna frasen med ursprung från England under andra världskrigets bombräder: Ta det lugnt och fortsätt skriv.

God fortsättning.

Status quo med hopp om förändring

I våras lade jag mig själv på is, jag gick in i något som bäst kan beskrivas som ett vakuum, ett uttryckslöst tomrum. Det var allt som fanns kvar när jag inte längre kunde prestera, när jag inte längre orkade eller fick göra någonting. Mina strategier mot ångesten, taktikerna för att hantera livet, hade fungerat tills de inte gjorde det längre.

Allt jag ville då, när utmattningen var som värst, var att bli mig själv igen; det var min innersta, mest desperata önskan som jag klängde mig fast vid som en nyfödd blind kattunge. Tills jag insåg att jag omöjligen skulle kunna gå tillbaka till den jag varit. Mitt beteende hade inte varit bra för mig själv och det har också varit den största sorgen: att jag under så lång tid har behandlat mig själv så illa, krigat med mig själv, inte bara i år, 2017, utan i hela mitt vuxna liv.

Du måste bli: smalare, roligare, klokare, sexigare, piggare. Var positiv!

 

Jag nådde en gräns, lade tillslut ner mina vapen och sedan dess har förhandlingar pågått, jag har försökt sluta fred med mig själv ett bra tag nu men har istället hamnat i något slags känslomässigt status quo. Sorgen har dröjt sig kvar, tillsammans med obegriplig saknad och obefogade rädslor och jag kommer inte riktigt vidare hur mycket jag än vill. Jag orkar inte.

Så nu står jag här: en prestationsprinsessa utan mitt fantastiska imperium av bedrifter att spegla mig i, med en fot i de rykande ruinerna av mina kravfyllda målsättningar medan den andra försöker hitta nytt fäste på stadigare mark. Rädd för den jag var, rädd för att bli någon annan.

En bekräftelsejunkie med svår abstinens, skamsen över hur mycket jag vill att någon ska se mig och tycka att jag är bra, ösa lite beröm över mig. Jag har fortfarande svårt att tro att jag är värd det om jag inte gör något, preseterar. Ett litet hjärta bara, gilla mig, snälla. Det är så lätt att falla tillbaka i gamla vanor.

Jag har vacklat på gränsen till höga ambitioner och sagt ja mer än nej i decembermörkret och julhetsen. Tänkt mer på bekräftelse än på lust, mer utåt än inåt, kännt stressen flåsa mig i nacken. Jag har letat efter något hos mig själv att känna igen, något som kan bryta mitt tillstånd, famåt eller bakåt, skit samma, bara en rörelse åt något håll, energi. Men den endan energi min kropp drivs av just nu är för stora mängder socker.

Status självkänsla december tjugosjutton: inte så hög. Fredsförhandlingarna: havererade.

Jag vill så mycket men orkar så lite. I sviterna efter en utmattning finns inga stora marginaler att röra sig med. Jag saknar mitt driv, jag saknar mitt engagemang, jag saknar perfektionisten. Jag sörjer mitt liv som det var samtidigt som jag är glad att det är över, att jag mår bättre.

En innre känslomässig förvirring har regerat allt för länge, nu när vapnen har lagts ner vill jag inget hellre än att borsta bort dammet, torka svetten ur pannan, tårarna från kinden och verkligen gå vidare. Återuppfinna mig själv, innifrån och ut. Fylla alla tomrum med något nytt.

Så, om 2017 var året då allt föll samman får 2018 bli året då bitarna lägger sig på plats igen, året då det finns hopp om en förändring, då gammalt får vara förlåtet och glömt, året då jag tar mig själv under armen och hittar en väg framåt genom orden.

För när det inte har funnits något annat än tomrum har det ändå alltid funnits ord och tankar. Meningar har formulerats och sorger lösts upp, hårda knutar som retts ut till stycken och paragrafer. Och hade det inte varit för det här årets prövningar kanske jag aldrig hade börjat skriva mina texter överhuvudtaget.

Jag tror så starkt på kraften i att berätta; att vi kan formulera oss för att få andra att förstå, att berättelser för oss samman. Och om jag berättar för dig och vi kan mötas i att dela våra erfarenheter, bli lite starkare tillsammans, genom förståelse och ödmjukhet, då kan världen kanske långsamt ändå bli lite bättre och människor lite helare. Jag vill fortsätta bli lite helare, fortsätta berätta och leta efter de förlösande formuleringarna, så att jag äntligen kan vara mig själv.