Tio år senare – det går inte att komma närmare

Lästid 5-8 minuter

Tidigt en morgon skjutsar min kompis Anna mig till Landvetter flygplats i vintermörkret, det har precis blivit 2008 och vi är i stort sett ensamma på vägen ut från Göteborg. Tidigare under vintern har jag panikslaget konstaterat att jag råkat slänga mitt pass i pappersåtervinningen precis innan min inbokade tid på amerikanska ambassaden, men jag lyckas ändå få ett nytt pass, med visumet i, bara en vecka innan min resa startar.

Så många saker kunde ha gått helt annorlunda och jag har ofta tänkt på hur det ibland är med väldigt små marginaler vi skapat en framtid, hur en smått tokig idé, ett spontant infall, lett till saker som vi aldrig kunnat föreställa oss.

Min vän kramar mig hej då, jag tar min omoderna blå resväska utan hjul och går mot säkerhetskontrollen. Jag lämnar Sverige för att segla på de sju haven, utan att egentligen ha en aning om vad jag gett mig in på, och någon gång på eftermiddagen amerikansk tid landar jag i Miami för att ansluta mig till de människor jag ska arbeta och umgås med de närmsta sex månaderna. Vi är fotografer, skeppsfotografer. Alla utom jag har jobbat på kryssningsfartyg i flera år.

Crystal Serenity i Los Angeles. Januari 2008

Crystal Cruises hade då två sexstjärniga fartyg: Crystal Serenity och lillasyster Crystal Symphony. Vi är två team, ett för varje fartyg, och vi som ska sköta ruljangsen på det mindre får först två veckors träning som gäster ombord på det större. Vi reser från Miami till Los Angeles via Panamakanalen och Mexiko för att sedan flyga tillbaka till Miami. Jag ska hinna besöka över tjugo länder och fem världsdelar innan jag är hemma igen, ändå är det inte det som kommer bli det största äventyret.

Jag går ombord på Symphony den tjugoförsta januari och samtidigt som jag installerar mig i den övre delen av våningssängen i min hytt på däck fyra så gör en tjugonioårig servitör från Brasilien samma sak två trappor ner på däck tre. Vad jag inte vet då och aldrig kunnat föreställa mig ens i min vildaste fantasi – och jag kan fantisera ihop ganska mycket – är att jag tio år senare ska sitta i vår lägenhet, i vår dubbelsäng och skriva en text om hur jag träffade min man och pappan till mitt barn.

Efteråt har vi båda konstaterat att vi upplevde precis samma sak när vi träffades, båda lika förbluffade och förvirrade. Hur kan den här personen som kommer från ett annat land, en annan kultur, från vad som känns som andra sidan jorden, vara så lik mig. På en del sätt var vi på pricken lika, i våra erfarenheter av livet, av våra familjer, i våra personligheter, som tvillingsjälar. På andra sätt smärtsamt olika. Vi brottades med våra fördomar, temperament och känslor varje dag.

Mexiko 2008

Tiden ombord Crystal Symphony var omtumlande. En förskräcklig chef, krävande gäster och långa arbetspass blandades upp med fantastiska platser och upplevelser. Vi spelade fotboll i Mexiko, blev osams på Aruba, jag blev svartsjuk i Thailand, i Hong Kong bestämde vi oss för att flytta till London tillsammans. Vi drack vin i Bordeaux, åt pizza på Sicilien och till sist middag i Köpenhamn för att fira min tjugosjunde födelsedag i slutet av juni.

I Köpenhamn avslutade jag också mitt första kontrakt och Anna skulle komma för att hämta hem mig igen. Jag gav upp livet till havs, det var inte för mig att vara omgiven av andra människor dygnet runt på en begränsad yta och hela tiden behöva tänka på vad jag sa, hur jag sa det och till vem.

Han fattade ett annat beslut, det att stanna kvar ombord. Vi tog ett tårfyllt adjö och lovade att försöka hålla ihop. Distansförhållanden är aldrig enkla, det är ännu lite svårare när den man saknar och längtar efter befinner sig på ett fartyg som rör sig mellan tidszoner och har begränsad tillgång till internetuppkoppling.

Han sitter där i trappan i fören när han ringer mig från Miami så att jag kan se honom på min dator via Crystal Cruises hemsida.

Han hälsade på mig två somrar i rad, vi ringde, skypade och chattade alla tider på dygnet, vi försökte på alla sätt och vis. Vi gjorde ett seriöst försök att flytta till San Diego ihop men finanskrisen satte käppar i våra hjul och efter femton månader gick det inte längre.

Ingen av oss orkade mer, jag tror att vi båda var arga och bittra över att den andre inte var beredd att göra de uppoffringar som behövdes för att vi skulle kunna vara tillsammans. Vi ville åt olika håll. Jag kom in på en skola i Göteborg, han återvände till Crystal Cruises och så var det med det. Han träffade en Italienska och jag bestämde mig för att få ordning på mitt liv utan kringflackandet och omöjliga förhållanden. Jag slängde alla souvenirer från vårt liv till sjöss.

Tiden gick vidare.

Min man har berättat för mig att dagen då han insåg hur mycket han saknade mig var en sommardag i Oslo 2010. Han var där med fartyget och passade på att hälsa på en kompis som lämnat livet ombord. När hans vän hämtade honom med bil och körde ut på en större led såg han vägskyltarna som talade om att det var ungefär 300 kilometer till Göteborg, det var det närmaste vi varit varandra på över ett år.

Han kom på sig själv med att titta efter mig när han några dagar senare var i Stockholm och han återupprättade den brutna kontakten mellan oss. Han hörde av sig med ett datum. En dag och tid för när han skulle vänta på mig vid Rådhuspladsen i Köpenhamn, ett meddelande om att vi borde träffas, att han älskade mig. Möt mig där, jag väntar på dig. När man har haft hela världen i mellan sig krymper avstånden, vi hade varandra inom räckhåll.

Jag åkte inte dit.

Nästa stopp för Crystal Symphony var i Stockholm och där skulle han flyga hem till Brasilien från Arlanda. Sista chansen, om jag inte dök upp där lovade han att lämna mig i fred för alltid. Jag tvekade. Men tog mina sista pengar på kontot och bokade en flygbiljett tur och retur, jag kommer, jag lovar. Men så jag fick kalla fötter och avbokade biljetterna samma dag, ville inte hoppas på något som vi redan försökt så länge, jag orkade inte bli besviken igen.

Men jag kunde heller inte motstå kraften i möjligheten att kanske, kanske den här gången. Jag kunde inte leva och inte veta om det hade gått, hela tiden undrat om…

Vi hade två timmar på oss tills han var tvungen att gå igenom säkerhetskontrollen på Arlanda för att ge sig av, igen. Vi beställde varsin starköl och jag vet inte vem som grät mest. Vi kysste varandra och jag var fortfarande förbluffad och förvirrad, dels över hur någon kunde vara så mycket som jag och dels över hur alla tvivel kunde lösas upp av en kyss.

Han går till sin gate för att flyga till São Paulo, jag till min för att flyga tillbaka till Göteborg, och vi har ingen aning om vad vi gett oss in på.

Trädgårdsföreningen i Göteborg. oktober 2012

Idag, den sjätte februari, är det tio år sedan vi gick på vår första dejt. I sommar har vi varit gifta i två år och vår son fyllde fyra för en vecka sedan.

Vi går fortfarande varandra på nerverna i bland. Lika envisa, tjuriga och introverta. Men jag tror inte det går att komma en annan människa närmare än så här, han känner till alla mina miner och tonlägen, vet exakt vad jag menar när jag påstår något annat. Han är mitt ankare som håller mig stadigt på marken, han säger att jag är hans ballong som alltid svävar uppe i det blå och drömmer för oss båda. Allt vi har gått igenom ryms inte ens här.

Tio år. Tänk om jag inte hade fått tillbaka mitt pass med visum i tid. Tänk om jag inte sökt jobbet. Tänk om jag hamnat på Serenity istället för Symphony. Tänk om jag inte åkt till Stockholm. Livet är fullt av små tillfälligheter så tar oss med på stora äventyr och de små tillfälligheterna verkar konstigt nog alltid vara på vår sida.

Dagen före vårt bröllop 2016 kom Crystal Symphony till Göteborg, där hon inte varit sedan gud vet när och vi fick chansen att visa vår son och våra familjer stället där vi träffades. Bara en sådan sak, en liten tillfällighet i världen, en stort sammanträffande i våra liv.

Det finns ingenting jag är så säker på som att det är meningen att vi två ska leva tillsammans.

I ett skåp hemma, vår kärlek sammanfattad i några få saker. Namnskyltarna vi bar ombord, en miniatyr av Crystal Symphony och vårt bröllopsfoto.

Meu amor, querido lindo. Te amo para sempre.

Jag älskar dig högre än himlen

Nu har vi varit sjuka i omgångar sedan mitten av januari. Just som jag, i förra veckan, trodde att vi var friska och krya så bröt vattkopporna ut, lagom till hans födelsedag, och barnkalaset blir inställt i år igen. Förra året var det samma sak men då var det en ögoninflammation som satte stopp för firandet.

Det finns dock en skillnad mellan födelsedagarna 2017 och 2018. Det blir tydligt när jag står här, i år igen, med termometer i ena handen, glass i den andra, Alvedon i den tredje, gossedjur i den fjärde, surfplattan i den femte och vattenflaskan (det måste vara den med pingviner på mamma) i den sjätte.

Förra året hade jag planerat tidernas kalas i hyresgästföreningens lokal och höll på att stressa ihjäl mig. Jag gjorde allt själv: godis, kakor, mat och istället för tårta ett snötäckt isberg med ätbara pingviner gjort av glass, choklad, maränger, marshmallows och jag vet inte vad. En ängslan över att inte duga eller räcka till som manifesterade sig i laxwraps med färskost, citronfudge och små Pixiböcker i varje barns namnade godispåse. På den stora kalasdagens morgon fick jag skicka tjugo sms och be om ursäkt men kalaset är inställt på grund av smittsam sjukdom.

Ungefär sextio marshmallow pingviner blir till. De fick senare prickar av choklad till ögon och en halv röd eller orange Nonstop till näbb.

Till min egna stora glädje verkar det som att jag faktiskt har lärt mig något under det gångna året. Inget var inhandlat eller förberett, tårtan jag beställt av en av mina bästa vänner gick att förvandla från tolv bitar till fyra och jag stod till och med emot impulsen att baka en mini cheese cake att ge födelsedagsbarnet på morgonen med paketen. Han fick en glassbåt och när jag berättade om det inställda kalaset tittade han bara på mig och svarade: Men mamma, jag kan ha kalas nästa år istället. Inte så stor skada skedd som en gärna inbillar sig i förväg.

Att vara förälder är den största utmaning jag hittills stått inför och jag inser att jag kommer stå framför den för resten av livet. Jag trodde att jag var förberedd när jag blev gravid men det har tagit flera år för mig att landa i tresamheten. Att jag skriver detta med ett hjärta fullt av kärlek till mitt barn behöver kanske inte påpekas men jag gör det ändå, för jag älskar min son och att vara hans mamma men att vara förälder är ibland svårt och jag har inte alltid tyckt att jag varit så bra på det.

Det är så mycket jag inte var förberedd på. Som vad långvarig sömnbrist gör med hjärnan, hur otroligt mycket intensivare min oro och dödsångest skulle bli. Hur det skulle kännas att tappa bort mig själv och mina intressen. Depression. Och hur mycket jag än önskar att det inte var så, så är det ändå så att föräldraskapet har varit en stor del av min prestationskollaps, utmattningssyndromet jag fortfarande lever i sviterna av. Inte för att jag på något sätt har ett krävande barn, utan på grund av kraven jag satte upp på mig själv som förälder och allt ansvar jag har tagit för vår familj.

När förskolan började och den härliga föräldraledigheten var över så hade jag inte hunnit förstå att mitt liv styrdes av helt andra förutsättningar. Jag körde på i mitt högpresterare-race och det fungerade, ett tag, något år, tills det inte fungerade längre.

Det var dagen när jag smällde igen kylskåpsdörren så att glasburkarna skallrade på insidan och fann mig själv vrålandes –  ja, jag verkligen vrålade – att: ”vi har ingen djävla ost hemma” som jag fattade att något var allvarligt fel. När jag såg ner på min vettskrämda treåring som stod där med tårarna i ögonen och sin smörgås med smör i sin lilla hand, jag tror aldrig jag avskytt mig själv så mycket som i just det ögonblicket. Jag kände mig som någon overklig mörk kraft som hämtad från någon film, lite som när Gandalf tornar upp sig över Bilbo i hans hus och ser alldeles grym och farlig ut för att sedan sjunka ihop och bli gamle goa Gandalf som bara vill hjälpa till igen. Det var skrämmande för både mig och min son.

Jag ringde vårdcentralen några dagar senare och förklarade snyftandes att jag inte visste vem jag var längre och att jag nog behövde träffa en läkare. Det var första gången jag sökte hjälp för psykisk ohälsa. Jag har aldrig klarat av att göra det för min egen skull tidigare men jag vägrar låta mina problem gå ut över min relation till min son, den trygga kärleksfulla barndom han har rätt till eller vår familjs välmående.

Att bli förälder har säkerligen alltid varit en utmaning men i dag är det lätt att drunkna i råd och åsikter, måsten och borden. Ett allmänt brus av idéer om lycka och framgång som jag sögs in i och som med så mycket annat blev föräldraskapet snabbt kravfyllt, något jag var tvungen att prestera i genom att vara väldigt duktig på det. Och i de här första småbarnsåren glömde jag bort mig själv och mina egna behov.

Jag är introvert. Jag är högkänslig. Jag behöver lugn och ro, vila, tid för återhämtning, tid för mig själv och för de saker som ger mig energi och glädje. Någonstans på vägen började jag tvinga mig själv att leva mer och mer extrovert, för min sons skull trodde jag, för att vi skulle göra så mycket roligt och stimulerande. För att jag kände mig som en dålig förälder om jag drog mig undan.

Jag inbillade mig att mitt barn behövde en energisk påhittig supermamma som aldrig glömmer något och som aldrig serverar överkokt pasta med brända köttbullar. Jag har känt sådan skam över att jag ibland (ganska ofta) helst av allt ligger nedbäddad i soffan och läser böcker medan barnet får titta på en-timmas avsnitt av Thomas och hans vänner.

Tio små tår, mini-versioner av mina egna. Jag läser bok, han ser på barnprogram. Jag ber inte om mer än så här.

Föräldraskapet är en prövning men min son har lärt mig att ta det lugnt, tagga ner, leva mer i nuet och allt det där som låter som klichéer men som är så sant. Bara genom att finnas till påminner han mig om att allt han behöver har jag hela tiden inom räckhåll – det krävs inga prestationer, stora äventyr eller fantastiska kalas – bara kärlek, tålamod och tid. Han kommer överleva köttbullarna och de glömda vantarna. Och jag tänker att ibland skulle jag nog må bra av att behandla mig själv på samma sätt, ge mig själv lite mer tid, tålamod och kärlek.

Så i år är vi sjuka igen men det är inte hela världen. Vi bäddar ner oss med glass och käkar pizza, går på bio när kopporna torkat. Firar lite i efterskott, äter tårta till kvällsamt i dag. Så kan vi ha kalaset nästa år istället, eller någon annan gång, när vi orkar.

Grattis mitt älskad barn, lite i efterskott, på din födelsedag, dagen som förändrade allt. Jag älskar dig högre än himlen, djupare än havet och längre än all tid i världen.

2014

 

Den där gången när jag skrev en bok

Eller snarare,  den där gången när jag skrev i en bok; jag började min historia på första sidan i en liten svart anteckningsbok, jag hade den fysiska formen färdig, så det var bara att fylla den med ord. Smart tyckte jag.

Det var en av de där klassiska anteckningsböckerna med mjuka vaxade svarta pärmar och linjerade sidor med röd kant, den var i A7 format, sju gånger tio centimeter ungefär. Jag måste ha varit tio eller elva år, det vet jag eftersom jag minns klassrummet jag stod i när jag skulle läsa upp mitt verk inför klassen. På egen begäran, det var ingen skoluppgift, jag hade bara bestämt mig för att skriva en bok och behövde en publik.

Jag minns inte direkt hur jag uttryckte mig, hur långt jag kom, om jag ens skrev mer än några sidor, men jag minns fortfarande bilderna jag hade i huvudet som jag försökte omvandla till ord och meningar.

Det handlade om två barn, en tjej och en kille, som rörde sig genom ett färglöst strandlandskap. Det var en mulen morgon, havet var fortfarande i uppror efter en nattlig storm och de båda barnen var på jakt efter vrakdelar och annat spännande som spolats i land under gryningen. Det fanns en tydlig känsla av höst, eller vinter. Grå, frusna vasstrån och stelnad tång, stenar och snäckor, solblekt sprucket trä, rostig spik, kallt saltvatten som skummade. De hittade en en flaskpost. Jag minns att den ledde dem till en gammal övergiven fiskebod som var låst men att de tog sig in mellan några löst sittande plankor. Det var ett äventyr kantat av mysterier. Sedan slocknar minnesbilderna.

Eftersom jag var ganska liten när jag skrev detta var mitt språk säkert mycket mer begränsat och jag minns inte alls vad som hände sen, kanske skrev jag inte mer än så. Men det är mitt första tydliga minne av att försöka skriva en bok. Jag var inspirerad av Maria Gripe, Astrid Lindgren och möjligen C. S Lewis, jag inte är säker på om jag ännu hade läst Häxan och Lejonet eller om jag bara sett serien om Narnia på SVT:s jullovsmorgon.

I somras bestämde jag mig för att göra ett nytt försök men jag är inte alls lika modig som jag var för tjugosex år sedan när jag travade fram till katedern och ställde mig att läsa högt ut min lilla svarta bok. Jag har inget minne av reaktionerna från mina klasskamrater, men jag hyser en ganska stark misstanke om att mina små egocentriska framträdanden inte direkt hjälpte min – sedan länge obefintliga – sociala status något vidare (någon gång ska jag skriva om när jag höll en monolog om träd på roliga timman iförd en rosa hatt). Det där hänger med, att ha blivit retad för mina små egenheter.

Jag har knappt vågat yttra orden: ”jag skriver på en bok”, det är skitläskigt om jag ska vara helt ärlig. Fram till att jag trycker på publicera-knappen för det här inlägget så finns det tre personer på planeten som vetat om detta hemliga skrivprojekt och bara en som jag berättat hela idén och handlingen för. Snart ligger mina drömmar ute för alla att se.

Det känns lite som att jag har på mig en lite för liten stickad tröja som sticks och kliar, som att jag försöker klä mig i något som inte alls passar, eller är bekvämt. Inte ska väl jag komma här och tro att jag skulle kunna åstadkomma något som någon skulle vilja trycka på papper. Jag är i och för sig ganska övertygad om att jag kommer skriva färdigt ett första utkast och att det kommer läsas av en betrodd vän. Men kommer det vara bra? Det är jag inte alls lika övertygad om.

Men, jag samlar ändå mod, påminner mig själv om att jag en gång varit mycket mer orädd och att det här är vad jag älskar att göra. Skriva. Och jag vill se om jag kan skriva något i form av skönlitteratur, utan att ha någon kunskap om det mer än att jag läst otroligt mycket böcker, om det nu räknas. Men det är så jag fungerar, jag vill se om jag kan. Försöka och lära mig på vägen.

Kan jag ta bilderna och känslorna jag bär på och klä dem i ord så att de blir lika verkliga för någon annan? Kan jag ge liv åt mina karaktärer så att de blir verkliga människor? Jag tar det ett ord i taget på inrådan av Mr King. Eller Bird by Bird som Anne Lamott säger. Försöker undvika felet Bodil skriver om: att släppa in tvivlet för tidigt. Försöker lita till det som satte igång allt: lusten. Tvivlet får inte vinna över lusten.

Jag är lite osäker på hur jag fortsättningsvis ska berätta om mitt projekt och min skrivprocess, men jag ska försöka göra det regelbundet. Det kommer handla om utmaningar, innehåll, målbilder, tankar, känslor, rädslor, säkert tvivel, förhoppningsvis mer lust och utveckling.

Jag gläntar nu lite på locket till mina hemliga drömmar: det här är bara jag, som skriver och som vill berätta en historia om de mörka sidorna av livet, det svåra, hur vi ärver våra sår och bara har en kort tid på oss att läka så vi kan möta livet, och döden, lite helare och lite mer förberedda, om det går. Ett annat slags äventyr, med andra slags mysterier.

Det här är i slutänden ett sätt att ta itu med mina rädslor och sorger och förvandla dem till något kreativt som ger mig energi istället för att bara ta. Ett sätt att tämja monster, förlåta gamla synder och öva mig på att inte vara rädd.

Jag ska skriva en bok.

Introvert och HSP – mer än bara trendord

Sommaren 2016 läste jag Susan Cains bok Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns och började äntligen förstå att jag kanske inte var så annorlunda som jag trott, att det egentligen inte var något fel på mig och att det fanns ett ord för min personlighetstyp. Men det skulle ta ytterligare ett år, två omgångar terapi och en sjukskrivning innan jag faktiskt insåg att jag inte behöver förändra mitt utseende, mitt sätt eller min personlighet för att passa in, eller att jag överhuvudtaget behöver ”passa in” någonstans.

Det är därför jag startade den här bloggen. Små doser ensamhet – Höjdpunkter från ett introvert liv. Jag har haft ett stort behov av att sätta ord på allt jag burit med mig och aldrig riktigt pratat med någon om och jag vill, om jag kan, hjälpa till att skapa lite balans mellan det extroverta och det introverta eftersom det har påverkat mitt liv så mycket.

Det skrivs mer om att vara både introvert och högkänslig (HSP) nu men någonstans såg jag att det blivit ”trendord”. Har jag alltså helt plötsligt gått och blivit trendig, bara så där. Är det lite inne att vara känslig och inåtvänd nu? Och varför skall media alltid förminska saker till trender? Det handlar om mer än så.

Det har tagit tid att inse att jag inte är omöjlig att umgås med eller har svårt att få vänner, att jag inte är dum för att jag inte är snabbtänkt eller att jag inte är tråkig för att jag är dödstrött klockan nio på kvällen alla dagar i veckan. Det var aldrig så att jag var misslyckad för att jag inte förstod tjusningen med att hänga på krogen och bli full varje helg men eftersom jag hängde mycket på krogen och blev full varje helg under 00-talet blev jag istället depprimerad utan att förstå varför. Jag ville ju bara passa in, ha kompisar och jag var rädd för att missuppfattas, att vänner och bekanta skulle ta illa upp om jag inte ville umgås på deras sätt.

Faktum är att jag under lång tid gjorde mitt yttersta för att vara mer extrovert eftersom jag trodde att det var vad som förväntades. En ska vara framåt, ha lätt för att prata med människor, sprida en härlig stämning, vara pigg och glad. Livet är en fest. Och jag ville, paradoxalt nog, inte vara ensam. En är inte riktigt lika attraktiv, speciellt inte som kvinna, om en är inåtvänd, ser sur ut, drar sig undan och uppfattas som trött och irriterad, vilket jag ofta var förr och fortfarande lätt blir.

Och det handlar så ofta om att göra sig själv attraktiv, att sälja in sig själv. Det får vi lära oss tidigt i livet, speciellt vi tjejer. Utseendemässigt för killars skull, för som tjej ska en bry sig orimligt mycket om hur en ser ut. Egenskapsmässigt för arbetsmarknaden, om vi ska ha någon chans i konkurrensen om jobben. Jag hoppas det är annorlunda för de yngre generationerna men som jag har försökt hänga med i det där, att jobba på min attraktivitet och passa in i normer, bli lite bättre.

Men att vara social i storgrupp är inte för mig och har heller aldrig varit. Jag älskar att prata och diskutera över en kopp te eller ett glas vin, djupa seriösa samtal öga mot öga är svårslaget men öka antalet par ögon till tre och jag är den som drar mig tillbaka och snart blir trött. Svårt att säga om det beror på dåliga livserfarenheter eller om det är inristat i mitt dna likt en kärleksförklaring på stammen av ett träd, men det är den jag är.

Säg orden mingel, nätverks-lunch, after work med karaoke eller kollektivtraffik och du ser mig snabbt försvinna bort på min cykel på väg mot närmsta bibliotek, tysta avdelningen (vilket det borde finnas överallt i samhället, mer plats för tystnad).

Inget ont om extroverta framgångsrika människor med driv som sprider en härlig stämning och där livet är en fest varje dag och som ändå orkar.

Men det finns ju vi andra som inte gör så mycket väsen av oss men är lika fulla av idéer, tankar och känslor, där en höjdpunkt kan vara att få komma hem till ett husdjur, sitta försjunken i en bra bok ensam i en park med andra människor på avstånd, att få tänka efter ett tag innan man delar med sig av sina tankar och idéer eller att med gott samvete få tacka nej till inbjudningar utan rädsla för att bli ifrågasatt, eller bortglömd nästa gång.

Och kanske är det något många skulle må bra av, att vårda sin introverta sida lite mer, inte för att det är trendigt, utan för att det kan föra något bra med sig, att våga vara ensam, lyssna lite mer till sig själv.

Det verkar ju onekligen som om det finns många andra människor där ute som inte mår bra, som kollapsar, inte orkar och blir sjuka. Som jag blev, som många jag känner har blivit. Och jag kan inte låta bli att undra om det hänger ihop med att förväntningarna på hur mycket vi ska orka, hur vi ska vara och hur vi ska se ut är så snäva att allt för många försöker pressa sig in i formar som inte riktigt är gjorda för dem, eller kanske för någon?

Jag hoppas att det håller på att förändras, att det är en tyst revolution på gång där de introverta personlighetsdragen kan få ta lite mer plats än på löpsedlar eller som personlighetstest. Att det snart kan ses som attraktivt att i sitt CV skriva: jag jobbar bäst ensam med stängd dörr, tänker gärna igenom saker ordentligt för att komma fram till de bästa lösningarna och tycker att smarta telefoner ska användas så lite som möjligt både på och utanför jobbet. Anställ mig om ni vill ha en känslig person med öga för detaljer, anställ någon annan om ni vill liva upp stämningen på fikarasten.

När ska det ses som positivt att vara känslig undrar jag?

För det måste väl finnas plats för alla? Vi kompletterar väl ändå varandra tänker jag, vi kan lära av varandra och just nu känns det som det kan behövas lite mer utrymme för eftertanke och mindre stress.

Jag rekommenderar Susan Cains bok som innehåller många intressanta iakttagelser och forskning kring ämnet. Samt twitterkontot Quiet Revolution @livequiet som hon varit med och startat, hennes egna twitterkonto @susancain är också intressant.

Jag hoppas få ihop fler texter framöver med mer fokus på höjdpunkterna i ett introvert liv och fördelarna, för de är många, vilket jag märkt tydligt sen jag började leva efter mina behov istället för att försöka bekämpa dem.

Introverts unite!
We are here, we are uncomfortable and we want to go home.

Tygpåsar, varken mer eller mindre

En av mina allra första tygpåsar köpte jag i London hösten 2005. Den var vit med ett screentryck av Jesus med armarna utsträckta som om han hängde på korset. I ena handen håller han en iPod och den vita sladden går till lurarna i hans öron. Under bilden står det ”Jesus is listening but not to you.” Fyndigt tyckte jag. Det tyckte antagligen inte den präst som stirrade ut mig på tunnelbanan när jag var på väg hem en kväll. I vilket fall älskade jag min tygpåse och använde den tills den föll sönder.

I höstas när jag var på bokmässan hade jag med kameran för att ta bilder till bloggen vilket slutade med att jag bara tog bilder på tygpåsarna människor bar runt på. Istället för mässbilder på böcker och författare och en text om själva mässan så blev det ett inlägg om påsarna istället.

Sedan dess har jag sett tygpåsar vart jag än tittat,  Baader-Meinhof fenomenet. Och jag har haft en idé om att fortsätta samla bilder på alla fina påsar som folk bär omkring på. Fördelarna med tygpåsar är många men jag gillar dem framförallt för att de kommer i så många kreativa utföranden.

Så nu har jag gjort slag i saken och skapat instagramkontot @tygpasar Följ gärna om du gillar tygpåsar. Och varje helg lägger jag upp alla veckans bilder under kategorin Tygpåsar här på bloggen.

Det var dagens inlägg. Tygpåsar. Varken mer eller mindre.

Nudie Jeans Co
Where the Wild Things Are
Tygpåsen med Jesus hänger under jackan. Bilderna är tagna innan sociala medier och genomtänkta instagrambilder. De här fotona tog jag antagligen bara för att göra slut på filmen i kameran.

Ett monster i taget

I somras skrev jag ett inlägg om de böcker som hjälpte mig att komma igång med skrivandet på allvar. En av dem var Bird by Bird av Anne Lamott, en bok jag blädrat i mycket sedan dess. Den har blivit en pålitlig vän att ta till när jag glömmer bort varför jag skriver och vad det är jag vill skriva om.

I det inlägget länkade jag till en text jag skrev på engelska och som jag sedan glömt bort. Nu hittade jag den igen och tänkte att den nog förtjänar att skrivas om till svenska.  Jag behövde bli påmind om var jag hittade styrka och inspiration i somras. De senaste veckorna har det gått minst sagt trögt med bokstavspusslandet.

Some Instructions on Writing and Life.

Bird by Bird var en av de viktigaste böckerna jag läste under förra året, utan tvekan. Jag befann mig i ett förtvivlat tillstånd av utmattning, ångest och oro och visste inte hur jag skulle ta mig vidare när jag fick den här boken rekommenderad till mig som en bra bok om livet och om att skriva.

Och det är den verkligen. Förutom att den är välskriven, rolig och full av goda råd så hjälpte den mig framförallt att våga börja skriva om det som legat begravt allt för länge. Plötsligt hade jag en tydligare bild av vad jag behövde och hur skrivandet kunde vara till hjälp. Plötsligt uppenbarade sig en väg framåt, men den ledde inte bort från allt elände, utan rakt emot det.

Bird by Bird står ut som bok överhuvudtaget men en del jag tycker står ut lite extra är kapitlet om att hitta din röst som författare. Anne skriver så här:

”I want people who write to crash or dive below the surface, where life is so cold and confusing and hard to see. I want writers to plunge through the holes – the holes we try to fill up with all the props.”

Jag kände mig orimligt upprymd när jag läste detta. Det var lite som att vara tio igen och inse att du äntligen kan svaret på din lärares fråga; du sitter där med höjd arm och viftar ivrigt med handen ovanför huvudet. ”Åh, jag vet, fråga mig! Fråga mig! Jag kan kallt och förvirrande, jag känner till de mörka hålen.” (Och de andra barnen börjar försiktigt flytta sig ännu lite längre bort).

Nu är jag inte tio längre, tack och lov, men att läsa de här meningarna fick mig att tro på att jag faktiskt skulle kunna ha en chans på det här med att skriva. För det här inspirerar mig, känslan av att alla mina inre monster kan vara användbart material, att de kan tjäna ett annat syfte än det att förfölja och plåga mig. Kanske kan jag istället hitta en kreativ plats för dem och vi kan alla lugna ner oss och försöka komma överens.

I samma kapitel fortsätter Anne med att berätta om hur hon och en författarvän brukar jämföra sina monster.

”When people shine a little light on their monster, we find out how similar most of our monsters are. The secrecy, the obfuscation, the fact that these monsters can only be hinted at, gives us the sense that they must be very bad indeed. But when people let their monsters out for a little onstage interview, it turns out that we’ve all done or thought the same things, that this is our lot, our condition.”

Vad jag älskar mest med den här boken är hur ärligt Anne skriver om sitt liv och hur vi är som människor. Jag tilltalas av den här tanken om våra monster, för jag hör inte så många prata om dem, kanske för att vi tror att vi är ensamma om att ha dem? Tycker vi att de är så hemska och omöjliga för någon annan att förstå att vi hellre håller dem för oss själva? Det räcker egentligen att jag går till mig själv för att få svar på mina frågor (ja och ja).

Ett bra sätt att kontrollera eller till och med besegra våra inneboende monster kan nog vara att, som Anne föreslår, dra ut dem i solljuset för en promenad i parken och presentera dem för folk. De skulle antagligen må bra av att se världen för hur den verkligen är (både monster och människor).

Till exempel. Om vi ​​sprang på varandra en solig söndag i trädgårdsföreningen så skulle jag presentera dig för Sture och Yvonne. Japp, det är dem där borta som lurar i skuggorna under träden.

Sture är alltid där för mig när jag som minst behöver honom. Alltid i tid, alltid ordentligt klädd. Sättet han biter på naglarna och torkar av allt med sin näsduk innan han tar i det säger allt du behöver veta om honom. Han är en besserwisser, en Mr. Know-it-all. Han är paranoid, nervös och ingens favoritsällskap.

Sture dyker alltid upp minuter efter att jag har gjort något som ligger utanför min bekvämlighetszon på något sätt. Låt oss säga att jag i ett email till mina kollegor bestämt mig för att frångå min något reserverade, introverta ton och istället försöker bjuda till lite och avslutar mitt mail med ett… skämt!

Sture skulle börja med att sätta på sig sina glasögon (efter att ha torkat av dem) och sedan läsa mitt mail tio gånger och påpeka eventuella stavning- och grammatikfel. Han skulle fortsätta med frågor som, ”Stavade du adresserna rätt? Du skrev förmodligen fel. Du borde verkligen ägna större uppmärksamhet åt vad du gör. Ingen har svarat eller ens reagerat på det där skämtet än, vilket, för att vara helt ärlig, inte var roligt” (Sture har ingen humor).

Efter att mer tid passerat – säg tio minuter – och jag fortfarande inte har fått någon reaktion på min modiga ansträngning, blir Stures röst bara högre och gällare. ”Du vet ju själv att det inte var roligt. Det finns andra här som är mycket roligare, lämna skämtandet till dem. De skickar nog e-post till varandra nu och gör sig roliga över dig och ditt skämt, mest över dig. Ett skämt, i ett e-mail, vad tänkte du på? Skämt är för män! Någon kommer att få reda på att en kvinna försökt skämta och då blir det du som ryker, de skickar dig rakt tillbaka till köket. Märk mina ord. Är du ens säker på att du borde jobba här? Ingen kommer någonsin att ta dig på allvar igen.”

Sture är en jobbig paranoid jävel som inte tycker om kvinnor och speciellt inte mig. Hans själ har samma färg och form som ett russin. Sture är en del av mig.

Yvonne å andra sidan kommer och går som hon vill, alltid klädd i svart, hon påminner lite om Marla Singer; hon röker för mycket och kan för många fula ord.

Hon är en lat och upprörd kvinna men framför allt avundsjuk. Hon vill helt klart att jag inte ska ha några hälsosamma relationer, eller vänner alls. Ibland ser jag inte skymten av henne på veckor och så helt plötsligt sparkar hon in ytterdörren, slänger sig i soffan och tänder en Lucky Strike, kastar tändstickan på golvet (konstigt nog alltid runt samma tid som min PMS).

Sedan stannar hon uppe hela natten och tjatar om saker som: ”Döden, kom igen, låt oss prata om hur det kommer vara att dö, vem i familjen tror du kommer dö först? Och vad tycker du om dem, det där paret? Bara för att de bor i ett fint hus, ha! De vet inget om livet, inte som vi gör, vi är på riktigt, ingen känner smärta som vi. Kom igen, Googla frun, jag är säker på att hon har ett löjligt mellannamn. Vi kan skratta åt henne i hemlighet. Ge mig din telefon och chokladen du gömmer i skrivbordslådan.”

Yvonne tvingar mig alltid googla folk och leta upp dem på Instagram. Hon fick mig att googla min psykolog i somras så sen fick jag sitta där och låtsas att jag inte visste hans ålder eller adress. Yvonne är också, sorgligt nog, en del av mig.

Förr brukade Sture och Yvonne dyka upp lite när som helst för att ta över mina tankar, det krävs inte mycket för att få igång dem. Men sedan jag lugnt och stilla börjat ta ett steg tillbaka för att iaktta dem har jag också tagit tillbaka kontrollen; jag kan hantera dem som karaktärer att leka med och jag bryr mig inte längre så mycket om dem vilket gör det lättare att acceptera att de är där. Jag låter dem inte påverka mig utan säger hej och lämnar dem att prata med sig själva, lyssnar medkännande men skakar mest på huvudet åt deras nonsens.

Det här är den typen av skrivande jag vill ägna mig åt. Jag vill skriva om saker som kan vara svåra att prata med andra om. Jag vill göra det för mig själv så att jag kan bearbeta mina monster och jag vill att andra ska känna att våra monster inte behöver skilja sig så mycket från varandra. Kanske när du också, högst ofrivilligt, en paranoid gammal man med en russinsjäl eller en kedjerökandes kvinna som osar av bitterhet och avundsjuka i dina tankar.

Jag vill gärna höra historierna om dina monster, om du vill dela dem. Ge dem namn och sätt på dem ett par bekväma skor, putta ut dem i ljuset så kanske de slutar vara så irriterande och påfrestande.

Som avslutning ger jag dig ett annat citat från boken som jag gillar väldigt mycket, den sortens citat som någon borde brodera på en kudde.

”Sometimes this human stuff is slimy and pathetic – jealousy especially so – but better to feel it and talk about it and walk through it than to spend a lifetime being silently poisoned.”

 

Jag kan inte nog rekommendera den här boken.

Jag länkade till  Anne Lamottes TED talk i det förra inlägget också, men om du inte såg det då så har du chansen att upptäcka det nu.

Trevlig helg.

Kreativitet i all enkelhet

I och med att jag blev sjuk för ett år sedan så har jag varit tvungen att förenkla och skala ner många saker, tänka litet och tänka nära. Jag har fått återupptäcka mina intressen med så liten fysisk insats som möjligt för att ändå kunna göra saker för mitt välmående skull. Jag fick börja gräva där jag stod för att hitta ett sätt att läka och må bra. Skriva om det jag aldrig vågat säga, fotografera det jag förut inte hade tid att se. Vara lite kreativ helt enkelt.

Redan i elvaårsåldern hade jag en väldigt tydlig bild av hur jag skulle leva när jag blev vuxen. Jag såg mig själv i en lägenhet med trägolv, stora fönster och trapphuset skulle ha terrazzogolv (cementmosaik, starkt förknippat med storstad för en lantis som jag).

I min dagdröm fanns en soffa fylld med stora färgglada kuddar och själv skulle jag gå runt där barfota på mitt trägolv med en kopp te, trasiga ljusblå jeans och en alldeles för stor vit t-shirt. Eventuellt kan det ha funnits en katt. Jag skulle vara någon form av konstnär eller designer till yrket. Jag skulle vara kreativ. Jag skulle äta frukost på café (det var nittiotal och jag läste ofta noveller i tidningen Frida).

Jag hittade en ask knastertorra pastellkritor i en second hand butik. De var så vackra att jag var tvungen att köpa dem och fotografera dem. Jag tror att de kan vara från mitten av nittonhundratalet. Tänk att någon har köpt dem som nya för så länge sedan, någon som gärna använde blått och lila när hen skapade.

Tretton år senare var jag storstadsbo och samtidigt som jag tog klivet mot ett kreativt yrke – det som fotograf – smög sig jämförelsesjukan och prestationerna in i mitt liv. Jag smygtittade på dem som andra runt mig hyllade – de med specialkopplade hjärnor med blixtsnabba synapser – och undrade varför jag aldrig kunde komma på de där snabba smarta idéerna, de bästa lösningarna, fatta tekniken, ta platsen. Det verkade så självklart för andra.

Jag byggde sakta upp en snedvriden bild av vad som krävdes för att få kalla sig kreatör och konstaterade sedan snabbt att jag själv inte levde upp till den: en smart, snabbtänkt, talangfull person som andra lyssnar till och respekterar, någon intellektuell med självförtroende, utåtriktad, omtyckt. Jag lurade mig själv att tro att det kreativa måste göras på ett speciellt sätt med speciell utrustning och tillbehör, att det skulle se ut på ett speciellt sätt, att man borde vara på ett speciellt sätt, sätt jag inte kunde eller hade.

Och alltid den där oron: tänk om mina tankar inte är tillräckligt djupa, konstnärliga, smarta eller genomtänkta. Tänk om de avslöjar mig som den klåpare jag är. Oron för vad andra ska tycka om det jag har gjort; har min prestation varit tillräcklig, är det jag har gjort tillräckligt bra? Bedömningar och jämförelser, från andra och från mig själv. En ständig osäkerhet. Kanske var inte kreativiteten något för mig ändå.

Med tjurig envishet har jag ändå tragglat mig vidare i branscher jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Trots rädslor har jag ändå följt behovet att uttrycka mig och skapa något, men förut förstod jag nog inte varför jag behövde det. Allt var så prestationsinriktat i mitt liv, jag var en osäker jämförelsesjuk perfektionist ut i fingerspetsarna och speciellt när de vilade på avtryckaren och fokusringen.

Men så har nu äntligen min oroliga introverta själ hittat hem i att min kreativa ådra börjar pulsera som snabbast när den får vara i fred, smyga sig fram. Den är som ett lättskrämt djur  som skyggar för höga ljud, skarpt ljus och andras granskande blickar. Jag behöver min trygga miljö för att väcka den och för att den ska våga leva. Det var aldrig jag som var otillräcklig i mig själv, det var miljöerna omkring mig som dränerade min själ på varje liten droppe energi. Jag gör det för mig själv nu, inte längre som en karriär.

Det krävs inte dyr teknik eller speciella förutsättningar eller några speciella egenskaper för att ta till vara på glädjen att skapa. Självklarheter kan det tyckas, men ändå är det så lätt att tappat greppet om det som kan tyckas självklart, ändå är det så lätt att förvilla sig i bruset av åsikter och förväntningar. För mig har kreativitet nu blivit en högst personlig angelägenhet, något som aldrig kan stöpas om i någon annans form eller plockas fram på beställning.

Farfars skrivbord, mammas gamla syrullar, en papperspåse, physalis, morgonljus.

Jag tar ting jag tycker är vackra och ställer upp dem på mitt skrivbord, tejpar lite papper på fönstret, skapar skuggor och högdagrar med en spegel. Jag tar det som finns nära och ser hur de fångar ljuset från mitt fönster. I min ensamhet, ibland barfota. Jag är kreativ. Jag skapar. Jag är precis där jag vill vara just då. Och det kan vara just så enkelt, det behövs inte mer  än så, att jag får vara i fred.

Alla mina tillkortakommanden och rädslor, insikter och tankar. Physalis och smuliga pastellkritor, vissna blommor och ruttna nypon.  Det finns något vacker i allt om man bara vrider och vänder på det och låter ljuset hitta rätt. Då blir detaljerna synliga: de gyllena torkade sprickorna i det röda nyponskalet, fröerna som gömmer sig där inne, som är liv. Som jag. Och du.

Ibland räcker det att titta lite extra noga i buskarna under promenaden, i allt det gråa och trista gömmer det sig små vackra ting.

I allt det här har jag återupptäckt varför kreativitet och skapande är viktigt för mig och varför jag måste hålla på med det. Jag drivs av min nyfikenhet, jag vill få svar på en fråga. Kan jag göra det här? Kan jag hitta kärnan i en känsla och fånga den, uttrycka den. Att förlora mig i det är samma sak jag gjorde när jag dagdrömmde som liten, ett sätt att hitta stunder av lycka. I den processen är jag hel, där får jag tid att läka.

Framför allt så har jag upptäckt att det går att hitta det i små stunder av lugn hemma, i en halvtimma på morgonen, om jag tar vara på det jag har istället för att fastna i tankarna om att jag inte har tid, möjlighet eller medel. Kamera, ljus, en sak, en tanke, en idé. Just nu har jag ett ruttet äpple i frysen och rosor som väntar på att torka. När tiden finns plockar jag fram dem.

Dagdrömmar, fantasier och nyfikenhet: utan dem vore jag ingenting, de är mitt bränsle och de ger mig så mycket mer än pengar och framgång.

Det finns något vackert i allt, i all sin enkelhet.