Ett monster i taget

I somras skrev jag ett inlägg om de böcker som hjälpte mig att komma igång med skrivandet på allvar. En av dem var Bird by Bird av Anne Lamott, en bok jag blädrat i mycket sedan dess. Den har blivit en pålitlig vän att ta till när jag glömmer bort varför jag skriver och vad det är jag vill skriva om.

I det inlägget länkade jag till en text jag skrev på engelska och som jag sedan glömt bort. Nu hittade jag den igen och tänkte att den nog förtjänar att skrivas om till svenska.  Jag behövde bli påmind om var jag hittade styrka och inspiration i somras. De senaste veckorna har det gått minst sagt trögt med bokstavspusslandet.

Some Instructions on Writing and Life.

Bird by Bird var en av de viktigaste böckerna jag läste under förra året, utan tvekan. Jag befann mig i ett förtvivlat tillstånd av utmattning, ångest och oro och visste inte hur jag skulle ta mig vidare när jag fick den här boken rekommenderad till mig som en bra bok om livet och om att skriva.

Och det är den verkligen. Förutom att den är välskriven, rolig och full av goda råd så hjälpte den mig framförallt att våga börja skriva om det som legat begravt allt för länge. Plötsligt hade jag en tydligare bild av vad jag behövde och hur skrivandet kunde vara till hjälp. Plötsligt uppenbarade sig en väg framåt, men den ledde inte bort från allt elände, utan rakt emot det.

Bird by Bird står ut som bok överhuvudtaget men en del jag tycker står ut lite extra är kapitlet om att hitta din röst som författare. Anne skriver så här:

”I want people who write to crash or dive below the surface, where life is so cold and confusing and hard to see. I want writers to plunge through the holes – the holes we try to fill up with all the props.”

Jag kände mig orimligt upprymd när jag läste detta. Det var lite som att vara tio igen och inse att du äntligen kan svaret på din lärares fråga; du sitter där med höjd arm och viftar ivrigt med handen ovanför huvudet. ”Åh, jag vet, fråga mig! Fråga mig! Jag kan kallt och förvirrande, jag känner till de mörka hålen.” (Och de andra barnen börjar försiktigt flytta sig ännu lite längre bort).

Nu är jag inte tio längre, tack och lov, men att läsa de här meningarna fick mig att tro på att jag faktiskt skulle kunna ha en chans på det här med att skriva. För det här inspirerar mig, känslan av att alla mina inre monster kan vara användbart material, att de kan tjäna ett annat syfte än det att förfölja och plåga mig. Kanske kan jag istället hitta en kreativ plats för dem och vi kan alla lugna ner oss och försöka komma överens.

I samma kapitel fortsätter Anne med att berätta om hur hon och en författarvän brukar jämföra sina monster.

”When people shine a little light on their monster, we find out how similar most of our monsters are. The secrecy, the obfuscation, the fact that these monsters can only be hinted at, gives us the sense that they must be very bad indeed. But when people let their monsters out for a little onstage interview, it turns out that we’ve all done or thought the same things, that this is our lot, our condition.”

Vad jag älskar mest med den här boken är hur ärligt Anne skriver om sitt liv och hur vi är som människor. Jag tilltalas av den här tanken om våra monster, för jag hör inte så många prata om dem, kanske för att vi tror att vi är ensamma om att ha dem? Tycker vi att de är så hemska och omöjliga för någon annan att förstå att vi hellre håller dem för oss själva? Det räcker egentligen att jag går till mig själv för att få svar på mina frågor (ja och ja).

Ett bra sätt att kontrollera eller till och med besegra våra inneboende monster kan nog vara att, som Anne föreslår, dra ut dem i solljuset för en promenad i parken och presentera dem för folk. De skulle antagligen må bra av att se världen för hur den verkligen är (både monster och människor).

Till exempel. Om vi ​​sprang på varandra en solig söndag i trädgårdsföreningen så skulle jag presentera dig för Sture och Yvonne. Japp, det är dem där borta som lurar i skuggorna under träden.

Sture är alltid där för mig när jag som minst behöver honom. Alltid i tid, alltid ordentligt klädd. Sättet han biter på naglarna och torkar av allt med sin näsduk innan han tar i det säger allt du behöver veta om honom. Han är en besserwisser, en Mr. Know-it-all. Han är paranoid, nervös och ingens favoritsällskap.

Sture dyker alltid upp minuter efter att jag har gjort något som ligger utanför min bekvämlighetszon på något sätt. Låt oss säga att jag i ett email till mina kollegor bestämt mig för att frångå min något reserverade, introverta ton och istället försöker bjuda till lite och avslutar mitt mail med ett… skämt!

Sture skulle börja med att sätta på sig sina glasögon (efter att ha torkat av dem) och sedan läsa mitt mail tio gånger och påpeka eventuella stavning- och grammatikfel. Han skulle fortsätta med frågor som, ”Stavade du adresserna rätt? Du skrev förmodligen fel. Du borde verkligen ägna större uppmärksamhet åt vad du gör. Ingen har svarat eller ens reagerat på det där skämtet än, vilket, för att vara helt ärlig, inte var roligt” (Sture har ingen humor).

Efter att mer tid passerat – säg tio minuter – och jag fortfarande inte har fått någon reaktion på min modiga ansträngning, blir Stures röst bara högre och gällare. ”Du vet ju själv att det inte var roligt. Det finns andra här som är mycket roligare, lämna skämtandet till dem. De skickar nog e-post till varandra nu och gör sig roliga över dig och ditt skämt, mest över dig. Ett skämt, i ett e-mail, vad tänkte du på? Skämt är för män! Någon kommer att få reda på att en kvinna försökt skämta och då blir det du som ryker, de skickar dig rakt tillbaka till köket. Märk mina ord. Är du ens säker på att du borde jobba här? Ingen kommer någonsin att ta dig på allvar igen.”

Sture är en jobbig paranoid jävel som inte tycker om kvinnor och speciellt inte mig. Hans själ har samma färg och form som ett russin. Sture är en del av mig.

Yvonne å andra sidan kommer och går som hon vill, alltid klädd i svart, hon påminner lite om Marla Singer; hon röker för mycket och kan för många fula ord.

Hon är en lat och upprörd kvinna men framför allt avundsjuk. Hon vill helt klart att jag inte ska ha några hälsosamma relationer, eller vänner alls. Ibland ser jag inte skymten av henne på veckor och så helt plötsligt sparkar hon in ytterdörren, slänger sig i soffan och tänder en Lucky Strike, kastar tändstickan på golvet (konstigt nog alltid runt samma tid som min PMS).

Sedan stannar hon uppe hela natten och tjatar om saker som: ”Döden, kom igen, låt oss prata om hur det kommer vara att dö, vem i familjen tror du kommer dö först? Och vad tycker du om dem, det där paret? Bara för att de bor i ett fint hus, ha! De vet inget om livet, inte som vi gör, vi är på riktigt, ingen känner smärta som vi. Kom igen, Googla frun, jag är säker på att hon har ett löjligt mellannamn. Vi kan skratta åt henne i hemlighet. Ge mig din telefon och chokladen du gömmer i skrivbordslådan.”

Yvonne tvingar mig alltid googla folk och leta upp dem på Instagram. Hon fick mig att googla min psykolog i somras så sen fick jag sitta där och låtsas att jag inte visste hans ålder eller adress. Yvonne är också, sorgligt nog, en del av mig.

Förr brukade Sture och Yvonne dyka upp lite när som helst för att ta över mina tankar, det krävs inte mycket för att få igång dem. Men sedan jag lugnt och stilla börjat ta ett steg tillbaka för att iaktta dem har jag också tagit tillbaka kontrollen; jag kan hantera dem som karaktärer att leka med och jag bryr mig inte längre så mycket om dem vilket gör det lättare att acceptera att de är där. Jag låter dem inte påverka mig utan säger hej och lämnar dem att prata med sig själva, lyssnar medkännande men skakar mest på huvudet åt deras nonsens.

Det här är den typen av skrivande jag vill ägna mig åt. Jag vill skriva om saker som kan vara svåra att prata med andra om. Jag vill göra det för mig själv så att jag kan bearbeta mina monster och jag vill att andra ska känna att våra monster inte behöver skilja sig så mycket från varandra. Kanske när du också, högst ofrivilligt, en paranoid gammal man med en russinsjäl eller en kedjerökandes kvinna som osar av bitterhet och avundsjuka i dina tankar.

Jag vill gärna höra historierna om dina monster, om du vill dela dem. Ge dem namn och sätt på dem ett par bekväma skor, putta ut dem i ljuset så kanske de slutar vara så irriterande och påfrestande.

Som avslutning ger jag dig ett annat citat från boken som jag gillar väldigt mycket, den sortens citat som någon borde brodera på en kudde.

”Sometimes this human stuff is slimy and pathetic – jealousy especially so – but better to feel it and talk about it and walk through it than to spend a lifetime being silently poisoned.”

 

Jag kan inte nog rekommendera den här boken.

Jag länkade till  Anne Lamottes TED talk i det förra inlägget också, men om du inte såg det då så har du chansen att upptäcka det nu.

Trevlig helg.

Kreativitet i all enkelhet

I och med att jag blev sjuk för ett år sedan så har jag varit tvungen att förenkla och skala ner många saker, tänka litet och tänka nära. Jag har fått återupptäcka mina intressen med så liten fysisk insats som möjligt för att ändå kunna göra saker för mitt välmående skull. Jag fick börja gräva där jag stod för att hitta ett sätt att läka och må bra. Skriva om det jag aldrig vågat säga, fotografera det jag förut inte hade tid att se. Vara lite kreativ helt enkelt.

Redan i elvaårsåldern hade jag en väldigt tydlig bild av hur jag skulle leva när jag blev vuxen. Jag såg mig själv i en lägenhet med trägolv, stora fönster och trapphuset skulle ha terrazzogolv (cementmosaik, starkt förknippat med storstad för en lantis som jag).

I min dagdröm fanns en soffa fylld med stora färgglada kuddar och själv skulle jag gå runt där barfota på mitt trägolv med en kopp te, trasiga ljusblå jeans och en alldeles för stor vit t-shirt. Eventuellt kan det ha funnits en katt. Jag skulle vara någon form av konstnär eller designer till yrket. Jag skulle vara kreativ. Jag skulle äta frukost på café (det var nittiotal och jag läste ofta noveller i tidningen Frida).

Jag hittade en ask knastertorra pastellkritor i en second hand butik. De var så vackra att jag var tvungen att köpa dem och fotografera dem. Jag tror att de kan vara från mitten av nittonhundratalet. Tänk att någon har köpt dem som nya för så länge sedan, någon som gärna använde blått och lila när hen skapade.

Tretton år senare var jag storstadsbo och samtidigt som jag tog klivet mot ett kreativt yrke – det som fotograf – smög sig jämförelsesjukan och prestationerna in i mitt liv. Jag smygtittade på dem som andra runt mig hyllade – de med specialkopplade hjärnor med blixtsnabba synapser – och undrade varför jag aldrig kunde komma på de där snabba smarta idéerna, de bästa lösningarna, fatta tekniken, ta platsen. Det verkade så självklart för andra.

Jag byggde sakta upp en snedvriden bild av vad som krävdes för att få kalla sig kreatör och konstaterade sedan snabbt att jag själv inte levde upp till den: en smart, snabbtänkt, talangfull person som andra lyssnar till och respekterar, någon intellektuell med självförtroende, utåtriktad, omtyckt. Jag lurade mig själv att tro att det kreativa måste göras på ett speciellt sätt med speciell utrustning och tillbehör, att det skulle se ut på ett speciellt sätt, att man borde vara på ett speciellt sätt, sätt jag inte kunde eller hade.

Och alltid den där oron: tänk om mina tankar inte är tillräckligt djupa, konstnärliga, smarta eller genomtänkta. Tänk om de avslöjar mig som den klåpare jag är. Oron för vad andra ska tycka om det jag har gjort; har min prestation varit tillräcklig, är det jag har gjort tillräckligt bra? Bedömningar och jämförelser, från andra och från mig själv. En ständig osäkerhet. Kanske var inte kreativiteten något för mig ändå.

Med tjurig envishet har jag ändå tragglat mig vidare i branscher jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Trots rädslor har jag ändå följt behovet att uttrycka mig och skapa något, men förut förstod jag nog inte varför jag behövde det. Allt var så prestationsinriktat i mitt liv, jag var en osäker jämförelsesjuk perfektionist ut i fingerspetsarna och speciellt när de vilade på avtryckaren och fokusringen.

Men så har nu äntligen min oroliga introverta själ hittat hem i att min kreativa ådra börjar pulsera som snabbast när den får vara i fred, smyga sig fram. Den är som ett lättskrämt djur  som skyggar för höga ljud, skarpt ljus och andras granskande blickar. Jag behöver min trygga miljö för att väcka den och för att den ska våga leva. Det var aldrig jag som var otillräcklig i mig själv, det var miljöerna omkring mig som dränerade min själ på varje liten droppe energi. Jag gör det för mig själv nu, inte längre som en karriär.

Det krävs inte dyr teknik eller speciella förutsättningar eller några speciella egenskaper för att ta till vara på glädjen att skapa. Självklarheter kan det tyckas, men ändå är det så lätt att tappat greppet om det som kan tyckas självklart, ändå är det så lätt att förvilla sig i bruset av åsikter och förväntningar. För mig har kreativitet nu blivit en högst personlig angelägenhet, något som aldrig kan stöpas om i någon annans form eller plockas fram på beställning.

Farfars skrivbord, mammas gamla syrullar, en papperspåse, physalis, morgonljus.

Jag tar ting jag tycker är vackra och ställer upp dem på mitt skrivbord, tejpar lite papper på fönstret, skapar skuggor och högdagrar med en spegel. Jag tar det som finns nära och ser hur de fångar ljuset från mitt fönster. I min ensamhet, ibland barfota. Jag är kreativ. Jag skapar. Jag är precis där jag vill vara just då. Och det kan vara just så enkelt, det behövs inte mer  än så, att jag får vara i fred.

Alla mina tillkortakommanden och rädslor, insikter och tankar. Physalis och smuliga pastellkritor, vissna blommor och ruttna nypon.  Det finns något vacker i allt om man bara vrider och vänder på det och låter ljuset hitta rätt. Då blir detaljerna synliga: de gyllena torkade sprickorna i det röda nyponskalet, fröerna som gömmer sig där inne, som är liv. Som jag. Och du.

Ibland räcker det att titta lite extra noga i buskarna under promenaden, i allt det gråa och trista gömmer det sig små vackra ting.

I allt det här har jag återupptäckt varför kreativitet och skapande är viktigt för mig och varför jag måste hålla på med det. Jag drivs av min nyfikenhet, jag vill få svar på en fråga. Kan jag göra det här? Kan jag hitta kärnan i en känsla och fånga den, uttrycka den. Att förlora mig i det är samma sak jag gjorde när jag dagdrömmde som liten, ett sätt att hitta stunder av lycka. I den processen är jag hel, där får jag tid att läka.

Framför allt så har jag upptäckt att det går att hitta det i små stunder av lugn hemma, i en halvtimma på morgonen, om jag tar vara på det jag har istället för att fastna i tankarna om att jag inte har tid, möjlighet eller medel. Kamera, ljus, en sak, en tanke, en idé. Just nu har jag ett ruttet äpple i frysen och rosor som väntar på att torka. När tiden finns plockar jag fram dem.

Dagdrömmar, fantasier och nyfikenhet: utan dem vore jag ingenting, de är mitt bränsle och de ger mig så mycket mer än pengar och framgång.

Det finns något vackert i allt, i all sin enkelhet.

 

Nya oskrivna blad väntar – Gott nytt Bullet Journal år

Den första dagen på ett nytt år, en dag precis som vilken annan egentligen; morgonen har varit precis lika Göteborgskt regngrå och våt som vanligt. Inget har förändrats, jorden har bara sakta snurrat ännu ett varv runt sin axel, ser sig aldrig om, fortsätter varken framåt eller bakåt, bara runt, runt.

Det är i våra kalendrar tiden bryts ner till år, månader, dagar, timmar, minuter och sekunder. De fylls med nya planer, nya mål, förväntningar och ambitioner, löften om förbättring. Nya oskrivna blad väntar på oss från och med idag. I år är året…

2018 – Nytt år, ny Bullet Journal.

Min nyårstradition sedan några år tillbak är att start en ny Bullet Journal för det nya året. Så efter att min son somnat i soffan igår hällde jag upp ett glas bubbel och plockade fram mina kära anteckningsböcker.

Bullet Journal är ett analogt system skapat av Ryder Carroll. På bulletjournal.com kan du läsa mer, allt du behöver är en anteckningsbok och en penna. Jag använder mig av Leuchtturm 1917 a5 böcker med prickade sidor, men vad som helst funkar, huvudsaken är att det passar dig.

Det jag gillar med systemet är dess flexibilitet, effektivitet och att det låter mig vara kreativ med mina tankar och framför allt med min tid, tillskillnad från traditionella kalendrar som redan har rutat in mitt liv i förväg; jag förstår inte designen i de förtryckta agendorna: att varje dag skulle behöva lika stort utrymme. En del dagar kan ta upp flera sidor, en del dagar en rad, sådant är livet.

Jag har varit ett planeringsfreak utan dess like tidigare och min första BuJo från 2015 är full av listor, att göra, mål att nå, full kontroll på varje minut. I år kommer jag fokusera på att få igång nya och hållbara rutiner, vara snällare mot mig själv och att inte bryta ner min tid i för små delar. Jag kommer frångå originalidén och kombinera min BuJo med min vardagsbok för att ha allt viktigt samlat på ett ställe. Planering, tankar, idéer, inspiration och kreativitet.

Min son insisterade på att hans nalle skulle vara med på kort.

Jag börjar alltid med ett calendex, en kombination av kalender och index. Var jag än gör en anteckning om en framtida händelse så för jag in sidnumret där anteckningen finns som en referens. På så sätt har jag alltid en överblick över hela året, det gör det lätt att se när en vecka börjar bli fulltecknad. Jag måste inte se exakt vad som händer, bara att jag har saker att göra, vilket gör det enkelt att tacka nej eller styra om när det ser för fullt ut.

Ett visuellt verktyg för att förebygga att det uppstår intensiva perioder där jag riskerar att förlora för mycket energi och falla tillbaka i gamla stressiga vanor.

Calendex – referensverktyg för kommande aktiviteter.

Varje månad har en kolumn som är indelad i veckor, längst ut till höger löper datumen lodrät från 1-31. (Det här är en idé jag hittade på nätet, det finns mängder av människor som vidareutvecklat och lagt till saker, bara att googla eller söka på Instagram för inspiration.)

Future log för kommande händelser

Nästa uppslag visar min future log. Här för jag in händelser under den månad där de hör hemma: födelsedagar, konserter, bokmässan i september, vår bröllopsdag i juni. Allt som händer under året som jag inte vill glömma att planera för. Bokrean i februari, Säkert!s spelning på Liseberg i sommar.

Monthly log för den aktuella månaden

Den sista dagen varje månad gör jag en ny log för den kommande, en monthly log. Jag går igenom min calendex och min future log och för in allt som händer på respektive dag samt skriver in saker under månaden som dyker upp. Sidan jämte använder jag till att göra generella anteckningar som har med månaden att göra.

Nästa steg i systemet är att varje dag göra en log för den dagen med en lista i punkt form (därav namnet Bullet Journal), en slags att-göra-lista. Men för i år kommer jag hålla mig till att att göra en lista för varje vecka. Jag har väldigt svårt att ha för många saker som känns som måsten just nu och jag känner mig mer bekväm med att inte bryta ner min tid till mer än veckor, och dagar när det behövs.

Varje söndag planerar jag nästa vecka och mellan veckorna fyller jag sidorna med små att-göra-listor, idéer, tankar, saker jag läser eller hör, listor över filmer att se, böcker att läsa, saker att kolla upp när jag har tid. Allra först i boken har jag ett antal index-sidor där jag för in sidnummer och rubrik för sidan, på sätt kan jag också hitta information snabbt och smidigt.

Jag älskar det här systemet. För planering, för kreativiteten men allra mest för att det ger mig en rofylld stund med en kopp te, eller ett glass bubbel, där jag får sätta penna till papper. Det är något med anteckningsböcker och riktigt bra tuschpennor som en laptop aldrig kommer kunna slå, hur tunn och snabb den än är.

Analoga system för ett kreativare liv.

2018, tvåhundrafemtio blanka sidor mellan svarta pärmar. Jorden kommer fortsätta snurra, allting går runt och kommer igen. Idag påminner jag mig själv om att tiden inte går fortare, den rasar inte framåt mot slutet, tiden går i cirklar och det finns gott om den. 2018 tar jag mig tid, till allt jag tycker om, de jag tycker om. Till det som känns viktigt. Och roligt.

Jag har inga nyårslöften, bara något som kan ses mer som ett mantra, vars form jag lånat från den där slitna frasen med ursprung från England under andra världskrigets bombräder: Ta det lugnt och fortsätt skriv.

God fortsättning.

Status quo med hopp om förändring

I våras lade jag mig själv på is, jag gick in i något som bäst kan beskrivas som ett vakuum, ett uttryckslöst tomrum. Det var allt som fanns kvar när jag inte längre kunde prestera, när jag inte längre orkade eller fick göra någonting. Mina strategier mot ångesten, taktikerna för att hantera livet, hade fungerat tills de inte gjorde det längre.

Allt jag ville då, när utmattningen var som värst, var att bli mig själv igen; det var min innersta, mest desperata önskan som jag klängde mig fast vid som en nyfödd blind kattunge. Tills jag insåg att jag omöjligen skulle kunna gå tillbaka till den jag varit. Mitt beteende hade inte varit bra för mig själv och det har också varit den största sorgen: att jag under så lång tid har behandlat mig själv så illa, krigat med mig själv, inte bara i år, 2017, utan i hela mitt vuxna liv.

Du måste bli: smalare, roligare, klokare, sexigare, piggare. Var positiv!

 

Jag nådde en gräns, lade tillslut ner mina vapen och sedan dess har förhandlingar pågått, jag har försökt sluta fred med mig själv ett bra tag nu men har istället hamnat i något slags känslomässigt status quo. Sorgen har dröjt sig kvar, tillsammans med obegriplig saknad och obefogade rädslor och jag kommer inte riktigt vidare hur mycket jag än vill. Jag orkar inte.

Så nu står jag här: en prestationsprinsessa utan mitt fantastiska imperium av bedrifter att spegla mig i, med en fot i de rykande ruinerna av mina kravfyllda målsättningar medan den andra försöker hitta nytt fäste på stadigare mark. Rädd för den jag var, rädd för att bli någon annan.

En bekräftelsejunkie med svår abstinens, skamsen över hur mycket jag vill att någon ska se mig och tycka att jag är bra, ösa lite beröm över mig. Jag har fortfarande svårt att tro att jag är värd det om jag inte gör något, preseterar. Ett litet hjärta bara, gilla mig, snälla. Det är så lätt att falla tillbaka i gamla vanor.

Jag har vacklat på gränsen till höga ambitioner och sagt ja mer än nej i decembermörkret och julhetsen. Tänkt mer på bekräftelse än på lust, mer utåt än inåt, kännt stressen flåsa mig i nacken. Jag har letat efter något hos mig själv att känna igen, något som kan bryta mitt tillstånd, famåt eller bakåt, skit samma, bara en rörelse åt något håll, energi. Men den endan energi min kropp drivs av just nu är för stora mängder socker.

Status självkänsla december tjugosjutton: inte så hög. Fredsförhandlingarna: havererade.

Jag vill så mycket men orkar så lite. I sviterna efter en utmattning finns inga stora marginaler att röra sig med. Jag saknar mitt driv, jag saknar mitt engagemang, jag saknar perfektionisten. Jag sörjer mitt liv som det var samtidigt som jag är glad att det är över, att jag mår bättre.

En innre känslomässig förvirring har regerat allt för länge, nu när vapnen har lagts ner vill jag inget hellre än att borsta bort dammet, torka svetten ur pannan, tårarna från kinden och verkligen gå vidare. Återuppfinna mig själv, innifrån och ut. Fylla alla tomrum med något nytt.

Så, om 2017 var året då allt föll samman får 2018 bli året då bitarna lägger sig på plats igen, året då det finns hopp om en förändring, då gammalt får vara förlåtet och glömt, året då jag tar mig själv under armen och hittar en väg framåt genom orden.

För när det inte har funnits något annat än tomrum har det ändå alltid funnits ord och tankar. Meningar har formulerats och sorger lösts upp, hårda knutar som retts ut till stycken och paragrafer. Och hade det inte varit för det här årets prövningar kanske jag aldrig hade börjat skriva mina texter överhuvudtaget.

Jag tror så starkt på kraften i att berätta; att vi kan formulera oss för att få andra att förstå, att berättelser för oss samman. Och om jag berättar för dig och vi kan mötas i att dela våra erfarenheter, bli lite starkare tillsammans, genom förståelse och ödmjukhet, då kan världen kanske långsamt ändå bli lite bättre och människor lite helare. Jag vill fortsätta bli lite helare, fortsätta berätta och leta efter de förlösande formuleringarna, så att jag äntligen kan vara mig själv.

Vinterläsning och tvångstankar

Det finns inga dåliga tidpunkter för att läsa en bok, om du frågar mig, men vintern är möjligen den årstid då jag håller lite extra hårt i pärmarna. Det faller sig naturligt, jag är inte så värst social av mig ens på sommaren och jag avskyr att frysa. Kuddar, filtar, rykande varmt te, tystnad, läsning.

Jag ska nog ta mig igenom mörkret den här vintern också.

Att läsa är inte bara ett nöje, det är också ett effektivt sätt att få tyst på de egna tankarna när de blir för många och för högljudda. Att fylla huvudet med någon annans fantastiska universum är också att få ta en liten paus från sina egna galenskaper.

Till min hjälp tar jag denna vinter fortsättningen på Madd Addam-trilogin (Margaret Atwood), historien om Den odödliga Henrietta Lacks (Rebecca Skloot), och Ljuset vi inte ser (Anthony Doerr). I en annan bokhög ligger Elena Ferrantes Min fantastiska väninna och väntar (den har fått vänta orättvist länge).

Vinterläsning

Jag hade tänkt spara Sköldpaddor hela vägen ner av John Green till julledigheten men jag råkade börja läsa lite och kunde inte hejda mig. John Green sätter ord på något så svårt som ångest och tvångstankar och gör det fullt begripligt, jag känner verkligen med Aza, hela vägen ner i spiralen; jag gillar hur dramatiken utspelar sig på insidan istället för utanför huvudpersonen.

Boken sätter ord på så många viktiga saker: hur svårt det är för andra att förstå någons inre lidande, hur ofrivilligt självupptagen man kan bli av sin ångest och hur lätt det är att klandra sig själv för det, hur ensamhet känns, hur svårt det kan vara att hjälpa, hur svårt det kan vara att ens hjälpa sig själv, hur svårt det kan vara med närhet. Till synes enkla saker blir så lätt komplicerade i tankens värld för någon som lider av psykisk ohälsa.

Det finns ett stycke mot slutet av boken som lustigt nog beskriver exakt samma sak som jag och vän diskuterade nyligen apropå att ha ett mående att hantera på daglig basis. Både liknelsen i boken och min väns är väldigt bra, så jag tänkte dela med mig av dem.

”Doktor Karen Singh tyckte om att säga att en oönskad tanke var som en bil som körde förbi när man stod vid vägkanten, och jag intalade mig att jag inte behövde sätta mig i den bilen, att mitt val inte handlade om att tänka tanken, utan om jag skulle låta mig föras bort av den. Och sedan hoppade jag in i bilen.” /Sköldpaddor hela vägen ner. S. 258.

När jag pratade med min vän och kollega beskrev hon oönskade tankar, de mest okontrollerbara, som att gå ned för ett långt shoppingstråk; affärernas skyltfönster pockar på din uppmärksamhet och det blir till slut omöjligt att stå emot. Du måste in, in i klädaffären för att prova tröjor, klänningar, byxor och jackor, lager på lager. Vidare till tvålbutiken, lukta på allt, fyra parfymprover på varje arm, en sorts kräm på varje kind. Testa allt, a l l t, i sportaffären: på med skridskor och benvärmare, dribbla med basketbollen, släng på dig hockeyhjälmen. Provcykla alla cyklarna. Stanna till på caféet, men ingen tid för vila, beställ in och provsmaka en av allt. Obehärskat och utan impulskontroll, hjärnan tar en med till ställen man absolut inte tänkt besöka just idag.

De där pissiga tankarna, katastroftankarna, ångesttankarna, tvångstankarna. Jag känner igen det så tydligt. Jag är orolig i själen, livrädd för döden, förväntar mig katastrofer. Det händer hela tiden, överallt. På bussen, det kan börja med en helt vanlig tanke på en bro, jag åker över en bro. Helt plötsligt ligger bussen på botten av en älv och tillsammans med mina intet ont anande medresenärer går jag en säker död till mötes. Jag lägger orimligt mycket tid på att tänka ut räddningsscenarier för påhittade katastrofer jag är med om på väg till jobbet.

Tack och lov är det inte så illa för mig att jag har utvecklat några tvångsbeteenden eller att tankarna förstör så mycket att jag inte kan leva mitt liv som jag vill, men det händer, uppenbarligen, att jag hoppar in i bilen och åker med lite för länge. Helt plötsligt står jag på sportavdelningen i hjälm och luktar som en fransk hovdam från 1700-talet. Det är utmattande minst sagt och de där bildfärderna tar mig hela tiden bort från den väg framåt jag stakat ut för mig själv. Två steg framåt, ett bak.

Oönskade tankar tror jag de flesta lever med, och kanske till och med en del ritualer och beteenden som gör tankarna lättare att stå ut med (det finns ett bra avsnitt i podden Psyket som tar upp just tvångstankar och tvångsbeteenden om du är intresserad).

Jag och min vän konstaterade hur skönt det är, vilken otrolig skillnad det gör, när man kan gå ned för gatan, se alla skyltfönster och bara, gå förbi. Känna styrkan i att en inte måste in i varenda butik och härja. Tröjan får hänga där på sin ställning, o-provad. Cyklarna får stå o-cyklade, tvålarna o-luktade. Bilarna kör förbi, döden vinkar från baksätet. Vi fortsätter gå framåt.

Det var egentligen en parentes i det här inlägget.

Men det är det jag älskar med att läsa, att en paragraf, ett stycke, kan sätta ord på saker jag själv går runt och bär på. Plötsligt delar jag mina upplevelser med någon, kanske låter lite sorgligt att det är med en påhittad karaktär i en påhittad berättelse, men det är också med den som hittat på, det är också det att denna någon ger mig ord att uttrycka mig med när jag pratar med mina vänner om hur jag mår eller bara pratar om allt och inget, livet. Det är genom berättelser och historier vi kan hitta förståelse för världen omkring oss, för andra och oss själva.

Sköldpaddor hela vägen ner. s. 258

Så med hjälp av litteraturen läser jag mig fram mot våren, snart vänder det och blir ljusare igen och i ljuset vid tunnelns slut väntar bokrean. Jag behöver läsa ut en del i bokhyllan för att det ska kännas okej att fylla på med nytt men jag har redan börjat skissa på önskelistan för vårens läsning. (Ett jävla solsken, Rebecca Solnit, Den ensamma staden, Kazuo Ishiguro, Orkidépojken, The Pale King, John Ajvide Lindqvist, Ensamheten värst, Tid att leva… ) Tips mottages tacksamt, livet tar inte semester bara för att det blir sommar.

 

Allt fortsätter att snurra

Att skriva en text om betydelsen av ett band utan att det fastnar i något som liknar idolsvärmeri, kanske borde jag inte ens försöka. Men det har inte med svärmeri att göra, det är ingen idoldyrkan. Jag tror inte att de är några gudar för jag har alltid haft svårt att tro, men musik är det närmsta jag någonsin kommit en religion, så jag skriver.

En himmelsk drog. Hagnesta Hill

Mitt tidigaste minne: jag och min bror sitter i hans säng framför en gammal tjockteve och ser en musikvideo, jag har aldrig hört något liknande. Ett band som sjunger om saker som går att relatera till, på svenska, något mer betydelsefullt än att vara en jävel på kärlek eller en kung av ingenting alls. Jag är fjorton år och känner mig ofta lika ensam som en astronaut.

Långt bak i huvudet gnager en oro: att det är lite omoget, något att skämmas för. Att jag som trettiosexåring beter mig lite löjligt, nästan barnsligt, när jag sätter mig ner för att hylla mina hjältar, att det inte är okej att älska ett band hur mycket som helst när man är över en viss ålder. Kanske borde jag låta den här texten vara oskriven egentligen. Ord från förr ekar i mitt huvud: tönt. Vem tror du att du är?

Mycket kretsade kring musik när jag var yngre, det var en av få saker som var pålitlig, mycket annat var obegripligt: snö innanför kragen på skolgården, snöblandat grus i ansiktet. Tystnad. Oro. Kommer det här bli en bra dag eller samma som vanligt? Musiken var oavsett alltid på min sida.

Verkligen släpps och jag står vid disken i skivaffären efter skolan och lyssnar på Gravitation om och om igen tills studiebidraget kommer. Jag byter blandband med kompisar, de finns ofta med på mina, gärna någon b-sida jag försöker imponera med. Gummiband, Rödljus, En helt ny karriär. Utan dina andetag. Låtar man bara får genom att köpa alla singlar. Studiebidraget tar slut.

Jag tar körkort och spelar av årets julklapp, Hagnesta Hill, till kassett. Jag lyssnar på Revolt III i mina föräldrars mörkröda Skoda Octavia och kör ansvarslöst fort på landsvägarna, som den, i allra högsta grad dödliga, odödliga nittonåring jag är.

Det är mer än bara musik. Det är något som har hållit mig under armarna när jag varit ensam, lyft mig när jag behövt kraft, något att vila i, och somna till, när jag inte orkat. Det är igenkänning, fest och sorg. Kärlek och besvikelse. Det är en del av mitt liv, det ryms så många minnen, jag växte upp mellan spåren på albumen.

I vinterns värsta snöfall hålls ett bröllop. Min bästa vän gifter sig och en kvinna med underbar röst sjunger brudparets sång. Inte den du tror. Hur jag fick dig att älska mig. Och jag gråter av lycka för mina vänner.

Vapen & Ammunition går varm i min (dåvarande) pojkväns svarta BMW med skinnsäten och jag är äntligen någon, någons.

Videon till Max 500 är det snyggaste jag sett sedan Sami tittade upp i kameran efter att ha spottat i vasken i videon till Kräm (så nära får ingen gå).

Klåparen. Du & jag döden

Jag ser dem under turné 19 och ber en tyst bön om att de ska spela Ingenting Någonsin som extranummer. Jag får som jag vill. Livet känns fulländat precis just då.

Jag skulle kunna uppehålla mig vid varje låt, varje textrad. Varje nytt skivsläpp var ett nytt soundtrack till just den tiden i mitt liv, nya ord som alltid passade in hos mig.

Det är en obeskrivlig känsla, som inte bara bor i bröstet, den fyller upp hela min hjärna, de är på min våglängd, vi håller samma takt, de formulerar något som jag tidigare inte kunnat sätta ord på själv. Elektriska impulser som far genom huvudet och startar processer. Inspiration, tröst. Ett stöd, som ger mig lugn och försäkran om att det finns fler, jag är inte ensam i min ensamhet. När det inte funnits något annat har det alltid funnits musik.

Röd släpps och på ett flyg hem från Stockholm lyssnar jag på Det finns inga ord om och om och om igen. Jag har återförenats med min pojkvän efter att vi varit ifrån varandra i nästan ett år. Han är nu min för all tid, eller så länge han vill. Och ”det finns inga ord för att vi andas tänker känner samma sak.”

Hjärta. Röd

Livet går vidare. Jag förstår aldrig riktigt En plats i solen, den bara dyker upp, jag blir besviken, vi tar en paus. De finns där lite i bakgrunden medan jag blir vuxen, blir sambo, mamma, gift. Hinner inte riktigt med musiken på samma sätt som för tjugo år sedan. Jag hänger med, knappt. Snappar upp singlar och nyhetsnotiser. Missar spelningar. Men det är något bra, att det finns fler saker i livet som är pålitliga nu, mer kärlek än den jag har på skiva.

Så kommer det. Sista albumet. Sista turnén. Den sista sången. Jag ser dem i Göteborg, jag kan inte släppa taget. Jag köper dyra biljetter till sista spelningen i Stockholm, den för, idag exakt, ett år sedan.

På något sätt lyckas vi hamna i insläppet till planen, fast vi egentligen ska sitta i ett hörn längst bort. Vi smiter in och håller på att bryta ihop av nervositet. Det är en öronbedövande upplevelse rakt igenom. ”Det finns inga ord för det på det här jävla språket.”

Nu får jag, som alla andra, lov att fortsätta utan er, men jag kommer aldrig sluta lyssna. Tack för allt. Då, nu, för alltid.

Var är vi nu? Tigerdrottningen

Så växer det upp en ny liten människa vid min sida, vår avbild. En dag för inte så länge sedan vaknade han och bad mig dansa med honom i vardagsrummet.

”Mamma, jag vill dansa till Förlåt Elsa.”
”Förlåt Elsa?”
”Ja, vi ska dansa mamma, till fö-ör-låt Elsaaa, fö-ör-låt Elsaaa.”
”Jag vet inte vad du menar, du får visa mig.”
”Ta fram döskalleskivan mamma.”
”Döskalleskivan?”
”Med Kent mamma!”
”Jaha… Den här?”
”Ja, och nu ska du spela Förlåt Elsa så vi kan dansa.”

Jag lägger nålen på plats.
Då som nu för alltid.
Förlåtelsen.

Och jag snurrar och snurrar runt runt med min älskling i mina armar.

Förlåtelsen. Då som nu för alltid

Och där faller ännu ett år, sönder till små minnen

Det finns saker, personlighetsdrag, som vi tycker är typiska för just oss, det där som gör dig till dig, mig till mig. Mitt minne är en sådan sak, en styrka, och en förbannelse. Jag kan komma ihåg händelser i detalj, vad någon sagt ordagrant, saker som hänt för länge sedan. Jag har aldrig riktigt reflekterat över den förmågan, förrän den försvann. 

Jag är van vid att ha ett bra minne, jag sätter stor tillit till det och har aldrig oroat mig för att jag inte ska komma ihåg, det är den jag är, en som minns allt. Jag tror mig ses som någon det är ordning och reda med, pålitlig, superorganiserad skulle min man säga.

Därför var det extra jobbigt att just minnet havererar vid utbrändhet. Jag förstod det inte då, när jag irrade runt i vintermörkret i början av året, att det var utbränd jag var, det var bara en fruktansvärt obehaglig känsla: den att jag höll på att förlora kontakten med min hjärna. Framför allt kände jag inte längre igen mig själv, jag som aldrig glömmer något, jag som alltid har koll på läget.

Nu, efter behandling, är mina kognitiva förmågor så gott som återställda. Jag kan tänka, jag kommer ihåg varför jag öppnat kylskåpet, jag hittar inte längre mig själv stirrandes på en skål kokt potatis med gråten i halsen. Jag kan tala om för dig vad det engelska ordet för stol är utan att bli tom i blicken. Jag minns hur jag tog mig hem från jobbet igår.

Från min sjukdomstid tar jag med mig vilken viktig roll vårt minne spelar för vår uppfattning om vilka vi är, samtidigt som det är förrädiskt och ibland helt opålitligt.

Jag har funderat en del på hur minnet fungerar, hur en del minnen är starkare, en del svagare, hur delar av våra liv försvinner in i glömskan utan att vi ens märker det. Vi formas av det vi minns om oss själva samtidigt som vi omformar våra minnen varje gång vi plockar fram dem. Vi kan, medvetet eller omedvetet göra våra minnen bättre eller värre, mer exakta eller så upphör de att ha någon koppling alls till det vi tror att vi minns.

Under det senaste året, då jag mått dåligt, har jag gått upp väldigt mycket i mig själv, till den grad att det skulle kunna ses som på gränsen till ocharmigt (just charm har jag dock aldrig sett som ett av mina starkare karaktärsdrag). Jag har varit smått fixerad vid mitt eget mående, mina känslor och jag har tänkt tillbaka mycket på mitt liv. Sådant som jag inte kunnat sluta minnas även om jag velat och försökt. Det är konstigt att det jag helst av allt vill glömma är det jag minns.

Det är som om jag hela mitt liv har jag gått hand i hand med ett spöke, ett minnes-monster som växt sig starkt på min ångest. Mobbning, ensamhet, utanförskap, att aldrig passa in, rädsla för att bli påkommen med att jag egentligen är så värdelös som de sa på skolgården, det har varit mina starkaste minnen från mitt liv. De har kastat en oproportionerlig skugga över alla andra saker som jag nu inte längre kan komma ihåg om mig själv.

Det känns konstigt och lite skrämmande att släppa taget om mitt monster, bilden av min uppväxt så som jag minns den, men samtidigt känner det som att jag håller på att ta mig över ett stort hinder: de jobbiga minnena behöver inte vara de som definierar vem jag är, kanske är de efter all den här tiden inte ens riktigt sanna längre?

Efter att ha gått i terapi kan jag se mina minnen på ett nytt sätt, jag har börjat fråga mig varför jag minns just vissa saker, varför just den här händelsen och varför inte någon annan och finns det andra detaljer att minnas i sammanhanget, som gör det lättare att förstå? Behöver jag alls plocka fram det här gamla slitna, tummade, blekta och säkert förvrängda?

På det sättet har det sorgliga börjat blekna, börjat förlora sitt inflytande över mina känslor. Det har istället få bli till berättelser, ett sätt att plocka ut det ur mig själv och låta det anta en ny form, utanför mig. Exempelvis här på bloggen, för er att läsa.

Även tjugosjutton kommer tillslut att falla sönder till små minnen, bitar av något stort som hänt mig, som jag alltid kommer bära med mig. När jag skriver det här är de tydliga men också de kommer börja blekna. Jag undrar vad jag kommer minnas av det här om fem år, tio år, fyrtio år. Kommer jag kunna plocka fram den här tiden och minnas hur jag tänkte? Kommer mitt sjuttiosexåriga framtida jag skrocka och med ett rynkigt leende tänka att det är väl för väl att en inte är så där ung och självupptagen längre, så en höll på att älta.

Till dess ska jag ge mer uppmärksamhet åt vad jag drar fram ur arkiven, jag ska minnas det jobbiga men leta efter detaljerna som kan kasta ljus över skuggorna, jag ska minnas de lyckliga stunderna och vara glad över att det har hänt. Jag ska vårda mina minnen ömt utan att drunkna i dem.

När jag så sitter i min gungstol ute på landet och funderar på vad jag ska ge min man i åttioårspresent så hoppas jag att jag ser tillbaka på mitt liv med stolthet, utan ånger och att jag har fått ha minnet i behåll, att jag fortfarande är jag, någon som minns allt.

Titeln till den här texten är tagen från låten Thinner med Kent.