Lycklig som ett barn

Det är allvarligt att vara människa, livet är svårt och det glider oss sakta men smärtsamt säkert ur händerna. Ibland har jag känslan av att det sker i allt snabbare takt medan jag står vid sidan av och tittar på, upptagen med att vika tvätt och försöka mota bort skrynkel och rynkor ur mitt liv.

Det är allvarligt att vara vuxen. Det finns ansvar och saker som måste göras. Att förhålla sig till alla sina roller och alla sina olika jag, det blir lätt onödigt komplicerat. Jag är inte längre bara jag; jag är anställd, mamma, fru, vän, dotter, syster. Jag ska räcka till många. Jag ska vara bra på så mycket.

Jag kan sakna hur det var att vara barn. Inte omständigheter runt omkring, inte min fysiska miljö, utan det jag hade inom mig; mina tankar och min inre värld, en plats full av oändliga möjligheter och gränslös fantasi. Jag levde i mitt huvud, där det alltid pågick minst en föreställning med mig själv i huvudrollen.

Men plötsligt var det inte jag som har huvudrollen i mitt egna liv längre. Barnet blev lämnat kvar i ett avlägset minne av lycka och ljusa sommarkvällar jagandes fjärilar i en kohage. Kvar står en trött vuxen som tillät kraven, jagandet och stressen ta kontroll. Allt rusar, alla rusar, jag rusade efter. Tills det tog stopp och nu står jag här och undrar vart det lyckliga barnet tog vägen. Kohagen ligger inbäddad i en tung dimma, allt är tyst och stilla i den kyliga höstluften, inga fjärilar syns till.

Som barn flydde jag in i fantasins och böckernas värld, den var lika verkliga för mig som min mammas sega fläskkotletter med överkokt potatis. Jag vände upp och ner på hela min garderob, och alla andras, för att hitta dörren till Narnia. Jag var ett väldigt inspirerat barn. Ett tag övertygade jag mig själv om att jag var borttappad, att jag hade en annan familj som skulle komma och hämta mig en vacker dag, att jag hade en hemlig storasyster och ibland satt jag uppe vid brevlådan och väntade på henne. Det var aldrig någon som kom för att hämta mig.

Jag ville att livet skulle vara fantastiskt och spännande, mysterier och äventyr var det bästa jag visste. Jag var alltid någon annanstans. Min dröm var att bli hittad, att fly, att ge mig av på äventyr. Jag älskade fantasier som barn, jag älskade att drömma.

Så blir vi vuxna och måste förhålla oss. Till varandra, till världen, till kraven och till alla måsten. Måste vara bra, måste prestera, måste ha ambitioner, måste passa in, måste vara lycklig. Ibland känner jag mig som ett barn som bara låtsas vara vuxen, som rättar sig efter en mall för hur vuxna förväntas vara: ambitiösa, ansvarstagande, ha koll på läget. Som att jag går runt i kläder som inte riktigt passar, ett barn som försöker fylla ut en vuxenuniform som är lite för lång i ärmarna, byxorna kräver skärp, skorna är lite för tunga och obekväma för att orka gå långt i.

Det sägs att man ska tänka tillbaka på det man älskade att göra som barn för att som vuxen hitta sin passion, det där vi hoppas ska göra oss lycklig igen. Det där som en blir bättre på utan att man märker det, för man älskar att göra det. Det där man längtar efter, som man alltid tänker på. Den där grejen där man slutar vara medveten om sig själv, där man kan finna det som kallas ”flow”, det som jag tänker är att vara lycklig på riktigt, för en stund.

Under det senaste halvåret har jag fått höra av flera personer, bland annat min psykolog, att jag verkar vara en vänster-hjärnhalva-person. En rationell, kritisk, ordningsam människa som gärna analyserar ner i minsta detalj. Jag har större delen av mitt liv sett mig själv som en höger-hjärnhalva-person. Känslig, kreativ, intuitiv och fantasifull. Men det verkar inte vara så jag uppfattas och kanske har jag mer och mer blivit en kritisk vuxen än ett intuitivt barn.

Missförstå mig inte, jag tycker om att vara vuxen, jag har inget emot att bli äldre (jag vill bara inte dö), en smula visare och lite säkrare på mig själv. Det behövs fler vuxna vuxna, inte fler vuxna som beter sig som barn. Men kanske har jag gett upp sidor av mig själv för att bli så som jag tror att en vuxen förväntas vara.

Nu kanske du har börjat undra vad poängen är med den här texten och det gjorde jag också när jag började skriva. Jag började nysta i en känsla av saknad, en tid som flytt, någonting jag tappat på vägen. När jag var halvvägs slog det mig att jag har skrivit mig fram till svaret, det finns någonstans här, under alla orden.

Vad ska jag göra för att hitta det jag söker, det där som jag älskar att göra. Det som skänker mig glädje och energi så att allt annat i det här vuxna livet också känns lite lättare och roligare, något som kan ge mig ett sammanhang och mening. Något där jag kan ta hjälp av barnet som ser äventyr och möjligheter, som drömmer gränslöst och formar sin egen verklighet.

Det barn som jag kan sakna så oerhört mycket men som vågar sig fram vid en lång promenad på en okänd plats, ”Vad finns där borta? Runt nästa krök?” Viskar hon. ”Kom, vi springer dit och ser efter.” Hon håller mig i handen när flygplanet lyfter, ”Var inte rädd, du vet att vi älskar det här, äventyr väntar, vi ska inte dö idag.” Hon hoppar jämfota i vattenpölar. Hon tjuvlyssnar. Hon ser skatter glimma i små vardagliga ting.

Hur kan hon hjälpa den här vänsterstyrda granskande, analyserande hjärnan med sinne för detaljer att hitta en ny passion?

Kanske genom att göra precis det här.
Kanske har jag svaret precis framför fingrarna.
Kanske har jag precis skrivit mig fram till svaret på min egen fråga.

Jag är lycklig när jag skriver, lycklig som ett barn.

Då, när ingenting hade hänt mig än.

Rakt i hjärtat utan ord

”Som alltid flyr jag till musiken” sjunger Jocke Berg.
”Den enda plats där jag är jag.”

Musik som en plats att fly till, en plats där jag får lov att vara jag, min egen frekvens att existera i. Jag vet inte vem jag hade varit utan, hur jag skulle ha orkat ta mig igenom mina fjorton, femton, sexton eller många av mina andra årgångar. Den har alltid funnits där, alltid lojal, alltid vid min sida.

I lördags var jag i Köpenhamn för att se ett av mina absolut favoritband. Sigur Rós. Det är mer än musik, mer än en konsert. För mig är det livet, energi, inspiration, ett ställe där allt känns självklart och världen runt omkring upphör för en stund.

Det går inte att inte drabbas av Sigur Rós. Min man var med och strax innan konserten frågar han: ”Sjunger de på engelska eller?” Jag tänkte väldigt tyst för mig själv att jag borde ha åkt ensam. På tåget hem var det hans som laddade ner låtarna till telefonen. Det går inte att inte bli berörd. Som det ska vara med musik vi älskar.

Vi hade ett intressant samtal, jag och den där fantastiska personen jag lovat resten av mitt liv till, medan vi väntade på tåget hem. Om hur musik uppfattas olika. Han tyckte första delen av konserten vad för nedstämd, för deprimerande. Jag tyckte det var underbart rakt igenom. Jag tänkte på min uppväxt då jag ofta fick försvara och förklara min musiksmak, gång på gång på gång.

Jag var en av alla som stod liten utanför, som tog en annan väg, av nöd. Och även om jag själv aldrig spelade musik så lyssnade jag, jämt. Jag hade alltid extra AA-batterier i väskan; jag stod ut inte ut med tystnaden som snabbt fylldes med skratt och hån. Det var jag, böcker och musik.

Det var Tracks i P3 och olika listprogram på TV. Plötsligt, utan att jag minns hur, fanns svensk punk i mitt liv; Dia Psalma, Strebers och Charta 77. Jag såg en video med ett band som hette Nirvana en gång när vi var i fjällen och jag hellre ville kolla på MTV än åka skidor.

Z-TV kom hem till byn via parabol och Ola Lindholm hade långt hår. Sedan gick det snabbt utför (om du frågat pappa). Pearl Jam, The Cure och Marilyn Manson blandades med Kent, Radiohead och Depeche Mode. Det var nitbälten, Get a Grip-kängor och många olika färger på håret då.

En annan värld att fly till, där fick jag lov att bara vara jag, mig själv. Utan andras åsikter och kommentarer, utan mobbning och utanförskap. I musiken hittade jag kraft, gemenskap och energi. Någon skrev om mitt liv och mina känslor. Någon skrek för mig. Någon stod upp för det jag kände.

Hade du frågat mitt femtonåriga jag vad hon tyckte om alla andras åsikter om hennes musiksmak hade hon garanterat citerat Marilyn Manson: ”I wasn’t born with enough middle fingers”.

Nu är jag inte riktigt lika arg längre, men det är fortfarande min frekvens, det vemodiga, lite sorgsna men laddat med tusen kilo energi. Någon sätter ord på det jag känner. En textrad kan träffa helt rätt och göra allt begripligt, med rätt ackord kan den träffa rakt i hjärtat. Ibland behövs det inte ens ord, eller samma språk, musiken står över det.

Det är inte deprimerande eller betungande, det får mig inte att må dåligt, eller sämre. Det är min livlina, min energi. Det är i musiken jag kan vila, få ro. Stänga ute världen, stänga av mina tankar. Dämpa oron. Känna gemenskap, känna igen mig i någons annans ord och formuleringar.

Musik är en upplevelse och den blir som allra starkast när den stämmer med ens egna inre frekvenser, när den hakar i där man själv tar slut, en förlängning av allt man känner, oavsett vad för musik det är, oavsett känsla. Jag sluter ögonen och glömmer allt eller så dansar jag som en galning i köket med min son tills vi blir en skrattandes hög bland smulorna på golvet.

Och att få uppleva något så fantastiskt som Sigur Rós på en scen, som fullkomligt exploderar av ljud och ljus, och står där med ett fånigt leende på läpparna, med en annan hand i min, och tänka att den här världen alltså, den är inte så dum ändå. Det är de stunderna jag önskar aldrig skulle behöva ta slut.

Det är svårt att sätta ord på vad musik betyder för mig.

Som Jocke sjöng:
”Det finns inga ord för det, på det här jävla språket
Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak.”

 

Bokmässan – tygpåsens högborg

Årets stora högtid, eller bokmässan som den också kallas, pågår just nu i hemstaden. Jag är glad att jag fick till fyra timmar i går som resulterade i: en spräckt budget, tre signeringar, intressanta samtal och väldigt många bilder på tygpåsar och nya böcker såklart.

Som vanligt har jag dock inte lyckats planera ordentligt för det här i år heller och får nöja mig med de timmarna som blev. Nästa år ska jag ha helgen fri så att jag kan sitta framför Natur & Kulturs psykologiscen. Så många intressanta programpunkter i dag och i morgon som jag missar men det verkar som att de flesta kommer finnas tillgängliga på nätet om ett tag som tur är.

Jag hade med mig kameran (med en trasig fokusring på optiken visade det sig) och tänkte ta fina bokbilder till bloggen men jag började fotografera tygpåsar istället, det verkar vara något som går hand i hand med att vara bibliofil, att ha tygpåse alltså. Jag hann komma upp i en liten fin samling pås-porträtt men hade gärna haft tid att jaga fler.

Kul besök men jag var helt slut i går kväll. För mycket människor, för mycket ljud, för starkt ljus, för trångt och för varmt men innehållet var bra, så jag är nöjd ändå.

Fast jag glömde köpa en ny tygpåse.

    

Meningen med uppkoppling i ett ord

Om du ser mig utanför mitt hem, eller i mitt hem också för den delen, och jag inte har näsan i en bok är chansen stor att jag har ett par hörlurar inkörda i öronen. Och om det inte är musik (Kent) så är det med största sannolikhet en podd – det bästa med att ha uppkoppling i mobilen.

Efter varje bra avsnitt jag lyssnat på så vill jag direkt skriva ett långt och utförligt inlägg om alla tankar som väckts hos mig så att alla andra förstår att de måste lyssna på detta fantastiska innehåll. Det finns så mycket intressant där ute, nästan så att det ibland slår över i nedstämdhet för att jag aldrig kommer hinna lyssna på allt. Jag upptäckte hela grejen för ungefär två år sedan, sist av alla som vanligt (jag är motsatsen till en early adopter), så jag ligger lite efter.

Min inställning till internet och att ständigt vara uppkopplad är en smula ambivalent, jag tror inte det är så hälsosamt men det finns helt klart en del fördelar, poddar står högt upp på den listan och är en anledning till att jag inte riktigt är beredd att ge upp min iPhone.

Så innan jag skriver inlägget där jag går loss fullständigt på allt jag tycker är förfärligt med det digitala samhället vi lever i, och för att bespara er varenda tanke som poppat upp i mitt huvud i samband med allt jag lyssnar på, så kommer här istället en hyllning till mina favoriter.

För vad är vitsen med att ha en egen blogg om jag inte kan göra åtminstone en lista över saker jag gillar. Mina bästa tips, jag utgår för enkelhetens skull ifrån att ni alla är väldigt intresserade.

Men allvarligt talat, ni borde lyssna, det här är riktigt bra, underhållande eller viktigt, eller ofta alla tre på samma gång. Jag vill tipsa lite extra om avsnittet om utbrändhet med Pia Dellson, hon beskriver det så på pricken och ger bra konkreta råd. Och så Värvet International-avsnittet med Jonathan Safran Foer som är väldigt bra.

Och om du har någon bra podd att tipsa om, dela gärna med dig.


Små doser ensamhets podd-topp-sex utan inbördes ordning

Populärvetenskaplig podcast där varje avsnitt handlar om ett specifikt ämne med en expert som gäst. Den snabbaste och roligaste vägen till kunskap och allmänbildning om man ska tro Fritte Fritzson. Och det tycker jag man kan göra.

Favoritavsnitt: Om social inlärning med Armita Golkar, Om vår föränderliga hjärna med Anders Hansen, Om utbrändhet med Pia Dellson, Om lycka med Micael Dahlén, Om TV-historia med Kalle Lind, Om självmord med Ullakarin Nyberg, Om filterbubblor med Per Grankvist.

Intressanta program med intressanta människor. Jag tyckte mycket om Fredrik Backmans, Kalle Linds och Lisa Langseths program i år och har så mycket att lyssna ikapp. Vilka sommar- respektive vinterprat måste jag lyssna på?

Så stor igenkänningsfaktor. Fantastiska orädda, öppna, ärliga Anna Mannheimer och Mia Skäringer. Jag har suttit och fnissat i väntrummet på vårdcentralen och skrattat högt rakt ut i soffan när allt annat känts skit. Så jävla roliga och träffsäkra och alldeles underbara. Älskar avsnitt två och tre. Och fyra. Alla är så bra men speciellt viktigt är avsnitt 19. Kvinnohimmelen! Du måste faktiskt lyssna nu med en gång.

Emmy Rasper träffar och intervjuer mer eller mindre kända personer för att prata om psykiskt mående. Jag tycker Emmy är fantastisk på att ställa svåra frågor på ett bra sätt. Lyssna på avsnittet från Vetenskapsfestivalen med Maja Gödicke och Ossian Melin och avsnitten som heter Psyket frågar som tar upp frågor med experter inom exempelvis psykiatri. Alla avsnitt och intervjuer är intressanta och tar upp viktiga saker.

Läkarna Anders Hansen och Simon Kyaga möter internationellt framstående hjärnforskare. Otroligt intressant om ämnen som ångest, depression, hur internet påverkar vårt sätt att tänka, beroendeforskning, AI, psykoterapi och visdom. Avsnittet om hur internet påverkar vårt sätt att tänka med Susan Greenfield är otroligt intressant.

  • Värvet och Värvet international

Jag tror inte Värvet eller Kristoffer Triumf behöver någon närmare presentation. Totalt måste det finnas över fyrahundra avsnitt ute och jag har lyssnat på långt ifrån alla. Ett hyfsat nytt avsnitt är det med författaren Jonathan Safran Foer, typiskt ett sådant avsnitt som alla måste lyssna på för att det är så bra. Mitt allra första Värvet-avsnittet var det med Caitlin Moran, också bra. Stefan Einhorn, Malou Von Sivers (otippat men det är ju det som är så bra med poddar, en upptäcker mycket nytt), Nina Persson (som höll mig sällskap när jag mitt i natten sydde dekorationer till vårt bröllop förra sommaren) Christian Kjellvander, Lars Lerin, Dennis Lyxén, Laleh. Det finns så otroligt många. Tänk om Jocke Berg skulle ställa upp (chans lika med obefintlig?) eller Gillian Flynn eller Micael Dahlén, eller Mia Skäringer, eller… lika bra att de inte gör det för det kommer ta flera månader att först lyssna ikapp.

 

Hoppas du hittar en ny favoritpodd bland dessa och glöm inte att tipsa.

 

 

Utanför bekvämlighetszonen

Klichéer är väl vad de är just för att de innehåller någon form av uttjatad sanning, kvällens sanning är att livet börjar där bekvämlighetszonen tar slut.

Det snurrar tusen tankar i min hjärna just nu. Det har varit en lång men spännande helg, jag är trött men tillfreds. Under de två gångna dagarna har jag matats med tankar om normkritik , mångfald, självkänsla, förebilder, känslor, samtalsmetodik och självkännedom. Jag kan nu stolt kalla mig för volontär hos United Sisters och inom en, förhoppningsvis, snar framtid ska jag få bli någons coach. Det här är något jag har velat göra länge så det känns så klart kul, riktigt kul.

Men, om jag inte vågat ta mig utanför min bekvämlighetszon och vågat tro att det här är något jag kan göra eller vågat se att jag kan ta plats i helt andra sammanhang, på helt andra platser, med helt andra människor än jag är van vid, då hade det aldrig kunnat hända. Nu sitter jag här med nya bekantskaper, nya kunskaper och nya insikter, trött men glad att jag vågade.

Hela helgen har burit med sig små men ack så viktiga segrar för mig, saker som hjälpt mig förstå att jag kan förändra mina beteenden. För det räcker inte med att vara medveten om hur saker och ting ligger till om jag inte kan förändra vad och hur jag gör; att vara medveten förändrar inte resultatet om jag fortsätter göra samma sak som tidigare.

(Självklarheter som är nästan skrattretande självklara när man väl fått klart för sig hur självklart det egentligen är, men innan man får det klart för sig är det ytterst oklart hur en ska bära sig åt för att få klarhet i någonting alls.)

Jag är medveten om att jag behöver bli bättre på att be om hjälp så att jag får ihop vardagen utan att kompromissa med min fysiska och psykiska hälsa. Inför den här helgen gjorde jag det och jag fick hjälp, gjorde mitt bästa för att inte känna dåligt samvete och jag kunde njuta av två dagar på egen hand med fokus på vad jag vill. Med facit i hand, det gick bra. Alla inblandade mår bra.

Jag är medveten om att jag behöver öppna mig mer i möten med andra även om det innebär obehag och ångestkänslor. Jag vet att jag behöver det för att känna gemenskap och bryta mig loss från osanningar om mig själv. I lördags fick gruppen i uppgift att tänka på en person som betytt mycket för oss när vi växte upp, en förebild, någon vi sett upp till.

Medan de orden uttalades kunde jag bokstavligt talat känna hur min puls ökade, hjärtklappningen satte igång, mörkret trängde sig på och jag ville helst av allt göra mig osynlig. Jag kände ett så stort obehag av att redan innan någon sagt något veta att jag kommer sticka ut, jag är den avvikande. Så jag tog till orda och sa som det var. Jag har aldrig haft någon förebild, jag har aldrig sett upp till någon, jag var väldigt väldigt ensam som ung och det fanns inget stöd.

Ingen tittade på mig konstigt, det blev ingen pinsam tystnad, ingen ifrågasatte mig. Jag fick istället bekräftelse på att det jag sa var viktigt, jag fick uppriktigt nyfikna frågor om mina erfarenheter, mitt perspektiv, jag togs på allvar. Med facit i hand, det gick bra. Jag mår bra.

Jag är medveten om att det är så där, att det är viktigt och att de flesta människor vill lyssna och är intresserade men att bryta mönster och agera efter det är så mycket svårare än det kan verka. Ibland kan de där orden inte ens låta sig bli sagda.

Det blir lätt att en vill ta till klichéer märker jag, när det gäller den har sortens berättelser om insikt och att våga möta sina rädslor, men det är väl för att det ligger sanning i orden från början som de blir just klichéer och varför skulle de vara mindre värda för det? Man måste våga för att vinna och livet börjar ibland i slutet av din bekvämlighetszon.

Ikväll är jag trött, väldigt trött, men glad att jag vågade.

 

Moment tjugotvå för introverta

Känner sig introverta oftare ensammare för att de är just introverta? Jag har påbörjat ett intervjuprojekt för att komma underfund med hur vi människor förhåller oss till ensamhet och om man kan öva upp förmågan att öppna sig mer för andra. Hur tar man sig upp till toppen för att njuta av utsikten om man inte är speciellt äventyrligt lagd. Steg för steg, med stöd av andra?

Från hit till dit, ett äventyr eller ett omöjligt uppdrag? Foto från Brasilien 2011.

Sedan en vecka tillbaka har jag börjat intervjua främmande människor via Skype om deras erfarenheter och behov av ensamhet. Det är mitt sätt att ta mig an uppgiften min psykolog gett mig, den att ta kontakt med människor, fylla på med gemenskap, för att se om det löser upp ångest och rädslor.

Jag vet inte om det var precis det här han hade i tanken men jag behöver undersöka saken lite närmare först, innan jag tar det ett steg längre, eller högre.

För jag tänker mig att det jag gör nu är vad en höjdrädd skulle göra för att förbereda sig inför att bestiga ett högt berg; det vore knappast att spotta i nävarna och börja klättra upp för första bästa bergvägg, det behövs grundliga förberedelser, genomgång av utrustning, rätt skor och sådana saker.

Säkert skulle en person som stod i begrepp med att göra något skrämmande fråga andra hur det var för dem, be om råd och samla in tips som kan underlätta på vägen. Så det är det jag gör. För av någon anledning går det lättare att vara ärligt öppen och prata om svåra saker med totala främlingar, vi kan hålla oss till ämnet och jag riskerar inget. Ungefär som att gå igenom utrustningen på marken och veta att den kommer hålla när man väl börjar klättra.

Det är utifrån de här intervjuerna som mina funderingarna kring ett moment tjugotvå för introverta har börjat gro, något som kommit upp i flera samtal.

Jag pratade med en person som ser sig själv som extrovert och som fick mig att reflektera kring hur ensamhet kan vara olika beroende på om man är mer introvert eller extrovert. Jag har funderat mycket på om känslan av ensamhet kan vara aktiverande eller passiviserande beroende på hur vi ser oss själva.

Om man som introvert upplever starka känslor av ensamhet och isolering är det då mer passiviserande än för en extrovert som kanske aktivt skulle försöka hantera känslan genom att vända sig utåt för umgänge och aktivitet? Är det svårare för en introvert person att söka sig utåt i en sådan situation?

Är hen mer benägen att vända sig inåt för att grubblande fråga sig själv: varför känner jag så här? Och kanske inte med resultatet av att känna sig mindre ensam utan snarare mer? Och känner sig introverta därför oftare och mer ensamma för att de är just introverta?

Det här är bara mina egna reflektioner från mina samtal och jag påstår inte att det är på varken det ena eller andra sättet, eller att man ens kan dra alla extroverta eller introverta över en kam (det är så klart en skala, man är inte alltid antingen eller, människan är komplex och jag tycker inte om att sätta etiketter eller placera in i fack). Men jag behöver resonera kring det här för att bättre förstå mig själv och världen runt omkring mig.

För jag är den introverta grubblande personen och det faller sig inte naturligt för mig att försöka hantera känslor genom att ta kontakt med andra, att prata om det eller skaka det av mig genom aktiviteter. Jag kan lätt identifiera sammanhang som för mig är förknippade med ångest och dåligt mående, men det är svårare att identifiera lösningar på de problem det skapar.

Jag är inte förtjust i att umgås i grupp, jag tycker inte om stora folksamlingar, de får mig att känna mig orolig och trött. Jag tycker inte om kreativ brainstorming eller att ge snabba svar på komplexa frågor, jag skulle helst vilja svara skriftligt på alla frågor efter en veckas betänketid. Hur jag mår? Hmmm… hur mår jag, vänta lite nu, jag måste gå hem och tänka igenom det här, det är ingen lätt fråga att svara på bara så där!

(Jag hyser en misstanke om att jag inte alltid gör det så enkelt för mig själv heller).

Moment tjugotvå i ett introvert liv; jag vill helst vara ensam och tänka i lugn och ro men efter ett tag kretsar tankarna kring att jag inte har någon att dela mina tankar och intressen med. Jag har en personlighet som inte tillåter stora doser av umgänge, min tid är dyrbar för mig och jag behöver mina små doser av ensamhet för att orka. Men det gör också att det blir en stor ansträngning varje gång jag vill sträcka mig ut och leva lite mer extrovert, det är så ovant att något som kan verka så enkelt lätt växer och blir ett Mount Everest av ångest och oro.

Så jag tänker att om jag får höra hur andra gör och tänker och fungerar så blir de här intervjuerna som ett sätt att förbereda mig, att ta små steg och språng från avsatts till avsatts. Det blir som iscensatta meningsfulla samtal, en övning som jag hoppas gör att jag nästa gång inte står inför ett Mount Everest, utan kanske mer ett Kebnekaise, eller en dag ett Kinnekulle.

För även om jag är höjdrädd så vet jag att utsikten från toppen är fantastisk och värd att möta rädslan för. Och att stå på toppen tillsammans med någon annan, efter att ha klättrat tillsammans, det är kan nog vara en nyckel till välmående. För kanske är det så att lyckan blir mer verklig när vi delar den med andra.

Har du några tankar eller erfarenheter om ensamhet som du vill dela med dig av? Hör gärna av dig, jag vill fortsätta med min intervjuserie och är uppriktigt intresserad av att höra din åsikt.
kontakt@smadoserensamhet.com

 

När skalet spricker

Det är inte alltid helt enkelt att vara på bättringsvägen från utmattning och depression. Det är en långsam process och även om det går åt rätt håll så är jag stundtals fortfarande osäker på hur jag mår och vad jag mäktar med, det är ibland lätt att tappa tron på att jag kommer orka övervinna alla hinder på vägen.

Ibland känns livet behagligt och lätt, att börja jobba igen har varit lättare än jag trodde; jag är ganska säker på att jag kan gå till jobbet utan att ta med mig prestationsångesten och kraven i väskan och att ingen kommer ifrågasätta varför jag kommer ensam.

Ibland känns det tyngre, när livet hinner i fatt och jag tvingas konfronteras med mitt innersta. Det är som om jag under sommaren har skalat av lager efter lager och att jag nu börjar närma mig kärnan av vad jag består av, det som döljer sig under mitt hårda skal, där jag håller mig gömd.

Idag fick jag en uppgift av min psykolog som för mig är så svår att den känns näst intill omöjlig, som för en höjdrädd att få i uppgift att bestiga Mount Everest.

Uppgiften är att ta kontakt, att hitta sätt att känna gemenskap, att besegra den ofrivilliga ensamheten och prata om den. Att öppna mig. Att våga be om stöd, be om tröst, be om hjälp. Jag misstänker att det för en del är självklart att ringa en kompis, syskon eller förälder när man mår dåligt och prata om det. För mig är det inte det. Jag vet inte hur man gör, jag håller allt inom mig. Jag håller mig för mig själv under mitt skal.

Det är som att förmågan att tala upphör i samma sekund som tanken på att dela mina sorger dyker upp. Jag vill inget hellre men samtidigt finns ett så stort motstånd, som ett fysiskt motstånd i kroppen, trots att jag vet att ensam inte alltid är starkast och att jag mår bra av att prata om de här sakerna.

Det här är en av de största och svåraste utmaningarna jag stått inför. Att gå emot allt som livet lärt mig och våga lita på andra och på att de bara vill mig väl. Att det inte finns några konspirationer eller illasinnade dolda planer som görs upp bakom min rygg, de viskar inte längre i korridorerna, de ligger inte längre på lur bakom nästa hörn. Inget jag säger till dig kommer du att använda mot mig. Du kommer inte förråda mig och ge mina ord till fienden.

Det är ett slags moment tjugotvå: jag vill göra mig fri från det förflutna och sluta känna mig så ensam, jag uppnår antagligen det bäst genom att prata om det och öppna mig för andra och på så sätt få starkare relationer, men jag kan inte på grund av mitt förflutna: mobbningen, utfrysningen, ensamheten och min ointagliga mur mot världen.

Jag påminner mig själv om att det är precis det här som ligger bakom den här bloggen, att prata, skriva om det som är svårt, det som känns obekvämt men som ändå är så viktigt, så jag tar mig an uppgiften. Även om skalet spricker så behöver det inte betyda att jag blir svagare, jag vet att jag med absolut största sannolikhet skulle kunna bli lite starkare. Tror jag.

En vän skrev en kommentar till min senaste inlägg på Instagram där hon nämnde Kintsugi, eller kintsukuroi som jag också sett att det kallas. Det är en teknik för att laga porslin och keramik, men också en filosofi, som går ut på att genom varsam reparation framhäva sprickor och skavanker med hjälp av guld och på så sätt synliggöra att objektet blivit starkare och vackrare på grund av att det en gång varit trasigt, det är också ett sätt att se på livet.

Jag finner det trösterikt på något sätt, att bära sina ärr med stolthet, att inte skämmas över de svårigheter livet utsatt en för utan göra dem till  framträdande drag. Att det är motgångarna som får oss att hålla ihop lite bättre, att vi blir lite starkare och lite vackrare genom livets prövningar. Ibland önskar jag att jag inte hade behövt uppleva allt jag gått igenom för att bli stark, men det är mina erfarenheter som format mig till den jag är.

Jag vet att det finns några få som läser den här bloggen och jag är oerhört tacksam för er som visar intresse och som hittar små korn av igenkänning. Jag växer och står lite stadigare i samtal och diskussioner som kommer härifrån och jag hoppas att det kan vara vägen framåt jag behöver för att kunna öppna mig, vårda mina relationer och mota bort den tunga känslan av ensamhet som förföljt mig genom livet.

Så jag kommer fortsätta skriva om allt som inte är helt perfekt, sprickorna, det som gått sönder och blivit lagat, många gånger. Om styrka och svaghet. Om framgång och motgång. Om att vara rädd, att vara trasig och om att bli hel. Om guldkornen, om livet som är ofullständigt, ofullkomligt och obeständigt och därför vackert och om att vi inte är ensamma med våra känslor och tankar, vi är många som känner samma sak. Och en dag kanske vi kan prata om det.

”Och knyttet tog av skorna och suckade och sa:
hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?
Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän,
vad gör man med en snäcka om man ej får visa den”

Tove Jansson – Vem ska trösta knyttet.