Självmedvetenheten

Jag har i flera veckor försökt skriva ett nytt inlägg, det skulle visst handla om att gå sin egen väg eller något sådant, någon form av inspiration, ett tag höll det på att utvecklas till en text om ”problemen” med att ha ett väldigt rikt inre liv.

Men det landar hela tiden i en känsla av gnällighet och tomt upprepande av tidigare tankar som jag redan är klar med. Jag producerar inget annat än långa omständliga omskrivningar av en insikt som egentligen är tydlig: jag är just nu väldigt trött på mig själv och har ingenting att säga. Jag har blivit, eller har kanske mer eller mindre alltid varit, snäppet för självmedveten för mitt eget bästa.

Skrivandet av texterna till den här bloggen har varit viktiga och helt avgörande terapi för mig men att leta efter och sätta ord på mitt innersta  triggar också lätt en del mindre smickrande personlighetsdrag. I det tillstånd av förvirring och utmattning som jag har befunnit mig i en ganska lång tid nu så börjar en ohälsosam självupptagenhet att göra sig påmind. Eller kanske har den bara blivit väldigt mycket tydligare.

All denna introspektion, analyserande av tankar och känslor, min introverta personlighet som gärna drar i väg och blir till en alldeles för självmedveten och självömkande version av mig själv, allt ältande och en känsla av att jag aldrig någonsin kommer förstå mig själv och att ingen förstår mig. Det går mig på nerverna. Jag går mig själv på nerverna. Jag står och hoppar och stampar på mina egna nerver, drar och sliter i dem. Kanske baksidan av att ha en introvert personlighet med tendenser till att fokusera lite för mycket på de egna känslorna och tro att jag på något sätt skulle vara unik i världen.

Jag är trött på mina egna perspektiv och mina egna tankar och behöver helt enkelt lite semester från mig själv. Hur mycket jag än försöker så kommer jag inte kunna lösa allt uppe i huvudet. Om det gick skulle jag ha gjort det för länge sedan säger psykologen och jag får nog lov att hålla med nu.

Dags att ta tjuren vid hornen och göra praktiska förändringar och våga testa mina gränser igen. Leva livet istället för att sitta och tänka på det. Göra något istället för att skriva om det. Få ut huvudet ur arslet skulle man kunna säga.

Därför har jag bestämt mig för att skära ner på saker som just nu tar för mycket av min tid och ger mig för mycket att tänka på – bland annat denna blogg – så att jag istället kan lägga min energi på att vara mer praktisk och aktiv, på mina egna villkor.

Dessutom vill jag prioritera den skrivtid jag har till att få färdigt mitt första utkast till bokmanuset och med start till sommaren ska jag också skriva texter till Page Of Mind – En feministisk dagstidning med fokus på unga kvinnor i psykisk ohälsa – vilket jag ser mycket fram emot. Där kommer jag skriva om kropp, utbrändhet och depression, till att börja med.

Jag hoppas vara tillbaka med nya texter om det inre livet och den yttre verkligheten snart men nu blir det en tankepaus på ett tag tills jag har något nytt att dela med mig av.

Vi ses igen till sommaren.

Vardagslunk – det nya svarta

Hon bodde tre trappor upp utan hiss, bara en sådan sak fick en del av mina kollegor att sucka. Sedan var det alla grönsaker som skulle rivas och skalas, märkvärdiga saker som en aldrig hört talas om tidigare, som kålrabbi. En del inte ens med potatisskalare utan med en lite vass kniv; en skulle skrapa bort skalet för att förlora så lite som möjligt av grönsaken. Saker skulle läggas i blöt och så var det den där förbannade juicemaskinen som skulle plockas isär och göras ren.

Det här var när jag jobbade i hemtjänsten. Mitt första riktiga jobb efter en misslyckad termin på universitetet i början av 2000-talet. De flesta, som jag minns det, tyckte det var rätt tjatigt med alla dessa petnoga moment och förberedelser. Allt skulle göras på ett visst sätt, rutiner skulle följas. Fy vad tråkigt, vilket trist liv. Samma gamla grönsaker dag ut och dag in. Jag tyckte rätt bra om den här tanten, lite i smyg. Jag minns att hon tyckte jag var bra på att riva ingefäran så att det inte bara blev trådar kvar och jag gillade att hon hade integritet.

Majrova och kålrabbi.

I dag kom jag att tänka på henne, som vi kan kalla Astrid, och alla hennes rutiner när jag stod vid min egen diskbänk och rev kålrabbi. Som för övrigt är jättegott, visade det sig (fast det tog lite mer än femton år för mig att upptäcka det). Hon hade en jättefin lägenhet, full av minnen från en hel livstid, gamla vackra föremål i rum där få saker tillkom och få försvann. Allt var det samma. Det fanns något tilltalande i det, något tryggt. Det var inte så att jag drömde om att bli gammal, men, det var något med rutinerna i vardagen, sakernas oförändrade tillstånd, som jag gillade men aldrig riktigt lyckats implementera i mitt eget liv.

Det där med att köpa och äta i stort sett samma mat varje vecka.
Att förbereda.
Att bjuda sig själv på två skotte som får ligga orörda i köksskåpet till helgen.
Att alltid gå ut och gå sin eftermiddagspromenad, samma runda.
Handla frukt på torget.
Lyssna på radion.
Pelargoner.
Korsord.

Nu när jag har ett omättligt behov av vila och att tiden måste få gå långsamt så att jag kan ha gott om den så tänker jag på hur jag tyckte om att stå där med skalaren över diskhon och småprata. Lyssna. Och hur mycket jag behöver de där rutinerna i mitt liv nu. En vardagslunk. Lite gammal visdom. Och tacksamhet, över att livet fortfarande är långt och att mina krämpor ännu är få. Så i dag ställde jag mig och rev märkvärdiga grönsaker: kålrabbi och majrova. Två glaslådor fulla med sallad till nästa vecka. En fick också liten riven ingefära och vitlök i sig.

Och så försöker jag sätta fingret på vad det är. Vad är det egentligen jag vill åt. Jag är inte beredd att börja leva pensionärsliv fullt ut riktigt än. Just ordet vardagslunk dök upp medan jag skrev och det har något tråkigt över sig. Enformigt, inte så sexigt. Men jag tror ändå det innehåller något viktigt, kanske det jag är ute efter: att skala bort, skala ner – inte bara grönsakerna – alla krav, alla måste, alla borde. Det är för mycket saker, för mycket förändringar.

Jag vill hitta, verkligen hitta, tillbaka till det som får mig att må riktigt bra, de små enkla sakerna. Och så göra mer av det. Hela tiden, varje dag. Tills det blir oumbärliga rutiner. Som att förbereda veckans mat och sallad på söndagar. Cykla till jobbet, varje dag. Gå och lägga mig klockan nio, varje kväll. Andas med magen. Små saker som om de görs tillräckligt ofta kan göra stor skillnad. Hitta en vardagslunk som passar mig.

En sak som ofta kom upp på mitt allra första jobb som tjugonågonting var vikten av rutiner och igenkänning för de äldre vi gick hem till. Många var känsliga för förändring och jag tänker att det kan vara lite samma sak för en utmattad hjärna, eller för en känslig introvert hjärna. För mycket förändring blir påfrestande, hjärnan orkar inte anpassa sig och tänka nytt. Det blir för mycket intryck som är stressande i sig. Så det är nog det jag upplever just nu och som fick mig att tänka på damen tre trappor upp, behovet av en tillvaro med färre förändringar och mer lugna rutiner.

Vardagslunken, kan inte leva med den, kan inte leva utan den. Tydligen.

Något att landa i. Det kommer krävas övning. Jag har nämligen varit i det närmaste beroende av förändring och att göra och se nya saker. På mitt sätt. Kan det finnas en balans där? Mellan lunken och äventyren?

Om det ska nästa inlägg handla: inspiration för att våga gå sin egen väg.

Vem vill jag vara och hur ska jag nå dit?

Orden personlig utveckling ger 2,6 miljoner träffar hos den globala sökmotorn och över hundratusen träffar hos en av de större bokhandlarna på nätet. När jag skummar igenom titlar och sökresultat dyker ord som: förändring, effektivitet, resultat, framgång och kontroll upp. En del meningar står ut och får mig att fundera på – och det här kan vara gamla nyheter – om inte världen håller på att fullständigt tappa fokus.

”Hitta meningen med ditt liv med hjälp av några enkla frågor.”
”10 effektiva sätt för att framstå som mycket smartare än du egentligen är.”
”En inspirerande handbok för alla som vill vara i ständig förändring, förädla och förverkliga nästa mål i sitt liv…”
”Människor som utvecklas är positivare, friskare, effektivare och samverkar och kommunicerar bättre. Detta är gynnsamt för hela arbetsplatsen och skapar god lönsamhet.”

Nu har jag såklart valt ut de här meningarna bland tusentals andra för att stärka mitt egna resonemang och mycket av det som kommer upp via sökmotorer är annonser och köpt plats gissar jag. Det är mycket kurser, utbildningar, föreläsningar och liknande. Formuleringar som är anpassade för att locka besökare till just den hemsidan. Det finns uppenbarligen pengar att tjäna och jag tar tillfället i akt att vara lite cynisk.

Något med det här har börjat skava hos mig när jag reflekterat över mina egna beteenden och vad som har triggat mig i min strävan att hela tiden prestera mer och bättre.

Det är så lätt att ryckas med i den här hysterin och tro på lögnen om att vi inte redan duger som vi är, för om vi skulle börja tro för mycket på oss själva skulle företag gå i konkurs, sägs det. Många verkar bära på en gnagande oro över att inte riktigt räcka till; att de behöver bli lite vassare, roligare, snyggare, smartare. En borde ha ambitioner, vilja mer, våga mer, satsa på sig själv. Bli en bättre X på Y dagar/veckor/månader. Vår uppmärksamhet jagas som om det gällde livet, eller – som min husprofet sjunger – som om det gällde pengar.

Jag har sysselsatt mig med diverse projekt i självförverkligande i ungefär hela mitt vuxna liv. Dels har det handlat om kroppen, dels har det handlat om personlighet och egenskaper. Från en känsla av misslyckande föddes en gång en drivkraft, en vilja att förändra och ta tag i allt som tycktes vara fel.

För någon som jag, en introvert och känslig själ med väldigt låg självkänsla och som tidigare brottats med ett stort bekräftelsebehov, har det varit svårt att navigera i djungeln av välmenande tips och råd om lycka, framgång, vänskap, kärlek och livet i största allmänhet. Jag har gjort lista efter lista med mål om att bli en bättre (och lyckligare) människa genom att vara gladare, öppnare, bjuda mer på mig själv, bli mer effektiv, mer social, våga mer, vilja mer, ta för mig mer, prestera mer.

Nu vet jag, med utmattningsfacit i hand, att jag aldrig har behövt bli allt det där, att det går tvärtemot hur jag är skapt och att lyckan ändå inte har infunnit sig. Det är insikter som har kostat mig massor, psykiskt och fysiskt. Och inte en enda gång kan jag minnas att jag stannat upp och ställt mig själv frågan varför. Varför behöver jag utvecklas och bli bättre? För vems skull behöver jag bli alla de här sakerna? Vad jag har utvecklat allra mest genom åren är ett konstant dåligt samvete över allt jag inte gjort och allt jag inte lyckats med.

Jag ifrågasätter inte personlig utveckling som sådan, men jag är skeptisk mot hur vi matas med ytliga budskap om förbättring och framgång och att det dessutom kommer göra oss lyckligare bara vi gör eller är på ett visst sätt. Personlig utveckling handlar inte om att ”bli den perfekta personligheten” och jag tror inte det blir bra när trender blir till normer som många inte orkar leva upp till. Det sätter bara en onödig press på människor, en mental stress som kan bli farlig. Risken är att en utvecklar annat, som psykisk ohälsa.

Är inte en annan risk också att alla dessa metoder, teorier, modeller och scheman bäddar för en upplevelse av mer misslyckande och besvikelse? En tio veckors punktinsats kommer inte att lösa alla ens problem och ge svar på alla frågor och med det prestationsfokus som råder i dag tror jag att det är lätt hänt att vi tillslut bara springer runt i cirklar och jagar våra egna svansar i ett försök att optimera oss själva och vår tid – hela våra liv – utan att ta oss tid för någon djupare reflektion.

Det är så klart något bra att vilja utvecklas, det vill jag också, jag är nyfiken på vad mer jag kan göra, uppleva och känna och jag önskar inget hellre än att känna mig harmonisk och trygg. Men först nu kan jag göra orden personlig utveckling till mina egna utan att tänka att jag måste ändra på mig själv.

Jag duger precis som jag är och det handlar mer om att öva på lyssna inåt istället för att titta utåt. Lägger jag mitt fokus där så är jag ganska säker på att jag kommer utvecklas på ett högst personligt sätt, fritt från krav och resultat, en utveckling som får ske helt naturligt utan teorier och metoder.

Livet pågår varje dag, jag kommer gå igenom saker, jag kommer få nya erfarenheter och de kommer att forma mig. Så länge jag är trygg i mig själv och i vem jag vill vara så litar jag på att jag kommer styra min utveckling åt det håll jag själv vill. Det behöver kanske inte vara svårare än så?

Och ibland är det väl helt okej att bara var nöjd? Eller måste man befinna sig i ständig förändring med som enda fokus att förverkliga alla sina drömmar? Det låter så fruktansvärt tröttsamt. Kanske fungerar det för en del och det är  väl bra (fast är det verkligen det?) men det fungerar inte för alla.

Så vem vill jag vara då? Och hur ska jag nå dit?
Jag tänker mig ett upplägg på ungefär femtio till sextio år med regelbunden reflektion och att svaret på den frågan säkerligen kommer ändras med tiden. Just nu vill jag bara få vara mig själv och där är jag redan.

Och så vill jag tillägga att det finns böcker – och säkert sidor på nätet – som jag tycker inspirerar till personlig utveckling på ett högst relevant och hållbart sätt och som är jättebra, såklart. Jag ska försöka dela med mig av de som har hjälpt mig på vägen i nästa inlägg och har du några bra tips, dela gärna med dig i en kommentar.

När orden sviker

Den här bloggen skapades för att jag var rädd, men ville våga. Jag har ett stort behov av att skriva om sådant jag tidigare hållit hårt inom mig, i hjärtat bakom lås och bom, och aldrig synliggjort ens för mig själv. Jag skapade den här bloggen för att få ett syfte med skrivandet. Den är en trygghet, ett terapiarbete och ett sätt att utvecklas.

Jag har öst och öst ur vad jag trodde var en outtömlig källa av ord, så mycket som aldrig fått bli sagt, glädjen i att formulera tankar till begripliga meningar. Tillfredsställelsen i att rada upp svarta tecken ett efter ett på en tom yta. Först finns inget, sedan finns en lite del av mig där. Först ett minne, sedan en tanke som vecklar upp sig framför mig; jag släpper i väg den och ser den försvinna för att få en helt ny innebörd, ett eget liv.

Skrivandet har blivit ett sätt för mig att lyfta smärta och ångest ur mig själv och ge det en annan funktion. Som att befria hundratals små gråa kråkor som flaxat runt hjärtat och pickat på mig inifrån, de flyger ut genom mina fingrar och löses upp vid tangenterna.

Men nu sviker orden mig. Jag plockar upp trådar och idéer, försöker följa dem men tappar tron på att det ska leda någonstans alls. I huvudet ligger det utkast spridda överallt men inget känns värt att berätta. Har jag blivit rädd igen? Rädd för att formulera känslor, har det uppstått en tomhet nu när kråkorna flytt sin kos? Har jag skrivit slut på mig själv? Borde jag inte vara lite lyckligare, lättare, må lite bättre då?

Det senaste året har jag tömt mig på så mycket att jag börjar känna mig identitetslös. Att bli sjuk av stress har tvingat mig att stanna upp helt och omvärdera allt jag trodde att jag visste om mig själv. Ett nästintill obeskrivbart tillstånd, kanske är det därför jag inte hittar orden. Aldrig tidigare i mitt liv har jag stått inför situationen att bara finnas utan funktion. Jag gör saker, varje dag, men utan något övergripande mål, utan någon större mening. Det som behöver göras och så det jag känner för.

Vad skönt, vill jag tänka, att bara göra det jag känner för utan att sätta upp några krav. Hur kan det vara så svårt?

Att bara göra det jag känner för i stunden. Att tänka på mig själv först. Att sätta mig själv och mina behov framför andras. Att börja hitta sätt att uttrycka en kärlek till mig själv. Att låta något nytt flytta in i hjärtat. Att intala mig om och om igen att jag förtjänar att vara lycklig utan att ge någonting i gengäld. Jag kan skriva de här tankarna, jag kan läsa orden framför mig på skärmen. Jag kan inte tillåta mig att låta dem sjunka in. Jag vet inte varför.

Huvudet gör ont. Jag noterar att jag ser arg ut, att jag spänner mig, gör motstånd mot innebörden av vad jag precis skrev. En klump i halsen och ytliga andetag. Det är rädsla blandat med längtan blandat med sorg blandat med skräck.

Genom alla texter jag så sakteliga fyller min hårddisk med kommer jag närmare något svårt. Jag har kommit närmare mig själv genom att skriva om mina erfarenheter men jag verkar inte kunna skriva mig vidare. Vad jag än försöker översätta från där jag befinner mig just nu ter det sig futtigt. En oändlig upprepning av en gnällande röst som ältar en tillstånd jag inte vet hur jag ska förhålla mig till: Att bara vara. Lita på att allt kommer bli bra. Av sig självt. Det ordnar sig. På ett eller annat sätt. Jag måste inte ta ansvar. Inte just nu.

Men, om jag inte tar ansvar, är jag inte en fruktansvärt dålig oansvarig människa då, lat och egoistisk? Borde jag inte skämmas för att jag inte orkar bry mig min egen hälsa just nu? Tänk om allt socker jag äter ger mig cancer? Vilket svek vore inte det mot min familj. Eller om jag inte försöker, tänk om jag blir deprimerad igen? Tänk om kroppen går sönder. Tänk om hjärnan krymper.

Jag står i skuggen av ett träd. Det sträcker ut sina nakna svarta grenar mot en jämngrå himmel. De slår sig ner, en efter en, ropar på varandra. Fjäderlätta gungar de i vinden och iakttar mig med sina ryckiga små huvuden och runda bruna ögon, de griper runt grenarna med sina vassa klor. Jag hör hur de vässar sina näbbar.

Enda sättet jag kan fortsätta framåt på är genom att skriva texter med ett syfte. Jag skriver för mig själv och jag skriver för någon. En läsare. För dig. Det hjälper mig när det inte finns några ord kvar, då kan jag ändå skriva om det. Om fåglarna som bor i mitt bröst. Om en raserad självbild. Om skräcken över att bli till en som bara gnäller om sina problem och förlorar förmågan att tillföra något av värde. Om den förmågan ens har funnits. Om en som ännu inte vet att hon förtjänar att vara lycklig utan att behöva prestera något i gengäld.

Så hoppas jag att glädjen över att sätta ord på det som är svårt och få, högst ödmjukt, kalla mig en som skriver, att det hjälper mig att se på situation på ett annat sätt. Jag släpper i väg mina tankar och känslor, jag lämnar dem här en stund, väntar och hoppas att de kan få en ny mening, så småningom.

Begränsningar och framåtrörelse

De senaste veckorna har jag försökt skriva text till bloggen utan att riktigt lyckas få till något. Varje gång jag satt fingrarna mot tangenterna har det bara varit, tomt. Ord utan mening.

Jag vill skriva om livets alla fantastiska valmöjligheter, hur det är min största inspiration men också kan vara ett tveeggat svärd, men jag är bara fullkomligt låst. Vilket är helt normalt, inget att oroa sig över, försöker jag intala mig själv. Men sanningen är att jag avskyr av att känna mig fast. Jag behöver känslan av framåtrörelse lika mycket som syre och vatten. Vilket gör det svårt att bara vara och acceptera läget.

Just nu är jag mitt uppe i en intensiv period på jobbet, vilket är roligt – att jag kan arbeta heltid igen med saker jag gillar är naturligtvis ett stort steg i rätt riktning efter att ha varit utmattad – men det kräver allt mitt fokus och all min energi. Jag har ryckts bort från allt annat lite grann, det finns inte en gnutta ork över efter en arbetsdag. Och då kommer oron smygandes tillsammans med den där känslan av panik som är så jobbig att känna. Tiden glider mig ur händerna, jag famlar efter kontrollen över mina tankar och min tillvaro, försöker hålla fast vid allt jag vet är sant. Det som är nu, inte det som har varit. Men känslor och tillstånd triggar lätt gamla minnen.

Idag snubblade jag över en kort text på Instagramkontot @aldrigslutaskriva om att leva med minnen som om de vore nutid, om vikten av att höja blicken och istället fokusera på dagens sanning och inte låta gamla minnen styra känslor och mående. Kloka ord men lättare sagt än gjort.

De senaste veckorna har jag varit ledsen över att jag inte hinner eller orkar skriva och läsa. Att jag är för trött för att orka umgås med min man – helst vill jag gå och lägga mig klockan sju på kvällen – och andra saker som skänker mig glädje och energi, den där glädjen och energin som gör allt annat lite lättare. Med de här känslorna kommer minnen från förra vintern tillbaka – de om hur dåligt jag mådde då – och med dem kommer också rädslan för att må så dåligt igen.

Och ideligen snubblar jag över fula ord som måste och borde. Måste komma ihåg att jag har mer kunskap nu, måste komma ihåg att lyssna inåt, borde göra det, borde använda mig av det jag vet. Måste sluta ställa så höga krav på mitt liv och på mig själv.

Så jag försöker påminna mig själv om att: varje skrivstund inte kan och behöver heller inte vara fantastiskt kreativ och produktiv. Jag måste inte plöja en bok i veckan. Jag måste inte uppdatera mina Instagramkonton eller bloggen om jag inte hinner, eller har lust. Finns det inga ord så får det vänta tills jag har något att säga. För när kraven blir höga så försvinner glädjen och energin snabbt. Ont om tid, gott om tid, egentligen är det inte där skon klämmer. Det är kraven jag ställer på mig själv.

Istället för stress och panik över allt jag inte hinner med just nu så övar jag på, för det här kräver verkligen övning och mer övning för mig, att tänka att det är okej. Jag kan göra det senare. Det är okej. Jag måste inte göra det nu. Tre påbörjade böcker som ligger jämte sängen, det är okej att de ligger där. Texten om begränsningar, valmöjligheter och inspiration kan skrivas en annan gång, eller inte alls, den kanske inte ens blir bra. Det är okej. Det stora bokprojektet skrivs ord för ord. Ibland på telefonen mellan tagningar på ett filmset. Ibland på skrivmaskinen aka min laptop under flera timmar av lugn och ro; vilket som är okej, vilket som är några fler ord på vägen mot målet. Jag tränar inte, äter dåligt, det är också okej; jag kan göra nya val i morgon. Varje minut är en ny chans till nya tankar.

Framför allt: det är helt okej att komma hem på kvällen och vara trött. Och då är det också helt okej att bara sova och ibland strunta i att diska. Jag är också mamma till en liten skrutt som behöver mig och det finns inget bättre sätt att komma tillbaks ner på jorden än att förlora mig i hans lilla värld av bus och påhitt. Att vara behövd är det finaste jag vet och jag tror det går att hitta stora doser välmående där, att hjälpa och finnas till för andra.

Nu är min man bortrest och min son är hos sin mormor och morfar. Jag är förkyld och ligger nerbäddad ensam hemma, har lite tid för mig själv. Dricker te, skriver, läser. Bor in mig i sängen huvudet på en kudden som luktar fyraåring iklädd min mans pyjamas. Jag saknar familjen, men de här stunderna är ovärderliga och viktiga. Jag hinner lugna ner mig, reflektera, ta in nytt, tänka nytt. Höja blicken och känna framåtrörelsen, den går bara väldigt väldigt långsamt just nu. Och det är helt okej.

Vägen framåt går genom mörka nätter

När jag började skriva det här i går var klockan nästan fyra på morgonen och jag hade nyss vaknat av att sängen och allt i den var vått av kiss. Bara att tända lampan, trösta fyraåringen, tvätta av oss och börja bädda om. Sedan blev jag liggandes och kunde inte sluta tänka på sömnen jag gick miste om för varje sekund jag fortfarande var vaken, eller på hur trött jag varit de senaste veckorna, hur trött jag kommer vara när jag vaknar, hur tiden, åter igen, inte verkar räcka till.

Nu är klockan halv ett på natten, snart ett dygn senare. Jag borde ha somnat om i går, jag borde sova nu, men jag kan inte, sömnlösheten är tillbaka och i skrivandets stund gör jag mitt bästa för att inte drunkna i känslor av oro och uppgivenhet. Bakom kulisserna lurar förtvivlan och sorg. Sorg över saker jag inte riktigt kan greppa: att jag har drabbats hårdare än jag kanske vill förstå trots att det gått över ett år, att jag fortfarande är så begränsad. Jag känner mig frisk men är sjuk, någonstans finns en osynlig gräns jag inte får passera, men jag vet inte exakt var den gränsen går.

Något av det svåraste med utmattningssyndrom är att det är så mycket upp till en själv när alla behandlingar är över; hur ska jag kunna avgöra var på skalan mellan sjuk och frisk jag befinner mig? Varje gång jag känner att nu så börjar det nog ordna upp sig så tvingar kroppen mig tillbaka, hjärnan släcker ner synapser. Två steg framåt, ett kliv bakåt. Jag letar efter gränsen att förhålla mig till, förstår att jag är på väg att gå över den men kan ändå inte säga vad den består av.

Jag står avväpnad inför livet, avväpnad och tomhänt, handfallen utan strategier eller taktik. Insikten om mig själv och min sjukdom är min enda väg framåt men den räcker inte alltid så långt. Jag har insett saker i kubik det senaste året men det är som att det inte riktigt fäster, det går inte att omvandla till praktiska verktyg eftersom jag ofta saknar energin till att verkligen ta tag i mina rutiner. Det blir på något sätt utmattningssyndromets moment 22.

Sjukdomen gör mig trött och ledsen och för att bli bättre behöver jag vara pigg och glad för att orka ta tag i saker men när jag tar tag i för mycket så blir jag trött och ledsen igen och det gör mig ledsen att inte kunna ta tag i de saker jag vill.

Det behövs inte mycket för att gråten ska börja stiga i bröstet i takt med stressen. Jag vet vad som händer om jag inte får vila och när de stunderna blir försvinnande små är det som att tiden springer i väg med dem och jag kan bara se dem på håll, precis utom räckhåll och jag vet inte hur jag ska få dem tillbaka. Små saker börja falla sönder, allt är så skört; jag orkar inte leva mig in i vad jag läser, finner ingen glädje i att vara kreativ, vill bara sova, tankarna är tröga som sirap. Det är dåliga tecken. Eller …  kanske är det bra tecken. Jag ska ju lära mig att lyssna på kroppens signaler, jag borde ha lärt mig det nu.

Upprepar det för mig själv: det är kroppens signaler, ren biologi, inte ett kvitto på ditt misslyckande.

Men när livet trycker upp en mot väggen är det svårt att ta ett steg tillbaka och betrakta det från håll, med hälsosam distans. När det börjar stå en upp i halsen är det svårt att ta de där djupa andetagen och när tröttheten jagar ut den lilla gnutta hopp en närde om en trevlig förnöjsam tillvaro är det lätt hänt att en bara vill ställa sig på balkongen och skrika rakt ut, speciellt när en vaknar mitt i natten i blöta lakan och upptäcker att man blivit kissad på.

Alla tankar får såklart orimliga proportioner såhär på natten när allt känns mörkt och hotfullt, men kanske är det här vägen framåt går, via sömnlösa nätter som en påminnelsen om var jag aldrig vill hamna igen, en varningsklocka om att även om jag inte kan se gränsen framför mig så är det nu jag måste backa, innan jag går över den, för på andra sidan finns inget bra att hämta.

Jag är medveten om vad jag behöver göra, hur jag ska prioritera: mat, sömn, motion, vila, återhämtning, lust. Men först behöver jag öva på att inte vara så hård mot mig själv, att det går att landa i känslan att det är okej med bakslag, att det inte betyder att jag aldrig kommer bli friskare än så här. Det finns en väg, genom mörka nätter bär den sakta men ganska säkert framåt, om jag bara kan lyfta blicken mot någon ljuspunkt längre bort och se förbi allt det svarta.

Det är alltid mörkast före gryningen.
Välkommen in i en utmattningshjärna mitt i natten.

 

Jag älskar dig högre än himlen

Nu har vi varit sjuka i omgångar sedan mitten av januari. Just som jag, i förra veckan, trodde att vi var friska och krya så bröt vattkopporna ut, lagom till hans födelsedag, och barnkalaset blir inställt i år igen. Förra året var det samma sak men då var det en ögoninflammation som satte stopp för firandet.

Det finns dock en skillnad mellan födelsedagarna 2017 och 2018. Det blir tydligt när jag står här, i år igen, med termometer i ena handen, glass i den andra, Alvedon i den tredje, gossedjur i den fjärde, surfplattan i den femte och vattenflaskan (det måste vara den med pingviner på mamma) i den sjätte.

Förra året hade jag planerat tidernas kalas i hyresgästföreningens lokal och höll på att stressa ihjäl mig. Jag gjorde allt själv: godis, kakor, mat och istället för tårta ett snötäckt isberg med ätbara pingviner gjort av glass, choklad, maränger, marshmallows och jag vet inte vad. En ängslan över att inte duga eller räcka till som manifesterade sig i laxwraps med färskost, citronfudge och små Pixiböcker i varje barns namnade godispåse. På den stora kalasdagens morgon fick jag skicka tjugo sms och be om ursäkt men kalaset är inställt på grund av smittsam sjukdom.

Ungefär sextio marshmallow pingviner blir till. De fick senare prickar av choklad till ögon och en halv röd eller orange Nonstop till näbb.

Till min egna stora glädje verkar det som att jag faktiskt har lärt mig något under det gångna året. Inget var inhandlat eller förberett, tårtan jag beställt av en av mina bästa vänner gick att förvandla från tolv bitar till fyra och jag stod till och med emot impulsen att baka en mini cheese cake att ge födelsedagsbarnet på morgonen med paketen. Han fick en glassbåt och när jag berättade om det inställda kalaset tittade han bara på mig och svarade: Men mamma, jag kan ha kalas nästa år istället. Inte så stor skada skedd som en gärna inbillar sig i förväg.

Att vara förälder är den största utmaning jag hittills stått inför och jag inser att jag kommer stå framför den för resten av livet. Jag trodde att jag var förberedd när jag blev gravid men det har tagit flera år för mig att landa i tresamheten. Att jag skriver detta med ett hjärta fullt av kärlek till mitt barn behöver kanske inte påpekas men jag gör det ändå, för jag älskar min son och att vara hans mamma men att vara förälder är ibland svårt och jag har inte alltid tyckt att jag varit så bra på det.

Det är så mycket jag inte var förberedd på. Som vad långvarig sömnbrist gör med hjärnan, hur otroligt mycket intensivare min oro och dödsångest skulle bli. Hur det skulle kännas att tappa bort mig själv och mina intressen. Depression. Och hur mycket jag än önskar att det inte var så, så är det ändå så att föräldraskapet har varit en stor del av min prestationskollaps, utmattningssyndromet jag fortfarande lever i sviterna av. Inte för att jag på något sätt har ett krävande barn, utan på grund av kraven jag satte upp på mig själv som förälder och allt ansvar jag har tagit för vår familj.

När förskolan började och den härliga föräldraledigheten var över så hade jag inte hunnit förstå att mitt liv styrdes av helt andra förutsättningar. Jag körde på i mitt högpresterare-race och det fungerade, ett tag, något år, tills det inte fungerade längre.

Det var dagen när jag smällde igen kylskåpsdörren så att glasburkarna skallrade på insidan och fann mig själv vrålandes –  ja, jag verkligen vrålade – att: ”vi har ingen djävla ost hemma” som jag fattade att något var allvarligt fel. När jag såg ner på min vettskrämda treåring som stod där med tårarna i ögonen och sin smörgås med smör i sin lilla hand, jag tror aldrig jag avskytt mig själv så mycket som i just det ögonblicket. Jag kände mig som någon overklig mörk kraft som hämtad från någon film, lite som när Gandalf tornar upp sig över Bilbo i hans hus och ser alldeles grym och farlig ut för att sedan sjunka ihop och bli gamle goa Gandalf som bara vill hjälpa till igen. Det var skrämmande för både mig och min son.

Jag ringde vårdcentralen några dagar senare och förklarade snyftandes att jag inte visste vem jag var längre och att jag nog behövde träffa en läkare. Det var första gången jag sökte hjälp för psykisk ohälsa. Jag har aldrig klarat av att göra det för min egen skull tidigare men jag vägrar låta mina problem gå ut över min relation till min son, den trygga kärleksfulla barndom han har rätt till eller vår familjs välmående.

Att bli förälder har säkerligen alltid varit en utmaning men i dag är det lätt att drunkna i råd och åsikter, måsten och borden. Ett allmänt brus av idéer om lycka och framgång som jag sögs in i och som med så mycket annat blev föräldraskapet snabbt kravfyllt, något jag var tvungen att prestera i genom att vara väldigt duktig på det. Och i de här första småbarnsåren glömde jag bort mig själv och mina egna behov.

Jag är introvert. Jag är högkänslig. Jag behöver lugn och ro, vila, tid för återhämtning, tid för mig själv och för de saker som ger mig energi och glädje. Någonstans på vägen började jag tvinga mig själv att leva mer och mer extrovert, för min sons skull trodde jag, för att vi skulle göra så mycket roligt och stimulerande. För att jag kände mig som en dålig förälder om jag drog mig undan.

Jag inbillade mig att mitt barn behövde en energisk påhittig supermamma som aldrig glömmer något och som aldrig serverar överkokt pasta med brända köttbullar. Jag har känt sådan skam över att jag ibland (ganska ofta) helst av allt ligger nedbäddad i soffan och läser böcker medan barnet får titta på en-timmas avsnitt av Thomas och hans vänner.

Tio små tår, mini-versioner av mina egna. Jag läser bok, han ser på barnprogram. Jag ber inte om mer än så här.

Föräldraskapet är en prövning men min son har lärt mig att ta det lugnt, tagga ner, leva mer i nuet och allt det där som låter som klichéer men som är så sant. Bara genom att finnas till påminner han mig om att allt han behöver har jag hela tiden inom räckhåll – det krävs inga prestationer, stora äventyr eller fantastiska kalas – bara kärlek, tålamod och tid. Han kommer överleva köttbullarna och de glömda vantarna. Och jag tänker att ibland skulle jag nog må bra av att behandla mig själv på samma sätt, ge mig själv lite mer tid, tålamod och kärlek.

Så i år är vi sjuka igen men det är inte hela världen. Vi bäddar ner oss med glass och käkar pizza, går på bio när kopporna torkat. Firar lite i efterskott, äter tårta till kvällsamt i dag. Så kan vi ha kalaset nästa år istället, eller någon annan gång, när vi orkar.

Grattis mitt älskad barn, lite i efterskott, på din födelsedag, dagen som förändrade allt. Jag älskar dig högre än himlen, djupare än havet och längre än all tid i världen.

2014