Tio år senare – det går inte att komma närmare

Lästid 5-8 minuter

Tidigt en morgon skjutsar min kompis Anna mig till Landvetter flygplats i vintermörkret, det har precis blivit 2008 och vi är i stort sett ensamma på vägen ut från Göteborg. Tidigare under vintern har jag panikslaget konstaterat att jag råkat slänga mitt pass i pappersåtervinningen precis innan min inbokade tid på amerikanska ambassaden, men jag lyckas ändå få ett nytt pass, med visumet i, bara en vecka innan min resa startar.

Så många saker kunde ha gått helt annorlunda och jag har ofta tänkt på hur det ibland är med väldigt små marginaler vi skapat en framtid, hur en smått tokig idé, ett spontant infall, lett till saker som vi aldrig kunnat föreställa oss.

Min vän kramar mig hej då, jag tar min omoderna blå resväska utan hjul och går mot säkerhetskontrollen. Jag lämnar Sverige för att segla på de sju haven, utan att egentligen ha en aning om vad jag gett mig in på, och någon gång på eftermiddagen amerikansk tid landar jag i Miami för att ansluta mig till de människor jag ska arbeta och umgås med de närmsta sex månaderna. Vi är fotografer, skeppsfotografer. Alla utom jag har jobbat på kryssningsfartyg i flera år.

Crystal Serenity i Los Angeles. Januari 2008

Crystal Cruises hade då två sexstjärniga fartyg: Crystal Serenity och lillasyster Crystal Symphony. Vi är två team, ett för varje fartyg, och vi som ska sköta ruljangsen på det mindre får först två veckors träning som gäster ombord på det större. Vi reser från Miami till Los Angeles via Panamakanalen och Mexiko för att sedan flyga tillbaka till Miami. Jag ska hinna besöka över tjugo länder och fem världsdelar innan jag är hemma igen, ändå är det inte det som kommer bli det största äventyret.

Jag går ombord på Symphony den tjugoförsta januari och samtidigt som jag installerar mig i den övre delen av våningssängen i min hytt på däck fyra så gör en tjugonioårig servitör från Brasilien samma sak två trappor ner på däck tre. Vad jag inte vet då och aldrig kunnat föreställa mig ens i min vildaste fantasi – och jag kan fantisera ihop ganska mycket – är att jag tio år senare ska sitta i vår lägenhet, i vår dubbelsäng och skriva en text om hur jag träffade min man och pappan till mitt barn.

Efteråt har vi båda konstaterat att vi upplevde precis samma sak när vi träffades, båda lika förbluffade och förvirrade. Hur kan den här personen som kommer från ett annat land, en annan kultur, från vad som känns som andra sidan jorden, vara så lik mig. På en del sätt var vi på pricken lika, i våra erfarenheter av livet, av våra familjer, i våra personligheter, som tvillingsjälar. På andra sätt smärtsamt olika. Vi brottades med våra fördomar, temperament och känslor varje dag.

Mexiko 2008

Tiden ombord Crystal Symphony var omtumlande. En förskräcklig chef, krävande gäster och långa arbetspass blandades upp med fantastiska platser och upplevelser. Vi spelade fotboll i Mexiko, blev osams på Aruba, jag blev svartsjuk i Thailand, i Hong Kong bestämde vi oss för att flytta till London tillsammans. Vi drack vin i Bordeaux, åt pizza på Sicilien och till sist middag i Köpenhamn för att fira min tjugosjunde födelsedag i slutet av juni.

I Köpenhamn avslutade jag också mitt första kontrakt och Anna skulle komma för att hämta hem mig igen. Jag gav upp livet till havs, det var inte för mig att vara omgiven av andra människor dygnet runt på en begränsad yta och hela tiden behöva tänka på vad jag sa, hur jag sa det och till vem.

Han fattade ett annat beslut, det att stanna kvar ombord. Vi tog ett tårfyllt adjö och lovade att försöka hålla ihop. Distansförhållanden är aldrig enkla, det är ännu lite svårare när den man saknar och längtar efter befinner sig på ett fartyg som rör sig mellan tidszoner och har begränsad tillgång till internetuppkoppling.

Han sitter där i trappan i fören när han ringer mig från Miami så att jag kan se honom på min dator via Crystal Cruises hemsida.

Han hälsade på mig två somrar i rad, vi ringde, skypade och chattade alla tider på dygnet, vi försökte på alla sätt och vis. Vi gjorde ett seriöst försök att flytta till San Diego ihop men finanskrisen satte käppar i våra hjul och efter femton månader gick det inte längre.

Ingen av oss orkade mer, jag tror att vi båda var arga och bittra över att den andre inte var beredd att göra de uppoffringar som behövdes för att vi skulle kunna vara tillsammans. Vi ville åt olika håll. Jag kom in på en skola i Göteborg, han återvände till Crystal Cruises och så var det med det. Han träffade en Italienska och jag bestämde mig för att få ordning på mitt liv utan kringflackandet och omöjliga förhållanden. Jag slängde alla souvenirer från vårt liv till sjöss.

Tiden gick vidare.

Min man har berättat för mig att dagen då han insåg hur mycket han saknade mig var en sommardag i Oslo 2010. Han var där med fartyget och passade på att hälsa på en kompis som lämnat livet ombord. När hans vän hämtade honom med bil och körde ut på en större led såg han vägskyltarna som talade om att det var ungefär 300 kilometer till Göteborg, det var det närmaste vi varit varandra på över ett år.

Han kom på sig själv med att titta efter mig när han några dagar senare var i Stockholm och han återupprättade den brutna kontakten mellan oss. Han hörde av sig med ett datum. En dag och tid för när han skulle vänta på mig vid Rådhuspladsen i Köpenhamn, ett meddelande om att vi borde träffas, att han älskade mig. Möt mig där, jag väntar på dig. När man har haft hela världen i mellan sig krymper avstånden, vi hade varandra inom räckhåll.

Jag åkte inte dit.

Nästa stopp för Crystal Symphony var i Stockholm och där skulle han flyga hem till Brasilien från Arlanda. Sista chansen, om jag inte dök upp där lovade han att lämna mig i fred för alltid. Jag tvekade. Men tog mina sista pengar på kontot och bokade en flygbiljett tur och retur, jag kommer, jag lovar. Men så jag fick kalla fötter och avbokade biljetterna samma dag, ville inte hoppas på något som vi redan försökt så länge, jag orkade inte bli besviken igen.

Men jag kunde heller inte motstå kraften i möjligheten att kanske, kanske den här gången. Jag kunde inte leva och inte veta om det hade gått, hela tiden undrat om…

Vi hade två timmar på oss tills han var tvungen att gå igenom säkerhetskontrollen på Arlanda för att ge sig av, igen. Vi beställde varsin starköl och jag vet inte vem som grät mest. Vi kysste varandra och jag var fortfarande förbluffad och förvirrad, dels över hur någon kunde vara så mycket som jag och dels över hur alla tvivel kunde lösas upp av en kyss.

Han går till sin gate för att flyga till São Paulo, jag till min för att flyga tillbaka till Göteborg, och vi har ingen aning om vad vi gett oss in på.

Trädgårdsföreningen i Göteborg. oktober 2012

Idag, den sjätte februari, är det tio år sedan vi gick på vår första dejt. I sommar har vi varit gifta i två år och vår son fyllde fyra för en vecka sedan.

Vi går fortfarande varandra på nerverna i bland. Lika envisa, tjuriga och introverta. Men jag tror inte det går att komma en annan människa närmare än så här, han känner till alla mina miner och tonlägen, vet exakt vad jag menar när jag påstår något annat. Han är mitt ankare som håller mig stadigt på marken, han säger att jag är hans ballong som alltid svävar uppe i det blå och drömmer för oss båda. Allt vi har gått igenom ryms inte ens här.

Tio år. Tänk om jag inte hade fått tillbaka mitt pass med visum i tid. Tänk om jag inte sökt jobbet. Tänk om jag hamnat på Serenity istället för Symphony. Tänk om jag inte åkt till Stockholm. Livet är fullt av små tillfälligheter så tar oss med på stora äventyr och de små tillfälligheterna verkar konstigt nog alltid vara på vår sida.

Dagen före vårt bröllop 2016 kom Crystal Symphony till Göteborg, där hon inte varit sedan gud vet när och vi fick chansen att visa vår son och våra familjer stället där vi träffades. Bara en sådan sak, en liten tillfällighet i världen, en stort sammanträffande i våra liv.

Det finns ingenting jag är så säker på som att det är meningen att vi två ska leva tillsammans.

I ett skåp hemma, vår kärlek sammanfattad i några få saker. Namnskyltarna vi bar ombord, en miniatyr av Crystal Symphony och vårt bröllopsfoto.

Meu amor, querido lindo. Te amo para sempre.

En positiv ensamhet

Det är lördag morgon och det är fullt med människor på perrongen. De väntar på att få kliva ombord på tåget som avgår 08:25 från Göteborg mot Stockholm. Jag är en av dem. Jag älskar att åka tåg; det är bekvämare än bil och mindre ångestframkallande än flyg, om jag kan brukar jag boka de avgångar som tar längst tid. De behöver inte bygga någon höghastighetsbana för min skull. Det är något med ljudet av hur världen utanför svischar förbi och blir suddig medan jag är stilla och tydlig. En semesterdröm jag har är att åka inlandsbanan hela vägen upp till norra Sverige men min lilla familj.

Men nu ska jag till huvudstaden, ensam. Inget barn, ingen man, bara jag. Det är andra gången jag åker iväg ensam för min egen skull sedan 2013, kanske är det ännu längre sedan, så det är både efterlängtat och välbehövligt. Innan jag blev med familj brukade jag ofta resa på egen hand och ibland kan jag sakna det, att få tillbringa tid med mig själv helt förutsättningslöst. Så jag åker mot en helg fri från måsten och borden, jag åker mot fri tid.

Jag har inte gjort upp några planer annat än spelningen med The National på Annexet som är anledningen till resan från första början. Jag ska gå på Fotografiska, läsa minst en av de tre böckerna jag packat och skriva. Målet är att komma upp i tiotusen ord. De senaste gångerna har jag bott på samma ställe och så även nu, Noréns Malmgård. Om du inte bryr dig om flådiga frukostbufféer eller konceptuella rum med trendig inredning så kan jag varmt rekommendera detta ställe. Ett vackert gammalt hus med olika små och stora rum. Det är tyst, mysigt och inte speciellt dyrt.

Södermalm sett från Skinnarviksberget

Det är söndag kväll och jag sitter vid min dator hemma i Göteborg igen. Ovanstående skrev jag på tåget på vägen upp, jag vill gärna få till några inlägg i november, trots mitt NaNoWriMo-projekt. Jag kom upp i tiotusen ord idag förresten, så det går över förväntan. Jag läste även ut Lina Wolffs De polyglotta älskarna som jag gillade, den grep tag i mig och den var välskriven men den lämnade inga djupare avtryck.

Jag tror att det här var en av de längsta helgerna jag upplevt på länge. Jag hann med så mycket, förutom att läsa och skriva så var jag på Fotografiska och på spelningen, jag hann även med två långa promenader runt halva Södermalm. Tänk så länge tiden räcker om man bara inte fyller den med så många måsten. På hela resan hade jag bara en enda tid att passa, förutom tågen. En klapp på axeln för bra planering, alltså i stort sett ingen.

Det är den här sortens ensamhet jag får min energi ifrån. Jag har knappt pratat med någon på två dagar. Jag har gått runt på gator jag inte känner till och ingen känner mig. Anonymiteten ger mig någon slags ro som är svår att förklara. Jag upplevde samma sak när jag bodde i London, nästan all min lediga tid gick åt till långa promenader helt ensam. Det är något med att veta vad som inte finns runt nästa hörn, att upptäcka och låta nyfikenheten styra. Det är svårt i en stad man bott i i snart sjutton år, det är omöjligt om man har sällskap, speciellt av ett barn; deras nyfikenhet tar över allt och det ska den.

Jag tycker om att leka med tanken att jag är någon annan när jag reser ensam, en annan version av mig själv om jag gjort andra val tidigare i livet. Inte för att jag inte tycker om det livet jag har, jag älskar det och alla i det, utan för att det är kul. Det blir som att jag får lite av det livet också. En chans att vara allt jag är och skulle kunna vara. Det handlar inte så mycket om att göra andra helt främmande saker, jag sätter inte på mig högklackat och drar ut på krogen. Det är en känsla jag vill komma åt. Den att livet inte bara är en sak, att jag kan känna alla sidor av mig även om jag gjort de val jag gjort. Förstår du vad jag menar? Det är svårt att förklara.

Jag hade med mig kameran och tog lite kort. Stockholm är så vackert, jag ville länge inte erkänna det, ville säga att Göteborg är bästa staden. Men Stockholm är fantastiskt fint med alla höjder, vattnet, utsiktsplatser, gamla hus och krokiga gator. En av mina favoritstäder att vara anonym främling i.

Nu är jag tillbaka i verkligheten, lugn med med laddade batterier. Dags att bli mamma, fru, kollega och Göteborgare igen. Men det var kul att låtsas vara någon annan ett litet tag.

Hemma är där du hänger din tygpåse
Södermalm
Fullt av små udda hus, gränder och krokiga gator
Noréns Malmgård ligger precis intill Skinnarviksparken med utsikt över Kungsholmen. Där borta någonstans bor Jocke Berg kunde jag inte låta bli att tänka när jag satt på bänken, som mitt sextonåriga jag.
Hus med litet ensamt fönster
Jag avskyr höga höjder men älskar utsikter över hustak i storstäder.
Mitt absoluta favoritställe i Stockholm – Fotografiska

 

Oförskämt långsamt

Jag har börjat gå långsamt. Så där irriterande långsamt som oförskämda människor gör, de som inte verkar förstå att man har bråttom och som tvingar en att sakta in stegen och till slut är man så provocerad att det bubblar i halsen. Som att man helst vill skrika högt rakt in i ryggen på personen framför när man inte snabbt nog kan tränga sig förbi. De går omkring där med händerna på ryggen eller svänger med någon påse och verkar tro att de har all tid i världen. Hur oförskämt är inte det.

Bara gå och ta det lugnt så där rakt upp och ner.

Kanske har de något jag inte har. Kanske har de hittat den där gott-om-tid-glädjen som Bodil Jönsson skriver om medan jag har varit fast i ont-om-tid-fasan där jag förvandlats till ett tjurigt stressmonster.

Mitt förhållande med tiden har inte varit speciellt harmoniskt det senaste året. Jag har varit krävande och tiden snål, om du frågar mig. Frågar du tiden skulle den kanske svara att den är allt jag har och att jag ska sluta gnälla, att tid är allt jag har och att allt som finns är nu. Det låter som ett trevligt meditationsmantra, jag ska spara det till den där dagen när jag äntligen kan sätta mig ner utan anledning.

Oftare än sällan oroar jag mig för att jag inte har tillräckligt med tid, att den när som helst kan ta slut. Som om det finns ett timglas för mig någonstans på en dammig hylla och att någon är där och lutar och skakar lite på glaset så att sanden ska rinna lite snabbare.

Det stressar mig, att tiden går, att bli äldre stressar mig. Tanken på att jag inte ska hinna göra allt jag vill. Men eftersom det inte går att veta hur mycket eller lite tid jag nu kan ha kvar så kan det ju tyckas vara lite onödigt att gå runt och vara så fixerad vid den.

Jag behöver hitta den där gott-om-tid-glädjen jag med. Jag kan lika gärna tro att jag har all tid i världen, så där som människor som går långsamt kanske tror, som tvärt om. Genom att låta saker få ta tid och genom att göra mindre, så kanske jag kan uppleva min tid som lite långsammare.

Mitt tankesätt har tidigare varit tvärtom, att jag ska hinna med, få ut så mycket som möjligt av tiden. Jag är en mästare på att planera; långa listor, scheman, Excelark, bocka av och stryka, det var hela mitt liv tidigare. Men så var jag till slut också helt slut och kände mig otroligt jagad, eller om det var jag som jagade tiden, den räckte hur som helst inte.

Listor, mål och mening i ett annat liv.

Jag har funderat över om man, som Bodil skriver om, har en slags grundrytm som människa, en takt som passar en bättre. Kanske kan en likna vår rytm i livet vid den där balansen som är så viktig, kanske var det min rytm jag tappade, livet har gått för fort för länge, jag behövde dra ner på takten. Hitta den igen. Jag tror den är viktigt. Den och ostörd tid för att kunna tänka nya tankar, långa tankar. Att inte ha så bråttom och att inte bli avbruten hela tiden.

Jag har svårt för just det där, att jämt och ständigt bli avbruten, inget kan få mig så irriterad så snabbt som när någon avbryter mig när jag läser eller skriver, när det händer väldigt mycket på insidan, där jag lever en stor del av mitt liv. Ibland undrar jag om jag alls passar in i det snabba digitala samhället, i förväntningssamhället. Ibland undrar jag om jag passar att vara bland folk överhuvudtaget.

Det är så mycket som ligger i bakgrunden och stör, vår uppmärksamhet lockas än hit, än dit, alla val och ställningstaganden man måste göra dagligen. Jag undrar hur den här ständiga jakten på tid, mängden information och beslut vi ställs inför, hur det påverkar oss egentligen.

Det är nu eller genast som gäller, helst igår. En är aldrig bättre än sin nästa grej. Förväntningarna styr världen, allt verkar handla om att skapa förväntning och intresse. Att sälja sin idé, sig själv, sin idé om vem man är. Och en måste vara på topp, skilja sig från alla andra. Hur ska man orka leva upp till de där förväntningarna sen undrar jag? Jag tror Bodil har rätt i att det saknas respekt för att saker och ting måste få ta tid.

Jag behöver hitta tillbaka till min takt, min inre rytm, den som borde leda istället för den yttre tid-är-pengar-och-det-måste-vara-klart-igår-och-alla-måsten-rytmen. Jag behöver prioritera efter att jag vill ha gott om tid, så att min tid räcker, till mig och till de som behöver mig. Gör jag den prioriteringen borde det rimligen också bli så och tänkt så mycket det finns att se fram emot då, så skönt att slippa stressen.

Jag vill koppla bort mer, koppla ner oftare, lägga undan telefonen, dra ur kontakten, sätta ner fötterna i gräset, sticka fingrarna i jorden. Lätt att tänka, svårare att göra.

På-landet-gott-om-tid. Naturen och gamla träfasader.

Men att gå provocerande långsamt och svänga med påsar känns som en bra början. Att röra på mig i den takt som känns bäst för mig, just nu. Att säga nej tack, utan att få dåligt samvete, att begränsa valen. Att uppleva tiden i kroppen och att lyssna på vad kroppen försöker säga mig. Steg ett.

För några veckor sedan fick jag följa med en kompis på en Håkan Hellström konsert. Jag är inget stort fan men det var en bra spelning. Framför allt upptäckte jag en ny låt som jag lyssnat den del på sedan dess och kanske är det som Håkan sjunger,

”För jag tror

När vi går genom tiden

Att allt det bästa inte hänt än

Säg det igen

Ljug för mig”

Det är en fin tanke att hålla fast vid, även om det skulle visa sig vara lögn. Att det bästa inte hänt än, tiden är inte på väg att ta slut. Än finns det tid för förändring.