Självmedvetenheten

Jag har i flera veckor försökt skriva ett nytt inlägg, det skulle visst handla om att gå sin egen väg eller något sådant, någon form av inspiration, ett tag höll det på att utvecklas till en text om ”problemen” med att ha ett väldigt rikt inre liv.

Men det landar hela tiden i en känsla av gnällighet och tomt upprepande av tidigare tankar som jag redan är klar med. Jag producerar inget annat än långa omständliga omskrivningar av en insikt som egentligen är tydlig: jag är just nu väldigt trött på mig själv och har ingenting att säga. Jag har blivit, eller har kanske mer eller mindre alltid varit, snäppet för självmedveten för mitt eget bästa.

Skrivandet av texterna till den här bloggen har varit viktiga och helt avgörande terapi för mig men att leta efter och sätta ord på mitt innersta  triggar också lätt en del mindre smickrande personlighetsdrag. I det tillstånd av förvirring och utmattning som jag har befunnit mig i en ganska lång tid nu så börjar en ohälsosam självupptagenhet att göra sig påmind. Eller kanske har den bara blivit väldigt mycket tydligare.

All denna introspektion, analyserande av tankar och känslor, min introverta personlighet som gärna drar i väg och blir till en alldeles för självmedveten och självömkande version av mig själv, allt ältande och en känsla av att jag aldrig någonsin kommer förstå mig själv och att ingen förstår mig. Det går mig på nerverna. Jag går mig själv på nerverna. Jag står och hoppar och stampar på mina egna nerver, drar och sliter i dem. Kanske baksidan av att ha en introvert personlighet med tendenser till att fokusera lite för mycket på de egna känslorna och tro att jag på något sätt skulle vara unik i världen.

Jag är trött på mina egna perspektiv och mina egna tankar och behöver helt enkelt lite semester från mig själv. Hur mycket jag än försöker så kommer jag inte kunna lösa allt uppe i huvudet. Om det gick skulle jag ha gjort det för länge sedan säger psykologen och jag får nog lov att hålla med nu.

Dags att ta tjuren vid hornen och göra praktiska förändringar och våga testa mina gränser igen. Leva livet istället för att sitta och tänka på det. Göra något istället för att skriva om det. Få ut huvudet ur arslet skulle man kunna säga.

Därför har jag bestämt mig för att skära ner på saker som just nu tar för mycket av min tid och ger mig för mycket att tänka på – bland annat denna blogg – så att jag istället kan lägga min energi på att vara mer praktisk och aktiv, på mina egna villkor.

Dessutom vill jag prioritera den skrivtid jag har till att få färdigt mitt första utkast till bokmanuset och med start till sommaren ska jag också skriva texter till Page Of Mind – En feministisk dagstidning med fokus på unga kvinnor i psykisk ohälsa – vilket jag ser mycket fram emot. Där kommer jag skriva om kropp, utbrändhet och depression, till att börja med.

Jag hoppas vara tillbaka med nya texter om det inre livet och den yttre verkligheten snart men nu blir det en tankepaus på ett tag tills jag har något nytt att dela med mig av.

Vi ses igen till sommaren.

Vem vill jag vara och hur ska jag nå dit?

Orden personlig utveckling ger 2,6 miljoner träffar hos den globala sökmotorn och över hundratusen träffar hos en av de större bokhandlarna på nätet. När jag skummar igenom titlar och sökresultat dyker ord som: förändring, effektivitet, resultat, framgång och kontroll upp. En del meningar står ut och får mig att fundera på – och det här kan vara gamla nyheter – om inte världen håller på att fullständigt tappa fokus.

”Hitta meningen med ditt liv med hjälp av några enkla frågor.”
”10 effektiva sätt för att framstå som mycket smartare än du egentligen är.”
”En inspirerande handbok för alla som vill vara i ständig förändring, förädla och förverkliga nästa mål i sitt liv…”
”Människor som utvecklas är positivare, friskare, effektivare och samverkar och kommunicerar bättre. Detta är gynnsamt för hela arbetsplatsen och skapar god lönsamhet.”

Nu har jag såklart valt ut de här meningarna bland tusentals andra för att stärka mitt egna resonemang och mycket av det som kommer upp via sökmotorer är annonser och köpt plats gissar jag. Det är mycket kurser, utbildningar, föreläsningar och liknande. Formuleringar som är anpassade för att locka besökare till just den hemsidan. Det finns uppenbarligen pengar att tjäna och jag tar tillfället i akt att vara lite cynisk.

Något med det här har börjat skava hos mig när jag reflekterat över mina egna beteenden och vad som har triggat mig i min strävan att hela tiden prestera mer och bättre.

Det är så lätt att ryckas med i den här hysterin och tro på lögnen om att vi inte redan duger som vi är, för om vi skulle börja tro för mycket på oss själva skulle företag gå i konkurs, sägs det. Många verkar bära på en gnagande oro över att inte riktigt räcka till; att de behöver bli lite vassare, roligare, snyggare, smartare. En borde ha ambitioner, vilja mer, våga mer, satsa på sig själv. Bli en bättre X på Y dagar/veckor/månader. Vår uppmärksamhet jagas som om det gällde livet, eller – som min husprofet sjunger – som om det gällde pengar.

Jag har sysselsatt mig med diverse projekt i självförverkligande i ungefär hela mitt vuxna liv. Dels har det handlat om kroppen, dels har det handlat om personlighet och egenskaper. Från en känsla av misslyckande föddes en gång en drivkraft, en vilja att förändra och ta tag i allt som tycktes vara fel.

För någon som jag, en introvert och känslig själ med väldigt låg självkänsla och som tidigare brottats med ett stort bekräftelsebehov, har det varit svårt att navigera i djungeln av välmenande tips och råd om lycka, framgång, vänskap, kärlek och livet i största allmänhet. Jag har gjort lista efter lista med mål om att bli en bättre (och lyckligare) människa genom att vara gladare, öppnare, bjuda mer på mig själv, bli mer effektiv, mer social, våga mer, vilja mer, ta för mig mer, prestera mer.

Nu vet jag, med utmattningsfacit i hand, att jag aldrig har behövt bli allt det där, att det går tvärtemot hur jag är skapt och att lyckan ändå inte har infunnit sig. Det är insikter som har kostat mig massor, psykiskt och fysiskt. Och inte en enda gång kan jag minnas att jag stannat upp och ställt mig själv frågan varför. Varför behöver jag utvecklas och bli bättre? För vems skull behöver jag bli alla de här sakerna? Vad jag har utvecklat allra mest genom åren är ett konstant dåligt samvete över allt jag inte gjort och allt jag inte lyckats med.

Jag ifrågasätter inte personlig utveckling som sådan, men jag är skeptisk mot hur vi matas med ytliga budskap om förbättring och framgång och att det dessutom kommer göra oss lyckligare bara vi gör eller är på ett visst sätt. Personlig utveckling handlar inte om att ”bli den perfekta personligheten” och jag tror inte det blir bra när trender blir till normer som många inte orkar leva upp till. Det sätter bara en onödig press på människor, en mental stress som kan bli farlig. Risken är att en utvecklar annat, som psykisk ohälsa.

Är inte en annan risk också att alla dessa metoder, teorier, modeller och scheman bäddar för en upplevelse av mer misslyckande och besvikelse? En tio veckors punktinsats kommer inte att lösa alla ens problem och ge svar på alla frågor och med det prestationsfokus som råder i dag tror jag att det är lätt hänt att vi tillslut bara springer runt i cirklar och jagar våra egna svansar i ett försök att optimera oss själva och vår tid – hela våra liv – utan att ta oss tid för någon djupare reflektion.

Det är så klart något bra att vilja utvecklas, det vill jag också, jag är nyfiken på vad mer jag kan göra, uppleva och känna och jag önskar inget hellre än att känna mig harmonisk och trygg. Men först nu kan jag göra orden personlig utveckling till mina egna utan att tänka att jag måste ändra på mig själv.

Jag duger precis som jag är och det handlar mer om att öva på lyssna inåt istället för att titta utåt. Lägger jag mitt fokus där så är jag ganska säker på att jag kommer utvecklas på ett högst personligt sätt, fritt från krav och resultat, en utveckling som får ske helt naturligt utan teorier och metoder.

Livet pågår varje dag, jag kommer gå igenom saker, jag kommer få nya erfarenheter och de kommer att forma mig. Så länge jag är trygg i mig själv och i vem jag vill vara så litar jag på att jag kommer styra min utveckling åt det håll jag själv vill. Det behöver kanske inte vara svårare än så?

Och ibland är det väl helt okej att bara var nöjd? Eller måste man befinna sig i ständig förändring med som enda fokus att förverkliga alla sina drömmar? Det låter så fruktansvärt tröttsamt. Kanske fungerar det för en del och det är  väl bra (fast är det verkligen det?) men det fungerar inte för alla.

Så vem vill jag vara då? Och hur ska jag nå dit?
Jag tänker mig ett upplägg på ungefär femtio till sextio år med regelbunden reflektion och att svaret på den frågan säkerligen kommer ändras med tiden. Just nu vill jag bara få vara mig själv och där är jag redan.

Och så vill jag tillägga att det finns böcker – och säkert sidor på nätet – som jag tycker inspirerar till personlig utveckling på ett högst relevant och hållbart sätt och som är jättebra, såklart. Jag ska försöka dela med mig av de som har hjälpt mig på vägen i nästa inlägg och har du några bra tips, dela gärna med dig i en kommentar.

Begränsningar och framåtrörelse

De senaste veckorna har jag försökt skriva text till bloggen utan att riktigt lyckas få till något. Varje gång jag satt fingrarna mot tangenterna har det bara varit, tomt. Ord utan mening.

Jag vill skriva om livets alla fantastiska valmöjligheter, hur det är min största inspiration men också kan vara ett tveeggat svärd, men jag är bara fullkomligt låst. Vilket är helt normalt, inget att oroa sig över, försöker jag intala mig själv. Men sanningen är att jag avskyr av att känna mig fast. Jag behöver känslan av framåtrörelse lika mycket som syre och vatten. Vilket gör det svårt att bara vara och acceptera läget.

Just nu är jag mitt uppe i en intensiv period på jobbet, vilket är roligt – att jag kan arbeta heltid igen med saker jag gillar är naturligtvis ett stort steg i rätt riktning efter att ha varit utmattad – men det kräver allt mitt fokus och all min energi. Jag har ryckts bort från allt annat lite grann, det finns inte en gnutta ork över efter en arbetsdag. Och då kommer oron smygandes tillsammans med den där känslan av panik som är så jobbig att känna. Tiden glider mig ur händerna, jag famlar efter kontrollen över mina tankar och min tillvaro, försöker hålla fast vid allt jag vet är sant. Det som är nu, inte det som har varit. Men känslor och tillstånd triggar lätt gamla minnen.

Idag snubblade jag över en kort text på Instagramkontot @aldrigslutaskriva om att leva med minnen som om de vore nutid, om vikten av att höja blicken och istället fokusera på dagens sanning och inte låta gamla minnen styra känslor och mående. Kloka ord men lättare sagt än gjort.

De senaste veckorna har jag varit ledsen över att jag inte hinner eller orkar skriva och läsa. Att jag är för trött för att orka umgås med min man – helst vill jag gå och lägga mig klockan sju på kvällen – och andra saker som skänker mig glädje och energi, den där glädjen och energin som gör allt annat lite lättare. Med de här känslorna kommer minnen från förra vintern tillbaka – de om hur dåligt jag mådde då – och med dem kommer också rädslan för att må så dåligt igen.

Och ideligen snubblar jag över fula ord som måste och borde. Måste komma ihåg att jag har mer kunskap nu, måste komma ihåg att lyssna inåt, borde göra det, borde använda mig av det jag vet. Måste sluta ställa så höga krav på mitt liv och på mig själv.

Så jag försöker påminna mig själv om att: varje skrivstund inte kan och behöver heller inte vara fantastiskt kreativ och produktiv. Jag måste inte plöja en bok i veckan. Jag måste inte uppdatera mina Instagramkonton eller bloggen om jag inte hinner, eller har lust. Finns det inga ord så får det vänta tills jag har något att säga. För när kraven blir höga så försvinner glädjen och energin snabbt. Ont om tid, gott om tid, egentligen är det inte där skon klämmer. Det är kraven jag ställer på mig själv.

Istället för stress och panik över allt jag inte hinner med just nu så övar jag på, för det här kräver verkligen övning och mer övning för mig, att tänka att det är okej. Jag kan göra det senare. Det är okej. Jag måste inte göra det nu. Tre påbörjade böcker som ligger jämte sängen, det är okej att de ligger där. Texten om begränsningar, valmöjligheter och inspiration kan skrivas en annan gång, eller inte alls, den kanske inte ens blir bra. Det är okej. Det stora bokprojektet skrivs ord för ord. Ibland på telefonen mellan tagningar på ett filmset. Ibland på skrivmaskinen aka min laptop under flera timmar av lugn och ro; vilket som är okej, vilket som är några fler ord på vägen mot målet. Jag tränar inte, äter dåligt, det är också okej; jag kan göra nya val i morgon. Varje minut är en ny chans till nya tankar.

Framför allt: det är helt okej att komma hem på kvällen och vara trött. Och då är det också helt okej att bara sova och ibland strunta i att diska. Jag är också mamma till en liten skrutt som behöver mig och det finns inget bättre sätt att komma tillbaks ner på jorden än att förlora mig i hans lilla värld av bus och påhitt. Att vara behövd är det finaste jag vet och jag tror det går att hitta stora doser välmående där, att hjälpa och finnas till för andra.

Nu är min man bortrest och min son är hos sin mormor och morfar. Jag är förkyld och ligger nerbäddad ensam hemma, har lite tid för mig själv. Dricker te, skriver, läser. Bor in mig i sängen huvudet på en kudden som luktar fyraåring iklädd min mans pyjamas. Jag saknar familjen, men de här stunderna är ovärderliga och viktiga. Jag hinner lugna ner mig, reflektera, ta in nytt, tänka nytt. Höja blicken och känna framåtrörelsen, den går bara väldigt väldigt långsamt just nu. Och det är helt okej.

Vägen framåt går genom mörka nätter

När jag började skriva det här i går var klockan nästan fyra på morgonen och jag hade nyss vaknat av att sängen och allt i den var vått av kiss. Bara att tända lampan, trösta fyraåringen, tvätta av oss och börja bädda om. Sedan blev jag liggandes och kunde inte sluta tänka på sömnen jag gick miste om för varje sekund jag fortfarande var vaken, eller på hur trött jag varit de senaste veckorna, hur trött jag kommer vara när jag vaknar, hur tiden, åter igen, inte verkar räcka till.

Nu är klockan halv ett på natten, snart ett dygn senare. Jag borde ha somnat om i går, jag borde sova nu, men jag kan inte, sömnlösheten är tillbaka och i skrivandets stund gör jag mitt bästa för att inte drunkna i känslor av oro och uppgivenhet. Bakom kulisserna lurar förtvivlan och sorg. Sorg över saker jag inte riktigt kan greppa: att jag har drabbats hårdare än jag kanske vill förstå trots att det gått över ett år, att jag fortfarande är så begränsad. Jag känner mig frisk men är sjuk, någonstans finns en osynlig gräns jag inte får passera, men jag vet inte exakt var den gränsen går.

Något av det svåraste med utmattningssyndrom är att det är så mycket upp till en själv när alla behandlingar är över; hur ska jag kunna avgöra var på skalan mellan sjuk och frisk jag befinner mig? Varje gång jag känner att nu så börjar det nog ordna upp sig så tvingar kroppen mig tillbaka, hjärnan släcker ner synapser. Två steg framåt, ett kliv bakåt. Jag letar efter gränsen att förhålla mig till, förstår att jag är på väg att gå över den men kan ändå inte säga vad den består av.

Jag står avväpnad inför livet, avväpnad och tomhänt, handfallen utan strategier eller taktik. Insikten om mig själv och min sjukdom är min enda väg framåt men den räcker inte alltid så långt. Jag har insett saker i kubik det senaste året men det är som att det inte riktigt fäster, det går inte att omvandla till praktiska verktyg eftersom jag ofta saknar energin till att verkligen ta tag i mina rutiner. Det blir på något sätt utmattningssyndromets moment 22.

Sjukdomen gör mig trött och ledsen och för att bli bättre behöver jag vara pigg och glad för att orka ta tag i saker men när jag tar tag i för mycket så blir jag trött och ledsen igen och det gör mig ledsen att inte kunna ta tag i de saker jag vill.

Det behövs inte mycket för att gråten ska börja stiga i bröstet i takt med stressen. Jag vet vad som händer om jag inte får vila och när de stunderna blir försvinnande små är det som att tiden springer i väg med dem och jag kan bara se dem på håll, precis utom räckhåll och jag vet inte hur jag ska få dem tillbaka. Små saker börja falla sönder, allt är så skört; jag orkar inte leva mig in i vad jag läser, finner ingen glädje i att vara kreativ, vill bara sova, tankarna är tröga som sirap. Det är dåliga tecken. Eller …  kanske är det bra tecken. Jag ska ju lära mig att lyssna på kroppens signaler, jag borde ha lärt mig det nu.

Upprepar det för mig själv: det är kroppens signaler, ren biologi, inte ett kvitto på ditt misslyckande.

Men när livet trycker upp en mot väggen är det svårt att ta ett steg tillbaka och betrakta det från håll, med hälsosam distans. När det börjar stå en upp i halsen är det svårt att ta de där djupa andetagen och när tröttheten jagar ut den lilla gnutta hopp en närde om en trevlig förnöjsam tillvaro är det lätt hänt att en bara vill ställa sig på balkongen och skrika rakt ut, speciellt när en vaknar mitt i natten i blöta lakan och upptäcker att man blivit kissad på.

Alla tankar får såklart orimliga proportioner såhär på natten när allt känns mörkt och hotfullt, men kanske är det här vägen framåt går, via sömnlösa nätter som en påminnelsen om var jag aldrig vill hamna igen, en varningsklocka om att även om jag inte kan se gränsen framför mig så är det nu jag måste backa, innan jag går över den, för på andra sidan finns inget bra att hämta.

Jag är medveten om vad jag behöver göra, hur jag ska prioritera: mat, sömn, motion, vila, återhämtning, lust. Men först behöver jag öva på att inte vara så hård mot mig själv, att det går att landa i känslan att det är okej med bakslag, att det inte betyder att jag aldrig kommer bli friskare än så här. Det finns en väg, genom mörka nätter bär den sakta men ganska säkert framåt, om jag bara kan lyfta blicken mot någon ljuspunkt längre bort och se förbi allt det svarta.

Det är alltid mörkast före gryningen.
Välkommen in i en utmattningshjärna mitt i natten.

 

Tio år senare – det går inte att komma närmare

Lästid 5-8 minuter

Tidigt en morgon skjutsar min kompis Anna mig till Landvetter flygplats i vintermörkret, det har precis blivit 2008 och vi är i stort sett ensamma på vägen ut från Göteborg. Tidigare under vintern har jag panikslaget konstaterat att jag råkat slänga mitt pass i pappersåtervinningen precis innan min inbokade tid på amerikanska ambassaden, men jag lyckas ändå få ett nytt pass, med visumet i, bara en vecka innan min resa startar.

Så många saker kunde ha gått helt annorlunda och jag har ofta tänkt på hur det ibland är med väldigt små marginaler vi skapat en framtid, hur en smått tokig idé, ett spontant infall, lett till saker som vi aldrig kunnat föreställa oss.

Min vän kramar mig hej då, jag tar min omoderna blå resväska utan hjul och går mot säkerhetskontrollen. Jag lämnar Sverige för att segla på de sju haven, utan att egentligen ha en aning om vad jag gett mig in på, och någon gång på eftermiddagen amerikansk tid landar jag i Miami för att ansluta mig till de människor jag ska arbeta och umgås med de närmsta sex månaderna. Vi är fotografer, skeppsfotografer. Alla utom jag har jobbat på kryssningsfartyg i flera år.

Crystal Serenity i Los Angeles. Januari 2008

Crystal Cruises hade då två sexstjärniga fartyg: Crystal Serenity och lillasyster Crystal Symphony. Vi är två team, ett för varje fartyg, och vi som ska sköta ruljangsen på det mindre får först två veckors träning som gäster ombord på det större. Vi reser från Miami till Los Angeles via Panamakanalen och Mexiko för att sedan flyga tillbaka till Miami. Jag ska hinna besöka över tjugo länder och fem världsdelar innan jag är hemma igen, ändå är det inte det som kommer bli det största äventyret.

Jag går ombord på Symphony den tjugoförsta januari och samtidigt som jag installerar mig i den övre delen av våningssängen i min hytt på däck fyra så gör en tjugonioårig servitör från Brasilien samma sak två trappor ner på däck tre. Vad jag inte vet då och aldrig kunnat föreställa mig ens i min vildaste fantasi – och jag kan fantisera ihop ganska mycket – är att jag tio år senare ska sitta i vår lägenhet, i vår dubbelsäng och skriva en text om hur jag träffade min man och pappan till mitt barn.

Efteråt har vi båda konstaterat att vi upplevde precis samma sak när vi träffades, båda lika förbluffade och förvirrade. Hur kan den här personen som kommer från ett annat land, en annan kultur, från vad som känns som andra sidan jorden, vara så lik mig. På en del sätt var vi på pricken lika, i våra erfarenheter av livet, av våra familjer, i våra personligheter, som tvillingsjälar. På andra sätt smärtsamt olika. Vi brottades med våra fördomar, temperament och känslor varje dag.

Mexiko 2008

Tiden ombord Crystal Symphony var omtumlande. En förskräcklig chef, krävande gäster och långa arbetspass blandades upp med fantastiska platser och upplevelser. Vi spelade fotboll i Mexiko, blev osams på Aruba, jag blev svartsjuk i Thailand, i Hong Kong bestämde vi oss för att flytta till London tillsammans. Vi drack vin i Bordeaux, åt pizza på Sicilien och till sist middag i Köpenhamn för att fira min tjugosjunde födelsedag i slutet av juni.

I Köpenhamn avslutade jag också mitt första kontrakt och Anna skulle komma för att hämta hem mig igen. Jag gav upp livet till havs, det var inte för mig att vara omgiven av andra människor dygnet runt på en begränsad yta och hela tiden behöva tänka på vad jag sa, hur jag sa det och till vem.

Han fattade ett annat beslut, det att stanna kvar ombord. Vi tog ett tårfyllt adjö och lovade att försöka hålla ihop. Distansförhållanden är aldrig enkla, det är ännu lite svårare när den man saknar och längtar efter befinner sig på ett fartyg som rör sig mellan tidszoner och har begränsad tillgång till internetuppkoppling.

Han sitter där i trappan i fören när han ringer mig från Miami så att jag kan se honom på min dator via Crystal Cruises hemsida.

Han hälsade på mig två somrar i rad, vi ringde, skypade och chattade alla tider på dygnet, vi försökte på alla sätt och vis. Vi gjorde ett seriöst försök att flytta till San Diego ihop men finanskrisen satte käppar i våra hjul och efter femton månader gick det inte längre.

Ingen av oss orkade mer, jag tror att vi båda var arga och bittra över att den andre inte var beredd att göra de uppoffringar som behövdes för att vi skulle kunna vara tillsammans. Vi ville åt olika håll. Jag kom in på en skola i Göteborg, han återvände till Crystal Cruises och så var det med det. Han träffade en Italienska och jag bestämde mig för att få ordning på mitt liv utan kringflackandet och omöjliga förhållanden. Jag slängde alla souvenirer från vårt liv till sjöss.

Tiden gick vidare.

Min man har berättat för mig att dagen då han insåg hur mycket han saknade mig var en sommardag i Oslo 2010. Han var där med fartyget och passade på att hälsa på en kompis som lämnat livet ombord. När hans vän hämtade honom med bil och körde ut på en större led såg han vägskyltarna som talade om att det var ungefär 300 kilometer till Göteborg, det var det närmaste vi varit varandra på över ett år.

Han kom på sig själv med att titta efter mig när han några dagar senare var i Stockholm och han återupprättade den brutna kontakten mellan oss. Han hörde av sig med ett datum. En dag och tid för när han skulle vänta på mig vid Rådhuspladsen i Köpenhamn, ett meddelande om att vi borde träffas, att han älskade mig. Möt mig där, jag väntar på dig. När man har haft hela världen i mellan sig krymper avstånden, vi hade varandra inom räckhåll.

Jag åkte inte dit.

Nästa stopp för Crystal Symphony var i Stockholm och där skulle han flyga hem till Brasilien från Arlanda. Sista chansen, om jag inte dök upp där lovade han att lämna mig i fred för alltid. Jag tvekade. Men tog mina sista pengar på kontot och bokade en flygbiljett tur och retur, jag kommer, jag lovar. Men så jag fick kalla fötter och avbokade biljetterna samma dag, ville inte hoppas på något som vi redan försökt så länge, jag orkade inte bli besviken igen.

Men jag kunde heller inte motstå kraften i möjligheten att kanske, kanske den här gången. Jag kunde inte leva och inte veta om det hade gått, hela tiden undrat om…

Vi hade två timmar på oss tills han var tvungen att gå igenom säkerhetskontrollen på Arlanda för att ge sig av, igen. Vi beställde varsin starköl och jag vet inte vem som grät mest. Vi kysste varandra och jag var fortfarande förbluffad och förvirrad, dels över hur någon kunde vara så mycket som jag och dels över hur alla tvivel kunde lösas upp av en kyss.

Han går till sin gate för att flyga till São Paulo, jag till min för att flyga tillbaka till Göteborg, och vi har ingen aning om vad vi gett oss in på.

Trädgårdsföreningen i Göteborg. oktober 2012

Idag, den sjätte februari, är det tio år sedan vi gick på vår första dejt. I sommar har vi varit gifta i två år och vår son fyllde fyra för en vecka sedan.

Vi går fortfarande varandra på nerverna i bland. Lika envisa, tjuriga och introverta. Men jag tror inte det går att komma en annan människa närmare än så här, han känner till alla mina miner och tonlägen, vet exakt vad jag menar när jag påstår något annat. Han är mitt ankare som håller mig stadigt på marken, han säger att jag är hans ballong som alltid svävar uppe i det blå och drömmer för oss båda. Allt vi har gått igenom ryms inte ens här.

Tio år. Tänk om jag inte hade fått tillbaka mitt pass med visum i tid. Tänk om jag inte sökt jobbet. Tänk om jag hamnat på Serenity istället för Symphony. Tänk om jag inte åkt till Stockholm. Livet är fullt av små tillfälligheter så tar oss med på stora äventyr och de små tillfälligheterna verkar konstigt nog alltid vara på vår sida.

Dagen före vårt bröllop 2016 kom Crystal Symphony till Göteborg, där hon inte varit sedan gud vet när och vi fick chansen att visa vår son och våra familjer stället där vi träffades. Bara en sådan sak, en liten tillfällighet i världen, en stort sammanträffande i våra liv.

Det finns ingenting jag är så säker på som att det är meningen att vi två ska leva tillsammans.

I ett skåp hemma, vår kärlek sammanfattad i några få saker. Namnskyltarna vi bar ombord, en miniatyr av Crystal Symphony och vårt bröllopsfoto.

Meu amor, querido lindo. Te amo para sempre.

Den där gången när jag skrev en bok

Eller snarare,  den där gången när jag skrev i en bok; jag började min historia på första sidan i en liten svart anteckningsbok, jag hade den fysiska formen färdig, så det var bara att fylla den med ord. Smart tyckte jag.

Det var en av de där klassiska anteckningsböckerna med mjuka vaxade svarta pärmar och linjerade sidor med röd kant, den var i A7 format, sju gånger tio centimeter ungefär. Jag måste ha varit tio eller elva år, det vet jag eftersom jag minns klassrummet jag stod i när jag skulle läsa upp mitt verk inför klassen. På egen begäran, det var ingen skoluppgift, jag hade bara bestämt mig för att skriva en bok och behövde en publik.

Jag minns inte direkt hur jag uttryckte mig, hur långt jag kom, om jag ens skrev mer än några sidor, men jag minns fortfarande bilderna jag hade i huvudet som jag försökte omvandla till ord och meningar.

Det handlade om två barn, en tjej och en kille, som rörde sig genom ett färglöst strandlandskap. Det var en mulen morgon, havet var fortfarande i uppror efter en nattlig storm och de båda barnen var på jakt efter vrakdelar och annat spännande som spolats i land under gryningen. Det fanns en tydlig känsla av höst, eller vinter. Grå, frusna vasstrån och stelnad tång, stenar och snäckor, solblekt sprucket trä, rostig spik, kallt saltvatten som skummade. De hittade en en flaskpost. Jag minns att den ledde dem till en gammal övergiven fiskebod som var låst men att de tog sig in mellan några löst sittande plankor. Det var ett äventyr kantat av mysterier. Sedan slocknar minnesbilderna.

Eftersom jag var ganska liten när jag skrev detta var mitt språk säkert mycket mer begränsat och jag minns inte alls vad som hände sen, kanske skrev jag inte mer än så. Men det är mitt första tydliga minne av att försöka skriva en bok. Jag var inspirerad av Maria Gripe, Astrid Lindgren och möjligen C. S Lewis, jag inte är säker på om jag ännu hade läst Häxan och Lejonet eller om jag bara sett serien om Narnia på SVT:s jullovsmorgon.

I somras bestämde jag mig för att göra ett nytt försök men jag är inte alls lika modig som jag var för tjugosex år sedan när jag travade fram till katedern och ställde mig att läsa högt ut min lilla svarta bok. Jag har inget minne av reaktionerna från mina klasskamrater, men jag hyser en ganska stark misstanke om att mina små egocentriska framträdanden inte direkt hjälpte min – sedan länge obefintliga – sociala status något vidare (någon gång ska jag skriva om när jag höll en monolog om träd på roliga timman iförd en rosa hatt). Det där hänger med, att ha blivit retad för mina små egenheter.

Jag har knappt vågat yttra orden: ”jag skriver på en bok”, det är skitläskigt om jag ska vara helt ärlig. Fram till att jag trycker på publicera-knappen för det här inlägget så finns det tre personer på planeten som vetat om detta hemliga skrivprojekt och bara en som jag berättat hela idén och handlingen för. Snart ligger mina drömmar ute för alla att se.

Det känns lite som att jag har på mig en lite för liten stickad tröja som sticks och kliar, som att jag försöker klä mig i något som inte alls passar, eller är bekvämt. Inte ska väl jag komma här och tro att jag skulle kunna åstadkomma något som någon skulle vilja trycka på papper. Jag är i och för sig ganska övertygad om att jag kommer skriva färdigt ett första utkast och att det kommer läsas av en betrodd vän. Men kommer det vara bra? Det är jag inte alls lika övertygad om.

Men, jag samlar ändå mod, påminner mig själv om att jag en gång varit mycket mer orädd och att det här är vad jag älskar att göra. Skriva. Och jag vill se om jag kan skriva något i form av skönlitteratur, utan att ha någon kunskap om det mer än att jag läst otroligt mycket böcker, om det nu räknas. Men det är så jag fungerar, jag vill se om jag kan. Försöka och lära mig på vägen.

Kan jag ta bilderna och känslorna jag bär på och klä dem i ord så att de blir lika verkliga för någon annan? Kan jag ge liv åt mina karaktärer så att de blir verkliga människor? Jag tar det ett ord i taget på inrådan av Mr King. Eller Bird by Bird som Anne Lamott säger. Försöker undvika felet Bodil skriver om: att släppa in tvivlet för tidigt. Försöker lita till det som satte igång allt: lusten. Tvivlet får inte vinna över lusten.

Jag är lite osäker på hur jag fortsättningsvis ska berätta om mitt projekt och min skrivprocess, men jag ska försöka göra det regelbundet. Det kommer handla om utmaningar, innehåll, målbilder, tankar, känslor, rädslor, säkert tvivel, förhoppningsvis mer lust och utveckling.

Jag gläntar nu lite på locket till mina hemliga drömmar: det här är bara jag, som skriver och som vill berätta en historia om de mörka sidorna av livet, det svåra, hur vi ärver våra sår och bara har en kort tid på oss att läka så vi kan möta livet, och döden, lite helare och lite mer förberedda, om det går. Ett annat slags äventyr, med andra slags mysterier.

Det här är i slutänden ett sätt att ta itu med mina rädslor och sorger och förvandla dem till något kreativt som ger mig energi istället för att bara ta. Ett sätt att tämja monster, förlåta gamla synder och öva mig på att inte vara rädd.

Jag ska skriva en bok.

Introvert och HSP – mer än bara trendord

Sommaren 2016 läste jag Susan Cains bok Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns och började äntligen förstå att jag kanske inte var så annorlunda som jag trott, att det egentligen inte var något fel på mig och att det fanns ett ord för min personlighetstyp. Men det skulle ta ytterligare ett år, två omgångar terapi och en sjukskrivning innan jag faktiskt insåg att jag inte behöver förändra mitt utseende, mitt sätt eller min personlighet för att passa in, eller att jag överhuvudtaget behöver ”passa in” någonstans.

Det är därför jag startade den här bloggen. Små doser ensamhet – Höjdpunkter från ett introvert liv. Jag har haft ett stort behov av att sätta ord på allt jag burit med mig och aldrig riktigt pratat med någon om och jag vill, om jag kan, hjälpa till att skapa lite balans mellan det extroverta och det introverta eftersom det har påverkat mitt liv så mycket.

Det skrivs mer om att vara både introvert och högkänslig (HSP) nu men någonstans såg jag att det blivit ”trendord”. Har jag alltså helt plötsligt gått och blivit trendig, bara så där. Är det lite inne att vara känslig och inåtvänd nu? Och varför skall media alltid förminska saker till trender? Det handlar om mer än så.

Det har tagit tid att inse att jag inte är omöjlig att umgås med eller har svårt att få vänner, att jag inte är dum för att jag inte är snabbtänkt eller att jag inte är tråkig för att jag är dödstrött klockan nio på kvällen alla dagar i veckan. Det var aldrig så att jag var misslyckad för att jag inte förstod tjusningen med att hänga på krogen och bli full varje helg men eftersom jag hängde mycket på krogen och blev full varje helg under 00-talet blev jag istället depprimerad utan att förstå varför. Jag ville ju bara passa in, ha kompisar och jag var rädd för att missuppfattas, att vänner och bekanta skulle ta illa upp om jag inte ville umgås på deras sätt.

Faktum är att jag under lång tid gjorde mitt yttersta för att vara mer extrovert eftersom jag trodde att det var vad som förväntades. En ska vara framåt, ha lätt för att prata med människor, sprida en härlig stämning, vara pigg och glad. Livet är en fest. Och jag ville, paradoxalt nog, inte vara ensam. En är inte riktigt lika attraktiv, speciellt inte som kvinna, om en är inåtvänd, ser sur ut, drar sig undan och uppfattas som trött och irriterad, vilket jag ofta var förr och fortfarande lätt blir.

Och det handlar så ofta om att göra sig själv attraktiv, att sälja in sig själv. Det får vi lära oss tidigt i livet, speciellt vi tjejer. Utseendemässigt för killars skull, för som tjej ska en bry sig orimligt mycket om hur en ser ut. Egenskapsmässigt för arbetsmarknaden, om vi ska ha någon chans i konkurrensen om jobben. Jag hoppas det är annorlunda för de yngre generationerna men som jag har försökt hänga med i det där, att jobba på min attraktivitet och passa in i normer, bli lite bättre.

Men att vara social i storgrupp är inte för mig och har heller aldrig varit. Jag älskar att prata och diskutera över en kopp te eller ett glas vin, djupa seriösa samtal öga mot öga är svårslaget men öka antalet par ögon till tre och jag är den som drar mig tillbaka och snart blir trött. Svårt att säga om det beror på dåliga livserfarenheter eller om det är inristat i mitt dna likt en kärleksförklaring på stammen av ett träd, men det är den jag är.

Säg orden mingel, nätverks-lunch, after work med karaoke eller kollektivtraffik och du ser mig snabbt försvinna bort på min cykel på väg mot närmsta bibliotek, tysta avdelningen (vilket det borde finnas överallt i samhället, mer plats för tystnad).

Inget ont om extroverta framgångsrika människor med driv som sprider en härlig stämning och där livet är en fest varje dag och som ändå orkar.

Men det finns ju vi andra som inte gör så mycket väsen av oss men är lika fulla av idéer, tankar och känslor, där en höjdpunkt kan vara att få komma hem till ett husdjur, sitta försjunken i en bra bok ensam i en park med andra människor på avstånd, att få tänka efter ett tag innan man delar med sig av sina tankar och idéer eller att med gott samvete få tacka nej till inbjudningar utan rädsla för att bli ifrågasatt, eller bortglömd nästa gång.

Och kanske är det något många skulle må bra av, att vårda sin introverta sida lite mer, inte för att det är trendigt, utan för att det kan föra något bra med sig, att våga vara ensam, lyssna lite mer till sig själv.

Det verkar ju onekligen som om det finns många andra människor där ute som inte mår bra, som kollapsar, inte orkar och blir sjuka. Som jag blev, som många jag känner har blivit. Och jag kan inte låta bli att undra om det hänger ihop med att förväntningarna på hur mycket vi ska orka, hur vi ska vara och hur vi ska se ut är så snäva att allt för många försöker pressa sig in i formar som inte riktigt är gjorda för dem, eller kanske för någon?

Jag hoppas att det håller på att förändras, att det är en tyst revolution på gång där de introverta personlighetsdragen kan få ta lite mer plats än på löpsedlar eller som personlighetstest. Att det snart kan ses som attraktivt att i sitt CV skriva: jag jobbar bäst ensam med stängd dörr, tänker gärna igenom saker ordentligt för att komma fram till de bästa lösningarna och tycker att smarta telefoner ska användas så lite som möjligt både på och utanför jobbet. Anställ mig om ni vill ha en känslig person med öga för detaljer, anställ någon annan om ni vill liva upp stämningen på fikarasten.

När ska det ses som positivt att vara känslig undrar jag?

För det måste väl finnas plats för alla? Vi kompletterar väl ändå varandra tänker jag, vi kan lära av varandra och just nu känns det som det kan behövas lite mer utrymme för eftertanke och mindre stress.

Jag rekommenderar Susan Cains bok som innehåller många intressanta iakttagelser och forskning kring ämnet. Samt twitterkontot Quiet Revolution @livequiet som hon varit med och startat, hennes egna twitterkonto @susancain är också intressant.

Jag hoppas få ihop fler texter framöver med mer fokus på höjdpunkterna i ett introvert liv och fördelarna, för de är många, vilket jag märkt tydligt sen jag började leva efter mina behov istället för att försöka bekämpa dem.

Introverts unite!
We are here, we are uncomfortable and we want to go home.