Vägen framåt går genom mörka nätter

När jag började skriva det här i går var klockan nästan fyra på morgonen och jag hade nyss vaknat av att sängen och allt i den var vått av kiss. Bara att tända lampan, trösta fyraåringen, tvätta av oss och börja bädda om. Sedan blev jag liggandes och kunde inte sluta tänka på sömnen jag gick miste om för varje sekund jag fortfarande var vaken, eller på hur trött jag varit de senaste veckorna, hur trött jag kommer vara när jag vaknar, hur tiden, åter igen, inte verkar räcka till.

Nu är klockan halv ett på natten, snart ett dygn senare. Jag borde ha somnat om i går, jag borde sova nu, men jag kan inte, sömnlösheten är tillbaka och i skrivandets stund gör jag mitt bästa för att inte drunkna i känslor av oro och uppgivenhet. Bakom kulisserna lurar förtvivlan och sorg. Sorg över saker jag inte riktigt kan greppa: att jag har drabbats hårdare än jag kanske vill förstå trots att det gått över ett år, att jag fortfarande är så begränsad. Jag känner mig frisk men är sjuk, någonstans finns en osynlig gräns jag inte får passera, men jag vet inte exakt var den gränsen går.

Något av det svåraste med utmattningssyndrom är att det är så mycket upp till en själv när alla behandlingar är över; hur ska jag kunna avgöra var på skalan mellan sjuk och frisk jag befinner mig? Varje gång jag känner att nu så börjar det nog ordna upp sig så tvingar kroppen mig tillbaka, hjärnan släcker ner synapser. Två steg framåt, ett kliv bakåt. Jag letar efter gränsen att förhålla mig till, förstår att jag är på väg att gå över den men kan ändå inte säga vad den består av.

Jag står avväpnad inför livet, avväpnad och tomhänt, handfallen utan strategier eller taktik. Insikten om mig själv och min sjukdom är min enda väg framåt men den räcker inte alltid så långt. Jag har insett saker i kubik det senaste året men det är som att det inte riktigt fäster, det går inte att omvandla till praktiska verktyg eftersom jag ofta saknar energin till att verkligen ta tag i mina rutiner. Det blir på något sätt utmattningssyndromets moment 22.

Sjukdomen gör mig trött och ledsen och för att bli bättre behöver jag vara pigg och glad för att orka ta tag i saker men när jag tar tag i för mycket så blir jag trött och ledsen igen och det gör mig ledsen att inte kunna ta tag i de saker jag vill.

Det behövs inte mycket för att gråten ska börja stiga i bröstet i takt med stressen. Jag vet vad som händer om jag inte får vila och när de stunderna blir försvinnande små är det som att tiden springer i väg med dem och jag kan bara se dem på håll, precis utom räckhåll och jag vet inte hur jag ska få dem tillbaka. Små saker börja falla sönder, allt är så skört; jag orkar inte leva mig in i vad jag läser, finner ingen glädje i att vara kreativ, vill bara sova, tankarna är tröga som sirap. Det är dåliga tecken. Eller …  kanske är det bra tecken. Jag ska ju lära mig att lyssna på kroppens signaler, jag borde ha lärt mig det nu.

Upprepar det för mig själv: det är kroppens signaler, ren biologi, inte ett kvitto på ditt misslyckande.

Men när livet trycker upp en mot väggen är det svårt att ta ett steg tillbaka och betrakta det från håll, med hälsosam distans. När det börjar stå en upp i halsen är det svårt att ta de där djupa andetagen och när tröttheten jagar ut den lilla gnutta hopp en närde om en trevlig förnöjsam tillvaro är det lätt hänt att en bara vill ställa sig på balkongen och skrika rakt ut, speciellt när en vaknar mitt i natten i blöta lakan och upptäcker att man blivit kissad på.

Alla tankar får såklart orimliga proportioner såhär på natten när allt känns mörkt och hotfullt, men kanske är det här vägen framåt går, via sömnlösa nätter som en påminnelsen om var jag aldrig vill hamna igen, en varningsklocka om att även om jag inte kan se gränsen framför mig så är det nu jag måste backa, innan jag går över den, för på andra sidan finns inget bra att hämta.

Jag är medveten om vad jag behöver göra, hur jag ska prioritera: mat, sömn, motion, vila, återhämtning, lust. Men först behöver jag öva på att inte vara så hård mot mig själv, att det går att landa i känslan att det är okej med bakslag, att det inte betyder att jag aldrig kommer bli friskare än så här. Det finns en väg, genom mörka nätter bär den sakta men ganska säkert framåt, om jag bara kan lyfta blicken mot någon ljuspunkt längre bort och se förbi allt det svarta.

Det är alltid mörkast före gryningen.
Välkommen in i en utmattningshjärna mitt i natten.

 

Skam, blodiga skam

Bilden här under är tagen i Stockholms tunnelbana och föreställer ett konstverk av Liv Strömquist. När jag såg just den här målningen blev jag först lite överraskad, sedan väldigt glad. Medan jag satt där och smålog iakttog jag andra människor som gick förbi, varav många såg lite besvärade ut av att bli påminda om att kvinnor har mens.

Reaktionerna har varit många och det verkar finnas människor som inte riktigt kan se vilken betydelse den här konsten kan ha för andra, så jag tänkte dela med mig av de reflektioner som Livs kvinnor på skridskor väckt hos mig.

Bilder från konstserier ”The Night Garden” av Liv Strömquist i Stockholms tunnelbana.

Hela min tonårstid gick jag runt och skämdes väldigt mycket över mig själv, jag blev till och med lite kriminell på kuppen. Det har sedan förföljt mig under stora delar av mitt vuxna liv, inte kriminaliteten då – om en inte räknar med de där bitarna ur påsen med lösgodis som kanske, ibland, slinker ner på vägen till kassan – utan skammen.

Skamkänslor står oftast i relation till vår omgivning och dess åsikter; skammen är vår ångest inför vad andra tycker eller tänker om oss, rädslan över att inte duga eller vara omtyckt. Istället för att sträcka på oss av stolthet kryper vi ihop och hoppas att ingen ska se oss, vi blir till skuggversioner av oss själva. Vilket går helt emot mångas innersta önskan – mitt tonårs-jag innersta önskan – att bli sedda, respekterade och omtyckta för den hen är eller vill vara. Och med skammen kommer ofta ilska, sorg och rädsla.

Listan över saker jag har skämts över kan göras lång men det är inte en jättebra övning för självkänslan att dyka ner i den. Jag kan bara konstatera att tiden jag har lagt ner på att oroa mig för andras åsikter och utvecklandet av strategier för att slippa känna skam har berövat mig, det har bara berövat mig. Som att livet flöt förbi men jag var så rädd för att visa mina håriga ben och blodspår på kläderna så jag stod kvar en bit in på land och tittade på. Vågade inte ens doppa tån.

Det har främst handlat om utsidan och skamkänslorna för min utsida färgade av sig, kröp in under skinnet och urholkade insidan.

Min kropp, allt jag har och är, den jag inte har fått välja, den jag har varit tvungen att lära mig att älska. Den levde aldrig upp till några normer eller ideal, den hittade på en massa andra dumheter som inte alls passade en kropp som min, en tjejkropp på väg att bli kvinnokropp. Trots att jag använde den till en mängd fantastiska saker bedömdes den ändå utifrån hur den såg ut, eller snarare efter hur den inte såg ut.

Först kom håren, inte de ljusa fjuniga glesa utan de mörka grova täta. Apa ropade de i duschen efter gymnastiken. De andra tjejerna alltså. Sedan hängde killarna på. Tiden jag har lagt ner, metoderna jag provat, för att kunna få glida obemärkt förbi genom omklädningsrum, det enda det gett mig är väldigt ful och ärrig hud vilket fortfarande gör offentliga omklädningsrum och duschar till några av det värsta jag vet. Jag skäms fortfarande från höfterna och ner.

Sedan kom mensen och jag blev kriminell.

Ingen pratade om den när jag växte upp. Det viskades på sin höjd om den och likt mörka furstar i sagor skulle en helst inte nämna den vid dess rätta namn, och aldrig, aldrig, så att några killar kunde höra. Reklamen visade bindor i så tunna förpackningar att det inte skulle synas att man hade en i bakfickan, jag vågade inte ens ha dem där. Mens var något äckligt och skulle döljas till varje pris. PMS hörde jag inte ens talas om förrän jag var vuxen. ”Menskonst” i offentliga miljöer har jag inget minne av.

Jag tyckte det var så fruktansvärt pinsamt och jag skämdes så oerhört mycket att jag inte ens vågade köpa bindor eller tamponger. Jag började helt enkelt snatta istället, det här var alltså som tonåring och inget jag är stolt över, men rädslan för att någon skulle se vad jag lade upp på kassabandet var mycket större än rädslan för att åka fast för stöld. Min omklädningsrumsfobi nådde en helt ny nivå och jag skolkade hellre från skolgympan den där veckan än att ta risken att det råkat komma blodfläckar på kläder eller handduk.

Så fortsatte de fantastiska tonåren med acne och mjäll och allmän fulhet som aldrig verkade gå över. Allt med min kropp, med mig, var fel och äckligt. Fult. Öknamnen var många.

Hand i hand med skammen gick jag över skolgårdarna och gömde mig under ett hårt ogenomträngligt skal, skyddade mitt inre, dolde allt som behövdes döljas. Vände taggarna utåt i form av nitbälten och tuppkam. Tappade helt kontakten med min kvinnlighet, det var så uppenbart att jag inte hade vad som krävdes för att duga som tjej, jag hade istället ångest över omgivningens åsikter och normer som var omöjliga att leva upp till och utvecklade en psykisk ohälsa som jag sedan brottats med större delen av mitt liv.

Jag har kämpat med ilskan, sorgen och rädslan. Svåra känslor när de är så hårt sammankopplade med självkänslan och självbilden. Därför gör det mig så oerhört glad att det nu finns så många som kämpar för att förutsättningarna för unga tjejer ska ändras. Att det finns så många som krigar för att få bort de normer och attityder som är så otroligt skadliga för en ung människas självkänsla och välmående. Att tro att man inte duger på grund av hur man ser ut eller hur ens kropp fungerar sätter så otroligt djupa spår, en alldeles speciell sorts smärta som är svår att bli av med.

Jag återkommer till början. Skamkänslor står oftast i relation till vår omgivning och dess åsikter.

Ingen ska behöva gå hand i hand med skammen genom livet och jag tror att det bästa sättet att befria människor från att behöva gå med blicken fäst i marken är att vi bemöter varandra med lite mer kärlek och respekt och att prata om det. Dela med oss. Berätta. Ta plats, som i tunnelbanan. Överrösta dåliga normer och ideal med pepp och hyllningar. Så att alla ändå vet: Du är grym, som du är. Därför tycker jag att Livs konstverk är viktiga.

Min kropp är något helt otroligt, jag vet det nu. Min egna fantastiska helhet av celler som till och med (med lite assistans) har skapat, burit och fött fram ett helt nytt liv, get det näring, mat och värme. Den har också varit grym på fotboll, dansat hela natten, uthärdat tolv timmar under en tatueringsnål, burit, klättrat, sprungit, hoppat, älskat, frusit, svettats, hållit ihop och kämpat. Den gör allt det en kropp ska göra och jag är tacksam för den. Den är liv och den har inget att skämmas för.

 

Jag älskar dig högre än himlen

Nu har vi varit sjuka i omgångar sedan mitten av januari. Just som jag, i förra veckan, trodde att vi var friska och krya så bröt vattkopporna ut, lagom till hans födelsedag, och barnkalaset blir inställt i år igen. Förra året var det samma sak men då var det en ögoninflammation som satte stopp för firandet.

Det finns dock en skillnad mellan födelsedagarna 2017 och 2018. Det blir tydligt när jag står här, i år igen, med termometer i ena handen, glass i den andra, Alvedon i den tredje, gossedjur i den fjärde, surfplattan i den femte och vattenflaskan (det måste vara den med pingviner på mamma) i den sjätte.

Förra året hade jag planerat tidernas kalas i hyresgästföreningens lokal och höll på att stressa ihjäl mig. Jag gjorde allt själv: godis, kakor, mat och istället för tårta ett snötäckt isberg med ätbara pingviner gjort av glass, choklad, maränger, marshmallows och jag vet inte vad. En ängslan över att inte duga eller räcka till som manifesterade sig i laxwraps med färskost, citronfudge och små Pixiböcker i varje barns namnade godispåse. På den stora kalasdagens morgon fick jag skicka tjugo sms och be om ursäkt men kalaset är inställt på grund av smittsam sjukdom.

Ungefär sextio marshmallow pingviner blir till. De fick senare prickar av choklad till ögon och en halv röd eller orange Nonstop till näbb.

Till min egna stora glädje verkar det som att jag faktiskt har lärt mig något under det gångna året. Inget var inhandlat eller förberett, tårtan jag beställt av en av mina bästa vänner gick att förvandla från tolv bitar till fyra och jag stod till och med emot impulsen att baka en mini cheese cake att ge födelsedagsbarnet på morgonen med paketen. Han fick en glassbåt och när jag berättade om det inställda kalaset tittade han bara på mig och svarade: Men mamma, jag kan ha kalas nästa år istället. Inte så stor skada skedd som en gärna inbillar sig i förväg.

Att vara förälder är den största utmaning jag hittills stått inför och jag inser att jag kommer stå framför den för resten av livet. Jag trodde att jag var förberedd när jag blev gravid men det har tagit flera år för mig att landa i tresamheten. Att jag skriver detta med ett hjärta fullt av kärlek till mitt barn behöver kanske inte påpekas men jag gör det ändå, för jag älskar min son och att vara hans mamma men att vara förälder är ibland svårt och jag har inte alltid tyckt att jag varit så bra på det.

Det är så mycket jag inte var förberedd på. Som vad långvarig sömnbrist gör med hjärnan, hur otroligt mycket intensivare min oro och dödsångest skulle bli. Hur det skulle kännas att tappa bort mig själv och mina intressen. Depression. Och hur mycket jag än önskar att det inte var så, så är det ändå så att föräldraskapet har varit en stor del av min prestationskollaps, utmattningssyndromet jag fortfarande lever i sviterna av. Inte för att jag på något sätt har ett krävande barn, utan på grund av kraven jag satte upp på mig själv som förälder och allt ansvar jag har tagit för vår familj.

När förskolan började och den härliga föräldraledigheten var över så hade jag inte hunnit förstå att mitt liv styrdes av helt andra förutsättningar. Jag körde på i mitt högpresterare-race och det fungerade, ett tag, något år, tills det inte fungerade längre.

Det var dagen när jag smällde igen kylskåpsdörren så att glasburkarna skallrade på insidan och fann mig själv vrålandes –  ja, jag verkligen vrålade – att: ”vi har ingen djävla ost hemma” som jag fattade att något var allvarligt fel. När jag såg ner på min vettskrämda treåring som stod där med tårarna i ögonen och sin smörgås med smör i sin lilla hand, jag tror aldrig jag avskytt mig själv så mycket som i just det ögonblicket. Jag kände mig som någon overklig mörk kraft som hämtad från någon film, lite som när Gandalf tornar upp sig över Bilbo i hans hus och ser alldeles grym och farlig ut för att sedan sjunka ihop och bli gamle goa Gandalf som bara vill hjälpa till igen. Det var skrämmande för både mig och min son.

Jag ringde vårdcentralen några dagar senare och förklarade snyftandes att jag inte visste vem jag var längre och att jag nog behövde träffa en läkare. Det var första gången jag sökte hjälp för psykisk ohälsa. Jag har aldrig klarat av att göra det för min egen skull tidigare men jag vägrar låta mina problem gå ut över min relation till min son, den trygga kärleksfulla barndom han har rätt till eller vår familjs välmående.

Att bli förälder har säkerligen alltid varit en utmaning men i dag är det lätt att drunkna i råd och åsikter, måsten och borden. Ett allmänt brus av idéer om lycka och framgång som jag sögs in i och som med så mycket annat blev föräldraskapet snabbt kravfyllt, något jag var tvungen att prestera i genom att vara väldigt duktig på det. Och i de här första småbarnsåren glömde jag bort mig själv och mina egna behov.

Jag är introvert. Jag är högkänslig. Jag behöver lugn och ro, vila, tid för återhämtning, tid för mig själv och för de saker som ger mig energi och glädje. Någonstans på vägen började jag tvinga mig själv att leva mer och mer extrovert, för min sons skull trodde jag, för att vi skulle göra så mycket roligt och stimulerande. För att jag kände mig som en dålig förälder om jag drog mig undan.

Jag inbillade mig att mitt barn behövde en energisk påhittig supermamma som aldrig glömmer något och som aldrig serverar överkokt pasta med brända köttbullar. Jag har känt sådan skam över att jag ibland (ganska ofta) helst av allt ligger nedbäddad i soffan och läser böcker medan barnet får titta på en-timmas avsnitt av Thomas och hans vänner.

Tio små tår, mini-versioner av mina egna. Jag läser bok, han ser på barnprogram. Jag ber inte om mer än så här.

Föräldraskapet är en prövning men min son har lärt mig att ta det lugnt, tagga ner, leva mer i nuet och allt det där som låter som klichéer men som är så sant. Bara genom att finnas till påminner han mig om att allt han behöver har jag hela tiden inom räckhåll – det krävs inga prestationer, stora äventyr eller fantastiska kalas – bara kärlek, tålamod och tid. Han kommer överleva köttbullarna och de glömda vantarna. Och jag tänker att ibland skulle jag nog må bra av att behandla mig själv på samma sätt, ge mig själv lite mer tid, tålamod och kärlek.

Så i år är vi sjuka igen men det är inte hela världen. Vi bäddar ner oss med glass och käkar pizza, går på bio när kopporna torkat. Firar lite i efterskott, äter tårta till kvällsamt i dag. Så kan vi ha kalaset nästa år istället, eller någon annan gång, när vi orkar.

Grattis mitt älskad barn, lite i efterskott, på din födelsedag, dagen som förändrade allt. Jag älskar dig högre än himlen, djupare än havet och längre än all tid i världen.

2014

 

Introvert och HSP – mer än bara trendord

Sommaren 2016 läste jag Susan Cains bok Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns och började äntligen förstå att jag kanske inte var så annorlunda som jag trott, att det egentligen inte var något fel på mig och att det fanns ett ord för min personlighetstyp. Men det skulle ta ytterligare ett år, två omgångar terapi och en sjukskrivning innan jag faktiskt insåg att jag inte behöver förändra mitt utseende, mitt sätt eller min personlighet för att passa in, eller att jag överhuvudtaget behöver ”passa in” någonstans.

Det är därför jag startade den här bloggen. Små doser ensamhet – Höjdpunkter från ett introvert liv. Jag har haft ett stort behov av att sätta ord på allt jag burit med mig och aldrig riktigt pratat med någon om och jag vill, om jag kan, hjälpa till att skapa lite balans mellan det extroverta och det introverta eftersom det har påverkat mitt liv så mycket.

Det skrivs mer om att vara både introvert och högkänslig (HSP) nu men någonstans såg jag att det blivit ”trendord”. Har jag alltså helt plötsligt gått och blivit trendig, bara så där. Är det lite inne att vara känslig och inåtvänd nu? Och varför skall media alltid förminska saker till trender? Det handlar om mer än så.

Det har tagit tid att inse att jag inte är omöjlig att umgås med eller har svårt att få vänner, att jag inte är dum för att jag inte är snabbtänkt eller att jag inte är tråkig för att jag är dödstrött klockan nio på kvällen alla dagar i veckan. Det var aldrig så att jag var misslyckad för att jag inte förstod tjusningen med att hänga på krogen och bli full varje helg men eftersom jag hängde mycket på krogen och blev full varje helg under 00-talet blev jag istället depprimerad utan att förstå varför. Jag ville ju bara passa in, ha kompisar och jag var rädd för att missuppfattas, att vänner och bekanta skulle ta illa upp om jag inte ville umgås på deras sätt.

Faktum är att jag under lång tid gjorde mitt yttersta för att vara mer extrovert eftersom jag trodde att det var vad som förväntades. En ska vara framåt, ha lätt för att prata med människor, sprida en härlig stämning, vara pigg och glad. Livet är en fest. Och jag ville, paradoxalt nog, inte vara ensam. En är inte riktigt lika attraktiv, speciellt inte som kvinna, om en är inåtvänd, ser sur ut, drar sig undan och uppfattas som trött och irriterad, vilket jag ofta var förr och fortfarande lätt blir.

Och det handlar så ofta om att göra sig själv attraktiv, att sälja in sig själv. Det får vi lära oss tidigt i livet, speciellt vi tjejer. Utseendemässigt för killars skull, för som tjej ska en bry sig orimligt mycket om hur en ser ut. Egenskapsmässigt för arbetsmarknaden, om vi ska ha någon chans i konkurrensen om jobben. Jag hoppas det är annorlunda för de yngre generationerna men som jag har försökt hänga med i det där, att jobba på min attraktivitet och passa in i normer, bli lite bättre.

Men att vara social i storgrupp är inte för mig och har heller aldrig varit. Jag älskar att prata och diskutera över en kopp te eller ett glas vin, djupa seriösa samtal öga mot öga är svårslaget men öka antalet par ögon till tre och jag är den som drar mig tillbaka och snart blir trött. Svårt att säga om det beror på dåliga livserfarenheter eller om det är inristat i mitt dna likt en kärleksförklaring på stammen av ett träd, men det är den jag är.

Säg orden mingel, nätverks-lunch, after work med karaoke eller kollektivtraffik och du ser mig snabbt försvinna bort på min cykel på väg mot närmsta bibliotek, tysta avdelningen (vilket det borde finnas överallt i samhället, mer plats för tystnad).

Inget ont om extroverta framgångsrika människor med driv som sprider en härlig stämning och där livet är en fest varje dag och som ändå orkar.

Men det finns ju vi andra som inte gör så mycket väsen av oss men är lika fulla av idéer, tankar och känslor, där en höjdpunkt kan vara att få komma hem till ett husdjur, sitta försjunken i en bra bok ensam i en park med andra människor på avstånd, att få tänka efter ett tag innan man delar med sig av sina tankar och idéer eller att med gott samvete få tacka nej till inbjudningar utan rädsla för att bli ifrågasatt, eller bortglömd nästa gång.

Och kanske är det något många skulle må bra av, att vårda sin introverta sida lite mer, inte för att det är trendigt, utan för att det kan föra något bra med sig, att våga vara ensam, lyssna lite mer till sig själv.

Det verkar ju onekligen som om det finns många andra människor där ute som inte mår bra, som kollapsar, inte orkar och blir sjuka. Som jag blev, som många jag känner har blivit. Och jag kan inte låta bli att undra om det hänger ihop med att förväntningarna på hur mycket vi ska orka, hur vi ska vara och hur vi ska se ut är så snäva att allt för många försöker pressa sig in i formar som inte riktigt är gjorda för dem, eller kanske för någon?

Jag hoppas att det håller på att förändras, att det är en tyst revolution på gång där de introverta personlighetsdragen kan få ta lite mer plats än på löpsedlar eller som personlighetstest. Att det snart kan ses som attraktivt att i sitt CV skriva: jag jobbar bäst ensam med stängd dörr, tänker gärna igenom saker ordentligt för att komma fram till de bästa lösningarna och tycker att smarta telefoner ska användas så lite som möjligt både på och utanför jobbet. Anställ mig om ni vill ha en känslig person med öga för detaljer, anställ någon annan om ni vill liva upp stämningen på fikarasten.

När ska det ses som positivt att vara känslig undrar jag?

För det måste väl finnas plats för alla? Vi kompletterar väl ändå varandra tänker jag, vi kan lära av varandra och just nu känns det som det kan behövas lite mer utrymme för eftertanke och mindre stress.

Jag rekommenderar Susan Cains bok som innehåller många intressanta iakttagelser och forskning kring ämnet. Samt twitterkontot Quiet Revolution @livequiet som hon varit med och startat, hennes egna twitterkonto @susancain är också intressant.

Jag hoppas få ihop fler texter framöver med mer fokus på höjdpunkterna i ett introvert liv och fördelarna, för de är många, vilket jag märkt tydligt sen jag började leva efter mina behov istället för att försöka bekämpa dem.

Introverts unite!
We are here, we are uncomfortable and we want to go home.

Ett monster i taget

I somras skrev jag ett inlägg om de böcker som hjälpte mig att komma igång med skrivandet på allvar. En av dem var Bird by Bird av Anne Lamott, en bok jag blädrat i mycket sedan dess. Den har blivit en pålitlig vän att ta till när jag glömmer bort varför jag skriver och vad det är jag vill skriva om.

I det inlägget länkade jag till en text jag skrev på engelska och som jag sedan glömt bort. Nu hittade jag den igen och tänkte att den nog förtjänar att skrivas om till svenska.  Jag behövde bli påmind om var jag hittade styrka och inspiration i somras. De senaste veckorna har det gått minst sagt trögt med bokstavspusslandet.

Some Instructions on Writing and Life.

Bird by Bird var en av de viktigaste böckerna jag läste under förra året, utan tvekan. Jag befann mig i ett förtvivlat tillstånd av utmattning, ångest och oro och visste inte hur jag skulle ta mig vidare när jag fick den här boken rekommenderad till mig som en bra bok om livet och om att skriva.

Och det är den verkligen. Förutom att den är välskriven, rolig och full av goda råd så hjälpte den mig framförallt att våga börja skriva om det som legat begravt allt för länge. Plötsligt hade jag en tydligare bild av vad jag behövde och hur skrivandet kunde vara till hjälp. Plötsligt uppenbarade sig en väg framåt, men den ledde inte bort från allt elände, utan rakt emot det.

Bird by Bird står ut som bok överhuvudtaget men en del jag tycker står ut lite extra är kapitlet om att hitta din röst som författare. Anne skriver så här:

”I want people who write to crash or dive below the surface, where life is so cold and confusing and hard to see. I want writers to plunge through the holes – the holes we try to fill up with all the props.”

Jag kände mig orimligt upprymd när jag läste detta. Det var lite som att vara tio igen och inse att du äntligen kan svaret på din lärares fråga; du sitter där med höjd arm och viftar ivrigt med handen ovanför huvudet. ”Åh, jag vet, fråga mig! Fråga mig! Jag kan kallt och förvirrande, jag känner till de mörka hålen.” (Och de andra barnen börjar försiktigt flytta sig ännu lite längre bort).

Nu är jag inte tio längre, tack och lov, men att läsa de här meningarna fick mig att tro på att jag faktiskt skulle kunna ha en chans på det här med att skriva. För det här inspirerar mig, känslan av att alla mina inre monster kan vara användbart material, att de kan tjäna ett annat syfte än det att förfölja och plåga mig. Kanske kan jag istället hitta en kreativ plats för dem och vi kan alla lugna ner oss och försöka komma överens.

I samma kapitel fortsätter Anne med att berätta om hur hon och en författarvän brukar jämföra sina monster.

”When people shine a little light on their monster, we find out how similar most of our monsters are. The secrecy, the obfuscation, the fact that these monsters can only be hinted at, gives us the sense that they must be very bad indeed. But when people let their monsters out for a little onstage interview, it turns out that we’ve all done or thought the same things, that this is our lot, our condition.”

Vad jag älskar mest med den här boken är hur ärligt Anne skriver om sitt liv och hur vi är som människor. Jag tilltalas av den här tanken om våra monster, för jag hör inte så många prata om dem, kanske för att vi tror att vi är ensamma om att ha dem? Tycker vi att de är så hemska och omöjliga för någon annan att förstå att vi hellre håller dem för oss själva? Det räcker egentligen att jag går till mig själv för att få svar på mina frågor (ja och ja).

Ett bra sätt att kontrollera eller till och med besegra våra inneboende monster kan nog vara att, som Anne föreslår, dra ut dem i solljuset för en promenad i parken och presentera dem för folk. De skulle antagligen må bra av att se världen för hur den verkligen är (både monster och människor).

Till exempel. Om vi ​​sprang på varandra en solig söndag i trädgårdsföreningen så skulle jag presentera dig för Sture och Yvonne. Japp, det är dem där borta som lurar i skuggorna under träden.

Sture är alltid där för mig när jag som minst behöver honom. Alltid i tid, alltid ordentligt klädd. Sättet han biter på naglarna och torkar av allt med sin näsduk innan han tar i det säger allt du behöver veta om honom. Han är en besserwisser, en Mr. Know-it-all. Han är paranoid, nervös och ingens favoritsällskap.

Sture dyker alltid upp minuter efter att jag har gjort något som ligger utanför min bekvämlighetszon på något sätt. Låt oss säga att jag i ett email till mina kollegor bestämt mig för att frångå min något reserverade, introverta ton och istället försöker bjuda till lite och avslutar mitt mail med ett… skämt!

Sture skulle börja med att sätta på sig sina glasögon (efter att ha torkat av dem) och sedan läsa mitt mail tio gånger och påpeka eventuella stavning- och grammatikfel. Han skulle fortsätta med frågor som, ”Stavade du adresserna rätt? Du skrev förmodligen fel. Du borde verkligen ägna större uppmärksamhet åt vad du gör. Ingen har svarat eller ens reagerat på det där skämtet än, vilket, för att vara helt ärlig, inte var roligt” (Sture har ingen humor).

Efter att mer tid passerat – säg tio minuter – och jag fortfarande inte har fått någon reaktion på min modiga ansträngning, blir Stures röst bara högre och gällare. ”Du vet ju själv att det inte var roligt. Det finns andra här som är mycket roligare, lämna skämtandet till dem. De skickar nog e-post till varandra nu och gör sig roliga över dig och ditt skämt, mest över dig. Ett skämt, i ett e-mail, vad tänkte du på? Skämt är för män! Någon kommer att få reda på att en kvinna försökt skämta och då blir det du som ryker, de skickar dig rakt tillbaka till köket. Märk mina ord. Är du ens säker på att du borde jobba här? Ingen kommer någonsin att ta dig på allvar igen.”

Sture är en jobbig paranoid jävel som inte tycker om kvinnor och speciellt inte mig. Hans själ har samma färg och form som ett russin. Sture är en del av mig.

Yvonne å andra sidan kommer och går som hon vill, alltid klädd i svart, hon påminner lite om Marla Singer; hon röker för mycket och kan för många fula ord.

Hon är en lat och upprörd kvinna men framför allt avundsjuk. Hon vill helt klart att jag inte ska ha några hälsosamma relationer, eller vänner alls. Ibland ser jag inte skymten av henne på veckor och så helt plötsligt sparkar hon in ytterdörren, slänger sig i soffan och tänder en Lucky Strike, kastar tändstickan på golvet (konstigt nog alltid runt samma tid som min PMS).

Sedan stannar hon uppe hela natten och tjatar om saker som: ”Döden, kom igen, låt oss prata om hur det kommer vara att dö, vem i familjen tror du kommer dö först? Och vad tycker du om dem, det där paret? Bara för att de bor i ett fint hus, ha! De vet inget om livet, inte som vi gör, vi är på riktigt, ingen känner smärta som vi. Kom igen, Googla frun, jag är säker på att hon har ett löjligt mellannamn. Vi kan skratta åt henne i hemlighet. Ge mig din telefon och chokladen du gömmer i skrivbordslådan.”

Yvonne tvingar mig alltid googla folk och leta upp dem på Instagram. Hon fick mig att googla min psykolog i somras så sen fick jag sitta där och låtsas att jag inte visste hans ålder eller adress. Yvonne är också, sorgligt nog, en del av mig.

Förr brukade Sture och Yvonne dyka upp lite när som helst för att ta över mina tankar, det krävs inte mycket för att få igång dem. Men sedan jag lugnt och stilla börjat ta ett steg tillbaka för att iaktta dem har jag också tagit tillbaka kontrollen; jag kan hantera dem som karaktärer att leka med och jag bryr mig inte längre så mycket om dem vilket gör det lättare att acceptera att de är där. Jag låter dem inte påverka mig utan säger hej och lämnar dem att prata med sig själva, lyssnar medkännande men skakar mest på huvudet åt deras nonsens.

Det här är den typen av skrivande jag vill ägna mig åt. Jag vill skriva om saker som kan vara svåra att prata med andra om. Jag vill göra det för mig själv så att jag kan bearbeta mina monster och jag vill att andra ska känna att våra monster inte behöver skilja sig så mycket från varandra. Kanske när du också, högst ofrivilligt, en paranoid gammal man med en russinsjäl eller en kedjerökandes kvinna som osar av bitterhet och avundsjuka i dina tankar.

Jag vill gärna höra historierna om dina monster, om du vill dela dem. Ge dem namn och sätt på dem ett par bekväma skor, putta ut dem i ljuset så kanske de slutar vara så irriterande och påfrestande.

Som avslutning ger jag dig ett annat citat från boken som jag gillar väldigt mycket, den sortens citat som någon borde brodera på en kudde.

”Sometimes this human stuff is slimy and pathetic – jealousy especially so – but better to feel it and talk about it and walk through it than to spend a lifetime being silently poisoned.”

 

Jag kan inte nog rekommendera den här boken.

Jag länkade till  Anne Lamottes TED talk i det förra inlägget också, men om du inte såg det då så har du chansen att upptäcka det nu.

Trevlig helg.

Status quo med hopp om förändring

I våras lade jag mig själv på is, jag gick in i något som bäst kan beskrivas som ett vakuum, ett uttryckslöst tomrum. Det var allt som fanns kvar när jag inte längre kunde prestera, när jag inte längre orkade eller fick göra någonting. Mina strategier mot ångesten, taktikerna för att hantera livet, hade fungerat tills de inte gjorde det längre.

Allt jag ville då, när utmattningen var som värst, var att bli mig själv igen; det var min innersta, mest desperata önskan som jag klängde mig fast vid som en nyfödd blind kattunge. Tills jag insåg att jag omöjligen skulle kunna gå tillbaka till den jag varit. Mitt beteende hade inte varit bra för mig själv och det har också varit den största sorgen: att jag under så lång tid har behandlat mig själv så illa, krigat med mig själv, inte bara i år, 2017, utan i hela mitt vuxna liv.

Du måste bli: smalare, roligare, klokare, sexigare, piggare. Var positiv!

 

Jag nådde en gräns, lade tillslut ner mina vapen och sedan dess har förhandlingar pågått, jag har försökt sluta fred med mig själv ett bra tag nu men har istället hamnat i något slags känslomässigt status quo. Sorgen har dröjt sig kvar, tillsammans med obegriplig saknad och obefogade rädslor och jag kommer inte riktigt vidare hur mycket jag än vill. Jag orkar inte.

Så nu står jag här: en prestationsprinsessa utan mitt fantastiska imperium av bedrifter att spegla mig i, med en fot i de rykande ruinerna av mina kravfyllda målsättningar medan den andra försöker hitta nytt fäste på stadigare mark. Rädd för den jag var, rädd för att bli någon annan.

En bekräftelsejunkie med svår abstinens, skamsen över hur mycket jag vill att någon ska se mig och tycka att jag är bra, ösa lite beröm över mig. Jag har fortfarande svårt att tro att jag är värd det om jag inte gör något, preseterar. Ett litet hjärta bara, gilla mig, snälla. Det är så lätt att falla tillbaka i gamla vanor.

Jag har vacklat på gränsen till höga ambitioner och sagt ja mer än nej i decembermörkret och julhetsen. Tänkt mer på bekräftelse än på lust, mer utåt än inåt, kännt stressen flåsa mig i nacken. Jag har letat efter något hos mig själv att känna igen, något som kan bryta mitt tillstånd, famåt eller bakåt, skit samma, bara en rörelse åt något håll, energi. Men den endan energi min kropp drivs av just nu är för stora mängder socker.

Status självkänsla december tjugosjutton: inte så hög. Fredsförhandlingarna: havererade.

Jag vill så mycket men orkar så lite. I sviterna efter en utmattning finns inga stora marginaler att röra sig med. Jag saknar mitt driv, jag saknar mitt engagemang, jag saknar perfektionisten. Jag sörjer mitt liv som det var samtidigt som jag är glad att det är över, att jag mår bättre.

En innre känslomässig förvirring har regerat allt för länge, nu när vapnen har lagts ner vill jag inget hellre än att borsta bort dammet, torka svetten ur pannan, tårarna från kinden och verkligen gå vidare. Återuppfinna mig själv, innifrån och ut. Fylla alla tomrum med något nytt.

Så, om 2017 var året då allt föll samman får 2018 bli året då bitarna lägger sig på plats igen, året då det finns hopp om en förändring, då gammalt får vara förlåtet och glömt, året då jag tar mig själv under armen och hittar en väg framåt genom orden.

För när det inte har funnits något annat än tomrum har det ändå alltid funnits ord och tankar. Meningar har formulerats och sorger lösts upp, hårda knutar som retts ut till stycken och paragrafer. Och hade det inte varit för det här årets prövningar kanske jag aldrig hade börjat skriva mina texter överhuvudtaget.

Jag tror så starkt på kraften i att berätta; att vi kan formulera oss för att få andra att förstå, att berättelser för oss samman. Och om jag berättar för dig och vi kan mötas i att dela våra erfarenheter, bli lite starkare tillsammans, genom förståelse och ödmjukhet, då kan världen kanske långsamt ändå bli lite bättre och människor lite helare. Jag vill fortsätta bli lite helare, fortsätta berätta och leta efter de förlösande formuleringarna, så att jag äntligen kan vara mig själv.

Vinterläsning och tvångstankar

Det finns inga dåliga tidpunkter för att läsa en bok, om du frågar mig, men vintern är möjligen den årstid då jag håller lite extra hårt i pärmarna. Det faller sig naturligt, jag är inte så värst social av mig ens på sommaren och jag avskyr att frysa. Kuddar, filtar, rykande varmt te, tystnad, läsning.

Jag ska nog ta mig igenom mörkret den här vintern också.

Att läsa är inte bara ett nöje, det är också ett effektivt sätt att få tyst på de egna tankarna när de blir för många och för högljudda. Att fylla huvudet med någon annans fantastiska universum är också att få ta en liten paus från sina egna galenskaper.

Till min hjälp tar jag denna vinter fortsättningen på Madd Addam-trilogin (Margaret Atwood), historien om Den odödliga Henrietta Lacks (Rebecca Skloot), och Ljuset vi inte ser (Anthony Doerr). I en annan bokhög ligger Elena Ferrantes Min fantastiska väninna och väntar (den har fått vänta orättvist länge).

Vinterläsning

Jag hade tänkt spara Sköldpaddor hela vägen ner av John Green till julledigheten men jag råkade börja läsa lite och kunde inte hejda mig. John Green sätter ord på något så svårt som ångest och tvångstankar och gör det fullt begripligt, jag känner verkligen med Aza, hela vägen ner i spiralen; jag gillar hur dramatiken utspelar sig på insidan istället för utanför huvudpersonen.

Boken sätter ord på så många viktiga saker: hur svårt det är för andra att förstå någons inre lidande, hur ofrivilligt självupptagen man kan bli av sin ångest och hur lätt det är att klandra sig själv för det, hur ensamhet känns, hur svårt det kan vara att hjälpa, hur svårt det kan vara att ens hjälpa sig själv, hur svårt det kan vara med närhet. Till synes enkla saker blir så lätt komplicerade i tankens värld för någon som lider av psykisk ohälsa.

Det finns ett stycke mot slutet av boken som lustigt nog beskriver exakt samma sak som jag och vän diskuterade nyligen apropå att ha ett mående att hantera på daglig basis. Både liknelsen i boken och min väns är väldigt bra, så jag tänkte dela med mig av dem.

”Doktor Karen Singh tyckte om att säga att en oönskad tanke var som en bil som körde förbi när man stod vid vägkanten, och jag intalade mig att jag inte behövde sätta mig i den bilen, att mitt val inte handlade om att tänka tanken, utan om jag skulle låta mig föras bort av den. Och sedan hoppade jag in i bilen.” /Sköldpaddor hela vägen ner. S. 258.

När jag pratade med min vän och kollega beskrev hon oönskade tankar, de mest okontrollerbara, som att gå ned för ett långt shoppingstråk; affärernas skyltfönster pockar på din uppmärksamhet och det blir till slut omöjligt att stå emot. Du måste in, in i klädaffären för att prova tröjor, klänningar, byxor och jackor, lager på lager. Vidare till tvålbutiken, lukta på allt, fyra parfymprover på varje arm, en sorts kräm på varje kind. Testa allt, a l l t, i sportaffären: på med skridskor och benvärmare, dribbla med basketbollen, släng på dig hockeyhjälmen. Provcykla alla cyklarna. Stanna till på caféet, men ingen tid för vila, beställ in och provsmaka en av allt. Obehärskat och utan impulskontroll, hjärnan tar en med till ställen man absolut inte tänkt besöka just idag.

De där pissiga tankarna, katastroftankarna, ångesttankarna, tvångstankarna. Jag känner igen det så tydligt. Jag är orolig i själen, livrädd för döden, förväntar mig katastrofer. Det händer hela tiden, överallt. På bussen, det kan börja med en helt vanlig tanke på en bro, jag åker över en bro. Helt plötsligt ligger bussen på botten av en älv och tillsammans med mina intet ont anande medresenärer går jag en säker död till mötes. Jag lägger orimligt mycket tid på att tänka ut räddningsscenarier för påhittade katastrofer jag är med om på väg till jobbet.

Tack och lov är det inte så illa för mig att jag har utvecklat några tvångsbeteenden eller att tankarna förstör så mycket att jag inte kan leva mitt liv som jag vill, men det händer, uppenbarligen, att jag hoppar in i bilen och åker med lite för länge. Helt plötsligt står jag på sportavdelningen i hjälm och luktar som en fransk hovdam från 1700-talet. Det är utmattande minst sagt och de där bildfärderna tar mig hela tiden bort från den väg framåt jag stakat ut för mig själv. Två steg framåt, ett bak.

Oönskade tankar tror jag de flesta lever med, och kanske till och med en del ritualer och beteenden som gör tankarna lättare att stå ut med (det finns ett bra avsnitt i podden Psyket som tar upp just tvångstankar och tvångsbeteenden om du är intresserad).

Jag och min vän konstaterade hur skönt det är, vilken otrolig skillnad det gör, när man kan gå ned för gatan, se alla skyltfönster och bara, gå förbi. Känna styrkan i att en inte måste in i varenda butik och härja. Tröjan får hänga där på sin ställning, o-provad. Cyklarna får stå o-cyklade, tvålarna o-luktade. Bilarna kör förbi, döden vinkar från baksätet. Vi fortsätter gå framåt.

Det var egentligen en parentes i det här inlägget.

Men det är det jag älskar med att läsa, att en paragraf, ett stycke, kan sätta ord på saker jag själv går runt och bär på. Plötsligt delar jag mina upplevelser med någon, kanske låter lite sorgligt att det är med en påhittad karaktär i en påhittad berättelse, men det är också med den som hittat på, det är också det att denna någon ger mig ord att uttrycka mig med när jag pratar med mina vänner om hur jag mår eller bara pratar om allt och inget, livet. Det är genom berättelser och historier vi kan hitta förståelse för världen omkring oss, för andra och oss själva.

Sköldpaddor hela vägen ner. s. 258

Så med hjälp av litteraturen läser jag mig fram mot våren, snart vänder det och blir ljusare igen och i ljuset vid tunnelns slut väntar bokrean. Jag behöver läsa ut en del i bokhyllan för att det ska kännas okej att fylla på med nytt men jag har redan börjat skissa på önskelistan för vårens läsning. (Ett jävla solsken, Rebecca Solnit, Den ensamma staden, Kazuo Ishiguro, Orkidépojken, The Pale King, John Ajvide Lindqvist, Ensamheten värst, Tid att leva… ) Tips mottages tacksamt, livet tar inte semester bara för att det blir sommar.