Självmedvetenheten

Jag har i flera veckor försökt skriva ett nytt inlägg, det skulle visst handla om att gå sin egen väg eller något sådant, någon form av inspiration, ett tag höll det på att utvecklas till en text om ”problemen” med att ha ett väldigt rikt inre liv.

Men det landar hela tiden i en känsla av gnällighet och tomt upprepande av tidigare tankar som jag redan är klar med. Jag producerar inget annat än långa omständliga omskrivningar av en insikt som egentligen är tydlig: jag är just nu väldigt trött på mig själv och har ingenting att säga. Jag har blivit, eller har kanske mer eller mindre alltid varit, snäppet för självmedveten för mitt eget bästa.

Skrivandet av texterna till den här bloggen har varit viktiga och helt avgörande terapi för mig men att leta efter och sätta ord på mitt innersta  triggar också lätt en del mindre smickrande personlighetsdrag. I det tillstånd av förvirring och utmattning som jag har befunnit mig i en ganska lång tid nu så börjar en ohälsosam självupptagenhet att göra sig påmind. Eller kanske har den bara blivit väldigt mycket tydligare.

All denna introspektion, analyserande av tankar och känslor, min introverta personlighet som gärna drar i väg och blir till en alldeles för självmedveten och självömkande version av mig själv, allt ältande och en känsla av att jag aldrig någonsin kommer förstå mig själv och att ingen förstår mig. Det går mig på nerverna. Jag går mig själv på nerverna. Jag står och hoppar och stampar på mina egna nerver, drar och sliter i dem. Kanske baksidan av att ha en introvert personlighet med tendenser till att fokusera lite för mycket på de egna känslorna och tro att jag på något sätt skulle vara unik i världen.

Jag är trött på mina egna perspektiv och mina egna tankar och behöver helt enkelt lite semester från mig själv. Hur mycket jag än försöker så kommer jag inte kunna lösa allt uppe i huvudet. Om det gick skulle jag ha gjort det för länge sedan säger psykologen och jag får nog lov att hålla med nu.

Dags att ta tjuren vid hornen och göra praktiska förändringar och våga testa mina gränser igen. Leva livet istället för att sitta och tänka på det. Göra något istället för att skriva om det. Få ut huvudet ur arslet skulle man kunna säga.

Därför har jag bestämt mig för att skära ner på saker som just nu tar för mycket av min tid och ger mig för mycket att tänka på – bland annat denna blogg – så att jag istället kan lägga min energi på att vara mer praktisk och aktiv, på mina egna villkor.

Dessutom vill jag prioritera den skrivtid jag har till att få färdigt mitt första utkast till bokmanuset och med start till sommaren ska jag också skriva texter till Page Of Mind – En feministisk dagstidning med fokus på unga kvinnor i psykisk ohälsa – vilket jag ser mycket fram emot. Där kommer jag skriva om kropp, utbrändhet och depression, till att börja med.

Jag hoppas vara tillbaka med nya texter om det inre livet och den yttre verkligheten snart men nu blir det en tankepaus på ett tag tills jag har något nytt att dela med mig av.

Vi ses igen till sommaren.

Kreativitet i all enkelhet

I och med att jag blev sjuk för ett år sedan så har jag varit tvungen att förenkla och skala ner många saker, tänka litet och tänka nära. Jag har fått återupptäcka mina intressen med så liten fysisk insats som möjligt för att ändå kunna göra saker för mitt välmående skull. Jag fick börja gräva där jag stod för att hitta ett sätt att läka och må bra. Skriva om det jag aldrig vågat säga, fotografera det jag förut inte hade tid att se. Vara lite kreativ helt enkelt.

Redan i elvaårsåldern hade jag en väldigt tydlig bild av hur jag skulle leva när jag blev vuxen. Jag såg mig själv i en lägenhet med trägolv, stora fönster och trapphuset skulle ha terrazzogolv (cementmosaik, starkt förknippat med storstad för en lantis som jag).

I min dagdröm fanns en soffa fylld med stora färgglada kuddar och själv skulle jag gå runt där barfota på mitt trägolv med en kopp te, trasiga ljusblå jeans och en alldeles för stor vit t-shirt. Eventuellt kan det ha funnits en katt. Jag skulle vara någon form av konstnär eller designer till yrket. Jag skulle vara kreativ. Jag skulle äta frukost på café (det var nittiotal och jag läste ofta noveller i tidningen Frida).

Jag hittade en ask knastertorra pastellkritor i en second hand butik. De var så vackra att jag var tvungen att köpa dem och fotografera dem. Jag tror att de kan vara från mitten av nittonhundratalet. Tänk att någon har köpt dem som nya för så länge sedan, någon som gärna använde blått och lila när hen skapade.

Tretton år senare var jag storstadsbo och samtidigt som jag tog klivet mot ett kreativt yrke – det som fotograf – smög sig jämförelsesjukan och prestationerna in i mitt liv. Jag smygtittade på dem som andra runt mig hyllade – de med specialkopplade hjärnor med blixtsnabba synapser – och undrade varför jag aldrig kunde komma på de där snabba smarta idéerna, de bästa lösningarna, fatta tekniken, ta platsen. Det verkade så självklart för andra.

Jag byggde sakta upp en snedvriden bild av vad som krävdes för att få kalla sig kreatör och konstaterade sedan snabbt att jag själv inte levde upp till den: en smart, snabbtänkt, talangfull person som andra lyssnar till och respekterar, någon intellektuell med självförtroende, utåtriktad, omtyckt. Jag lurade mig själv att tro att det kreativa måste göras på ett speciellt sätt med speciell utrustning och tillbehör, att det skulle se ut på ett speciellt sätt, att man borde vara på ett speciellt sätt, sätt jag inte kunde eller hade.

Och alltid den där oron: tänk om mina tankar inte är tillräckligt djupa, konstnärliga, smarta eller genomtänkta. Tänk om de avslöjar mig som den klåpare jag är. Oron för vad andra ska tycka om det jag har gjort; har min prestation varit tillräcklig, är det jag har gjort tillräckligt bra? Bedömningar och jämförelser, från andra och från mig själv. En ständig osäkerhet. Kanske var inte kreativiteten något för mig ändå.

Med tjurig envishet har jag ändå tragglat mig vidare i branscher jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Trots rädslor har jag ändå följt behovet att uttrycka mig och skapa något, men förut förstod jag nog inte varför jag behövde det. Allt var så prestationsinriktat i mitt liv, jag var en osäker jämförelsesjuk perfektionist ut i fingerspetsarna och speciellt när de vilade på avtryckaren och fokusringen.

Men så har nu äntligen min oroliga introverta själ hittat hem i att min kreativa ådra börjar pulsera som snabbast när den får vara i fred, smyga sig fram. Den är som ett lättskrämt djur  som skyggar för höga ljud, skarpt ljus och andras granskande blickar. Jag behöver min trygga miljö för att väcka den och för att den ska våga leva. Det var aldrig jag som var otillräcklig i mig själv, det var miljöerna omkring mig som dränerade min själ på varje liten droppe energi. Jag gör det för mig själv nu, inte längre som en karriär.

Det krävs inte dyr teknik eller speciella förutsättningar eller några speciella egenskaper för att ta till vara på glädjen att skapa. Självklarheter kan det tyckas, men ändå är det så lätt att tappat greppet om det som kan tyckas självklart, ändå är det så lätt att förvilla sig i bruset av åsikter och förväntningar. För mig har kreativitet nu blivit en högst personlig angelägenhet, något som aldrig kan stöpas om i någon annans form eller plockas fram på beställning.

Farfars skrivbord, mammas gamla syrullar, en papperspåse, physalis, morgonljus.

Jag tar ting jag tycker är vackra och ställer upp dem på mitt skrivbord, tejpar lite papper på fönstret, skapar skuggor och högdagrar med en spegel. Jag tar det som finns nära och ser hur de fångar ljuset från mitt fönster. I min ensamhet, ibland barfota. Jag är kreativ. Jag skapar. Jag är precis där jag vill vara just då. Och det kan vara just så enkelt, det behövs inte mer  än så, att jag får vara i fred.

Alla mina tillkortakommanden och rädslor, insikter och tankar. Physalis och smuliga pastellkritor, vissna blommor och ruttna nypon.  Det finns något vacker i allt om man bara vrider och vänder på det och låter ljuset hitta rätt. Då blir detaljerna synliga: de gyllena torkade sprickorna i det röda nyponskalet, fröerna som gömmer sig där inne, som är liv. Som jag. Och du.

Ibland räcker det att titta lite extra noga i buskarna under promenaden, i allt det gråa och trista gömmer det sig små vackra ting.

I allt det här har jag återupptäckt varför kreativitet och skapande är viktigt för mig och varför jag måste hålla på med det. Jag drivs av min nyfikenhet, jag vill få svar på en fråga. Kan jag göra det här? Kan jag hitta kärnan i en känsla och fånga den, uttrycka den. Att förlora mig i det är samma sak jag gjorde när jag dagdrömmde som liten, ett sätt att hitta stunder av lycka. I den processen är jag hel, där får jag tid att läka.

Framför allt så har jag upptäckt att det går att hitta det i små stunder av lugn hemma, i en halvtimma på morgonen, om jag tar vara på det jag har istället för att fastna i tankarna om att jag inte har tid, möjlighet eller medel. Kamera, ljus, en sak, en tanke, en idé. Just nu har jag ett ruttet äpple i frysen och rosor som väntar på att torka. När tiden finns plockar jag fram dem.

Dagdrömmar, fantasier och nyfikenhet: utan dem vore jag ingenting, de är mitt bränsle och de ger mig så mycket mer än pengar och framgång.

Det finns något vackert i allt, i all sin enkelhet.

 

En positiv ensamhet

Det är lördag morgon och det är fullt med människor på perrongen. De väntar på att få kliva ombord på tåget som avgår 08:25 från Göteborg mot Stockholm. Jag är en av dem. Jag älskar att åka tåg; det är bekvämare än bil och mindre ångestframkallande än flyg, om jag kan brukar jag boka de avgångar som tar längst tid. De behöver inte bygga någon höghastighetsbana för min skull. Det är något med ljudet av hur världen utanför svischar förbi och blir suddig medan jag är stilla och tydlig. En semesterdröm jag har är att åka inlandsbanan hela vägen upp till norra Sverige men min lilla familj.

Men nu ska jag till huvudstaden, ensam. Inget barn, ingen man, bara jag. Det är andra gången jag åker iväg ensam för min egen skull sedan 2013, kanske är det ännu längre sedan, så det är både efterlängtat och välbehövligt. Innan jag blev med familj brukade jag ofta resa på egen hand och ibland kan jag sakna det, att få tillbringa tid med mig själv helt förutsättningslöst. Så jag åker mot en helg fri från måsten och borden, jag åker mot fri tid.

Jag har inte gjort upp några planer annat än spelningen med The National på Annexet som är anledningen till resan från första början. Jag ska gå på Fotografiska, läsa minst en av de tre böckerna jag packat och skriva. Målet är att komma upp i tiotusen ord. De senaste gångerna har jag bott på samma ställe och så även nu, Noréns Malmgård. Om du inte bryr dig om flådiga frukostbufféer eller konceptuella rum med trendig inredning så kan jag varmt rekommendera detta ställe. Ett vackert gammalt hus med olika små och stora rum. Det är tyst, mysigt och inte speciellt dyrt.

Södermalm sett från Skinnarviksberget

Det är söndag kväll och jag sitter vid min dator hemma i Göteborg igen. Ovanstående skrev jag på tåget på vägen upp, jag vill gärna få till några inlägg i november, trots mitt NaNoWriMo-projekt. Jag kom upp i tiotusen ord idag förresten, så det går över förväntan. Jag läste även ut Lina Wolffs De polyglotta älskarna som jag gillade, den grep tag i mig och den var välskriven men den lämnade inga djupare avtryck.

Jag tror att det här var en av de längsta helgerna jag upplevt på länge. Jag hann med så mycket, förutom att läsa och skriva så var jag på Fotografiska och på spelningen, jag hann även med två långa promenader runt halva Södermalm. Tänk så länge tiden räcker om man bara inte fyller den med så många måsten. På hela resan hade jag bara en enda tid att passa, förutom tågen. En klapp på axeln för bra planering, alltså i stort sett ingen.

Det är den här sortens ensamhet jag får min energi ifrån. Jag har knappt pratat med någon på två dagar. Jag har gått runt på gator jag inte känner till och ingen känner mig. Anonymiteten ger mig någon slags ro som är svår att förklara. Jag upplevde samma sak när jag bodde i London, nästan all min lediga tid gick åt till långa promenader helt ensam. Det är något med att veta vad som inte finns runt nästa hörn, att upptäcka och låta nyfikenheten styra. Det är svårt i en stad man bott i i snart sjutton år, det är omöjligt om man har sällskap, speciellt av ett barn; deras nyfikenhet tar över allt och det ska den.

Jag tycker om att leka med tanken att jag är någon annan när jag reser ensam, en annan version av mig själv om jag gjort andra val tidigare i livet. Inte för att jag inte tycker om det livet jag har, jag älskar det och alla i det, utan för att det är kul. Det blir som att jag får lite av det livet också. En chans att vara allt jag är och skulle kunna vara. Det handlar inte så mycket om att göra andra helt främmande saker, jag sätter inte på mig högklackat och drar ut på krogen. Det är en känsla jag vill komma åt. Den att livet inte bara är en sak, att jag kan känna alla sidor av mig även om jag gjort de val jag gjort. Förstår du vad jag menar? Det är svårt att förklara.

Jag hade med mig kameran och tog lite kort. Stockholm är så vackert, jag ville länge inte erkänna det, ville säga att Göteborg är bästa staden. Men Stockholm är fantastiskt fint med alla höjder, vattnet, utsiktsplatser, gamla hus och krokiga gator. En av mina favoritstäder att vara anonym främling i.

Nu är jag tillbaka i verkligheten, lugn med med laddade batterier. Dags att bli mamma, fru, kollega och Göteborgare igen. Men det var kul att låtsas vara någon annan ett litet tag.

Hemma är där du hänger din tygpåse
Södermalm
Fullt av små udda hus, gränder och krokiga gator
Noréns Malmgård ligger precis intill Skinnarviksparken med utsikt över Kungsholmen. Där borta någonstans bor Jocke Berg kunde jag inte låta bli att tänka när jag satt på bänken, som mitt sextonåriga jag.
Hus med litet ensamt fönster
Jag avskyr höga höjder men älskar utsikter över hustak i storstäder.
Mitt absoluta favoritställe i Stockholm – Fotografiska

 

Det vi inte berättar

”Du måste prata om de här sakerna med andra människor.” säger min psykolog. ”Jo, men hur gör man då?” frågar jag. ”Vi har ju fått en fin kontakt, du kan ju prata med mig, vad är skillnaden?” frågar han. Du får betalt för att lyssna tänker jag men säger det inte högt, det vore nog elakt och inte riktigt sant. Jag blir lätt obstinat i den här typen av situationer, mest för att han har rätt såklart, jag borde prata om mina problem med andra, jag vet bara inte hur man gör.

Jag har funderat på vad som händer med oss när något viktigt förblir osagt för många gånger. Är det de sakerna som med åren blir till ångest? Är ångest våra outtalade berättelser som aldrig får liv och möjligheten att beröra en annan människa. Är det därför så många människor går omkring och mår dåligt? För att det är så svårt att hitta utrymme att hinna eller kunna berätta mer än en sak om sig själv i dag?

Vi får lära oss att vi måste göra ett bra första intryck på kort tid, vi kokar ner allt det bästa med oss själva till en enkel historia som ska fungera vid arbetsintervjuer, sociala sammanhang och så vidare och så upprepar vi den. Om och om igen. En enkel sammanfattning av allt vi vill att andra ska veta och minnas om oss. Och kanske är det så att det som sägs oss tillräckligt ofta, av oss själva och andra, till slut blir till de enda sanningarna och så ser vi oss själva lite mer så och tränger undan resten.

Vad vi väljer att berätta om oss själva står ofta i relation till vår omgivning. Vi förskönar kanske lite, utelämnar detaljer, lägger till för att dölja något annat. Vi övar lite hemma framför spegeln och lägger fram vissa fakta om oss själva som kan passa bra in; det blir kanske det som är lätta att servera och lätta att smälta? Och alla är glada och belåtna.

Så har i alla fall jag fungerat tidigare eftersom jag inte velat att andra ska veta saker om mig. Det fanns berättelserna jag inte ville dela, de om utanförskap, mobbning och ångest. Jag har varit mer mån om att framstå som lyckad och omtyckt. Jag berättade andra saker, sådant som var lätt för andra att förstå och relatera till, det som fungerade på arbetsintervjuer, sånt som kunde få mig att passa bättre in. Det andra förblev länge osagt.

Jag minns ett samtal som ägde rum i början av sommaren för sjutton år sedan, det var med min klassmentor inför den stundande studenten. Han sa, ”Du är stark, du kommer att lyckas med vad du än tar dig för.” Jag har fått hör det både tidigare och senare. Jag fick också höra andra saker under min uppväxt som: du är ful, du är dum, du är äcklig, du luktar koskit, du är lika hårig som en apa, med mera.

Det här är två exempel på saker som blivit till sanningar för mig och som jag burit med mig länge: att jag är stark och klarar allt och att jag är ful, dum och värdelös. Jag utvecklade således ett bra självförtroende men låg självkänsla. Och när det inte riktigt finns någon där som frågar hur det är, som håller kolla på en, då tar man de sanningar som erbjuds, i brist på annat och av nödvändighet. Jag tog båda men berättade länge bara om den ena, det blev min identitet, den starka tjejen som klarar sig själv och lyckas med allt.

Jag blev det som upprepades tillräckligt ofta, av mig själva, inför andra och av andra, trots att jag är så mycket mer.

Jag skulle kunna berätta för dig om hur stark jag är, det är en sanning. Men i den ryms också det faktum att jag blivit stark av nödvändighet, jag hade inget annat val, jag var tvungen att tro på det som var positivt, jag kunde inte bara vara värdelös.

Jag är starkare än jag önskar ibland, sanningen är att jag också är fruktansvärt skör och känslig. Under min uppväxt längtade jag så många gånger efter att någon skulle säga: ”Det är okej, du behöver inte vara stark längre, du får bryta ihop nu. Gå sönder, jag tar emot dig när du faller, jag finns här för dig.” Istället för, ”Det här fixar du, du är en stark tjej.”

Det är svårt att prata om personliga problem, svåra erfarenheter och ångest. Kanske vill vi inte berätta på grund av rädsla, skam eller för att vi saknar någon som orkar lyssna. Vi kanske inte ens vet var och hur vi ska börja av rädsla att fördämningarna ska brista och att vi inte ska orka hålla tillbaka all vår sorg? Vi fortsätter leva med vår ångest i stället.

Jag förstår varför min psykolog upprepade gånger påpekat vikten av att dela med sig till andra om sådant som är svårt, så att jag kan sluta tro att ensam på något sätt skulle vara stark. Så jag ville skriva om det här, för jag tror att vi alla bär på mer än en berättelse om oss själva och vad vi har varit med om men att utrymmet är snävt och det är svårt att veta hur och när och till vem en berättelse kan berättas. Det är inte alltid det finns en självklar mottagare.

Jag vet inte om det finns en större poäng än den med den här texten. Den är, som så mycket annat jag publicerar här, lite av ett terapiarbete.

Men har den väckt några tankar hos dig så ta också med dig det här: låt dem som står dig nära veta att du finns, ta dig tid att verkligen lyssna. Inte bara på det som sägs utan också efter vilken berättelse det är som egentligen försöker hitta ut. Svåra saker kan ofta komma ut i form av annat i hopp om att någon ska fortsätta fråga, för ibland är det svårt att veta hur man ska börja.

Och låt inte saker förbli osagda för många gånger.

 

Ett perfekt ögonblick

Det är söndagskväll i augusti. Ett svagt men varmt kvällsljus letar sig fram till soffan och får hans mjuka hud att lysa och se ännu mjukare ut, om det ens är möjligt. Han ligger på sidan och medan en hand trött gnuggar ena ögat sträcker han ut den andra för att kittla mina tår som sticker fram under filten. Han fnittrar och söker min blick med sina runda bruna ögon. I det här ögonblicket är allt perfekt. Vi ligger i soffan i våra pyjamasar, han med lekens små skrubbsår på knäna, jag med resterna av sommarens röda nagellack på tånaglarna och med låtsad fasa inför kittel-attackerna. ”Det är något vitt där” säger han och kör in ett litet finger i min fotsula. Jag undersöker vad han just upptäckt och berättar att huden spruckit och börjat flagna samtidigt som jag tänker ett av alla borden, jag borde ta bättre hand om mina fötter. “Kanske det kommer en ny fot där under mamma?“ Tidigare under kvällen har vi sett ett program om en orm som ömsade skinn. “Ja“ skrattar jag, “det gör det väl på sätt och vis.” Jag försöker ta in hela ögonblicket, det perfekta i att bara vara tillsammans, i en soffa, under filtar, i varsin ände men ändå nära, hans spontana kontakt; detta integritetsfulla och envisa lilla barn. Små fingrar som griper om krokiga tår. Händer som ännu inte rört vid livets svåra saker men som redan kan svajpa, fötter som trampat många mil och färdats över de sju haven men som har svårt att hitta bekväma skor. Han pressar sin handflata mot min fotsula och tar i allt han kan, jag pressar försiktigt emot men låtsas till slut ge mig. ”Jag vann” utbrister han triumfatoriskt. ”Ja vad vann du då?” Frågar jag. ”Godis.” Han ser så nöjd ut, tyst och belåten även om godiset inte uppenbarar sig framför honom, det räcker med den lilla vinsten i att vara starkare än mamma och vetskapen om att det någon gång kommer att bli lördag igen. Han återgår till sitt barnprogram på teven, jag återgår till min bok. Kvällsljuset är på väg att ge upp och mitt hjärta svämmar stilla över. Ett perfekt ögonblick en helt vanlig söndagskväll i augusti.