En positiv ensamhet

Det är lördag morgon och det är fullt med människor på perrongen. De väntar på att få kliva ombord på tåget som avgår 08:25 från Göteborg mot Stockholm. Jag är en av dem. Jag älskar att åka tåg; det är bekvämare än bil och mindre ångestframkallande än flyg, om jag kan brukar jag boka de avgångar som tar längst tid. De behöver inte bygga någon höghastighetsbana för min skull. Det är något med ljudet av hur världen utanför svischar förbi och blir suddig medan jag är stilla och tydlig. En semesterdröm jag har är att åka inlandsbanan hela vägen upp till norra Sverige men min lilla familj.

Men nu ska jag till huvudstaden, ensam. Inget barn, ingen man, bara jag. Det är andra gången jag åker iväg ensam för min egen skull sedan 2013, kanske är det ännu längre sedan, så det är både efterlängtat och välbehövligt. Innan jag blev med familj brukade jag ofta resa på egen hand och ibland kan jag sakna det, att få tillbringa tid med mig själv helt förutsättningslöst. Så jag åker mot en helg fri från måsten och borden, jag åker mot fri tid.

Jag har inte gjort upp några planer annat än spelningen med The National på Annexet som är anledningen till resan från första början. Jag ska gå på Fotografiska, läsa minst en av de tre böckerna jag packat och skriva. Målet är att komma upp i tiotusen ord. De senaste gångerna har jag bott på samma ställe och så även nu, Noréns Malmgård. Om du inte bryr dig om flådiga frukostbufféer eller konceptuella rum med trendig inredning så kan jag varmt rekommendera detta ställe. Ett vackert gammalt hus med olika små och stora rum. Det är tyst, mysigt och inte speciellt dyrt.

Södermalm sett från Skinnarviksberget

Det är söndag kväll och jag sitter vid min dator hemma i Göteborg igen. Ovanstående skrev jag på tåget på vägen upp, jag vill gärna få till några inlägg i november, trots mitt NaNoWriMo-projekt. Jag kom upp i tiotusen ord idag förresten, så det går över förväntan. Jag läste även ut Lina Wolffs De polyglotta älskarna som jag gillade, den grep tag i mig och den var välskriven men den lämnade inga djupare avtryck.

Jag tror att det här var en av de längsta helgerna jag upplevt på länge. Jag hann med så mycket, förutom att läsa och skriva så var jag på Fotografiska och på spelningen, jag hann även med två långa promenader runt halva Södermalm. Tänk så länge tiden räcker om man bara inte fyller den med så många måsten. På hela resan hade jag bara en enda tid att passa, förutom tågen. En klapp på axeln för bra planering, alltså i stort sett ingen.

Det är den här sortens ensamhet jag får min energi ifrån. Jag har knappt pratat med någon på två dagar. Jag har gått runt på gator jag inte känner till och ingen känner mig. Anonymiteten ger mig någon slags ro som är svår att förklara. Jag upplevde samma sak när jag bodde i London, nästan all min lediga tid gick åt till långa promenader helt ensam. Det är något med att veta vad som inte finns runt nästa hörn, att upptäcka och låta nyfikenheten styra. Det är svårt i en stad man bott i i snart sjutton år, det är omöjligt om man har sällskap, speciellt av ett barn; deras nyfikenhet tar över allt och det ska den.

Jag tycker om att leka med tanken att jag är någon annan när jag reser ensam, en annan version av mig själv om jag gjort andra val tidigare i livet. Inte för att jag inte tycker om det livet jag har, jag älskar det och alla i det, utan för att det är kul. Det blir som att jag får lite av det livet också. En chans att vara allt jag är och skulle kunna vara. Det handlar inte så mycket om att göra andra helt främmande saker, jag sätter inte på mig högklackat och drar ut på krogen. Det är en känsla jag vill komma åt. Den att livet inte bara är en sak, att jag kan känna alla sidor av mig även om jag gjort de val jag gjort. Förstår du vad jag menar? Det är svårt att förklara.

Jag hade med mig kameran och tog lite kort. Stockholm är så vackert, jag ville länge inte erkänna det, ville säga att Göteborg är bästa staden. Men Stockholm är fantastiskt fint med alla höjder, vattnet, utsiktsplatser, gamla hus och krokiga gator. En av mina favoritstäder att vara anonym främling i.

Nu är jag tillbaka i verkligheten, lugn med med laddade batterier. Dags att bli mamma, fru, kollega och Göteborgare igen. Men det var kul att låtsas vara någon annan ett litet tag.

Hemma är där du hänger din tygpåse
Södermalm
Fullt av små udda hus, gränder och krokiga gator
Noréns Malmgård ligger precis intill Skinnarviksparken med utsikt över Kungsholmen. Där borta någonstans bor Jocke Berg kunde jag inte låta bli att tänka när jag satt på bänken, som mitt sextonåriga jag.
Hus med litet ensamt fönster
Jag avskyr höga höjder men älskar utsikter över hustak i storstäder.
Mitt absoluta favoritställe i Stockholm – Fotografiska

 

Det vi inte berättar

”Du måste prata om de här sakerna med andra människor.” säger min psykolog. ”Jo, men hur gör man då?” frågar jag. ”Vi har ju fått en fin kontakt, du kan ju prata med mig, vad är skillnaden?” frågar han. Du får betalt för att lyssna tänker jag men säger det inte högt, det vore nog elakt och inte riktigt sant. Jag blir lätt obstinat i den här typen av situationer, mest för att han har rätt såklart, jag borde prata om mina problem med andra, jag vet bara inte hur man gör.

Jag har funderat på vad som händer med oss när något viktigt förblir osagt för många gånger. Är det de sakerna som med åren blir till ångest? Är ångest våra outtalade berättelser som aldrig får liv och möjligheten att beröra en annan människa. Är det därför så många människor går omkring och mår dåligt? För att det är så svårt att hitta utrymme att hinna eller kunna berätta mer än en sak om sig själv i dag?

Vi får lära oss att vi måste göra ett bra första intryck på kort tid, vi kokar ner allt det bästa med oss själva till en enkel historia som ska fungera vid arbetsintervjuer, sociala sammanhang och så vidare och så upprepar vi den. Om och om igen. En enkel sammanfattning av allt vi vill att andra ska veta och minnas om oss. Och kanske är det så att det som sägs oss tillräckligt ofta, av oss själva och andra, till slut blir till de enda sanningarna och så ser vi oss själva lite mer så och tränger undan resten.

Vad vi väljer att berätta om oss själva står ofta i relation till vår omgivning. Vi förskönar kanske lite, utelämnar detaljer, lägger till för att dölja något annat. Vi övar lite hemma framför spegeln och lägger fram vissa fakta om oss själva som kan passa bra in; det blir kanske det som är lätta att servera och lätta att smälta? Och alla är glada och belåtna.

Så har i alla fall jag fungerat tidigare eftersom jag inte velat att andra ska veta saker om mig. Det fanns berättelserna jag inte ville dela, de om utanförskap, mobbning och ångest. Jag har varit mer mån om att framstå som lyckad och omtyckt. Jag berättade andra saker, sådant som var lätt för andra att förstå och relatera till, det som fungerade på arbetsintervjuer, sånt som kunde få mig att passa bättre in. Det andra förblev länge osagt.

Jag minns ett samtal som ägde rum i början av sommaren för sjutton år sedan, det var med min klassmentor inför den stundande studenten. Han sa, ”Du är stark, du kommer att lyckas med vad du än tar dig för.” Jag har fått hör det både tidigare och senare. Jag fick också höra andra saker under min uppväxt som: du är ful, du är dum, du är äcklig, du luktar koskit, du är lika hårig som en apa, med mera.

Det här är två exempel på saker som blivit till sanningar för mig och som jag burit med mig länge: att jag är stark och klarar allt och att jag är ful, dum och värdelös. Jag utvecklade således ett bra självförtroende men låg självkänsla. Och när det inte riktigt finns någon där som frågar hur det är, som håller kolla på en, då tar man de sanningar som erbjuds, i brist på annat och av nödvändighet. Jag tog båda men berättade länge bara om den ena, det blev min identitet, den starka tjejen som klarar sig själv och lyckas med allt.

Jag blev det som upprepades tillräckligt ofta, av mig själva, inför andra och av andra, trots att jag är så mycket mer.

Jag skulle kunna berätta för dig om hur stark jag är, det är en sanning. Men i den ryms också det faktum att jag blivit stark av nödvändighet, jag hade inget annat val, jag var tvungen att tro på det som var positivt, jag kunde inte bara vara värdelös.

Jag är starkare än jag önskar ibland, sanningen är att jag också är fruktansvärt skör och känslig. Under min uppväxt längtade jag så många gånger efter att någon skulle säga: ”Det är okej, du behöver inte vara stark längre, du får bryta ihop nu. Gå sönder, jag tar emot dig när du faller, jag finns här för dig.” Istället för, ”Det här fixar du, du är en stark tjej.”

Det är svårt att prata om personliga problem, svåra erfarenheter och ångest. Kanske vill vi inte berätta på grund av rädsla, skam eller för att vi saknar någon som orkar lyssna. Vi kanske inte ens vet var och hur vi ska börja av rädsla att fördämningarna ska brista och att vi inte ska orka hålla tillbaka all vår sorg? Vi fortsätter leva med vår ångest i stället.

Jag förstår varför min psykolog upprepade gånger påpekat vikten av att dela med sig till andra om sådant som är svårt, så att jag kan sluta tro att ensam på något sätt skulle vara stark. Så jag ville skriva om det här, för jag tror att vi alla bär på mer än en berättelse om oss själva och vad vi har varit med om men att utrymmet är snävt och det är svårt att veta hur och när och till vem en berättelse kan berättas. Det är inte alltid det finns en självklar mottagare.

Jag vet inte om det finns en större poäng än den med den här texten. Den är, som så mycket annat jag publicerar här, lite av ett terapiarbete.

Men har den väckt några tankar hos dig så ta också med dig det här: låt dem som står dig nära veta att du finns, ta dig tid att verkligen lyssna. Inte bara på det som sägs utan också efter vilken berättelse det är som egentligen försöker hitta ut. Svåra saker kan ofta komma ut i form av annat i hopp om att någon ska fortsätta fråga, för ibland är det svårt att veta hur man ska börja.

Och låt inte saker förbli osagda för många gånger.

 

Ett perfekt ögonblick

Det är söndagskväll i augusti. Ett svagt men varmt kvällsljus letar sig fram till soffan och får hans mjuka hud att lysa och se ännu mjukare ut, om det ens är möjligt. Han ligger på sidan och medan en hand trött gnuggar ena ögat sträcker han ut den andra för att kittla mina tår som sticker fram under filten. Han fnittrar och söker min blick med sina runda bruna ögon. I det här ögonblicket är allt perfekt. Vi ligger i soffan i våra pyjamasar, han med lekens små skrubbsår på knäna, jag med resterna av sommarens röda nagellack på tånaglarna och med låtsad fasa inför kittel-attackerna. ”Det är något vitt där” säger han och kör in ett litet finger i min fotsula. Jag undersöker vad han just upptäckt och berättar att huden spruckit och börjat flagna samtidigt som jag tänker ett av alla borden, jag borde ta bättre hand om mina fötter. “Kanske det kommer en ny fot där under mamma?“ Tidigare under kvällen har vi sett ett program om en orm som ömsade skinn. “Ja“ skrattar jag, “det gör det väl på sätt och vis.” Jag försöker ta in hela ögonblicket, det perfekta i att bara vara tillsammans, i en soffa, under filtar, i varsin ände men ändå nära, hans spontana kontakt; detta integritetsfulla och envisa lilla barn. Små fingrar som griper om krokiga tår. Händer som ännu inte rört vid livets svåra saker men som redan kan svajpa, fötter som trampat många mil och färdats över de sju haven men som har svårt att hitta bekväma skor. Han pressar sin handflata mot min fotsula och tar i allt han kan, jag pressar försiktigt emot men låtsas till slut ge mig. ”Jag vann” utbrister han triumfatoriskt. ”Ja vad vann du då?” Frågar jag. ”Godis.” Han ser så nöjd ut, tyst och belåten även om godiset inte uppenbarar sig framför honom, det räcker med den lilla vinsten i att vara starkare än mamma och vetskapen om att det någon gång kommer att bli lördag igen. Han återgår till sitt barnprogram på teven, jag återgår till min bok. Kvällsljuset är på väg att ge upp och mitt hjärta svämmar stilla över. Ett perfekt ögonblick en helt vanlig söndagskväll i augusti.