Allt fortsätter att snurra

Att skriva en text om betydelsen av ett band utan att det fastnar i något som liknar idolsvärmeri, kanske borde jag inte ens försöka. Men det har inte med svärmeri att göra, det är ingen idoldyrkan. Jag tror inte att de är några gudar för jag har alltid haft svårt att tro, men musik är det närmsta jag någonsin kommit en religion, så jag skriver.

En himmelsk drog. Hagnesta Hill

Mitt tidigaste minne: jag och min bror sitter i hans säng framför en gammal tjockteve och ser en musikvideo, jag har aldrig hört något liknande. Ett band som sjunger om saker som går att relatera till, på svenska, något mer betydelsefullt än att vara en jävel på kärlek eller en kung av ingenting alls. Jag är fjorton år och känner mig ofta lika ensam som en astronaut.

Långt bak i huvudet gnager en oro: att det är lite omoget, något att skämmas för. Att jag som trettiosexåring beter mig lite löjligt, nästan barnsligt, när jag sätter mig ner för att hylla mina hjältar, att det inte är okej att älska ett band hur mycket som helst när man är över en viss ålder. Kanske borde jag låta den här texten vara oskriven egentligen. Ord från förr ekar i mitt huvud: tönt. Vem tror du att du är?

Mycket kretsade kring musik när jag var yngre, det var en av få saker som var pålitlig, mycket annat var obegripligt: snö innanför kragen på skolgården, snöblandat grus i ansiktet. Tystnad. Oro. Kommer det här bli en bra dag eller samma som vanligt? Musiken var oavsett alltid på min sida.

Verkligen släpps och jag står vid disken i skivaffären efter skolan och lyssnar på Gravitation om och om igen tills studiebidraget kommer. Jag byter blandband med kompisar, de finns ofta med på mina, gärna någon b-sida jag försöker imponera med. Gummiband, Rödljus, En helt ny karriär. Utan dina andetag. Låtar man bara får genom att köpa alla singlar. Studiebidraget tar slut.

Jag tar körkort och spelar av årets julklapp, Hagnesta Hill, till kassett. Jag lyssnar på Revolt III i mina föräldrars mörkröda Skoda Octavia och kör ansvarslöst fort på landsvägarna, som den, i allra högsta grad dödliga, odödliga nittonåring jag är.

Det är mer än bara musik. Det är något som har hållit mig under armarna när jag varit ensam, lyft mig när jag behövt kraft, något att vila i, och somna till, när jag inte orkat. Det är igenkänning, fest och sorg. Kärlek och besvikelse. Det är en del av mitt liv, det ryms så många minnen, jag växte upp mellan spåren på albumen.

I vinterns värsta snöfall hålls ett bröllop. Min bästa vän gifter sig och en kvinna med underbar röst sjunger brudparets sång. Inte den du tror. Hur jag fick dig att älska mig. Och jag gråter av lycka för mina vänner.

Vapen & Ammunition går varm i min (dåvarande) pojkväns svarta BMW med skinnsäten och jag är äntligen någon, någons.

Videon till Max 500 är det snyggaste jag sett sedan Sami tittade upp i kameran efter att ha spottat i vasken i videon till Kräm (så nära får ingen gå).

Klåparen. Du & jag döden

Jag ser dem under turné 19 och ber en tyst bön om att de ska spela Ingenting Någonsin som extranummer. Jag får som jag vill. Livet känns fulländat precis just då.

Jag skulle kunna uppehålla mig vid varje låt, varje textrad. Varje nytt skivsläpp var ett nytt soundtrack till just den tiden i mitt liv, nya ord som alltid passade in hos mig.

Det är en obeskrivlig känsla, som inte bara bor i bröstet, den fyller upp hela min hjärna, de är på min våglängd, vi håller samma takt, de formulerar något som jag tidigare inte kunnat sätta ord på själv. Elektriska impulser som far genom huvudet och startar processer. Inspiration, tröst. Ett stöd, som ger mig lugn och försäkran om att det finns fler, jag är inte ensam i min ensamhet. När det inte funnits något annat har det alltid funnits musik.

Röd släpps och på ett flyg hem från Stockholm lyssnar jag på Det finns inga ord om och om och om igen. Jag har återförenats med min pojkvän efter att vi varit ifrån varandra i nästan ett år. Han är nu min för all tid, eller så länge han vill. Och ”det finns inga ord för att vi andas tänker känner samma sak.”

Hjärta. Röd

Livet går vidare. Jag förstår aldrig riktigt En plats i solen, den bara dyker upp, jag blir besviken, vi tar en paus. De finns där lite i bakgrunden medan jag blir vuxen, blir sambo, mamma, gift. Hinner inte riktigt med musiken på samma sätt som för tjugo år sedan. Jag hänger med, knappt. Snappar upp singlar och nyhetsnotiser. Missar spelningar. Men det är något bra, att det finns fler saker i livet som är pålitliga nu, mer kärlek än den jag har på skiva.

Så kommer det. Sista albumet. Sista turnén. Den sista sången. Jag ser dem i Göteborg, jag kan inte släppa taget. Jag köper dyra biljetter till sista spelningen i Stockholm, den för, idag exakt, ett år sedan.

På något sätt lyckas vi hamna i insläppet till planen, fast vi egentligen ska sitta i ett hörn längst bort. Vi smiter in och håller på att bryta ihop av nervositet. Det är en öronbedövande upplevelse rakt igenom. ”Det finns inga ord för det på det här jävla språket.”

Nu får jag, som alla andra, lov att fortsätta utan er, men jag kommer aldrig sluta lyssna. Tack för allt. Då, nu, för alltid.

Var är vi nu? Tigerdrottningen

Så växer det upp en ny liten människa vid min sida, vår avbild. En dag för inte så länge sedan vaknade han och bad mig dansa med honom i vardagsrummet.

”Mamma, jag vill dansa till Förlåt Elsa.”
”Förlåt Elsa?”
”Ja, vi ska dansa mamma, till fö-ör-låt Elsaaa, fö-ör-låt Elsaaa.”
”Jag vet inte vad du menar, du får visa mig.”
”Ta fram döskalleskivan mamma.”
”Döskalleskivan?”
”Med Kent mamma!”
”Jaha… Den här?”
”Ja, och nu ska du spela Förlåt Elsa så vi kan dansa.”

Jag lägger nålen på plats.
Då som nu för alltid.
Förlåtelsen.

Och jag snurrar och snurrar runt runt med min älskling i mina armar.

Förlåtelsen. Då som nu för alltid

Rakt i hjärtat utan ord

”Som alltid flyr jag till musiken” sjunger Jocke Berg.
”Den enda plats där jag är jag.”

Musik som en plats att fly till, en plats där jag får lov att vara jag, min egen frekvens att existera i. Jag vet inte vem jag hade varit utan, hur jag skulle ha orkat ta mig igenom mina fjorton, femton, sexton eller många av mina andra årgångar. Den har alltid funnits där, alltid lojal, alltid vid min sida.

I lördags var jag i Köpenhamn för att se ett av mina absolut favoritband. Sigur Rós. Det är mer än musik, mer än en konsert. För mig är det livet, energi, inspiration, ett ställe där allt känns självklart och världen runt omkring upphör för en stund.

Det går inte att inte drabbas av Sigur Rós. Min man var med och strax innan konserten frågar han: ”Sjunger de på engelska eller?” Jag tänkte väldigt tyst för mig själv att jag borde ha åkt ensam. På tåget hem var det hans som laddade ner låtarna till telefonen. Det går inte att inte bli berörd. Som det ska vara med musik vi älskar.

Vi hade ett intressant samtal, jag och den där fantastiska personen jag lovat resten av mitt liv till, medan vi väntade på tåget hem. Om hur musik uppfattas olika. Han tyckte första delen av konserten vad för nedstämd, för deprimerande. Jag tyckte det var underbart rakt igenom. Jag tänkte på min uppväxt då jag ofta fick försvara och förklara min musiksmak, gång på gång på gång.

Jag var en av alla som stod liten utanför, som tog en annan väg, av nöd. Och även om jag själv aldrig spelade musik så lyssnade jag, jämt. Jag hade alltid extra AA-batterier i väskan; jag stod ut inte ut med tystnaden som snabbt fylldes med skratt och hån. Det var jag, böcker och musik.

Det var Tracks i P3 och olika listprogram på TV. Plötsligt, utan att jag minns hur, fanns svensk punk i mitt liv; Dia Psalma, Strebers och Charta 77. Jag såg en video med ett band som hette Nirvana en gång när vi var i fjällen och jag hellre ville kolla på MTV än åka skidor.

Z-TV kom hem till byn via parabol och Ola Lindholm hade långt hår. Sedan gick det snabbt utför (om du frågat pappa). Pearl Jam, The Cure och Marilyn Manson blandades med Kent, Radiohead och Depeche Mode. Det var nitbälten, Get a Grip-kängor och många olika färger på håret då.

En annan värld att fly till, där fick jag lov att bara vara jag, mig själv. Utan andras åsikter och kommentarer, utan mobbning och utanförskap. I musiken hittade jag kraft, gemenskap och energi. Någon skrev om mitt liv och mina känslor. Någon skrek för mig. Någon stod upp för det jag kände.

Hade du frågat mitt femtonåriga jag vad hon tyckte om alla andras åsikter om hennes musiksmak hade hon garanterat citerat Marilyn Manson: ”I wasn’t born with enough middle fingers”.

Nu är jag inte riktigt lika arg längre, men det är fortfarande min frekvens, det vemodiga, lite sorgsna men laddat med tusen kilo energi. Någon sätter ord på det jag känner. En textrad kan träffa helt rätt och göra allt begripligt, med rätt ackord kan den träffa rakt i hjärtat. Ibland behövs det inte ens ord, eller samma språk, musiken står över det.

Det är inte deprimerande eller betungande, det får mig inte att må dåligt, eller sämre. Det är min livlina, min energi. Det är i musiken jag kan vila, få ro. Stänga ute världen, stänga av mina tankar. Dämpa oron. Känna gemenskap, känna igen mig i någons annans ord och formuleringar.

Musik är en upplevelse och den blir som allra starkast när den stämmer med ens egna inre frekvenser, när den hakar i där man själv tar slut, en förlängning av allt man känner, oavsett vad för musik det är, oavsett känsla. Jag sluter ögonen och glömmer allt eller så dansar jag som en galning i köket med min son tills vi blir en skrattandes hög bland smulorna på golvet.

Och att få uppleva något så fantastiskt som Sigur Rós på en scen, som fullkomligt exploderar av ljud och ljus, och står där med ett fånigt leende på läpparna, med en annan hand i min, och tänka att den här världen alltså, den är inte så dum ändå. Det är de stunderna jag önskar aldrig skulle behöva ta slut.

Det är svårt att sätta ord på vad musik betyder för mig.

Som Jocke sjöng:
”Det finns inga ord för det, på det här jävla språket
Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak.”

 

En stund på jorden

I dag kom jag hem efter ett par dagar mitt i den svenska sommaren, mitt i lugnet; den dos ensamhet jag behöver för att ladda batterierna.

Jag önskar jag kunde lagra allt. Hälla upp ljuset och dofterna på flaska. Spela in tystnaden och alla små ljud som gör den levande, suset från träden, bäcken, fåglarna, insekterna. Jag vill gömma lite av det under kudden så jag kan plocka fram det i november när mörkret kommer.

Vi har långsamt börjat forma en vision, i vår framtid ska vi kunna gå ut barfota, rakt ut genom dörren, skrika så högt vi kan och bara få våra egna ekon till svar. Även om vi hunnit blir sjuttiotre.

Bloggen ger dig inte så många ord i dag, men lite lantligt kvällsljus, ett tafatt försök att fånga sommaren och den totala, intensiva känslan av frihet och livsglädje som jag hittade en kväll i juli, långt bort från staden. ”Hemma” på landet.

Jag har lånat dagens titel från Laleh. Det har också varit kvällens soundtrack medan jag redigerade mina foton, det får också bli kvällens låttips.

En stund på jorden.

”Jag la mig på marken
och tackade himlen
att vi fick stiga på land
att vi fick känna på sanden
nu kan vi säga
att vi har varit på jorden
ja, jag var där
hur underbart var det
hur underbart var inte det
jag var nära, jag var nära,
jag var nära, jag var där”
/Laleh