Skam, blodiga skam

Bilden här under är tagen i Stockholms tunnelbana och föreställer ett konstverk av Liv Strömquist. När jag såg just den här målningen blev jag först lite överraskad, sedan väldigt glad. Medan jag satt där och smålog iakttog jag andra människor som gick förbi, varav många såg lite besvärade ut av att bli påminda om att kvinnor har mens.

Reaktionerna har varit många och det verkar finnas människor som inte riktigt kan se vilken betydelse den här konsten kan ha för andra, så jag tänkte dela med mig av de reflektioner som Livs kvinnor på skridskor väckt hos mig.

Bilder från konstserier ”The Night Garden” av Liv Strömquist i Stockholms tunnelbana.

Hela min tonårstid gick jag runt och skämdes väldigt mycket över mig själv, jag blev till och med lite kriminell på kuppen. Det har sedan förföljt mig under stora delar av mitt vuxna liv, inte kriminaliteten då – om en inte räknar med de där bitarna ur påsen med lösgodis som kanske, ibland, slinker ner på vägen till kassan – utan skammen.

Skamkänslor står oftast i relation till vår omgivning och dess åsikter; skammen är vår ångest inför vad andra tycker eller tänker om oss, rädslan över att inte duga eller vara omtyckt. Istället för att sträcka på oss av stolthet kryper vi ihop och hoppas att ingen ska se oss, vi blir till skuggversioner av oss själva. Vilket går helt emot mångas innersta önskan – mitt tonårs-jag innersta önskan – att bli sedda, respekterade och omtyckta för den hen är eller vill vara. Och med skammen kommer ofta ilska, sorg och rädsla.

Listan över saker jag har skämts över kan göras lång men det är inte en jättebra övning för självkänslan att dyka ner i den. Jag kan bara konstatera att tiden jag har lagt ner på att oroa mig för andras åsikter och utvecklandet av strategier för att slippa känna skam har berövat mig, det har bara berövat mig. Som att livet flöt förbi men jag var så rädd för att visa mina håriga ben och blodspår på kläderna så jag stod kvar en bit in på land och tittade på. Vågade inte ens doppa tån.

Det har främst handlat om utsidan och skamkänslorna för min utsida färgade av sig, kröp in under skinnet och urholkade insidan.

Min kropp, allt jag har och är, den jag inte har fått välja, den jag har varit tvungen att lära mig att älska. Den levde aldrig upp till några normer eller ideal, den hittade på en massa andra dumheter som inte alls passade en kropp som min, en tjejkropp på väg att bli kvinnokropp. Trots att jag använde den till en mängd fantastiska saker bedömdes den ändå utifrån hur den såg ut, eller snarare efter hur den inte såg ut.

Först kom håren, inte de ljusa fjuniga glesa utan de mörka grova täta. Apa ropade de i duschen efter gymnastiken. De andra tjejerna alltså. Sedan hängde killarna på. Tiden jag har lagt ner, metoderna jag provat, för att kunna få glida obemärkt förbi genom omklädningsrum, det enda det gett mig är väldigt ful och ärrig hud vilket fortfarande gör offentliga omklädningsrum och duschar till några av det värsta jag vet. Jag skäms fortfarande från höfterna och ner.

Sedan kom mensen och jag blev kriminell.

Ingen pratade om den när jag växte upp. Det viskades på sin höjd om den och likt mörka furstar i sagor skulle en helst inte nämna den vid dess rätta namn, och aldrig, aldrig, så att några killar kunde höra. Reklamen visade bindor i så tunna förpackningar att det inte skulle synas att man hade en i bakfickan, jag vågade inte ens ha dem där. Mens var något äckligt och skulle döljas till varje pris. PMS hörde jag inte ens talas om förrän jag var vuxen. ”Menskonst” i offentliga miljöer har jag inget minne av.

Jag tyckte det var så fruktansvärt pinsamt och jag skämdes så oerhört mycket att jag inte ens vågade köpa bindor eller tamponger. Jag började helt enkelt snatta istället, det här var alltså som tonåring och inget jag är stolt över, men rädslan för att någon skulle se vad jag lade upp på kassabandet var mycket större än rädslan för att åka fast för stöld. Min omklädningsrumsfobi nådde en helt ny nivå och jag skolkade hellre från skolgympan den där veckan än att ta risken att det råkat komma blodfläckar på kläder eller handduk.

Så fortsatte de fantastiska tonåren med acne och mjäll och allmän fulhet som aldrig verkade gå över. Allt med min kropp, med mig, var fel och äckligt. Fult. Öknamnen var många.

Hand i hand med skammen gick jag över skolgårdarna och gömde mig under ett hårt ogenomträngligt skal, skyddade mitt inre, dolde allt som behövdes döljas. Vände taggarna utåt i form av nitbälten och tuppkam. Tappade helt kontakten med min kvinnlighet, det var så uppenbart att jag inte hade vad som krävdes för att duga som tjej, jag hade istället ångest över omgivningens åsikter och normer som var omöjliga att leva upp till och utvecklade en psykisk ohälsa som jag sedan brottats med större delen av mitt liv.

Jag har kämpat med ilskan, sorgen och rädslan. Svåra känslor när de är så hårt sammankopplade med självkänslan och självbilden. Därför gör det mig så oerhört glad att det nu finns så många som kämpar för att förutsättningarna för unga tjejer ska ändras. Att det finns så många som krigar för att få bort de normer och attityder som är så otroligt skadliga för en ung människas självkänsla och välmående. Att tro att man inte duger på grund av hur man ser ut eller hur ens kropp fungerar sätter så otroligt djupa spår, en alldeles speciell sorts smärta som är svår att bli av med.

Jag återkommer till början. Skamkänslor står oftast i relation till vår omgivning och dess åsikter.

Ingen ska behöva gå hand i hand med skammen genom livet och jag tror att det bästa sättet att befria människor från att behöva gå med blicken fäst i marken är att vi bemöter varandra med lite mer kärlek och respekt och att prata om det. Dela med oss. Berätta. Ta plats, som i tunnelbanan. Överrösta dåliga normer och ideal med pepp och hyllningar. Så att alla ändå vet: Du är grym, som du är. Därför tycker jag att Livs konstverk är viktiga.

Min kropp är något helt otroligt, jag vet det nu. Min egna fantastiska helhet av celler som till och med (med lite assistans) har skapat, burit och fött fram ett helt nytt liv, get det näring, mat och värme. Den har också varit grym på fotboll, dansat hela natten, uthärdat tolv timmar under en tatueringsnål, burit, klättrat, sprungit, hoppat, älskat, frusit, svettats, hållit ihop och kämpat. Den gör allt det en kropp ska göra och jag är tacksam för den. Den är liv och den har inget att skämmas för.

 

Och där faller ännu ett år, sönder till små minnen

Det finns saker, personlighetsdrag, som vi tycker är typiska för just oss, det där som gör dig till dig, mig till mig. Mitt minne är en sådan sak, en styrka, och en förbannelse. Jag kan komma ihåg händelser i detalj, vad någon sagt ordagrant, saker som hänt för länge sedan. Jag har aldrig riktigt reflekterat över den förmågan, förrän den försvann. 

Jag är van vid att ha ett bra minne, jag sätter stor tillit till det och har aldrig oroat mig för att jag inte ska komma ihåg, det är den jag är, en som minns allt. Jag tror mig ses som någon det är ordning och reda med, pålitlig, superorganiserad skulle min man säga.

Därför var det extra jobbigt att just minnet havererar vid utbrändhet. Jag förstod det inte då, när jag irrade runt i vintermörkret i början av året, att det var utbränd jag var, det var bara en fruktansvärt obehaglig känsla: den att jag höll på att förlora kontakten med min hjärna. Framför allt kände jag inte längre igen mig själv, jag som aldrig glömmer något, jag som alltid har koll på läget.

Nu, efter behandling, är mina kognitiva förmågor så gott som återställda. Jag kan tänka, jag kommer ihåg varför jag öppnat kylskåpet, jag hittar inte längre mig själv stirrandes på en skål kokt potatis med gråten i halsen. Jag kan tala om för dig vad det engelska ordet för stol är utan att bli tom i blicken. Jag minns hur jag tog mig hem från jobbet igår.

Från min sjukdomstid tar jag med mig vilken viktig roll vårt minne spelar för vår uppfattning om vilka vi är, samtidigt som det är förrädiskt och ibland helt opålitligt.

Jag har funderat en del på hur minnet fungerar, hur en del minnen är starkare, en del svagare, hur delar av våra liv försvinner in i glömskan utan att vi ens märker det. Vi formas av det vi minns om oss själva samtidigt som vi omformar våra minnen varje gång vi plockar fram dem. Vi kan, medvetet eller omedvetet göra våra minnen bättre eller värre, mer exakta eller så upphör de att ha någon koppling alls till det vi tror att vi minns.

Under det senaste året, då jag mått dåligt, har jag gått upp väldigt mycket i mig själv, till den grad att det skulle kunna ses som på gränsen till ocharmigt (just charm har jag dock aldrig sett som ett av mina starkare karaktärsdrag). Jag har varit smått fixerad vid mitt eget mående, mina känslor och jag har tänkt tillbaka mycket på mitt liv. Sådant som jag inte kunnat sluta minnas även om jag velat och försökt. Det är konstigt att det jag helst av allt vill glömma är det jag minns.

Det är som om jag hela mitt liv har jag gått hand i hand med ett spöke, ett minnes-monster som växt sig starkt på min ångest. Mobbning, ensamhet, utanförskap, att aldrig passa in, rädsla för att bli påkommen med att jag egentligen är så värdelös som de sa på skolgården, det har varit mina starkaste minnen från mitt liv. De har kastat en oproportionerlig skugga över alla andra saker som jag nu inte längre kan komma ihåg om mig själv.

Det känns konstigt och lite skrämmande att släppa taget om mitt monster, bilden av min uppväxt så som jag minns den, men samtidigt känner det som att jag håller på att ta mig över ett stort hinder: de jobbiga minnena behöver inte vara de som definierar vem jag är, kanske är de efter all den här tiden inte ens riktigt sanna längre?

Efter att ha gått i terapi kan jag se mina minnen på ett nytt sätt, jag har börjat fråga mig varför jag minns just vissa saker, varför just den här händelsen och varför inte någon annan och finns det andra detaljer att minnas i sammanhanget, som gör det lättare att förstå? Behöver jag alls plocka fram det här gamla slitna, tummade, blekta och säkert förvrängda?

På det sättet har det sorgliga börjat blekna, börjat förlora sitt inflytande över mina känslor. Det har istället få bli till berättelser, ett sätt att plocka ut det ur mig själv och låta det anta en ny form, utanför mig. Exempelvis här på bloggen, för er att läsa.

Även tjugosjutton kommer tillslut att falla sönder till små minnen, bitar av något stort som hänt mig, som jag alltid kommer bära med mig. När jag skriver det här är de tydliga men också de kommer börja blekna. Jag undrar vad jag kommer minnas av det här om fem år, tio år, fyrtio år. Kommer jag kunna plocka fram den här tiden och minnas hur jag tänkte? Kommer mitt sjuttiosexåriga framtida jag skrocka och med ett rynkigt leende tänka att det är väl för väl att en inte är så där ung och självupptagen längre, så en höll på att älta.

Till dess ska jag ge mer uppmärksamhet åt vad jag drar fram ur arkiven, jag ska minnas det jobbiga men leta efter detaljerna som kan kasta ljus över skuggorna, jag ska minnas de lyckliga stunderna och vara glad över att det har hänt. Jag ska vårda mina minnen ömt utan att drunkna i dem.

När jag så sitter i min gungstol ute på landet och funderar på vad jag ska ge min man i åttioårspresent så hoppas jag att jag ser tillbaka på mitt liv med stolthet, utan ånger och att jag har fått ha minnet i behåll, att jag fortfarande är jag, någon som minns allt.

Titeln till den här texten är tagen från låten Thinner med Kent. 

En som skriver

Det första inlägget jag skrev till den här bloggen fick titeln Den som skriver. Det handlar om lusten att skriva och kärleken till berättandet, speciellt i bokform och främst romaner. Det handlar också om min uppväxt och längtan efter att våga berätta om den, om att sluta skämmas över mig själv och om att våga tro att mina erfarenheten också är viktiga, det är därför jag på något sätt vill vara en som skriver.

När jag stod på Göteborgs stadsbibliotek i våras och helt plötsligt mindes hur jag brukade gömma mig från mina mobbare i skolan bland hyllor med böcker – det är därför jag älskar denna plats så mycket, för att den alltid beskyddat mig – och jag bestämde mig för att skriva om just det, de svåra upplevelserna, det var då jag upptäckte den verkliga kraften i berättandet, hur det kan förändra en när det blir på riktigt.

Att förstå vilken kraft och inspiration mitt egna liv kan ge mig hade aldrig varit möjligt om jag inte hade börjat skriva om allt det jobbiga. Det här är första gången jag kan se min uppväxt som en tillgång istället för ett misslyckande.

Det var inget givet eller lätt beslut att göra en hel blogg av den där texten, jag höll det hemligt och försökte peppa mig själv till att våga. Jag spenderade två veckor med att försöka komma på namnet Små doser ensamhet och sen gick det ytterligare ett par veckor innan jag vågade publicera.

Nu har det snart gått ett halvår och jag älskar min lilla blogg, den har inte så många besökare men alltid minst en varje dag (som jag vet inte är jag själv) och det räcker för att det ska kännas bra. Vad jag vill komma fram till är att det som jag tyckte var läskigt, svårt och nervöst då nu känns otroligt fint och bra och jag har kommit så långt i mitt tillfrisknande tack vare skrivandet.

Samtidigt som den där första texten blev till en blogg vaknade en annan liten ängslig tanke till liv, den om att skriva något mer än de där cirka tusen orden som blir en blogpost. Jag började skriva ner idéer, tankar, situationer, små korta rader, saker jag hörde människor säga. Men jag vågade knappt tänka på det – alldeles för läskigt – och att säga det högt, ”Jag vill skriva en bok.” Nej, jag skulle aldrig komma på tanken (jag sitter här och grimaserar medan jag skriver det, vet inte varför egentligen). För att skriva en bok, då måste man väl vara lite mer utbildad eller kunnig? Skulle jag..?

Jag har hört talas om National Novel Writing Month (NaNoWriMo) förut men inte riktigt orkat sätta mig in i vad det är. Men så kom det upp i en liten skrivgrupp jag hjälper till att driva i utkanten av internet och jag lät mig dras med i de andras entusiasm. Och nu sitter jag här och skriver varje dag och det blir mindre och mindre läskigt.

I kväll kom jag upp i över 35,000 ord och jag är ganska säker på att jag kommer klara målet: att skriva 50,000 ord innan 1 december. Det har varit jobbigt och jag har varit nära att ge upp en gång redan. Ibland tycker jag allt jag skriver är fruktansvärt amatörmässigt och dåligt, att tro att det skulle gå att förvandla till något som skulle kunna gå att trycka känns befängt.

Men, så ibland växer det fram en mening som känns, som är ärlig och enkel och då tänker jag att jag kan inte göra mer än mitt bästa och se vad det blir av det. Kanske ingenting, kanske stannar det vid en kul utmaning och ett sätt att utveckla mig själv, eller så kanske det blir något som någon får läsa, någon gång.

Nu när jag börjar närma mig de där femtiotusen så känns den där tanken inte riktigt lika ängslig längre. Att jag skriver på något är än så länge ”hemligt”, jag vill inte gå in på vad det handlar om, men kanske vågar jag inom en snart framtid säga att jag jobbar på något som skulle kunna bli ett bokmanus. Jag fortsätter helt enkelt att skriva, för att jag behöver det och för att jag älskar det, även om jag inte vet hur man gör. För jag är en som skriver nu.

Rakt i hjärtat utan ord

”Som alltid flyr jag till musiken” sjunger Jocke Berg.
”Den enda plats där jag är jag.”

Musik som en plats att fly till, en plats där jag får lov att vara jag, min egen frekvens att existera i. Jag vet inte vem jag hade varit utan, hur jag skulle ha orkat ta mig igenom mina fjorton, femton, sexton eller många av mina andra årgångar. Den har alltid funnits där, alltid lojal, alltid vid min sida.

I lördags var jag i Köpenhamn för att se ett av mina absolut favoritband. Sigur Rós. Det är mer än musik, mer än en konsert. För mig är det livet, energi, inspiration, ett ställe där allt känns självklart och världen runt omkring upphör för en stund.

Det går inte att inte drabbas av Sigur Rós. Min man var med och strax innan konserten frågar han: ”Sjunger de på engelska eller?” Jag tänkte väldigt tyst för mig själv att jag borde ha åkt ensam. På tåget hem var det hans som laddade ner låtarna till telefonen. Det går inte att inte bli berörd. Som det ska vara med musik vi älskar.

Vi hade ett intressant samtal, jag och den där fantastiska personen jag lovat resten av mitt liv till, medan vi väntade på tåget hem. Om hur musik uppfattas olika. Han tyckte första delen av konserten vad för nedstämd, för deprimerande. Jag tyckte det var underbart rakt igenom. Jag tänkte på min uppväxt då jag ofta fick försvara och förklara min musiksmak, gång på gång på gång.

Jag var en av alla som stod liten utanför, som tog en annan väg, av nöd. Och även om jag själv aldrig spelade musik så lyssnade jag, jämt. Jag hade alltid extra AA-batterier i väskan; jag stod ut inte ut med tystnaden som snabbt fylldes med skratt och hån. Det var jag, böcker och musik.

Det var Tracks i P3 och olika listprogram på TV. Plötsligt, utan att jag minns hur, fanns svensk punk i mitt liv; Dia Psalma, Strebers och Charta 77. Jag såg en video med ett band som hette Nirvana en gång när vi var i fjällen och jag hellre ville kolla på MTV än åka skidor.

Z-TV kom hem till byn via parabol och Ola Lindholm hade långt hår. Sedan gick det snabbt utför (om du frågat pappa). Pearl Jam, The Cure och Marilyn Manson blandades med Kent, Radiohead och Depeche Mode. Det var nitbälten, Get a Grip-kängor och många olika färger på håret då.

En annan värld att fly till, där fick jag lov att bara vara jag, mig själv. Utan andras åsikter och kommentarer, utan mobbning och utanförskap. I musiken hittade jag kraft, gemenskap och energi. Någon skrev om mitt liv och mina känslor. Någon skrek för mig. Någon stod upp för det jag kände.

Hade du frågat mitt femtonåriga jag vad hon tyckte om alla andras åsikter om hennes musiksmak hade hon garanterat citerat Marilyn Manson: ”I wasn’t born with enough middle fingers”.

Nu är jag inte riktigt lika arg längre, men det är fortfarande min frekvens, det vemodiga, lite sorgsna men laddat med tusen kilo energi. Någon sätter ord på det jag känner. En textrad kan träffa helt rätt och göra allt begripligt, med rätt ackord kan den träffa rakt i hjärtat. Ibland behövs det inte ens ord, eller samma språk, musiken står över det.

Det är inte deprimerande eller betungande, det får mig inte att må dåligt, eller sämre. Det är min livlina, min energi. Det är i musiken jag kan vila, få ro. Stänga ute världen, stänga av mina tankar. Dämpa oron. Känna gemenskap, känna igen mig i någons annans ord och formuleringar.

Musik är en upplevelse och den blir som allra starkast när den stämmer med ens egna inre frekvenser, när den hakar i där man själv tar slut, en förlängning av allt man känner, oavsett vad för musik det är, oavsett känsla. Jag sluter ögonen och glömmer allt eller så dansar jag som en galning i köket med min son tills vi blir en skrattandes hög bland smulorna på golvet.

Och att få uppleva något så fantastiskt som Sigur Rós på en scen, som fullkomligt exploderar av ljud och ljus, och står där med ett fånigt leende på läpparna, med en annan hand i min, och tänka att den här världen alltså, den är inte så dum ändå. Det är de stunderna jag önskar aldrig skulle behöva ta slut.

Det är svårt att sätta ord på vad musik betyder för mig.

Som Jocke sjöng:
”Det finns inga ord för det, på det här jävla språket
Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak.”

 

Utanför bekvämlighetszonen

Klichéer är väl vad de är just för att de innehåller någon form av uttjatad sanning, kvällens sanning är att livet börjar där bekvämlighetszonen tar slut.

Det snurrar tusen tankar i min hjärna just nu. Det har varit en lång men spännande helg, jag är trött men tillfreds. Under de två gångna dagarna har jag matats med tankar om normkritik , mångfald, självkänsla, förebilder, känslor, samtalsmetodik och självkännedom. Jag kan nu stolt kalla mig för volontär hos United Sisters och inom en, förhoppningsvis, snar framtid ska jag få bli någons coach. Det här är något jag har velat göra länge så det känns så klart kul, riktigt kul.

Men, om jag inte vågat ta mig utanför min bekvämlighetszon och vågat tro att det här är något jag kan göra eller vågat se att jag kan ta plats i helt andra sammanhang, på helt andra platser, med helt andra människor än jag är van vid, då hade det aldrig kunnat hända. Nu sitter jag här med nya bekantskaper, nya kunskaper och nya insikter, trött men glad att jag vågade.

Hela helgen har burit med sig små men ack så viktiga segrar för mig, saker som hjälpt mig förstå att jag kan förändra mina beteenden. För det räcker inte med att vara medveten om hur saker och ting ligger till om jag inte kan förändra vad och hur jag gör; att vara medveten förändrar inte resultatet om jag fortsätter göra samma sak som tidigare.

(Självklarheter som är nästan skrattretande självklara när man väl fått klart för sig hur självklart det egentligen är, men innan man får det klart för sig är det ytterst oklart hur en ska bära sig åt för att få klarhet i någonting alls.)

Jag är medveten om att jag behöver bli bättre på att be om hjälp så att jag får ihop vardagen utan att kompromissa med min fysiska och psykiska hälsa. Inför den här helgen gjorde jag det och jag fick hjälp, gjorde mitt bästa för att inte känna dåligt samvete och jag kunde njuta av två dagar på egen hand med fokus på vad jag vill. Med facit i hand, det gick bra. Alla inblandade mår bra.

Jag är medveten om att jag behöver öppna mig mer i möten med andra även om det innebär obehag och ångestkänslor. Jag vet att jag behöver det för att känna gemenskap och bryta mig loss från osanningar om mig själv. I lördags fick gruppen i uppgift att tänka på en person som betytt mycket för oss när vi växte upp, en förebild, någon vi sett upp till.

Medan de orden uttalades kunde jag bokstavligt talat känna hur min puls ökade, hjärtklappningen satte igång, mörkret trängde sig på och jag ville helst av allt göra mig osynlig. Jag kände ett så stort obehag av att redan innan någon sagt något veta att jag kommer sticka ut, jag är den avvikande. Så jag tog till orda och sa som det var. Jag har aldrig haft någon förebild, jag har aldrig sett upp till någon, jag var väldigt väldigt ensam som ung och det fanns inget stöd.

Ingen tittade på mig konstigt, det blev ingen pinsam tystnad, ingen ifrågasatte mig. Jag fick istället bekräftelse på att det jag sa var viktigt, jag fick uppriktigt nyfikna frågor om mina erfarenheter, mitt perspektiv, jag togs på allvar. Med facit i hand, det gick bra. Jag mår bra.

Jag är medveten om att det är så där, att det är viktigt och att de flesta människor vill lyssna och är intresserade men att bryta mönster och agera efter det är så mycket svårare än det kan verka. Ibland kan de där orden inte ens låta sig bli sagda.

Det blir lätt att en vill ta till klichéer märker jag, när det gäller den har sortens berättelser om insikt och att våga möta sina rädslor, men det är väl för att det ligger sanning i orden från början som de blir just klichéer och varför skulle de vara mindre värda för det? Man måste våga för att vinna och livet börjar ibland i slutet av din bekvämlighetszon.

Ikväll är jag trött, väldigt trött, men glad att jag vågade.

 

När skalet spricker

Det är inte alltid helt enkelt att vara på bättringsvägen från utmattning och depression. Det är en långsam process och även om det går åt rätt håll så är jag stundtals fortfarande osäker på hur jag mår och vad jag mäktar med, det är ibland lätt att tappa tron på att jag kommer orka övervinna alla hinder på vägen.

Ibland känns livet behagligt och lätt, att börja jobba igen har varit lättare än jag trodde; jag är ganska säker på att jag kan gå till jobbet utan att ta med mig prestationsångesten och kraven i väskan och att ingen kommer ifrågasätta varför jag kommer ensam.

Ibland känns det tyngre, när livet hinner i fatt och jag tvingas konfronteras med mitt innersta. Det är som om jag under sommaren har skalat av lager efter lager och att jag nu börjar närma mig kärnan av vad jag består av, det som döljer sig under mitt hårda skal, där jag håller mig gömd.

Idag fick jag en uppgift av min psykolog som för mig är så svår att den känns näst intill omöjlig, som för en höjdrädd att få i uppgift att bestiga Mount Everest.

Uppgiften är att ta kontakt, att hitta sätt att känna gemenskap, att besegra den ofrivilliga ensamheten och prata om den. Att öppna mig. Att våga be om stöd, be om tröst, be om hjälp. Jag misstänker att det för en del är självklart att ringa en kompis, syskon eller förälder när man mår dåligt och prata om det. För mig är det inte det. Jag vet inte hur man gör, jag håller allt inom mig. Jag håller mig för mig själv under mitt skal.

Det är som att förmågan att tala upphör i samma sekund som tanken på att dela mina sorger dyker upp. Jag vill inget hellre men samtidigt finns ett så stort motstånd, som ett fysiskt motstånd i kroppen, trots att jag vet att ensam inte alltid är starkast och att jag mår bra av att prata om de här sakerna.

Det här är en av de största och svåraste utmaningarna jag stått inför. Att gå emot allt som livet lärt mig och våga lita på andra och på att de bara vill mig väl. Att det inte finns några konspirationer eller illasinnade dolda planer som görs upp bakom min rygg, de viskar inte längre i korridorerna, de ligger inte längre på lur bakom nästa hörn. Inget jag säger till dig kommer du att använda mot mig. Du kommer inte förråda mig och ge mina ord till fienden.

Det är ett slags moment tjugotvå: jag vill göra mig fri från det förflutna och sluta känna mig så ensam, jag uppnår antagligen det bäst genom att prata om det och öppna mig för andra och på så sätt få starkare relationer, men jag kan inte på grund av mitt förflutna: mobbningen, utfrysningen, ensamheten och min ointagliga mur mot världen.

Jag påminner mig själv om att det är precis det här som ligger bakom den här bloggen, att prata, skriva om det som är svårt, det som känns obekvämt men som ändå är så viktigt, så jag tar mig an uppgiften. Även om skalet spricker så behöver det inte betyda att jag blir svagare, jag vet att jag med absolut största sannolikhet skulle kunna bli lite starkare. Tror jag.

En vän skrev en kommentar till min senaste inlägg på Instagram där hon nämnde Kintsugi, eller kintsukuroi som jag också sett att det kallas. Det är en teknik för att laga porslin och keramik, men också en filosofi, som går ut på att genom varsam reparation framhäva sprickor och skavanker med hjälp av guld och på så sätt synliggöra att objektet blivit starkare och vackrare på grund av att det en gång varit trasigt, det är också ett sätt att se på livet.

Jag finner det trösterikt på något sätt, att bära sina ärr med stolthet, att inte skämmas över de svårigheter livet utsatt en för utan göra dem till  framträdande drag. Att det är motgångarna som får oss att hålla ihop lite bättre, att vi blir lite starkare och lite vackrare genom livets prövningar. Ibland önskar jag att jag inte hade behövt uppleva allt jag gått igenom för att bli stark, men det är mina erfarenheter som format mig till den jag är.

Jag vet att det finns några få som läser den här bloggen och jag är oerhört tacksam för er som visar intresse och som hittar små korn av igenkänning. Jag växer och står lite stadigare i samtal och diskussioner som kommer härifrån och jag hoppas att det kan vara vägen framåt jag behöver för att kunna öppna mig, vårda mina relationer och mota bort den tunga känslan av ensamhet som förföljt mig genom livet.

Så jag kommer fortsätta skriva om allt som inte är helt perfekt, sprickorna, det som gått sönder och blivit lagat, många gånger. Om styrka och svaghet. Om framgång och motgång. Om att vara rädd, att vara trasig och om att bli hel. Om guldkornen, om livet som är ofullständigt, ofullkomligt och obeständigt och därför vackert och om att vi inte är ensamma med våra känslor och tankar, vi är många som känner samma sak. Och en dag kanske vi kan prata om det.

”Och knyttet tog av skorna och suckade och sa:
hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?
Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän,
vad gör man med en snäcka om man ej får visa den”

Tove Jansson – Vem ska trösta knyttet.

Ensamheten

Ur Höstgärning (The Body) av Stephen King.

The most important things are the hardest things to say. They are the things you get ashamed of, because words make them smaller. When they were in your head they were limitless; but when they come out they seem to be no bigger than normal things. But that’s not all. The most important things are too close to wherever your secret heart is buried; they are clues that could guide your enemies to a prize they would love to steal. It’s hard and painful for you to talk about these things… and then people just look at you strangely. They haven’t understood what you’ve said at all, or why you almost cried while you were saying it.

Det mest angelägna är det svåraste att säga, för att det är det viktigaste. Det här är viktigt, tårarna-bränner-bakom-ögonlocken-viktigt. Knuten-i-magen-gör-det-svårt-att-andas-angeläget. Orden gör aldrig känslorna rättvisa, men jag gör ett försök, för viktighetens skull.

Jag har alltid levt med en känsla av ensamhet och ett behov av att vara ensam. De är två helt olika saker med helt olika betydelse men med lika djup känslomässig botten. Det är svårare än svårt, näst intill omöjligt, för mig att uttala mina känslor. Min oförmåga att sätta ord till världen så de hörs står mellan mig och gemenskapen.

Jag kan inte säga om jag genom livet har gjort ensamheten till min vän av nödvändighet eller om behovet av att dra mig undan är ett medfött personlighetsdrag.

Min största stolthet har alltid varit att jag kan klara mig själv. Jag behöver ingen. Min största sorg är att jag inte kan förmå mig att låta någon annan ta hand om mig. När jag väl behöver någon.

Den ofrivilliga ensamheten och den självvalda. Det läkande umgänget med mig själv och den tärande isoleringen. Paradoxen mellan att vara introvert och något av en enstöring och att längta efter att ingå i en gemenskap, att bli accepterad och sedd. Svårigheten i att inte veta vilket som är viktigast.

Ensamheten som ringar på vattnet.

Den ofrivilliga.

Som litet barn på landet levde jag ofta i mina egna fantasivärldar och jag tror aldrig jag över huvud taget reflekterade över om jag var ensam eller inte. Inte fören jag förstod att gemenskap inte är till för alla. När jag började skolan var ensamhet inte längre ett eget val.

Den långvariga mobbningen jag växte upp med lärde mig tidigt att det var både farligt och meningslöst att berätta om mina upplevelser och känslor. Jag fick ofta igen för skvaller och från vuxna fick jag höra saker som, ”det går nog över ska du se” eller, ”bry dig inte om dem så slutar de snart”, ”pojkar retas med flickor för att de tycker om dem.” Jag var inte så väldigt gammal när jag bildade mig uppfattningen att jag nog bara hade mig själv att lita på.

Så kanske är det inte så konstigt att jag tappade tron på att ”prata om det” någonsin skulle kunna hjälpa mig, kanske är det därför jag sällan pratar om hur jag mår. Jag har svårt att släppa människor nära och ibland tror jag inte det finns en människa i hela världen som verkligen känner mitt riktiga jag, om jag ens gör det själv. För jag kan inte prata om svåra saker som handlar om mig själv, jag har aldrig gjort det.

Där i finns den ofrivilliga ensamheten, den som jag aldrig valde, som jag aldrig sa ja till, den som påtvingades mig när jag var liten och som fortfarande sätter spår i mina vuxna relationer. Jag kan känna mig oändligt ensam i ett hav av människor, jag kan känna mig ensam på en fest med vänner, jag kan känna mig smärtsamt ensam i soffan med familjen, det går aldrig riktigt bort. Jag är aldrig riktigt en del av gemenskapen, även om jag är där.

Tystnaden, lugnet, vinden, träden, ensamheten och jag.

Den frivilliga.

Jag värnar starkt om min självvalda ensamhet. Främst den här hemma med en kopp te och en bok, eller med mina ord i tysthet. Får jag inte mina små doser egentid för att tänka i lugn och ro utan att bli avbruten fungerar jag inte som jag ska. Den är livsviktig för mig.

En av de finaste sakerna i mitt förhållande, även kallat äktenskap, är att jag kan sitta en hel kväll med stängd dörr och få vara i fred, jag kan säga att jag vill vara ensam utan att det betyder något annat än just det. Det är få saker jag älskar min man för så mycket som att han tar mina behov på så stort allvar, att det får vara okej att jag inte alltid vill umgås med honom.

Det finns så mycket i den självvalda ensamheten som ger mig energi. En inre känsla av lugn, att tankarna får sakta ner, att få hinna längta och sakna. Längtan och saknaden känns nästan som två utrotningshotade djur i vår tid, de har konkurrerats ut av andra arter som tillgänglighet och uppkoppling. Allt är on demand. Jag har varken ork till eller intresse av att alltid vara på och med. Jag vill själv hinna uppleva mina behov innan någon försöker fylla dem åt mig.

Sen finns det saker som jag helt enkelt inte är intresserad av att dela med någon. Jag är inte en person som alltid uppskattar eller behöver sällskap, långt ifrån, ska jag vara ärlig är jag inte så förtjust i folk rent allmänt. Jag tycker inte om att umgås i grupp, jag gillar inte folksamlingar eller höga ljudvolymer. Jag väljer biblioteket före krogen vilken dag och kväll som helst. Jag har inget emot att sysselsätta mig med mina intressen på egen hand.

Men någonstans i mig möts den ofrivilliga och den frivilliga ensamheten. Jag vet inte om glädjen mina enstöringsdagar och ensamaktiviteter skänker mig är värd lika mycket om jag inte kan förmå mig att dela den.

Jag vill kunna utbyta erfarenheter och tankar, prata om mitt sätt att vara utan rädsla för att missförstås eller ses som underlig. Jag vill vara ensam, men jag vill inte vara ensam.

”Happiness only real when shared” är ett citat från Into the Wild, filmen om Christopher McCandless liv och öde.

Det blir lätt ett dilemma. Att vilja vara i fred betyder inte att vilja bli utesluten. Att vara tystlåten betyder inte att det inte finns tusen tankar och känslor som längtar efter att få ta sig ut. Att inte vilja synas betyder inte att inte vilja bli sedd. Att välja ensamhet betyder inte att det inte finns känslomässiga behov av gemenskap.

Ensamhetens närvaro skrämmer mig inte men gemenskapens frånvaro kan göra det. En dag kanske jag kommer så långt att jag kan ta bättre vara på mina meningsfulla relationer och vågar släppa människor lite närmare, så att den där ofrivilliga ensamheten och rädslan inte gör sig påmind riktigt lika mycket utan ger mer plats för gemenskapen.

Om jag vågar kanske de inte alls skulle titta konstigt på mig eller undra varför jag gråter. Jag vet att det finns människor som gärna tar hand om mig, om jag tillåter dem, om jag kan svälja min stolthet.

Ofrivilligt ensam måste vara stark.
Vald ensamhet stärker.
Ensam är inte alltid starkast.