Femtiotusenåttiotvå ord senare

De sista tvåhundra orden kändes ungefär som den sista ansträngningen på ett träningspass: de sista skakiga repetitionerna med vikter, de sista sekunderna på sista intervallen i kallt duggregn. Jag bet ihop och lyckades ta mig i mål med blodsmak i munnen, eller om det var mintchokladsmak. Det där sista stycket kommer antagligen aldrig lämna hårddisken men det är en del av NaNoWriMo och jag kommer alltid vara stolt över alla de ord och meningar jag lyckades producera.

Nu är det över, men något annat har precis börjat.

När kranen vreds på den 1:a november var flödet ojämnt till en början, ibland verkade till och med som att ledningarna höll på att sina, men så har det fyllts på med ord efter ord: på tåget, i fåtöljen på ett litet hotellrum i Stockholm, i telefonen på bussen och under många sena kvällar vid farfars gamla skrivbord. Ett ord i taget tills jag nådde mitt mål, två dagar innan deadline. Jag njöt av att få känna mig stolt över mig själv, andades ut, stängde av kranen och gick och lade mig för att sova.

Men jag fick ingen ro, det var något som störde. Ett ljud. Dripp. En enda droppe i den tysta natten kan få vem som helst att ligga sömnlös. Kranen går inte att vrida åt ordentligt, den står där och läcker. Små blänkande tankar och idéer om min historia som fortsätter att komma. De sipprar fram och jag fångar upp på dem på papper. Tänker att jag sparar dem till senare. Men jag drömmer om min nya värld på dagen, lever i den på natten. Jag kan inte sluta tänka på den.

Det kan vara vad som helst: en kvinna med snygg frisyr på hållplatsen blir en pusselbit till en karaktärs utseende, något som någon säger på jobbet eller bussen kan bli en replik, jag minns plötsligt något från min uppväxt som passar in, jag gör en anteckning som blir till ett nytt stycke.

Något har satts igång, allt jag behöver göra är att skriva ner det, en idé leder till nästa. Jag låter kranen stå på, öppnar upp flödet till max; till skillnad från vårt dyrbara vatten kan vår fantasi och kreativitet aldrig bli en bristvara vi behöver snåla med.

Det är det som har varit så fantastiskt med den här utmaningen, resultatet blev inte bara ett dokument med över hundra sidor text utan också en helt ny rutin som jag varken vill eller kan kliva ur. Jag har läst om det men aldrig upplevt det förut, det där om att motivation och kreativitet inte är något att sitta och vänta på, det kommer ur rutiner och görande, ur repetition. Det finns något smart citat som uttrycker det bättre men som jag inte hittar just nu. Trettio dagar av fokuserat skrivande har öppnat upp dörrarna till något helt nytt.

Om det blir något av den här historien får vi väl se, det vore kul, men det är, handen på hjärtat, inte därför jag skriver. Jag skriver för att jag äntligen har hittat något som jag tycker om att inte vara bra på från början.

Så många gånger tidigare har jag tappat intresset eller gett upp helt när jag inte tyckt mig vara tillräckligt bra med en gång, tålamod är inte mitt främsta karaktärsdrag (och självkänslan har jag redan berättat om), jag har inte orkat träna eller öva för att bli bra, det har inte gett mig tillräckligt mycket, själva tränandet. Men med skrivandet är det annorlunda.

Det gör mig glad. Så enkelt. Att tänka ut saker och skriva ner dem. Glädje och en ivrig entusiasm i att upptäcka, utforska och försöka. Jag har inget konkret mål som är större än att jag vill se om jag kan, hur mycket jag kan lära mig, hur mycket jag kan utmana och utveckla mig själv.

Det är det enkla i att mina tankar ögonblickligen stirrar tillbaka mot mig från skärmen, att sätta ord på saker som jag vill förstå och begripliggöra. National Novel Writing Month har varit en fantastisk utmaning som gett mig en stor dos glädje och självförtroende. Jag kan omöjligt sluta nu bara för att november är över. Livet har precis börjat för tre kvinnor från mitt ute i ingenstans, alla kämpar de med ensamheten och ångest på sitt sätt och nu är de beroende av mig, jag måste skriva färdigt deras liv.

Det här var första gången jag deltog i NaNoWriMo och jag längtar redan till nästa omgång – bara en sån sak, att längta efter november – jag rekommenderar det, oavsett om du bär på en roman eller inte, oavsett om du kommer upp i femtiotusen eller trettiotusen ord. Ingen press, inga krav, bara skriv. För att det gör dig glad.

 

En som skriver

Det första inlägget jag skrev till den här bloggen fick titeln Den som skriver. Det handlar om lusten att skriva och kärleken till berättandet, speciellt i bokform och främst romaner. Det handlar också om min uppväxt och längtan efter att våga berätta om den, om att sluta skämmas över mig själv och om att våga tro att mina erfarenheten också är viktiga, det är därför jag på något sätt vill vara en som skriver.

När jag stod på Göteborgs stadsbibliotek i våras och helt plötsligt mindes hur jag brukade gömma mig från mina mobbare i skolan bland hyllor med böcker – det är därför jag älskar denna plats så mycket, för att den alltid beskyddat mig – och jag bestämde mig för att skriva om just det, de svåra upplevelserna, det var då jag upptäckte den verkliga kraften i berättandet, hur det kan förändra en när det blir på riktigt.

Att förstå vilken kraft och inspiration mitt egna liv kan ge mig hade aldrig varit möjligt om jag inte hade börjat skriva om allt det jobbiga. Det här är första gången jag kan se min uppväxt som en tillgång istället för ett misslyckande.

Det var inget givet eller lätt beslut att göra en hel blogg av den där texten, jag höll det hemligt och försökte peppa mig själv till att våga. Jag spenderade två veckor med att försöka komma på namnet Små doser ensamhet och sen gick det ytterligare ett par veckor innan jag vågade publicera.

Nu har det snart gått ett halvår och jag älskar min lilla blogg, den har inte så många besökare men alltid minst en varje dag (som jag vet inte är jag själv) och det räcker för att det ska kännas bra. Vad jag vill komma fram till är att det som jag tyckte var läskigt, svårt och nervöst då nu känns otroligt fint och bra och jag har kommit så långt i mitt tillfrisknande tack vare skrivandet.

Samtidigt som den där första texten blev till en blogg vaknade en annan liten ängslig tanke till liv, den om att skriva något mer än de där cirka tusen orden som blir en blogpost. Jag började skriva ner idéer, tankar, situationer, små korta rader, saker jag hörde människor säga. Men jag vågade knappt tänka på det – alldeles för läskigt – och att säga det högt, ”Jag vill skriva en bok.” Nej, jag skulle aldrig komma på tanken (jag sitter här och grimaserar medan jag skriver det, vet inte varför egentligen). För att skriva en bok, då måste man väl vara lite mer utbildad eller kunnig? Skulle jag..?

Jag har hört talas om National Novel Writing Month (NaNoWriMo) förut men inte riktigt orkat sätta mig in i vad det är. Men så kom det upp i en liten skrivgrupp jag hjälper till att driva i utkanten av internet och jag lät mig dras med i de andras entusiasm. Och nu sitter jag här och skriver varje dag och det blir mindre och mindre läskigt.

I kväll kom jag upp i över 35,000 ord och jag är ganska säker på att jag kommer klara målet: att skriva 50,000 ord innan 1 december. Det har varit jobbigt och jag har varit nära att ge upp en gång redan. Ibland tycker jag allt jag skriver är fruktansvärt amatörmässigt och dåligt, att tro att det skulle gå att förvandla till något som skulle kunna gå att trycka känns befängt.

Men, så ibland växer det fram en mening som känns, som är ärlig och enkel och då tänker jag att jag kan inte göra mer än mitt bästa och se vad det blir av det. Kanske ingenting, kanske stannar det vid en kul utmaning och ett sätt att utveckla mig själv, eller så kanske det blir något som någon får läsa, någon gång.

Nu när jag börjar närma mig de där femtiotusen så känns den där tanken inte riktigt lika ängslig längre. Att jag skriver på något är än så länge ”hemligt”, jag vill inte gå in på vad det handlar om, men kanske vågar jag inom en snart framtid säga att jag jobbar på något som skulle kunna bli ett bokmanus. Jag fortsätter helt enkelt att skriva, för att jag behöver det och för att jag älskar det, även om jag inte vet hur man gör. För jag är en som skriver nu.

Livet efter, just nu och vägen framåt

Jag upptäckte nyligen kontot @boktitelpoesi och blev inspirerad att illustrera ett inlägg med min egna ihopsatta titlar. Det kom att handla om hur livet är nu, ett tag efter att jag ”gått in i väggen”, och hur skrivandet blev min räddare i nöden.

Väggen. Räddare i nöden, att skriva. Marlen Haushofer, J.D Salinger och Stephen King.

 

 

 

 

 

 

 

 

Om tio år, eller kanske till och med fem, när jag ser tillbaka så kommer det finnas ett liv före tjugosjutton och ett efter. Det finns alltid brytpunkter i livet, de stora förändringarna, både välkomna och ovälkomna. Den här var egentligen varken eller, den smög sig på som hösten och plötsligt var allt mörkt och bedrövligt.

Nu är det lite som att stå i en korsning, men det handlar inte så mycket om vilken väg jag ska välja för att ta mig framåt, utan snarare om vad jag ska fortsätta bära med mig. Ryggsäcken har varit för tung, benen vek sig till slut, det gick inte mer. För att orka fortsätta, åt vilket håll det än blir, så behöver jag göra mig av med en del gammal bråte. Därför skriver jag, så att jag kan namnge allt jag släpar på och förhoppningsvis snart plocka bort det ur mitt liv.

Min prestationskollaps (nytt ord för utbrändhet och gå in i väggen) var inte väntad men ändå ganska självklar så här i efterhand. Jag trodde aldrig att jag befann mig i riskzonen. Nu när jag ser tillbaka förstår jag att jag varit där inne och härjat en hel del innan jag blev sjuk och att jag dessutom varit deprimerad flera gånger tidigare utan att riktigt ha förstått det, eller vågat söka hjälp.

Jag är inte sjukskriven längre, varken för utmattningssyndrom eller depression, och tidigare i veckan hade jag mitt sista samtal med min psykolog, även om jag gärna hade haft fler så är den tiden slut. Men kan jag säga att jag är frisk nu bara för att sjukskrivningen tagit slut? Det vet jag inte. Mår jag bättre? Ja, absolut. Men hur ska jag kunna veta att det inte bara är tillfälligt eller på grund av medicinen? Och hur dåligt kan jag må framöver utan att det behöver betyda att jag ramlat ner i hålet igen?

Det är det svåra med utmattningssyndrom och depression. Det finns inga tydliga ramar; det finns inget gips som tas av, inga stygn tas bort, inga blåmärken försvinner. Jag har hela tiden sett hel ut medan jag var trasig.

Jag trodde att jag var tvungen att vara stark för att bli hörd, för att bli sedd, för att vara värd något. Så jag brukade hålla allt det där dåliga för mig själv men helst av allt har jag ändå velat bli lyssnad på och förstådd, det vill väl alla. Jag har aldrig riktigt vågat ta chansen bara, för att få den upplevelsen, och jag har inte vetat vart jag skulle vända mig. Jag har länge sörjt över någon eller något jag aldrig riktigt haft istället för att leta på nya ställen; som min psykolog sa, du kommer inte hitta någon apelsinjuice i järnhandeln hur många gånger du än går dit.

Konsten att vara kvinna, konsten att leva innerligt. Komma rätt, komma fel och komma till punkt. Caitlin Moran, Ted Harris och Ann Lagerstrkm, Lynne Truss och Eva Haldinger.

Någonting jag har förstått nu, som blev tydligt med liknelsen ovan och som jag tar med mig, är att det är en konst att leva och inte en konst som man till varje pris måste behärska, utan en konst att låta sig inspireras av. Man kommer hamna rätt lika många gånger som man kommer hamna fel, men en sak jag verkligen tror är viktigt är att kunna sätta punkt för en del saker i livet. Jag tänker inte låta gammal sorg och ångest tynga ner mig så mycket som den fått göra. Jag har alla förutsättningar att göra något bra av det istället. Som Carrie Fisher sa: ”Take your broken heart, make it into art.”

Jag är inte sjukskriven längre men det betyder inte jag är frisk. Lång tid framöver måste jag tänka på hur jag planerar mitt liv, akta mig för överbelastning och se till att jag alltid har gott om tid för återhämtning. Jag tror jag är på god väg nu: jag lyssnar på min kropp, tar mina behov på större allvar och jag vet framför allt, att jag måste fortsätta prata om det som är tungt och jobbigt. Och att ett bra samtal inte måste bygga på en lång relation, möjligheten till givande samtal finns i alla möten (note to self).

Jag står i någon slags livs-korsning, utanför en järnhandel, sugen på juice, men det finns ingen anledning att gå in och fylla på ryggsäcken med mer skrot. Skulle du öppna den och titta efter skulle du hitta en hel del gammal smärta, noga hoprullad och tätt packad jämte små hårda bollar av sorg och skam. Där ligger dödsångesten som en stor tegelstenen, mobbningen ligger någonstans i botten som en hög blöta illaluktande strumpor. Misslyckade relationer trängs med dåliga val. Allt det där har plockats upp i ljuset de senaste månaderna och det har varit svårt. Men bra, att skriva om det men framför allt att prata om det.

Att leva ett liv, inte vinna ett krig. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, ensamma tillsammans. Anna Kåver, Tom Malmquist, Jörgen Löwenfeldt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte riktigt varför jag bär omkring på det fortfarande. Möjligheten finns ju att bara ställa ryggsäcken utanför järnaffären och gå vidare, leta efter apelsinjuicen på ett annat ställe. Livet är ju ändå fullt av möjligheter, varje dag är en ny chans och hur mycket den ofrivilliga ensamheten än tränger sig på så finns det människor jag kan vara ensam tillsammans med, jag vet det nu.

En dag i framtiden när jag ser tillbaka på den här tiden vill jag minnas det som att det var här jag satte punkt för sorger jag burit på, de beteenden som varit skadliga, att jag började förstå nyanserna i ensamhet bättre och framför allt att det var tjugosjutton jag började skriva på riktigt.

Bokmässan – tygpåsens högborg

Årets stora högtid, eller bokmässan som den också kallas, pågår just nu i hemstaden. Jag är glad att jag fick till fyra timmar i går som resulterade i: en spräckt budget, tre signeringar, intressanta samtal och väldigt många bilder på tygpåsar och nya böcker såklart.

Som vanligt har jag dock inte lyckats planera ordentligt för det här i år heller och får nöja mig med de timmarna som blev. Nästa år ska jag ha helgen fri så att jag kan sitta framför Natur & Kulturs psykologiscen. Så många intressanta programpunkter i dag och i morgon som jag missar men det verkar som att de flesta kommer finnas tillgängliga på nätet om ett tag som tur är.

Jag hade med mig kameran (med en trasig fokusring på optiken visade det sig) och tänkte ta fina bokbilder till bloggen men jag började fotografera tygpåsar istället, det verkar vara något som går hand i hand med att vara bibliofil, att ha tygpåse alltså. Jag hann komma upp i en liten fin samling pås-porträtt men hade gärna haft tid att jaga fler.

Kul besök men jag var helt slut i går kväll. För mycket människor, för mycket ljud, för starkt ljus, för trångt och för varmt men innehållet var bra, så jag är nöjd ändå.

Fast jag glömde köpa en ny tygpåse.

    

Boksmällar

Skrivandet har fått stå tillbaka för läsandet de senaste tre veckorna. Jag har låtit mig själv handlöst falla ner i spänningen och förtvivlan, den senaste tiden har allt annat än läsandet varit sekundärt, ett underbart tillstånd men det kan också bli intensivt med så många känslor och intryck på kort tid.

I de fyra romaner jag hunnit med har jag kastats från Barcelonas mörka dystra gator och dess himmelska skådespel till New York och in under skinnet på karaktärer som känts så verkliga och nära att jag nu, efter att ha vänt sista bladet i sista boken, känner mig oerhört tom och sorgsen.

Nya favoriter. Hanya Yanagihara och Carlos Ruiz Zafón.

När jag var hemma hos mina föräldrar i slutet av augusti hittade jag Carlos Ruiz Zafóns första bok om de bortglömda böckernas gravkammare i mammas bokhylla (en gammal djup IKEA-hylla som rymmer tre rader böcker på varje hyllplan men för att komma åt dem måste man först plocka ut de som är travade ovanpå). Jag hade redan den andra delen hemma och sköljde ner sida efter sida med grönt te under en filt i soffan, en bra start på hösten.

En läsupplevelse är aldrig den andra lik; ingen bok är den andra lik så klart, alla historier är unika. En del böcker är mindre bra och jag kan känna mig lättad över att jag äntligen får lägga undan dem – de böckerna hamnar i bortskänkes högen – och börja på något annat.

Andra böcker lämnar en med en känsla av att man inte riktigt är samma person längre, att man har varit med om någonting som kommer sätta spår; man måste få lite tid att repa sig innan man kan ta sig an nästa. En del böcker vill man bara inte ska ta slut överhuvudtaget samtidigt som man inte kan ta sig till slutet fort nog.

Efter jag läst ut Vindens Skugga och Ängelns lek kunde jag inte finna mig i att behöva lämna Zafóns dystra Barcelona och dess olyckliga och plågade invånare så jag inhandlade den tredje delen, samtidigt köpte jag även Hanya Yanagiharas Ett litet liv som jag hört mycket bra om under sommaren.

Himlens fånge var lite kortare än de andra och tog slut snabbt, den kändes lite som ett mellanspel och jag ser fram emot att läsa den sista delen när den kommer ut på svenska. Det gjorde det också lite lättare att lämna dessa fantastiska böcker när jag visste att nästa utmaning på 730 sidor väntade på mig. Och nu är ett bra tillfälle att skriva mer igen för efter de här böckerna vet jag inte vad jag skulle kunna plocka upp. Alla som säger att en inte kommer vilja läsa något annat efter Ett litet liv har rätt.

Jag läste ut den i morse och jag känner mig fortfarande helt tom, jag började om på första sidan direkt för att få läsa en stund till, men nu står den tillsvidare jämte Zafón och Gillian Flynn i bokhyllan, bland de bästa favoriterna.

Den är så fint berättad, så snyggt uppbyggd. Den krävde lite mer av mig i början, i första delen, innan jag drogs med och inte kunde läsa fort nog. All vaken tid jag haft för mig själv har jag läst. Jag har gått direkt från jobbet till närmaste café och suttit på obekväma stolar för att inte spilla dyrbar lästid genom att åka hem först. Jag har inte velat riskera att bli distraherad av post på hallgolvet eller tvätt som ska plockas in. Det har varit jag och boken. Jag och Jude och Willem och Malcolm och JB. Åh Jude, hur ska jag kunna sluta tänka på dig?

Om jag var någon som delade ut betyg till böcker skulle den här få det allra högsta. Jag ska inte säga att jag på något sätt identifierar mig med bokens huvudkaraktärer, det önskar jag att ingen skulle behöva göra, men jag kan känna igen mig i vissa uttryck.

Att bära på skuld, skam, längtan och önskningar som inte vill något hellre än att springa över tungan och kasta sig ut i världen men som är omöjliga att sätta ord på, omöjliga att ge liv för man är så rädd för konsekvenserna det skulle kunna ge, fast man vet att de bara bor inom en. Den söndertrasade självkänslan som gör en förvånad och förlägen varje gång någon faktiskt verkar vara genuint intresserad av vad man har att säga, att någon faktiskt älskar en för den man är, precis den man är, villkorslöst.

Vissa böcker är som att få en smäll, luften går ur en, man behöver lite tid för att återhämta sig. Man bär med sig böckerna inom sig som en skatt som kanske endast kan delas med andra bibliofiler. Kan vi utmärka oss på något sätt? Kan vi ha en hemlig hälsning? Så vi kan ge varandra en liten igenkännande nick när vi passerar varandra på gatan, som busschaufförer eller Harley Davidsson-ägare gör.

Då skulle våra blickar kunna mötas, du skulle känna igen sorgen och fråga, ”Ett litet liv?” Jag skulle nicka tyst och du skulle lägga handen på min axel och säga, ”Jag vet, men du kommer komma vidare, du kommer kunna plocka upp en annan bok igen, ge det bara lite tid. Det ordnar sig.” Det skulle kännas skönt att veta att det finns de som förstår hur en bok så brutalt och skoningslöst kan drabba en och sätta världen lite ur balans för ett ögonblick.

”Saker går sönder, och ibland går de att reparera, men i de flesta fall inser man att oavsett vad som skadats så omformar sig livet för att kompensera för förlusten, ibland på ett underbart sätt.” / Harold. Ett litet liv.

Poesi för ensamma

Det finaste med språket och med orden är gemenskapen; de där texterna du läser som skänker dig tröst för att du vet att någon någonstans har känt samma sak. Vetskapen om att du inte är ensam, att någon har lyckats sätta ord på det som är svårt att uttala och gjort något vackert av det. Carrie Fisher har sagt ”Take your broken heart, make it into art” och jag är evigt tacksam för alla som förvandlat sin smärta till konst och skänkt tröst åt oss andra.

Därför vill jag dela med mig av min favoritdikt av Karin Boye med tanke på tidigare inlägg.


Till en Sfinx av Karin Boye

Du liknar snäckan i kylig damm,
där aldrig solstrålar strömma.
Hon kryper aldrig ur skalet fram,
hon kan ej fängelset glömma,
hon kan blott gömma
sitt djupaste väsen
och stordåd drömma
bland vattengräsen
men aldrig helt
och ouppdelt
sig själv i ord eller handling tömma.

Ditt tal är bräddat med ironi.
Du söker skyla
med låtsad kyla
den livets värme, som bor däri.
Men rösten bävar
i sällsam vekhet.
En rodnad svävar
bakom kindens blekhet.
Ett eldhav brinner
i hemlighet
där ingen vet,
dit ingen hinner.

Du är för spröd och för känsligt vek
för alla missljud som skära:
du måste pansar bära
i livets hårdhänta lek.
Du liknar snäckan i kylig damm,
som aldrig kryper ur skalet fram,
så ouppnåelig,
så oförståelig,
att ingen kommer dig nära.

 

 

Vardagsboken och ett nytt sätt att läsa

Det här inlägget handlar inte om något nytt, själva grunden är rätt självklar, men jag tänkte ändå att jag ska sprida ordet vidare, generös som jag vill vara. Jag har äntligen upptäckt ett sätt att faktiskt komma ihåg saker jag läser och vad jag tänker. Och som en bonus har jag också fått anledning att utöka min samling av Leuchtturm1917 anteckningsböcker.

Det händer titt som tätt att jag läser en bok som förflyttar mig lite i min tankevärld, som gör att omgivningen ändrar form, perspektiven skiftar en smula. Jag syftar inte främst på skönlitteraturen, även om det kan ha samma effekt, utan snarare på facklitteratur och populärvetenskap, som Hjärnstark av Anders Hansen eller Tyst av Susan Cain, den typen av böcker.

All denna information och alla a-ha upplevelser i läsandet är som injektioner av ny energi direkt in i hjärnbarken. Varje gång tror jag att jag ska komma ihåg det; allt det intressanta, smarta, kloka och insiktsfulla. En så här bra bok vore orimligt att glömma, tänker jag. Efter varje läst bok tror jag att jag ska kunna briljera med dessa nyvunna kunskaper i någon lunchkonversation i köket på jobbet. Men så går det en vecka eller två dagar och jag minns inte ett skvatt, hur intressant eller revolutionerande det än må ha varit.

Jag vill ju gärna komma ihåg de där bra sakerna en snubblar över i livet. Innehållet i en bra bok, ett citat, en textrad ur en låt, en titel på en film eller något någon klottrat på en vägg i London. ”Thank you stranger for you theraputic smile”. Den där perfekta formuleringen som dyker upp i två sekunder och som jag vet att jag inte kommer att komma ihåg när jag kommer hem, hur många gånger jag än rabblar den tyst för mig själv. Det måste ner på papper.

Jag har alltid haft ett speciellt förhållande till anteckningsböcker och missar aldrig ett tillfälle att köpa en ny så i somras inhandlades det en sprillans ny grön Leuchtturm med prickade sidor för att starta min första ”Commonplace Book”. Översatt till svenska skulle det bokstavligen bli en alldaglig bok, vi kan kalla det en vardagsbok.

 

Jag fick tipset och inspirationen från en bloggare vars texter jag ibland ger feedback på. Han har skrivit om sina metoder för att samla kunskap här: https://mentaltetris.com/2017/06/28/collecting-and-compiling-personal-wisdom/

Snabbt sammanfattat så är en vardagsbok, som vi kan kalla det på svenska tills vidare, en bok som fungerar som ett litet idébibliotek. En referensbok för dina tankar, idéer, citat, anekdoter, observationer och annan information du stöter på i ditt liv. Syftet är helt enkelt att ha ett ställe att smala dina guldkorn för senare användning och jag tänker att det även är en strålande metod för att jobba med minnet. Jag minns saker bättre genom att skriva ned dem.

När jag nu läser en bok gör jag det alltid med min vardagsbok jämte mig, jag skriver ner och sammanfattar innehållet och mina egna tankar och reflektioner. Jag förstår inte varför jag inte alltid läst böcker på det här sättet.  Jag läser ändå för att jag vill veta mer om ett ämne och för att lära mig något nytt. Det är ju synd att låta kunskapen gå till spillo när jag ändå lagt tid på att läsa en hel bok.

Som exempel kan jag ta två av de senaste böckerna jag läst. Tio tankar om tid och Tio tankar om tid – tio år senare av Bodil Jönsson. Jag har läst med pennan i handen och med små färgglada stickers vid min sida. Jag har hummat och nickat för mig själv, fällt en tår av igenkänning. Strukit under, cirklat in och gnidit fast färgglada flärpar för glatta livet. Det gick åt många flärpar Bodil.

Jag har sammanfattat det jag läst i vardagsboken, de bästa citaten och resonemangen och på så sätt hoppas jag nu att jag kommer minnas lite bättre och framför allt har jag enkel åtkomst till alla klokskaper om jag inte minns dem ordagrant. (Jag kan smygläsa dem innan lunchen på jobbet och hoppas att minnet håller ihop i trettio minuter så att jag kan framstå som lite härligt avslappnat påläst.)

Det som tilltalar mig mest, förutom lärandet, är att de här anteckningsböckerna över tid blir en samling av mina favoritcitat, tankar, idéer och funderingar. Jag har en lista över mina värsta och bästa ord. Jag skriver ner formuleringar och tips som dyker upp i de poddar jag lyssnar på. Namn på låtar, känslor från filmer. Jag skapar min egna heliga skrift med allt jag inspireras av.

Det är inte bara ett sätt att arbeta med minnet, det blir som en tidskapsel med allt vad jag läst, tittat och lyssnat på och funderat över det här året och förhoppningsvis många år framöver. Vilket fantastisk sätt att dokumentera sin egna utveckling, vad sur jag är över att jag inte gjort det här sedan jag var femton.

Som avslutning vill jag dela med mig av några av de guldkorn från Tio tankar om tid och Tio år senare jag skrivit ned. Det blev några stycken, orkar du inte läsa alla så läs i alla fall nummer tre. Eller åtta, eller nio, eller egentligen tycker jag du ska läsa böckerna!

Jag älskar dem verkligen, det är så mycket i dem jag vill ta till mig för att bli lite klokare, friskare och lugnare. Jag tror jag återkommer till mina egna tankar om tiden i nästa inlägg. Men, tills dess ger jag dig något ännu lite bättre, ganska mycket bättre, lite Bodil-klokskaper. Jag hoppas du även hittat inspiration att starta din egna vardagsbok.

Här kommer Bodil.

”Gott-om-tid-glädjen är varken mer eller mindre fel än ont-om-tid-fasan. Attitydbytet är lätt – i princip. Däremot kan vanan att känna panik inför tidens gång vara svår att bryta.”

”Variation är all inlärnings moder.”

”Ingenting styr ju framtiden så hänsynslöst som en gammal tankestruktur. Därför är det främst genom förändring i tankesystemet som man kan påverka framtiden.”

”Framtiden består inte av någon bergvägg som vi alla kommer att köra in i på en och samma gång. Det finns heller inte något stup över vars kan vi alla kommer att falla. Vi kommer att göra som människan alltid har gjort: vi kommer att försöka.”

”Forward to basics: att man alltid skall spana efter det grundläggande, det avgörande.”

”Människan är i högsta grad en lokal företeelse som behöver lokal återkoppling för att förstå effekterna av det hon gör.”

”Sköter du ditt så sköter jag mitt. När en människa inte själv har några marginaler, förmår hon inte vara generös, vare sig mot andra eller mot sig själv.”

”Det är som om detaljerna har vunnit över helheten, det är som om vi har gett upp hoppet om mål och mening och greppet om de större sammanhangen.”

”Baksätesförarna (alltså de som själva inte gör något men som gärna och tvärsäkert kommenterar hur någon annan borde ha gjort istället) har vidgat sina domäner.”

För man kan ju inte veta förrän man har provat. Man kan faktiskt inte det. Och att prova utifrån sitt egna huvud och lära sig något av både dess process och resultat ger helt enkelt andra framtidseffekter än att bara obetänkt och ansvarslöst följa andras ”recept”.”