Begränsningar och framåtrörelse

De senaste veckorna har jag försökt skriva text till bloggen utan att riktigt lyckas få till något. Varje gång jag satt fingrarna mot tangenterna har det bara varit, tomt. Ord utan mening.

Jag vill skriva om livets alla fantastiska valmöjligheter, hur det är min största inspiration men också kan vara ett tveeggat svärd, men jag är bara fullkomligt låst. Vilket är helt normalt, inget att oroa sig över, försöker jag intala mig själv. Men sanningen är att jag avskyr av att känna mig fast. Jag behöver känslan av framåtrörelse lika mycket som syre och vatten. Vilket gör det svårt att bara vara och acceptera läget.

Just nu är jag mitt uppe i en intensiv period på jobbet, vilket är roligt – att jag kan arbeta heltid igen med saker jag gillar är naturligtvis ett stort steg i rätt riktning efter att ha varit utmattad – men det kräver allt mitt fokus och all min energi. Jag har ryckts bort från allt annat lite grann, det finns inte en gnutta ork över efter en arbetsdag. Och då kommer oron smygandes tillsammans med den där känslan av panik som är så jobbig att känna. Tiden glider mig ur händerna, jag famlar efter kontrollen över mina tankar och min tillvaro, försöker hålla fast vid allt jag vet är sant. Det som är nu, inte det som har varit. Men känslor och tillstånd triggar lätt gamla minnen.

Idag snubblade jag över en kort text på Instagramkontot @aldrigslutaskriva om att leva med minnen som om de vore nutid, om vikten av att höja blicken och istället fokusera på dagens sanning och inte låta gamla minnen styra känslor och mående. Kloka ord men lättare sagt än gjort.

De senaste veckorna har jag varit ledsen över att jag inte hinner eller orkar skriva och läsa. Att jag är för trött för att orka umgås med min man – helst vill jag gå och lägga mig klockan sju på kvällen – och andra saker som skänker mig glädje och energi, den där glädjen och energin som gör allt annat lite lättare. Med de här känslorna kommer minnen från förra vintern tillbaka – de om hur dåligt jag mådde då – och med dem kommer också rädslan för att må så dåligt igen.

Och ideligen snubblar jag över fula ord som måste och borde. Måste komma ihåg att jag har mer kunskap nu, måste komma ihåg att lyssna inåt, borde göra det, borde använda mig av det jag vet. Måste sluta ställa så höga krav på mitt liv och på mig själv.

Så jag försöker påminna mig själv om att: varje skrivstund inte kan och behöver heller inte vara fantastiskt kreativ och produktiv. Jag måste inte plöja en bok i veckan. Jag måste inte uppdatera mina Instagramkonton eller bloggen om jag inte hinner, eller har lust. Finns det inga ord så får det vänta tills jag har något att säga. För när kraven blir höga så försvinner glädjen och energin snabbt. Ont om tid, gott om tid, egentligen är det inte där skon klämmer. Det är kraven jag ställer på mig själv.

Istället för stress och panik över allt jag inte hinner med just nu så övar jag på, för det här kräver verkligen övning och mer övning för mig, att tänka att det är okej. Jag kan göra det senare. Det är okej. Jag måste inte göra det nu. Tre påbörjade böcker som ligger jämte sängen, det är okej att de ligger där. Texten om begränsningar, valmöjligheter och inspiration kan skrivas en annan gång, eller inte alls, den kanske inte ens blir bra. Det är okej. Det stora bokprojektet skrivs ord för ord. Ibland på telefonen mellan tagningar på ett filmset. Ibland på skrivmaskinen aka min laptop under flera timmar av lugn och ro; vilket som är okej, vilket som är några fler ord på vägen mot målet. Jag tränar inte, äter dåligt, det är också okej; jag kan göra nya val i morgon. Varje minut är en ny chans till nya tankar.

Framför allt: det är helt okej att komma hem på kvällen och vara trött. Och då är det också helt okej att bara sova och ibland strunta i att diska. Jag är också mamma till en liten skrutt som behöver mig och det finns inget bättre sätt att komma tillbaks ner på jorden än att förlora mig i hans lilla värld av bus och påhitt. Att vara behövd är det finaste jag vet och jag tror det går att hitta stora doser välmående där, att hjälpa och finnas till för andra.

Nu är min man bortrest och min son är hos sin mormor och morfar. Jag är förkyld och ligger nerbäddad ensam hemma, har lite tid för mig själv. Dricker te, skriver, läser. Bor in mig i sängen huvudet på en kudden som luktar fyraåring iklädd min mans pyjamas. Jag saknar familjen, men de här stunderna är ovärderliga och viktiga. Jag hinner lugna ner mig, reflektera, ta in nytt, tänka nytt. Höja blicken och känna framåtrörelsen, den går bara väldigt väldigt långsamt just nu. Och det är helt okej.

Skam, blodiga skam

Bilden här under är tagen i Stockholms tunnelbana och föreställer ett konstverk av Liv Strömquist. När jag såg just den här målningen blev jag först lite överraskad, sedan väldigt glad. Medan jag satt där och smålog iakttog jag andra människor som gick förbi, varav många såg lite besvärade ut av att bli påminda om att kvinnor har mens.

Reaktionerna har varit många och det verkar finnas människor som inte riktigt kan se vilken betydelse den här konsten kan ha för andra, så jag tänkte dela med mig av de reflektioner som Livs kvinnor på skridskor väckt hos mig.

Bilder från konstserier ”The Night Garden” av Liv Strömquist i Stockholms tunnelbana.

Hela min tonårstid gick jag runt och skämdes väldigt mycket över mig själv, jag blev till och med lite kriminell på kuppen. Det har sedan förföljt mig under stora delar av mitt vuxna liv, inte kriminaliteten då – om en inte räknar med de där bitarna ur påsen med lösgodis som kanske, ibland, slinker ner på vägen till kassan – utan skammen.

Skamkänslor står oftast i relation till vår omgivning och dess åsikter; skammen är vår ångest inför vad andra tycker eller tänker om oss, rädslan över att inte duga eller vara omtyckt. Istället för att sträcka på oss av stolthet kryper vi ihop och hoppas att ingen ska se oss, vi blir till skuggversioner av oss själva. Vilket går helt emot mångas innersta önskan – mitt tonårs-jag innersta önskan – att bli sedda, respekterade och omtyckta för den hen är eller vill vara. Och med skammen kommer ofta ilska, sorg och rädsla.

Listan över saker jag har skämts över kan göras lång men det är inte en jättebra övning för självkänslan att dyka ner i den. Jag kan bara konstatera att tiden jag har lagt ner på att oroa mig för andras åsikter och utvecklandet av strategier för att slippa känna skam har berövat mig, det har bara berövat mig. Som att livet flöt förbi men jag var så rädd för att visa mina håriga ben och blodspår på kläderna så jag stod kvar en bit in på land och tittade på. Vågade inte ens doppa tån.

Det har främst handlat om utsidan och skamkänslorna för min utsida färgade av sig, kröp in under skinnet och urholkade insidan.

Min kropp, allt jag har och är, den jag inte har fått välja, den jag har varit tvungen att lära mig att älska. Den levde aldrig upp till några normer eller ideal, den hittade på en massa andra dumheter som inte alls passade en kropp som min, en tjejkropp på väg att bli kvinnokropp. Trots att jag använde den till en mängd fantastiska saker bedömdes den ändå utifrån hur den såg ut, eller snarare efter hur den inte såg ut.

Först kom håren, inte de ljusa fjuniga glesa utan de mörka grova täta. Apa ropade de i duschen efter gymnastiken. De andra tjejerna alltså. Sedan hängde killarna på. Tiden jag har lagt ner, metoderna jag provat, för att kunna få glida obemärkt förbi genom omklädningsrum, det enda det gett mig är väldigt ful och ärrig hud vilket fortfarande gör offentliga omklädningsrum och duschar till några av det värsta jag vet. Jag skäms fortfarande från höfterna och ner.

Sedan kom mensen och jag blev kriminell.

Ingen pratade om den när jag växte upp. Det viskades på sin höjd om den och likt mörka furstar i sagor skulle en helst inte nämna den vid dess rätta namn, och aldrig, aldrig, så att några killar kunde höra. Reklamen visade bindor i så tunna förpackningar att det inte skulle synas att man hade en i bakfickan, jag vågade inte ens ha dem där. Mens var något äckligt och skulle döljas till varje pris. PMS hörde jag inte ens talas om förrän jag var vuxen. ”Menskonst” i offentliga miljöer har jag inget minne av.

Jag tyckte det var så fruktansvärt pinsamt och jag skämdes så oerhört mycket att jag inte ens vågade köpa bindor eller tamponger. Jag började helt enkelt snatta istället, det här var alltså som tonåring och inget jag är stolt över, men rädslan för att någon skulle se vad jag lade upp på kassabandet var mycket större än rädslan för att åka fast för stöld. Min omklädningsrumsfobi nådde en helt ny nivå och jag skolkade hellre från skolgympan den där veckan än att ta risken att det råkat komma blodfläckar på kläder eller handduk.

Så fortsatte de fantastiska tonåren med acne och mjäll och allmän fulhet som aldrig verkade gå över. Allt med min kropp, med mig, var fel och äckligt. Fult. Öknamnen var många.

Hand i hand med skammen gick jag över skolgårdarna och gömde mig under ett hårt ogenomträngligt skal, skyddade mitt inre, dolde allt som behövdes döljas. Vände taggarna utåt i form av nitbälten och tuppkam. Tappade helt kontakten med min kvinnlighet, det var så uppenbart att jag inte hade vad som krävdes för att duga som tjej, jag hade istället ångest över omgivningens åsikter och normer som var omöjliga att leva upp till och utvecklade en psykisk ohälsa som jag sedan brottats med större delen av mitt liv.

Jag har kämpat med ilskan, sorgen och rädslan. Svåra känslor när de är så hårt sammankopplade med självkänslan och självbilden. Därför gör det mig så oerhört glad att det nu finns så många som kämpar för att förutsättningarna för unga tjejer ska ändras. Att det finns så många som krigar för att få bort de normer och attityder som är så otroligt skadliga för en ung människas självkänsla och välmående. Att tro att man inte duger på grund av hur man ser ut eller hur ens kropp fungerar sätter så otroligt djupa spår, en alldeles speciell sorts smärta som är svår att bli av med.

Jag återkommer till början. Skamkänslor står oftast i relation till vår omgivning och dess åsikter.

Ingen ska behöva gå hand i hand med skammen genom livet och jag tror att det bästa sättet att befria människor från att behöva gå med blicken fäst i marken är att vi bemöter varandra med lite mer kärlek och respekt och att prata om det. Dela med oss. Berätta. Ta plats, som i tunnelbanan. Överrösta dåliga normer och ideal med pepp och hyllningar. Så att alla ändå vet: Du är grym, som du är. Därför tycker jag att Livs konstverk är viktiga.

Min kropp är något helt otroligt, jag vet det nu. Min egna fantastiska helhet av celler som till och med (med lite assistans) har skapat, burit och fött fram ett helt nytt liv, get det näring, mat och värme. Den har också varit grym på fotboll, dansat hela natten, uthärdat tolv timmar under en tatueringsnål, burit, klättrat, sprungit, hoppat, älskat, frusit, svettats, hållit ihop och kämpat. Den gör allt det en kropp ska göra och jag är tacksam för den. Den är liv och den har inget att skämmas för.

 

Jag älskar dig högre än himlen

Nu har vi varit sjuka i omgångar sedan mitten av januari. Just som jag, i förra veckan, trodde att vi var friska och krya så bröt vattkopporna ut, lagom till hans födelsedag, och barnkalaset blir inställt i år igen. Förra året var det samma sak men då var det en ögoninflammation som satte stopp för firandet.

Det finns dock en skillnad mellan födelsedagarna 2017 och 2018. Det blir tydligt när jag står här, i år igen, med termometer i ena handen, glass i den andra, Alvedon i den tredje, gossedjur i den fjärde, surfplattan i den femte och vattenflaskan (det måste vara den med pingviner på mamma) i den sjätte.

Förra året hade jag planerat tidernas kalas i hyresgästföreningens lokal och höll på att stressa ihjäl mig. Jag gjorde allt själv: godis, kakor, mat och istället för tårta ett snötäckt isberg med ätbara pingviner gjort av glass, choklad, maränger, marshmallows och jag vet inte vad. En ängslan över att inte duga eller räcka till som manifesterade sig i laxwraps med färskost, citronfudge och små Pixiböcker i varje barns namnade godispåse. På den stora kalasdagens morgon fick jag skicka tjugo sms och be om ursäkt men kalaset är inställt på grund av smittsam sjukdom.

Ungefär sextio marshmallow pingviner blir till. De fick senare prickar av choklad till ögon och en halv röd eller orange Nonstop till näbb.

Till min egna stora glädje verkar det som att jag faktiskt har lärt mig något under det gångna året. Inget var inhandlat eller förberett, tårtan jag beställt av en av mina bästa vänner gick att förvandla från tolv bitar till fyra och jag stod till och med emot impulsen att baka en mini cheese cake att ge födelsedagsbarnet på morgonen med paketen. Han fick en glassbåt och när jag berättade om det inställda kalaset tittade han bara på mig och svarade: Men mamma, jag kan ha kalas nästa år istället. Inte så stor skada skedd som en gärna inbillar sig i förväg.

Att vara förälder är den största utmaning jag hittills stått inför och jag inser att jag kommer stå framför den för resten av livet. Jag trodde att jag var förberedd när jag blev gravid men det har tagit flera år för mig att landa i tresamheten. Att jag skriver detta med ett hjärta fullt av kärlek till mitt barn behöver kanske inte påpekas men jag gör det ändå, för jag älskar min son och att vara hans mamma men att vara förälder är ibland svårt och jag har inte alltid tyckt att jag varit så bra på det.

Det är så mycket jag inte var förberedd på. Som vad långvarig sömnbrist gör med hjärnan, hur otroligt mycket intensivare min oro och dödsångest skulle bli. Hur det skulle kännas att tappa bort mig själv och mina intressen. Depression. Och hur mycket jag än önskar att det inte var så, så är det ändå så att föräldraskapet har varit en stor del av min prestationskollaps, utmattningssyndromet jag fortfarande lever i sviterna av. Inte för att jag på något sätt har ett krävande barn, utan på grund av kraven jag satte upp på mig själv som förälder och allt ansvar jag har tagit för vår familj.

När förskolan började och den härliga föräldraledigheten var över så hade jag inte hunnit förstå att mitt liv styrdes av helt andra förutsättningar. Jag körde på i mitt högpresterare-race och det fungerade, ett tag, något år, tills det inte fungerade längre.

Det var dagen när jag smällde igen kylskåpsdörren så att glasburkarna skallrade på insidan och fann mig själv vrålandes –  ja, jag verkligen vrålade – att: ”vi har ingen djävla ost hemma” som jag fattade att något var allvarligt fel. När jag såg ner på min vettskrämda treåring som stod där med tårarna i ögonen och sin smörgås med smör i sin lilla hand, jag tror aldrig jag avskytt mig själv så mycket som i just det ögonblicket. Jag kände mig som någon overklig mörk kraft som hämtad från någon film, lite som när Gandalf tornar upp sig över Bilbo i hans hus och ser alldeles grym och farlig ut för att sedan sjunka ihop och bli gamle goa Gandalf som bara vill hjälpa till igen. Det var skrämmande för både mig och min son.

Jag ringde vårdcentralen några dagar senare och förklarade snyftandes att jag inte visste vem jag var längre och att jag nog behövde träffa en läkare. Det var första gången jag sökte hjälp för psykisk ohälsa. Jag har aldrig klarat av att göra det för min egen skull tidigare men jag vägrar låta mina problem gå ut över min relation till min son, den trygga kärleksfulla barndom han har rätt till eller vår familjs välmående.

Att bli förälder har säkerligen alltid varit en utmaning men i dag är det lätt att drunkna i råd och åsikter, måsten och borden. Ett allmänt brus av idéer om lycka och framgång som jag sögs in i och som med så mycket annat blev föräldraskapet snabbt kravfyllt, något jag var tvungen att prestera i genom att vara väldigt duktig på det. Och i de här första småbarnsåren glömde jag bort mig själv och mina egna behov.

Jag är introvert. Jag är högkänslig. Jag behöver lugn och ro, vila, tid för återhämtning, tid för mig själv och för de saker som ger mig energi och glädje. Någonstans på vägen började jag tvinga mig själv att leva mer och mer extrovert, för min sons skull trodde jag, för att vi skulle göra så mycket roligt och stimulerande. För att jag kände mig som en dålig förälder om jag drog mig undan.

Jag inbillade mig att mitt barn behövde en energisk påhittig supermamma som aldrig glömmer något och som aldrig serverar överkokt pasta med brända köttbullar. Jag har känt sådan skam över att jag ibland (ganska ofta) helst av allt ligger nedbäddad i soffan och läser böcker medan barnet får titta på en-timmas avsnitt av Thomas och hans vänner.

Tio små tår, mini-versioner av mina egna. Jag läser bok, han ser på barnprogram. Jag ber inte om mer än så här.

Föräldraskapet är en prövning men min son har lärt mig att ta det lugnt, tagga ner, leva mer i nuet och allt det där som låter som klichéer men som är så sant. Bara genom att finnas till påminner han mig om att allt han behöver har jag hela tiden inom räckhåll – det krävs inga prestationer, stora äventyr eller fantastiska kalas – bara kärlek, tålamod och tid. Han kommer överleva köttbullarna och de glömda vantarna. Och jag tänker att ibland skulle jag nog må bra av att behandla mig själv på samma sätt, ge mig själv lite mer tid, tålamod och kärlek.

Så i år är vi sjuka igen men det är inte hela världen. Vi bäddar ner oss med glass och käkar pizza, går på bio när kopporna torkat. Firar lite i efterskott, äter tårta till kvällsamt i dag. Så kan vi ha kalaset nästa år istället, eller någon annan gång, när vi orkar.

Grattis mitt älskad barn, lite i efterskott, på din födelsedag, dagen som förändrade allt. Jag älskar dig högre än himlen, djupare än havet och längre än all tid i världen.

2014

 

Status quo med hopp om förändring

I våras lade jag mig själv på is, jag gick in i något som bäst kan beskrivas som ett vakuum, ett uttryckslöst tomrum. Det var allt som fanns kvar när jag inte längre kunde prestera, när jag inte längre orkade eller fick göra någonting. Mina strategier mot ångesten, taktikerna för att hantera livet, hade fungerat tills de inte gjorde det längre.

Allt jag ville då, när utmattningen var som värst, var att bli mig själv igen; det var min innersta, mest desperata önskan som jag klängde mig fast vid som en nyfödd blind kattunge. Tills jag insåg att jag omöjligen skulle kunna gå tillbaka till den jag varit. Mitt beteende hade inte varit bra för mig själv och det har också varit den största sorgen: att jag under så lång tid har behandlat mig själv så illa, krigat med mig själv, inte bara i år, 2017, utan i hela mitt vuxna liv.

Du måste bli: smalare, roligare, klokare, sexigare, piggare. Var positiv!

 

Jag nådde en gräns, lade tillslut ner mina vapen och sedan dess har förhandlingar pågått, jag har försökt sluta fred med mig själv ett bra tag nu men har istället hamnat i något slags känslomässigt status quo. Sorgen har dröjt sig kvar, tillsammans med obegriplig saknad och obefogade rädslor och jag kommer inte riktigt vidare hur mycket jag än vill. Jag orkar inte.

Så nu står jag här: en prestationsprinsessa utan mitt fantastiska imperium av bedrifter att spegla mig i, med en fot i de rykande ruinerna av mina kravfyllda målsättningar medan den andra försöker hitta nytt fäste på stadigare mark. Rädd för den jag var, rädd för att bli någon annan.

En bekräftelsejunkie med svår abstinens, skamsen över hur mycket jag vill att någon ska se mig och tycka att jag är bra, ösa lite beröm över mig. Jag har fortfarande svårt att tro att jag är värd det om jag inte gör något, preseterar. Ett litet hjärta bara, gilla mig, snälla. Det är så lätt att falla tillbaka i gamla vanor.

Jag har vacklat på gränsen till höga ambitioner och sagt ja mer än nej i decembermörkret och julhetsen. Tänkt mer på bekräftelse än på lust, mer utåt än inåt, kännt stressen flåsa mig i nacken. Jag har letat efter något hos mig själv att känna igen, något som kan bryta mitt tillstånd, famåt eller bakåt, skit samma, bara en rörelse åt något håll, energi. Men den endan energi min kropp drivs av just nu är för stora mängder socker.

Status självkänsla december tjugosjutton: inte så hög. Fredsförhandlingarna: havererade.

Jag vill så mycket men orkar så lite. I sviterna efter en utmattning finns inga stora marginaler att röra sig med. Jag saknar mitt driv, jag saknar mitt engagemang, jag saknar perfektionisten. Jag sörjer mitt liv som det var samtidigt som jag är glad att det är över, att jag mår bättre.

En innre känslomässig förvirring har regerat allt för länge, nu när vapnen har lagts ner vill jag inget hellre än att borsta bort dammet, torka svetten ur pannan, tårarna från kinden och verkligen gå vidare. Återuppfinna mig själv, innifrån och ut. Fylla alla tomrum med något nytt.

Så, om 2017 var året då allt föll samman får 2018 bli året då bitarna lägger sig på plats igen, året då det finns hopp om en förändring, då gammalt får vara förlåtet och glömt, året då jag tar mig själv under armen och hittar en väg framåt genom orden.

För när det inte har funnits något annat än tomrum har det ändå alltid funnits ord och tankar. Meningar har formulerats och sorger lösts upp, hårda knutar som retts ut till stycken och paragrafer. Och hade det inte varit för det här årets prövningar kanske jag aldrig hade börjat skriva mina texter överhuvudtaget.

Jag tror så starkt på kraften i att berätta; att vi kan formulera oss för att få andra att förstå, att berättelser för oss samman. Och om jag berättar för dig och vi kan mötas i att dela våra erfarenheter, bli lite starkare tillsammans, genom förståelse och ödmjukhet, då kan världen kanske långsamt ändå bli lite bättre och människor lite helare. Jag vill fortsätta bli lite helare, fortsätta berätta och leta efter de förlösande formuleringarna, så att jag äntligen kan vara mig själv.

Belåtenhetsflyt, vilja och lust

Inför ett kortare uppehåll med bloggen funderar jag på hur vilja och lust hänger ihop, vad motsatsen till prestationskollaps är och varför det skulle vara något dåligt att vara nöjd eller belåten. Måste vi hela tiden maxa och toppa, går det för sig att bara flyta med?

Den senaste tiden har jag funderat mer och mer över hur jag vill leva mitt liv, vad som får mig att må bra och vad som får mig att må dåligt. Känslor blir till tankar, först skygga och lite osäkra men med tiden märker jag hur de slår sig ner, hur de blir till kraft och energi för att skapa förändring. En försiktig framåtrörelse byggs nu upp efter en långvarig stiltje. Lusten vaknar till liv.

Med inspiration från Micael Dahléns bok Kaosologi, där han presenterar ett antal nya bra ord han har hittat på (bland annat ”avmåstefiera” och ”vankraft”) hittade jag på prestationskollaps i förra veckan. Ju mer jag tänkt på det desto bättre tycker jag det passar, istället för ordet utbränd. Sedan började jag tänka att om jag inte längre befinner mig i en prestationskollaps, var åt är jag på väg då? Vad är motsatsen?

Jag ser framför mig ett tillstånd av belåtenhetsflyt.

För det är faktiskt helt okej att bara vara nöjd och belåten. Det är bra tack, jag vill inte ha mer just nu, jag vill bara flyta med och njuta lite av mitt liv och känna lite mer tacksamhet över vad jag har istället för att jaga nytt.

En sak jag har mer av nu än för några månader sedan är vilja. Jag har hittat viljan att fungera, viljan att acceptera, viljan att må bra utan att för den delen sätta upp krav för mitt välmående. Jag behöver inte uppnå någonting för att få lov att älska mig själv. Jag behöver inte prestera för att få lov att vara glad.

Och jag älskar känslan av lugn, att det inte är hela världen, det tänker jag ofta nu. Jag älskar känslan av att känna mig nöjd, det är inte det att jag inte vill saker längre, det har bara blivit mycket mer kravlöst. Jag vet inte om jag någonsin har känt mig riktigt nöjd tidigare i mitt liv; det är en konstig tanke men jag har nog gått runt och varit missnöjd med mig själv i femton kanske tjugo. Så jag slår ett slag för nöjdheten och belåtenheten, och för att hitta belåtenhetsflytet. Något som inte verkar vara en självklarhet i samhället just nu.

Helst ska en ju ha höga ambitioner och driv, inte nöja sig utan vilja suga ur så mycket det bara går, som om livet vore ett festligt skaldjur. Prestera och avancera. Är det okej att nöja sig och sluta jaga, att ge upp sina ambitioner, sätta upp lite lägre mål, eller att inte ha några speciella mål alls ett tag. Bara flyta runt i belåtenheten och uppskatta små saker som att titta på Octonauterna med en treåring på magen. Eller att läsa en bra bok, sakta. Eller ligga kvar länge i sängen och lyssna på en bra podd. Vabba utan att få dåligt samvete.

Nu när viljan börjar infinna sig kommer också lusten sakta smygande tillbaka vilket är en fantastisk känsla, jag har inte förstått hur viktig den är förrän nu, när jag stått helt utan ett tag. För vad är vilja utan lust? För mig betyder de två orden inte samma sak även om de är synonyma. Jag har en väldigt stark vilja och vill mycket men tas lusten bort ur viljan, om det inte känns lustfyllt, då blir det bara krav och mål utan mening.

Så för att försöka vara så mycket som möjligt i känslan av belåtenhet så fokuserar jag på det jag vill och det som känns lustfyllt. Och därför kommer jag inte skriva så många blogginlägg under kommande månad. Jag ska försöka men det kommer antagligen bli tomt ett tag.

Men jag ska inte sluta skriva, jag ska låta lusten styra och försöka skriva ännu mer. I morgon börjar NaNoWriMo. National Novel Writing Month. Femtiotusen ord på trettio dagar. Jag har bestämt mig för att prova.

Det har länge funnits tankar på olika berättelser som snurrar i mitt huvud men jag har aldrig försökt skriva något på det här sättet tidigare. Jag är mest nyfiken på vad som kommer ut om jag sätter mig ner och för att skriva utifrån en idé med ett tydligt syfte. Jag har inga krav på mig själv, inga förväntningar, inget annat mål än att försöka komma upp i femtiotusen ord till sista november. Jag är bara väldigt spänd på att se vad jag har inom mig och vilken historia jag bär på, vad som kommer ut.

Vad jag ska skriva om? Det enda jag kan säga är att jag döpt idén till Döda rosor. Därav bilden till detta inlägg. Om det blir något av detta sen, det är en sak för december. Jag har ett synopsis, jag har gjort en del förberedelser. Vi får se.

När världen faller likt höstlöven och mörkret smyger närmare…

Så med stor lust kastar jag mig in i en helt ny värld och hoppas att jag om en månad kan säga att jag är belåten med vad jag gjort och att jag haft ett bra flyt. Jag ska försöka hinna med något blogginlägg, annars hoppas jag att du fortfarande är med mig i december.

Följ gärna skriväventyret på Instagram @sma_doser_ensamhet

Oförskämt långsamt

Jag har börjat gå långsamt. Så där irriterande långsamt som oförskämda människor gör, de som inte verkar förstå att man har bråttom och som tvingar en att sakta in stegen och till slut är man så provocerad att det bubblar i halsen. Som att man helst vill skrika högt rakt in i ryggen på personen framför när man inte snabbt nog kan tränga sig förbi. De går omkring där med händerna på ryggen eller svänger med någon påse och verkar tro att de har all tid i världen. Hur oförskämt är inte det.

Bara gå och ta det lugnt så där rakt upp och ner.

Kanske har de något jag inte har. Kanske har de hittat den där gott-om-tid-glädjen som Bodil Jönsson skriver om medan jag har varit fast i ont-om-tid-fasan där jag förvandlats till ett tjurigt stressmonster.

Mitt förhållande med tiden har inte varit speciellt harmoniskt det senaste året. Jag har varit krävande och tiden snål, om du frågar mig. Frågar du tiden skulle den kanske svara att den är allt jag har och att jag ska sluta gnälla, att tid är allt jag har och att allt som finns är nu. Det låter som ett trevligt meditationsmantra, jag ska spara det till den där dagen när jag äntligen kan sätta mig ner utan anledning.

Oftare än sällan oroar jag mig för att jag inte har tillräckligt med tid, att den när som helst kan ta slut. Som om det finns ett timglas för mig någonstans på en dammig hylla och att någon är där och lutar och skakar lite på glaset så att sanden ska rinna lite snabbare.

Det stressar mig, att tiden går, att bli äldre stressar mig. Tanken på att jag inte ska hinna göra allt jag vill. Men eftersom det inte går att veta hur mycket eller lite tid jag nu kan ha kvar så kan det ju tyckas vara lite onödigt att gå runt och vara så fixerad vid den.

Jag behöver hitta den där gott-om-tid-glädjen jag med. Jag kan lika gärna tro att jag har all tid i världen, så där som människor som går långsamt kanske tror, som tvärt om. Genom att låta saker få ta tid och genom att göra mindre, så kanske jag kan uppleva min tid som lite långsammare.

Mitt tankesätt har tidigare varit tvärtom, att jag ska hinna med, få ut så mycket som möjligt av tiden. Jag är en mästare på att planera; långa listor, scheman, Excelark, bocka av och stryka, det var hela mitt liv tidigare. Men så var jag till slut också helt slut och kände mig otroligt jagad, eller om det var jag som jagade tiden, den räckte hur som helst inte.

Listor, mål och mening i ett annat liv.

Jag har funderat över om man, som Bodil skriver om, har en slags grundrytm som människa, en takt som passar en bättre. Kanske kan en likna vår rytm i livet vid den där balansen som är så viktig, kanske var det min rytm jag tappade, livet har gått för fort för länge, jag behövde dra ner på takten. Hitta den igen. Jag tror den är viktigt. Den och ostörd tid för att kunna tänka nya tankar, långa tankar. Att inte ha så bråttom och att inte bli avbruten hela tiden.

Jag har svårt för just det där, att jämt och ständigt bli avbruten, inget kan få mig så irriterad så snabbt som när någon avbryter mig när jag läser eller skriver, när det händer väldigt mycket på insidan, där jag lever en stor del av mitt liv. Ibland undrar jag om jag alls passar in i det snabba digitala samhället, i förväntningssamhället. Ibland undrar jag om jag passar att vara bland folk överhuvudtaget.

Det är så mycket som ligger i bakgrunden och stör, vår uppmärksamhet lockas än hit, än dit, alla val och ställningstaganden man måste göra dagligen. Jag undrar hur den här ständiga jakten på tid, mängden information och beslut vi ställs inför, hur det påverkar oss egentligen.

Det är nu eller genast som gäller, helst igår. En är aldrig bättre än sin nästa grej. Förväntningarna styr världen, allt verkar handla om att skapa förväntning och intresse. Att sälja sin idé, sig själv, sin idé om vem man är. Och en måste vara på topp, skilja sig från alla andra. Hur ska man orka leva upp till de där förväntningarna sen undrar jag? Jag tror Bodil har rätt i att det saknas respekt för att saker och ting måste få ta tid.

Jag behöver hitta tillbaka till min takt, min inre rytm, den som borde leda istället för den yttre tid-är-pengar-och-det-måste-vara-klart-igår-och-alla-måsten-rytmen. Jag behöver prioritera efter att jag vill ha gott om tid, så att min tid räcker, till mig och till de som behöver mig. Gör jag den prioriteringen borde det rimligen också bli så och tänkt så mycket det finns att se fram emot då, så skönt att slippa stressen.

Jag vill koppla bort mer, koppla ner oftare, lägga undan telefonen, dra ur kontakten, sätta ner fötterna i gräset, sticka fingrarna i jorden. Lätt att tänka, svårare att göra.

På-landet-gott-om-tid. Naturen och gamla träfasader.

Men att gå provocerande långsamt och svänga med påsar känns som en bra början. Att röra på mig i den takt som känns bäst för mig, just nu. Att säga nej tack, utan att få dåligt samvete, att begränsa valen. Att uppleva tiden i kroppen och att lyssna på vad kroppen försöker säga mig. Steg ett.

För några veckor sedan fick jag följa med en kompis på en Håkan Hellström konsert. Jag är inget stort fan men det var en bra spelning. Framför allt upptäckte jag en ny låt som jag lyssnat den del på sedan dess och kanske är det som Håkan sjunger,

”För jag tror

När vi går genom tiden

Att allt det bästa inte hänt än

Säg det igen

Ljug för mig”

Det är en fin tanke att hålla fast vid, även om det skulle visa sig vara lögn. Att det bästa inte hänt än, tiden är inte på väg att ta slut. Än finns det tid för förändring.

Att sätta fingret på det

Del ett – en introvert högpresterare.

Prolog.

Jag har dragit mig för att skriva om grundorsaken till att jag startade den här bloggen (och till att jag är sjukskriven). Jag har skrivit runt och kring men inte direkt om, inte satt fingret direkt på det som hänt eller varför det blivit så här. Kanske för att jag inte riktigt vetat, men jag tror att jag kan se ett tydligare sammanhang nu.

Under sommaren har jag möblerat om och rensat ut, jag flyttade runt på mina gamla kalendrar och anteckningsböcker och blev en dag sittandes på golvet, mitt i röran, med detta testamente över de senaste åren. De talar sitt tydliga språk och det blev lite enklare att förstå varför jag mått så dåligt. Alla bilder här är tagna från mina tidigare anteckningar. De gör mig ledsen och besvärad men i sammanhanget känns de viktiga.

För att kunna berätta hela historien delar jag upp det i tre delar. Det kommer handla om identitet och krav, både inifrån och utifrån. Det kommer handla om psykisk ohälsa, om en obalanserad värld och ett obalanserat liv som till slut resulterat i utmattning och depression. Men det finns också en stark framtidstro om att det kan bli bättre.


Låt oss så börja med frågan om hur vi definierar oss själva, våra behov och vad det innebär i den stora världen utanför. Krav och förväntningar från samhället kan lätt slå fel. Vi bär alla på en längtan efter att bli sedda och tagna på allvar, lika mycket som när vi var små barn. Vår rädsla att inte få våra behov tillgodosedda blir lätt vår största fiende som vuxna.

En konsekvens av att växa upp med mobbning är att min självkänsla länge varit lika med noll och inget. Jag kände mig ofta som en främling vart jag än befann mig. Jag såg mig som obehörig; en i kulisserna, aldrig med i matchen, ointressant och värdelös. Från denna grumliga källa har ett stort behov av att bli sedd och uppmärksammad vuxit fram. Jag ville tillhöra något, hitta min plats, bli accepterad och tagen på allvar. Jag ville bara känna gemenskap.

Ännu en uppstart av ett personligt renoveringsprojekt.

Som person är jag nyfiken och envis. Jag har mycket av vad som brukar kallas driv, något som en uppmärksammas för och som ses som en positiv egenskap. Det är det väl för det mesta och i ärlighetens namn har jag nött ut det ordet i mina cv:n och arbetsansökningar. Men, i kombination med lite för stort självförtroende och låg självkänsla kan det vara en skadlig kombination. Det har i mitt fall lett till att jag lagt allt mitt värde i mina prestationer istället för i mig själv. Det är vad jag gör som räknas, inte vem jag är.

Mina bedrifter har utvecklats till ett slags beroende. Jag erkänner mig vara en bekräftelsejunkie, min beroendehjärna har gått på högvarv. Jag har ansträngt mig, tagit initiativ och presterat. Jag har alltid blivit belönad för mitt beteende som sig bör i ett prestationsinriktat samhälle. Bra betyg, löneförhöjningar, de bästa rekommendationerna och positiva omdömen, jag har alltid ansträngt mig för att ingen ska ha något dåligt att säga om mig. Sakta men säkert har jag anpassat mitt liv efter min drog.

Beslutsamhet, disciplin, målmedvetenhet och målsättningar. Allt som var viktigt i början av tiotalet.

En viss typ av personlighet premieras nämligen oftare än andra. Jag skriver inte detta av bitterhet eller för att skylla min situation på ”samhället”. Jag skriver det för att det är en faktor jag tycker är viktig att belysa och för att jag tror att det är en stressfaktor för många.

Attraktiv är ett annat ord som värderas högt. Attraktiv är en om en är utåtriktad, glad, driven, en som minglar, en nätverkare, någon med en brinnande passion, någon som hörs och syns. Dessa drag är ofta förknippade med framgång. De som hörs och syns mest tas ofta för smarta och kunniga. (Jo, jag vet, en grov generalisering, men sant). Det är extroverta beteenden som oftast uppmärksammas och belönas.

Mindre attraktivt är det att vara tillbakadragen, dämpad, eftertänksam och tyst. Den som lyssnar hellre än pratar. Den som stannar hemma och läser en bok eller går hem tidigt från festen, kanske till och med nykter. Introverta ses, ofta helt felaktigt, som blyga, ointresserade, nördiga, osociala och ibland till och med som dumma. För att de inte hörs och syns i samma utsträckning.

Varför denna ständiga jakt på att bli en ”tiopoängare” i allt? Jag tänker inte bjuda på mig själv annat än när jag känner för det.

Nämnde jag att jag i grund och botten är en typisk introvert?

En får positiv uppmärksamhet när en presterar och visar resultat. Vi älskar vinnare. Inte så konstigt att jag i mitt sökande efter bekräftelse ansträngt mig hårdare och hårdare, velat göra allt rätt, varit rädd för att göra fel. I min längtan efter att bli sedd har jag känt mig som mest värdefull när jag är produktiv och bidragande, där i har mina ambitioner legat. Men som med alla droger och beroenden måste dosen successivt ökas. Där ur har pressen och stressen sprungit.

Vi verkar gilla att bedöma andra utifrån vad vi gör, hur mycket vi gör och hur bra vi är på det. Ibland får jag känslan av att människor omkring mig går och smygskryter om hur stressigt de har det, som om det är ett tecken på framgång. De skrattar bort det och rycker på axlarna. Jag undrar om de egentligen skriker på insidan?

Oavsett i vilken ände av vilken skala vi ser oss själva så hänger kraven över oss och jag tror alla mår bra av att ställa sig frågor kring vilka vi är och vad våra behov verkligen är. Omvärlden vill alltid rätta till oss, den vill att vi konstant ska vilja förbättra oss. Hela samhället bygger på att vi aldrig känner oss riktigt nöjda med oss själva; vi tror att vi måste bli smalare, snyggare, rikare, att lyckan ligger i konsumtion och prestationer.

Kan man göra sig själv mer ledsen än så här?

Borde vi inte vara trötta på det här snart? Ska vi se på oss själva som renoveringsobjekt tills vi står med en fot i graven och den andra vägrar att kliva av löpbandet? Är det verkligen målet? Vad vinner vi på det? Vart hämtar jag ut mitt pris?

Trots all energi och ansträngning jag lagt på att trycka ner mig själv med orealistiska orimligheter i jakten på tillhörighet känner jag mig inte som någon stor vinnare direkt. Istället är jag trött och lite ledsen över hur extremt otacksam jag ofta varit över det jag faktiskt har och den jag är.

Nu äntligen kan jag stå lite vid sidan av och betrakta mitt liv utifrån, mycket tack vare min terapi. Jag försöker vända mig bort från tidigare beteenden för att fästa blicken på något annat, något nytt. Jag står fortfarande och blinkar, försöker vänja ögonen. Nya konturer av ett nytt slags liv tar långsamt form men det krävs tålamod för att se det. Tålamod är min sämsta gren. Att skapa nya beteenden tar tid men det är en befrielse att se det nödvändiga i det. Mina dagar i bekräftelseträsket är över. Jag är redan allt jag behöver vara, tack så mycket.

”I permanently won’t do this again” Band of Horses.

Alla dessa krav jag försökt leva upp till kan i slutändan inte skyllas på någon annan. Alla dessa krav som inte ställts på just mig men som ändå finns där. Till sist är det ändå jag som fattar pennan och formulerar mina mål för 2012, eller 2017. Till sist är det ändå jag som har makten att välja om jag vill älska den jag är eller försöka förändra saker som inte behövde förändras från första början.

Saker jag vill förändra 2017 – min taskiga inställning till mig själv.

Så har det gått till när jag tappat balansen i livet och kontrollen över min identitet och mina behov, i tron om att jag behöv bli någon bättre för att duga. Dagligen gjorde jag små konsekventa val under väldigt lång tid utan att kunna se hur de påverkade mig negativt. Jag trodde hela tiden att jag var något bra på spåren, att jag ville, för mig, rätt saker. Inget kunde ha varit mer fel. Inte konstigt att jag hamnade här.

Fortsättning följer…