Jag älskar dig högre än himlen

Nu har vi varit sjuka i omgångar sedan mitten av januari. Just som jag, i förra veckan, trodde att vi var friska och krya så bröt vattkopporna ut, lagom till hans födelsedag, och barnkalaset blir inställt i år igen. Förra året var det samma sak men då var det en ögoninflammation som satte stopp för firandet.

Det finns dock en skillnad mellan födelsedagarna 2017 och 2018. Det blir tydligt när jag står här, i år igen, med termometer i ena handen, glass i den andra, Alvedon i den tredje, gossedjur i den fjärde, surfplattan i den femte och vattenflaskan (det måste vara den med pingviner på mamma) i den sjätte.

Förra året hade jag planerat tidernas kalas i hyresgästföreningens lokal och höll på att stressa ihjäl mig. Jag gjorde allt själv: godis, kakor, mat och istället för tårta ett snötäckt isberg med ätbara pingviner gjort av glass, choklad, maränger, marshmallows och jag vet inte vad. En ängslan över att inte duga eller räcka till som manifesterade sig i laxwraps med färskost, citronfudge och små Pixiböcker i varje barns namnade godispåse. På den stora kalasdagens morgon fick jag skicka tjugo sms och be om ursäkt men kalaset är inställt på grund av smittsam sjukdom.

Ungefär sextio marshmallow pingviner blir till. De fick senare prickar av choklad till ögon och en halv röd eller orange Nonstop till näbb.

Till min egna stora glädje verkar det som att jag faktiskt har lärt mig något under det gångna året. Inget var inhandlat eller förberett, tårtan jag beställt av en av mina bästa vänner gick att förvandla från tolv bitar till fyra och jag stod till och med emot impulsen att baka en mini cheese cake att ge födelsedagsbarnet på morgonen med paketen. Han fick en glassbåt och när jag berättade om det inställda kalaset tittade han bara på mig och svarade: Men mamma, jag kan ha kalas nästa år istället. Inte så stor skada skedd som en gärna inbillar sig i förväg.

Att vara förälder är den största utmaning jag hittills stått inför och jag inser att jag kommer stå framför den för resten av livet. Jag trodde att jag var förberedd när jag blev gravid men det har tagit flera år för mig att landa i tresamheten. Att jag skriver detta med ett hjärta fullt av kärlek till mitt barn behöver kanske inte påpekas men jag gör det ändå, för jag älskar min son och att vara hans mamma men att vara förälder är ibland svårt och jag har inte alltid tyckt att jag varit så bra på det.

Det är så mycket jag inte var förberedd på. Som vad långvarig sömnbrist gör med hjärnan, hur otroligt mycket intensivare min oro och dödsångest skulle bli. Hur det skulle kännas att tappa bort mig själv och mina intressen. Depression. Och hur mycket jag än önskar att det inte var så, så är det ändå så att föräldraskapet har varit en stor del av min prestationskollaps, utmattningssyndromet jag fortfarande lever i sviterna av. Inte för att jag på något sätt har ett krävande barn, utan på grund av kraven jag satte upp på mig själv som förälder och allt ansvar jag har tagit för vår familj.

När förskolan började och den härliga föräldraledigheten var över så hade jag inte hunnit förstå att mitt liv styrdes av helt andra förutsättningar. Jag körde på i mitt högpresterare-race och det fungerade, ett tag, något år, tills det inte fungerade längre.

Det var dagen när jag smällde igen kylskåpsdörren så att glasburkarna skallrade på insidan och fann mig själv vrålandes –  ja, jag verkligen vrålade – att: ”vi har ingen djävla ost hemma” som jag fattade att något var allvarligt fel. När jag såg ner på min vettskrämda treåring som stod där med tårarna i ögonen och sin smörgås med smör i sin lilla hand, jag tror aldrig jag avskytt mig själv så mycket som i just det ögonblicket. Jag kände mig som någon overklig mörk kraft som hämtad från någon film, lite som när Gandalf tornar upp sig över Bilbo i hans hus och ser alldeles grym och farlig ut för att sedan sjunka ihop och bli gamle goa Gandalf som bara vill hjälpa till igen. Det var skrämmande för både mig och min son.

Jag ringde vårdcentralen några dagar senare och förklarade snyftandes att jag inte visste vem jag var längre och att jag nog behövde träffa en läkare. Det var första gången jag sökte hjälp för psykisk ohälsa. Jag har aldrig klarat av att göra det för min egen skull tidigare men jag vägrar låta mina problem gå ut över min relation till min son, den trygga kärleksfulla barndom han har rätt till eller vår familjs välmående.

Att bli förälder har säkerligen alltid varit en utmaning men i dag är det lätt att drunkna i råd och åsikter, måsten och borden. Ett allmänt brus av idéer om lycka och framgång som jag sögs in i och som med så mycket annat blev föräldraskapet snabbt kravfyllt, något jag var tvungen att prestera i genom att vara väldigt duktig på det. Och i de här första småbarnsåren glömde jag bort mig själv och mina egna behov.

Jag är introvert. Jag är högkänslig. Jag behöver lugn och ro, vila, tid för återhämtning, tid för mig själv och för de saker som ger mig energi och glädje. Någonstans på vägen började jag tvinga mig själv att leva mer och mer extrovert, för min sons skull trodde jag, för att vi skulle göra så mycket roligt och stimulerande. För att jag kände mig som en dålig förälder om jag drog mig undan.

Jag inbillade mig att mitt barn behövde en energisk påhittig supermamma som aldrig glömmer något och som aldrig serverar överkokt pasta med brända köttbullar. Jag har känt sådan skam över att jag ibland (ganska ofta) helst av allt ligger nedbäddad i soffan och läser böcker medan barnet får titta på en-timmas avsnitt av Thomas och hans vänner.

Tio små tår, mini-versioner av mina egna. Jag läser bok, han ser på barnprogram. Jag ber inte om mer än så här.

Föräldraskapet är en prövning men min son har lärt mig att ta det lugnt, tagga ner, leva mer i nuet och allt det där som låter som klichéer men som är så sant. Bara genom att finnas till påminner han mig om att allt han behöver har jag hela tiden inom räckhåll – det krävs inga prestationer, stora äventyr eller fantastiska kalas – bara kärlek, tålamod och tid. Han kommer överleva köttbullarna och de glömda vantarna. Och jag tänker att ibland skulle jag nog må bra av att behandla mig själv på samma sätt, ge mig själv lite mer tid, tålamod och kärlek.

Så i år är vi sjuka igen men det är inte hela världen. Vi bäddar ner oss med glass och käkar pizza, går på bio när kopporna torkat. Firar lite i efterskott, äter tårta till kvällsamt i dag. Så kan vi ha kalaset nästa år istället, eller någon annan gång, när vi orkar.

Grattis mitt älskad barn, lite i efterskott, på din födelsedag, dagen som förändrade allt. Jag älskar dig högre än himlen, djupare än havet och längre än all tid i världen.

2014

 

Introvert och HSP – mer än bara trendord

Sommaren 2016 läste jag Susan Cains bok Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns och började äntligen förstå att jag kanske inte var så annorlunda som jag trott, att det egentligen inte var något fel på mig och att det fanns ett ord för min personlighetstyp. Men det skulle ta ytterligare ett år, två omgångar terapi och en sjukskrivning innan jag faktiskt insåg att jag inte behöver förändra mitt utseende, mitt sätt eller min personlighet för att passa in, eller att jag överhuvudtaget behöver ”passa in” någonstans.

Det är därför jag startade den här bloggen. Små doser ensamhet – Höjdpunkter från ett introvert liv. Jag har haft ett stort behov av att sätta ord på allt jag burit med mig och aldrig riktigt pratat med någon om och jag vill, om jag kan, hjälpa till att skapa lite balans mellan det extroverta och det introverta eftersom det har påverkat mitt liv så mycket.

Det skrivs mer om att vara både introvert och högkänslig (HSP) nu men någonstans såg jag att det blivit ”trendord”. Har jag alltså helt plötsligt gått och blivit trendig, bara så där. Är det lite inne att vara känslig och inåtvänd nu? Och varför skall media alltid förminska saker till trender? Det handlar om mer än så.

Det har tagit tid att inse att jag inte är omöjlig att umgås med eller har svårt att få vänner, att jag inte är dum för att jag inte är snabbtänkt eller att jag inte är tråkig för att jag är dödstrött klockan nio på kvällen alla dagar i veckan. Det var aldrig så att jag var misslyckad för att jag inte förstod tjusningen med att hänga på krogen och bli full varje helg men eftersom jag hängde mycket på krogen och blev full varje helg under 00-talet blev jag istället depprimerad utan att förstå varför. Jag ville ju bara passa in, ha kompisar och jag var rädd för att missuppfattas, att vänner och bekanta skulle ta illa upp om jag inte ville umgås på deras sätt.

Faktum är att jag under lång tid gjorde mitt yttersta för att vara mer extrovert eftersom jag trodde att det var vad som förväntades. En ska vara framåt, ha lätt för att prata med människor, sprida en härlig stämning, vara pigg och glad. Livet är en fest. Och jag ville, paradoxalt nog, inte vara ensam. En är inte riktigt lika attraktiv, speciellt inte som kvinna, om en är inåtvänd, ser sur ut, drar sig undan och uppfattas som trött och irriterad, vilket jag ofta var förr och fortfarande lätt blir.

Och det handlar så ofta om att göra sig själv attraktiv, att sälja in sig själv. Det får vi lära oss tidigt i livet, speciellt vi tjejer. Utseendemässigt för killars skull, för som tjej ska en bry sig orimligt mycket om hur en ser ut. Egenskapsmässigt för arbetsmarknaden, om vi ska ha någon chans i konkurrensen om jobben. Jag hoppas det är annorlunda för de yngre generationerna men som jag har försökt hänga med i det där, att jobba på min attraktivitet och passa in i normer, bli lite bättre.

Men att vara social i storgrupp är inte för mig och har heller aldrig varit. Jag älskar att prata och diskutera över en kopp te eller ett glas vin, djupa seriösa samtal öga mot öga är svårslaget men öka antalet par ögon till tre och jag är den som drar mig tillbaka och snart blir trött. Svårt att säga om det beror på dåliga livserfarenheter eller om det är inristat i mitt dna likt en kärleksförklaring på stammen av ett träd, men det är den jag är.

Säg orden mingel, nätverks-lunch, after work med karaoke eller kollektivtraffik och du ser mig snabbt försvinna bort på min cykel på väg mot närmsta bibliotek, tysta avdelningen (vilket det borde finnas överallt i samhället, mer plats för tystnad).

Inget ont om extroverta framgångsrika människor med driv som sprider en härlig stämning och där livet är en fest varje dag och som ändå orkar.

Men det finns ju vi andra som inte gör så mycket väsen av oss men är lika fulla av idéer, tankar och känslor, där en höjdpunkt kan vara att få komma hem till ett husdjur, sitta försjunken i en bra bok ensam i en park med andra människor på avstånd, att få tänka efter ett tag innan man delar med sig av sina tankar och idéer eller att med gott samvete få tacka nej till inbjudningar utan rädsla för att bli ifrågasatt, eller bortglömd nästa gång.

Och kanske är det något många skulle må bra av, att vårda sin introverta sida lite mer, inte för att det är trendigt, utan för att det kan föra något bra med sig, att våga vara ensam, lyssna lite mer till sig själv.

Det verkar ju onekligen som om det finns många andra människor där ute som inte mår bra, som kollapsar, inte orkar och blir sjuka. Som jag blev, som många jag känner har blivit. Och jag kan inte låta bli att undra om det hänger ihop med att förväntningarna på hur mycket vi ska orka, hur vi ska vara och hur vi ska se ut är så snäva att allt för många försöker pressa sig in i formar som inte riktigt är gjorda för dem, eller kanske för någon?

Jag hoppas att det håller på att förändras, att det är en tyst revolution på gång där de introverta personlighetsdragen kan få ta lite mer plats än på löpsedlar eller som personlighetstest. Att det snart kan ses som attraktivt att i sitt CV skriva: jag jobbar bäst ensam med stängd dörr, tänker gärna igenom saker ordentligt för att komma fram till de bästa lösningarna och tycker att smarta telefoner ska användas så lite som möjligt både på och utanför jobbet. Anställ mig om ni vill ha en känslig person med öga för detaljer, anställ någon annan om ni vill liva upp stämningen på fikarasten.

När ska det ses som positivt att vara känslig undrar jag?

För det måste väl finnas plats för alla? Vi kompletterar väl ändå varandra tänker jag, vi kan lära av varandra och just nu känns det som det kan behövas lite mer utrymme för eftertanke och mindre stress.

Jag rekommenderar Susan Cains bok som innehåller många intressanta iakttagelser och forskning kring ämnet. Samt twitterkontot Quiet Revolution @livequiet som hon varit med och startat, hennes egna twitterkonto @susancain är också intressant.

Jag hoppas få ihop fler texter framöver med mer fokus på höjdpunkterna i ett introvert liv och fördelarna, för de är många, vilket jag märkt tydligt sen jag började leva efter mina behov istället för att försöka bekämpa dem.

Introverts unite!
We are here, we are uncomfortable and we want to go home.

Vinterläsning och tvångstankar

Det finns inga dåliga tidpunkter för att läsa en bok, om du frågar mig, men vintern är möjligen den årstid då jag håller lite extra hårt i pärmarna. Det faller sig naturligt, jag är inte så värst social av mig ens på sommaren och jag avskyr att frysa. Kuddar, filtar, rykande varmt te, tystnad, läsning.

Jag ska nog ta mig igenom mörkret den här vintern också.

Att läsa är inte bara ett nöje, det är också ett effektivt sätt att få tyst på de egna tankarna när de blir för många och för högljudda. Att fylla huvudet med någon annans fantastiska universum är också att få ta en liten paus från sina egna galenskaper.

Till min hjälp tar jag denna vinter fortsättningen på Madd Addam-trilogin (Margaret Atwood), historien om Den odödliga Henrietta Lacks (Rebecca Skloot), och Ljuset vi inte ser (Anthony Doerr). I en annan bokhög ligger Elena Ferrantes Min fantastiska väninna och väntar (den har fått vänta orättvist länge).

Vinterläsning

Jag hade tänkt spara Sköldpaddor hela vägen ner av John Green till julledigheten men jag råkade börja läsa lite och kunde inte hejda mig. John Green sätter ord på något så svårt som ångest och tvångstankar och gör det fullt begripligt, jag känner verkligen med Aza, hela vägen ner i spiralen; jag gillar hur dramatiken utspelar sig på insidan istället för utanför huvudpersonen.

Boken sätter ord på så många viktiga saker: hur svårt det är för andra att förstå någons inre lidande, hur ofrivilligt självupptagen man kan bli av sin ångest och hur lätt det är att klandra sig själv för det, hur ensamhet känns, hur svårt det kan vara att hjälpa, hur svårt det kan vara att ens hjälpa sig själv, hur svårt det kan vara med närhet. Till synes enkla saker blir så lätt komplicerade i tankens värld för någon som lider av psykisk ohälsa.

Det finns ett stycke mot slutet av boken som lustigt nog beskriver exakt samma sak som jag och vän diskuterade nyligen apropå att ha ett mående att hantera på daglig basis. Både liknelsen i boken och min väns är väldigt bra, så jag tänkte dela med mig av dem.

”Doktor Karen Singh tyckte om att säga att en oönskad tanke var som en bil som körde förbi när man stod vid vägkanten, och jag intalade mig att jag inte behövde sätta mig i den bilen, att mitt val inte handlade om att tänka tanken, utan om jag skulle låta mig föras bort av den. Och sedan hoppade jag in i bilen.” /Sköldpaddor hela vägen ner. S. 258.

När jag pratade med min vän och kollega beskrev hon oönskade tankar, de mest okontrollerbara, som att gå ned för ett långt shoppingstråk; affärernas skyltfönster pockar på din uppmärksamhet och det blir till slut omöjligt att stå emot. Du måste in, in i klädaffären för att prova tröjor, klänningar, byxor och jackor, lager på lager. Vidare till tvålbutiken, lukta på allt, fyra parfymprover på varje arm, en sorts kräm på varje kind. Testa allt, a l l t, i sportaffären: på med skridskor och benvärmare, dribbla med basketbollen, släng på dig hockeyhjälmen. Provcykla alla cyklarna. Stanna till på caféet, men ingen tid för vila, beställ in och provsmaka en av allt. Obehärskat och utan impulskontroll, hjärnan tar en med till ställen man absolut inte tänkt besöka just idag.

De där pissiga tankarna, katastroftankarna, ångesttankarna, tvångstankarna. Jag känner igen det så tydligt. Jag är orolig i själen, livrädd för döden, förväntar mig katastrofer. Det händer hela tiden, överallt. På bussen, det kan börja med en helt vanlig tanke på en bro, jag åker över en bro. Helt plötsligt ligger bussen på botten av en älv och tillsammans med mina intet ont anande medresenärer går jag en säker död till mötes. Jag lägger orimligt mycket tid på att tänka ut räddningsscenarier för påhittade katastrofer jag är med om på väg till jobbet.

Tack och lov är det inte så illa för mig att jag har utvecklat några tvångsbeteenden eller att tankarna förstör så mycket att jag inte kan leva mitt liv som jag vill, men det händer, uppenbarligen, att jag hoppar in i bilen och åker med lite för länge. Helt plötsligt står jag på sportavdelningen i hjälm och luktar som en fransk hovdam från 1700-talet. Det är utmattande minst sagt och de där bildfärderna tar mig hela tiden bort från den väg framåt jag stakat ut för mig själv. Två steg framåt, ett bak.

Oönskade tankar tror jag de flesta lever med, och kanske till och med en del ritualer och beteenden som gör tankarna lättare att stå ut med (det finns ett bra avsnitt i podden Psyket som tar upp just tvångstankar och tvångsbeteenden om du är intresserad).

Jag och min vän konstaterade hur skönt det är, vilken otrolig skillnad det gör, när man kan gå ned för gatan, se alla skyltfönster och bara, gå förbi. Känna styrkan i att en inte måste in i varenda butik och härja. Tröjan får hänga där på sin ställning, o-provad. Cyklarna får stå o-cyklade, tvålarna o-luktade. Bilarna kör förbi, döden vinkar från baksätet. Vi fortsätter gå framåt.

Det var egentligen en parentes i det här inlägget.

Men det är det jag älskar med att läsa, att en paragraf, ett stycke, kan sätta ord på saker jag själv går runt och bär på. Plötsligt delar jag mina upplevelser med någon, kanske låter lite sorgligt att det är med en påhittad karaktär i en påhittad berättelse, men det är också med den som hittat på, det är också det att denna någon ger mig ord att uttrycka mig med när jag pratar med mina vänner om hur jag mår eller bara pratar om allt och inget, livet. Det är genom berättelser och historier vi kan hitta förståelse för världen omkring oss, för andra och oss själva.

Sköldpaddor hela vägen ner. s. 258

Så med hjälp av litteraturen läser jag mig fram mot våren, snart vänder det och blir ljusare igen och i ljuset vid tunnelns slut väntar bokrean. Jag behöver läsa ut en del i bokhyllan för att det ska kännas okej att fylla på med nytt men jag har redan börjat skissa på önskelistan för vårens läsning. (Ett jävla solsken, Rebecca Solnit, Den ensamma staden, Kazuo Ishiguro, Orkidépojken, The Pale King, John Ajvide Lindqvist, Ensamheten värst, Tid att leva… ) Tips mottages tacksamt, livet tar inte semester bara för att det blir sommar.

 

En som skriver

Det första inlägget jag skrev till den här bloggen fick titeln Den som skriver. Det handlar om lusten att skriva och kärleken till berättandet, speciellt i bokform och främst romaner. Det handlar också om min uppväxt och längtan efter att våga berätta om den, om att sluta skämmas över mig själv och om att våga tro att mina erfarenheten också är viktiga, det är därför jag på något sätt vill vara en som skriver.

När jag stod på Göteborgs stadsbibliotek i våras och helt plötsligt mindes hur jag brukade gömma mig från mina mobbare i skolan bland hyllor med böcker – det är därför jag älskar denna plats så mycket, för att den alltid beskyddat mig – och jag bestämde mig för att skriva om just det, de svåra upplevelserna, det var då jag upptäckte den verkliga kraften i berättandet, hur det kan förändra en när det blir på riktigt.

Att förstå vilken kraft och inspiration mitt egna liv kan ge mig hade aldrig varit möjligt om jag inte hade börjat skriva om allt det jobbiga. Det här är första gången jag kan se min uppväxt som en tillgång istället för ett misslyckande.

Det var inget givet eller lätt beslut att göra en hel blogg av den där texten, jag höll det hemligt och försökte peppa mig själv till att våga. Jag spenderade två veckor med att försöka komma på namnet Små doser ensamhet och sen gick det ytterligare ett par veckor innan jag vågade publicera.

Nu har det snart gått ett halvår och jag älskar min lilla blogg, den har inte så många besökare men alltid minst en varje dag (som jag vet inte är jag själv) och det räcker för att det ska kännas bra. Vad jag vill komma fram till är att det som jag tyckte var läskigt, svårt och nervöst då nu känns otroligt fint och bra och jag har kommit så långt i mitt tillfrisknande tack vare skrivandet.

Samtidigt som den där första texten blev till en blogg vaknade en annan liten ängslig tanke till liv, den om att skriva något mer än de där cirka tusen orden som blir en blogpost. Jag började skriva ner idéer, tankar, situationer, små korta rader, saker jag hörde människor säga. Men jag vågade knappt tänka på det – alldeles för läskigt – och att säga det högt, ”Jag vill skriva en bok.” Nej, jag skulle aldrig komma på tanken (jag sitter här och grimaserar medan jag skriver det, vet inte varför egentligen). För att skriva en bok, då måste man väl vara lite mer utbildad eller kunnig? Skulle jag..?

Jag har hört talas om National Novel Writing Month (NaNoWriMo) förut men inte riktigt orkat sätta mig in i vad det är. Men så kom det upp i en liten skrivgrupp jag hjälper till att driva i utkanten av internet och jag lät mig dras med i de andras entusiasm. Och nu sitter jag här och skriver varje dag och det blir mindre och mindre läskigt.

I kväll kom jag upp i över 35,000 ord och jag är ganska säker på att jag kommer klara målet: att skriva 50,000 ord innan 1 december. Det har varit jobbigt och jag har varit nära att ge upp en gång redan. Ibland tycker jag allt jag skriver är fruktansvärt amatörmässigt och dåligt, att tro att det skulle gå att förvandla till något som skulle kunna gå att trycka känns befängt.

Men, så ibland växer det fram en mening som känns, som är ärlig och enkel och då tänker jag att jag kan inte göra mer än mitt bästa och se vad det blir av det. Kanske ingenting, kanske stannar det vid en kul utmaning och ett sätt att utveckla mig själv, eller så kanske det blir något som någon får läsa, någon gång.

Nu när jag börjar närma mig de där femtiotusen så känns den där tanken inte riktigt lika ängslig längre. Att jag skriver på något är än så länge ”hemligt”, jag vill inte gå in på vad det handlar om, men kanske vågar jag inom en snart framtid säga att jag jobbar på något som skulle kunna bli ett bokmanus. Jag fortsätter helt enkelt att skriva, för att jag behöver det och för att jag älskar det, även om jag inte vet hur man gör. För jag är en som skriver nu.

En positiv ensamhet

Det är lördag morgon och det är fullt med människor på perrongen. De väntar på att få kliva ombord på tåget som avgår 08:25 från Göteborg mot Stockholm. Jag är en av dem. Jag älskar att åka tåg; det är bekvämare än bil och mindre ångestframkallande än flyg, om jag kan brukar jag boka de avgångar som tar längst tid. De behöver inte bygga någon höghastighetsbana för min skull. Det är något med ljudet av hur världen utanför svischar förbi och blir suddig medan jag är stilla och tydlig. En semesterdröm jag har är att åka inlandsbanan hela vägen upp till norra Sverige men min lilla familj.

Men nu ska jag till huvudstaden, ensam. Inget barn, ingen man, bara jag. Det är andra gången jag åker iväg ensam för min egen skull sedan 2013, kanske är det ännu längre sedan, så det är både efterlängtat och välbehövligt. Innan jag blev med familj brukade jag ofta resa på egen hand och ibland kan jag sakna det, att få tillbringa tid med mig själv helt förutsättningslöst. Så jag åker mot en helg fri från måsten och borden, jag åker mot fri tid.

Jag har inte gjort upp några planer annat än spelningen med The National på Annexet som är anledningen till resan från första början. Jag ska gå på Fotografiska, läsa minst en av de tre böckerna jag packat och skriva. Målet är att komma upp i tiotusen ord. De senaste gångerna har jag bott på samma ställe och så även nu, Noréns Malmgård. Om du inte bryr dig om flådiga frukostbufféer eller konceptuella rum med trendig inredning så kan jag varmt rekommendera detta ställe. Ett vackert gammalt hus med olika små och stora rum. Det är tyst, mysigt och inte speciellt dyrt.

Södermalm sett från Skinnarviksberget

Det är söndag kväll och jag sitter vid min dator hemma i Göteborg igen. Ovanstående skrev jag på tåget på vägen upp, jag vill gärna få till några inlägg i november, trots mitt NaNoWriMo-projekt. Jag kom upp i tiotusen ord idag förresten, så det går över förväntan. Jag läste även ut Lina Wolffs De polyglotta älskarna som jag gillade, den grep tag i mig och den var välskriven men den lämnade inga djupare avtryck.

Jag tror att det här var en av de längsta helgerna jag upplevt på länge. Jag hann med så mycket, förutom att läsa och skriva så var jag på Fotografiska och på spelningen, jag hann även med två långa promenader runt halva Södermalm. Tänk så länge tiden räcker om man bara inte fyller den med så många måsten. På hela resan hade jag bara en enda tid att passa, förutom tågen. En klapp på axeln för bra planering, alltså i stort sett ingen.

Det är den här sortens ensamhet jag får min energi ifrån. Jag har knappt pratat med någon på två dagar. Jag har gått runt på gator jag inte känner till och ingen känner mig. Anonymiteten ger mig någon slags ro som är svår att förklara. Jag upplevde samma sak när jag bodde i London, nästan all min lediga tid gick åt till långa promenader helt ensam. Det är något med att veta vad som inte finns runt nästa hörn, att upptäcka och låta nyfikenheten styra. Det är svårt i en stad man bott i i snart sjutton år, det är omöjligt om man har sällskap, speciellt av ett barn; deras nyfikenhet tar över allt och det ska den.

Jag tycker om att leka med tanken att jag är någon annan när jag reser ensam, en annan version av mig själv om jag gjort andra val tidigare i livet. Inte för att jag inte tycker om det livet jag har, jag älskar det och alla i det, utan för att det är kul. Det blir som att jag får lite av det livet också. En chans att vara allt jag är och skulle kunna vara. Det handlar inte så mycket om att göra andra helt främmande saker, jag sätter inte på mig högklackat och drar ut på krogen. Det är en känsla jag vill komma åt. Den att livet inte bara är en sak, att jag kan känna alla sidor av mig även om jag gjort de val jag gjort. Förstår du vad jag menar? Det är svårt att förklara.

Jag hade med mig kameran och tog lite kort. Stockholm är så vackert, jag ville länge inte erkänna det, ville säga att Göteborg är bästa staden. Men Stockholm är fantastiskt fint med alla höjder, vattnet, utsiktsplatser, gamla hus och krokiga gator. En av mina favoritstäder att vara anonym främling i.

Nu är jag tillbaka i verkligheten, lugn med med laddade batterier. Dags att bli mamma, fru, kollega och Göteborgare igen. Men det var kul att låtsas vara någon annan ett litet tag.

Hemma är där du hänger din tygpåse
Södermalm
Fullt av små udda hus, gränder och krokiga gator
Noréns Malmgård ligger precis intill Skinnarviksparken med utsikt över Kungsholmen. Där borta någonstans bor Jocke Berg kunde jag inte låta bli att tänka när jag satt på bänken, som mitt sextonåriga jag.
Hus med litet ensamt fönster
Jag avskyr höga höjder men älskar utsikter över hustak i storstäder.
Mitt absoluta favoritställe i Stockholm – Fotografiska

 

Livet efter, just nu och vägen framåt

Jag upptäckte nyligen kontot @boktitelpoesi och blev inspirerad att illustrera ett inlägg med min egna ihopsatta titlar. Det kom att handla om hur livet är nu, ett tag efter att jag ”gått in i väggen”, och hur skrivandet blev min räddare i nöden.

Väggen. Räddare i nöden, att skriva. Marlen Haushofer, J.D Salinger och Stephen King.

 

 

 

 

 

 

 

 

Om tio år, eller kanske till och med fem, när jag ser tillbaka så kommer det finnas ett liv före tjugosjutton och ett efter. Det finns alltid brytpunkter i livet, de stora förändringarna, både välkomna och ovälkomna. Den här var egentligen varken eller, den smög sig på som hösten och plötsligt var allt mörkt och bedrövligt.

Nu är det lite som att stå i en korsning, men det handlar inte så mycket om vilken väg jag ska välja för att ta mig framåt, utan snarare om vad jag ska fortsätta bära med mig. Ryggsäcken har varit för tung, benen vek sig till slut, det gick inte mer. För att orka fortsätta, åt vilket håll det än blir, så behöver jag göra mig av med en del gammal bråte. Därför skriver jag, så att jag kan namnge allt jag släpar på och förhoppningsvis snart plocka bort det ur mitt liv.

Min prestationskollaps (nytt ord för utbrändhet och gå in i väggen) var inte väntad men ändå ganska självklar så här i efterhand. Jag trodde aldrig att jag befann mig i riskzonen. Nu när jag ser tillbaka förstår jag att jag varit där inne och härjat en hel del innan jag blev sjuk och att jag dessutom varit deprimerad flera gånger tidigare utan att riktigt ha förstått det, eller vågat söka hjälp.

Jag är inte sjukskriven längre, varken för utmattningssyndrom eller depression, och tidigare i veckan hade jag mitt sista samtal med min psykolog, även om jag gärna hade haft fler så är den tiden slut. Men kan jag säga att jag är frisk nu bara för att sjukskrivningen tagit slut? Det vet jag inte. Mår jag bättre? Ja, absolut. Men hur ska jag kunna veta att det inte bara är tillfälligt eller på grund av medicinen? Och hur dåligt kan jag må framöver utan att det behöver betyda att jag ramlat ner i hålet igen?

Det är det svåra med utmattningssyndrom och depression. Det finns inga tydliga ramar; det finns inget gips som tas av, inga stygn tas bort, inga blåmärken försvinner. Jag har hela tiden sett hel ut medan jag var trasig.

Jag trodde att jag var tvungen att vara stark för att bli hörd, för att bli sedd, för att vara värd något. Så jag brukade hålla allt det där dåliga för mig själv men helst av allt har jag ändå velat bli lyssnad på och förstådd, det vill väl alla. Jag har aldrig riktigt vågat ta chansen bara, för att få den upplevelsen, och jag har inte vetat vart jag skulle vända mig. Jag har länge sörjt över någon eller något jag aldrig riktigt haft istället för att leta på nya ställen; som min psykolog sa, du kommer inte hitta någon apelsinjuice i järnhandeln hur många gånger du än går dit.

Konsten att vara kvinna, konsten att leva innerligt. Komma rätt, komma fel och komma till punkt. Caitlin Moran, Ted Harris och Ann Lagerstrkm, Lynne Truss och Eva Haldinger.

Någonting jag har förstått nu, som blev tydligt med liknelsen ovan och som jag tar med mig, är att det är en konst att leva och inte en konst som man till varje pris måste behärska, utan en konst att låta sig inspireras av. Man kommer hamna rätt lika många gånger som man kommer hamna fel, men en sak jag verkligen tror är viktigt är att kunna sätta punkt för en del saker i livet. Jag tänker inte låta gammal sorg och ångest tynga ner mig så mycket som den fått göra. Jag har alla förutsättningar att göra något bra av det istället. Som Carrie Fisher sa: ”Take your broken heart, make it into art.”

Jag är inte sjukskriven längre men det betyder inte jag är frisk. Lång tid framöver måste jag tänka på hur jag planerar mitt liv, akta mig för överbelastning och se till att jag alltid har gott om tid för återhämtning. Jag tror jag är på god väg nu: jag lyssnar på min kropp, tar mina behov på större allvar och jag vet framför allt, att jag måste fortsätta prata om det som är tungt och jobbigt. Och att ett bra samtal inte måste bygga på en lång relation, möjligheten till givande samtal finns i alla möten (note to self).

Jag står i någon slags livs-korsning, utanför en järnhandel, sugen på juice, men det finns ingen anledning att gå in och fylla på ryggsäcken med mer skrot. Skulle du öppna den och titta efter skulle du hitta en hel del gammal smärta, noga hoprullad och tätt packad jämte små hårda bollar av sorg och skam. Där ligger dödsångesten som en stor tegelstenen, mobbningen ligger någonstans i botten som en hög blöta illaluktande strumpor. Misslyckade relationer trängs med dåliga val. Allt det där har plockats upp i ljuset de senaste månaderna och det har varit svårt. Men bra, att skriva om det men framför allt att prata om det.

Att leva ett liv, inte vinna ett krig. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, ensamma tillsammans. Anna Kåver, Tom Malmquist, Jörgen Löwenfeldt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte riktigt varför jag bär omkring på det fortfarande. Möjligheten finns ju att bara ställa ryggsäcken utanför järnaffären och gå vidare, leta efter apelsinjuicen på ett annat ställe. Livet är ju ändå fullt av möjligheter, varje dag är en ny chans och hur mycket den ofrivilliga ensamheten än tränger sig på så finns det människor jag kan vara ensam tillsammans med, jag vet det nu.

En dag i framtiden när jag ser tillbaka på den här tiden vill jag minnas det som att det var här jag satte punkt för sorger jag burit på, de beteenden som varit skadliga, att jag började förstå nyanserna i ensamhet bättre och framför allt att det var tjugosjutton jag började skriva på riktigt.

Moment tjugotvå för introverta

Känner sig introverta oftare ensammare för att de är just introverta? Jag har påbörjat ett intervjuprojekt för att komma underfund med hur vi människor förhåller oss till ensamhet och om man kan öva upp förmågan att öppna sig mer för andra. Hur tar man sig upp till toppen för att njuta av utsikten om man inte är speciellt äventyrligt lagd. Steg för steg, med stöd av andra?

Från hit till dit, ett äventyr eller ett omöjligt uppdrag? Foto från Brasilien 2011.

Sedan en vecka tillbaka har jag börjat intervjua främmande människor via Skype om deras erfarenheter och behov av ensamhet. Det är mitt sätt att ta mig an uppgiften min psykolog gett mig, den att ta kontakt med människor, fylla på med gemenskap, för att se om det löser upp ångest och rädslor.

Jag vet inte om det var precis det här han hade i tanken men jag behöver undersöka saken lite närmare först, innan jag tar det ett steg längre, eller högre.

För jag tänker mig att det jag gör nu är vad en höjdrädd skulle göra för att förbereda sig inför att bestiga ett högt berg; det vore knappast att spotta i nävarna och börja klättra upp för första bästa bergvägg, det behövs grundliga förberedelser, genomgång av utrustning, rätt skor och sådana saker.

Säkert skulle en person som stod i begrepp med att göra något skrämmande fråga andra hur det var för dem, be om råd och samla in tips som kan underlätta på vägen. Så det är det jag gör. För av någon anledning går det lättare att vara ärligt öppen och prata om svåra saker med totala främlingar, vi kan hålla oss till ämnet och jag riskerar inget. Ungefär som att gå igenom utrustningen på marken och veta att den kommer hålla när man väl börjar klättra.

Det är utifrån de här intervjuerna som mina funderingarna kring ett moment tjugotvå för introverta har börjat gro, något som kommit upp i flera samtal.

Jag pratade med en person som ser sig själv som extrovert och som fick mig att reflektera kring hur ensamhet kan vara olika beroende på om man är mer introvert eller extrovert. Jag har funderat mycket på om känslan av ensamhet kan vara aktiverande eller passiviserande beroende på hur vi ser oss själva.

Om man som introvert upplever starka känslor av ensamhet och isolering är det då mer passiviserande än för en extrovert som kanske aktivt skulle försöka hantera känslan genom att vända sig utåt för umgänge och aktivitet? Är det svårare för en introvert person att söka sig utåt i en sådan situation?

Är hen mer benägen att vända sig inåt för att grubblande fråga sig själv: varför känner jag så här? Och kanske inte med resultatet av att känna sig mindre ensam utan snarare mer? Och känner sig introverta därför oftare och mer ensamma för att de är just introverta?

Det här är bara mina egna reflektioner från mina samtal och jag påstår inte att det är på varken det ena eller andra sättet, eller att man ens kan dra alla extroverta eller introverta över en kam (det är så klart en skala, man är inte alltid antingen eller, människan är komplex och jag tycker inte om att sätta etiketter eller placera in i fack). Men jag behöver resonera kring det här för att bättre förstå mig själv och världen runt omkring mig.

För jag är den introverta grubblande personen och det faller sig inte naturligt för mig att försöka hantera känslor genom att ta kontakt med andra, att prata om det eller skaka det av mig genom aktiviteter. Jag kan lätt identifiera sammanhang som för mig är förknippade med ångest och dåligt mående, men det är svårare att identifiera lösningar på de problem det skapar.

Jag är inte förtjust i att umgås i grupp, jag tycker inte om stora folksamlingar, de får mig att känna mig orolig och trött. Jag tycker inte om kreativ brainstorming eller att ge snabba svar på komplexa frågor, jag skulle helst vilja svara skriftligt på alla frågor efter en veckas betänketid. Hur jag mår? Hmmm… hur mår jag, vänta lite nu, jag måste gå hem och tänka igenom det här, det är ingen lätt fråga att svara på bara så där!

(Jag hyser en misstanke om att jag inte alltid gör det så enkelt för mig själv heller).

Moment tjugotvå i ett introvert liv; jag vill helst vara ensam och tänka i lugn och ro men efter ett tag kretsar tankarna kring att jag inte har någon att dela mina tankar och intressen med. Jag har en personlighet som inte tillåter stora doser av umgänge, min tid är dyrbar för mig och jag behöver mina små doser av ensamhet för att orka. Men det gör också att det blir en stor ansträngning varje gång jag vill sträcka mig ut och leva lite mer extrovert, det är så ovant att något som kan verka så enkelt lätt växer och blir ett Mount Everest av ångest och oro.

Så jag tänker att om jag får höra hur andra gör och tänker och fungerar så blir de här intervjuerna som ett sätt att förbereda mig, att ta små steg och språng från avsatts till avsatts. Det blir som iscensatta meningsfulla samtal, en övning som jag hoppas gör att jag nästa gång inte står inför ett Mount Everest, utan kanske mer ett Kebnekaise, eller en dag ett Kinnekulle.

För även om jag är höjdrädd så vet jag att utsikten från toppen är fantastisk och värd att möta rädslan för. Och att stå på toppen tillsammans med någon annan, efter att ha klättrat tillsammans, det är kan nog vara en nyckel till välmående. För kanske är det så att lyckan blir mer verklig när vi delar den med andra.

Har du några tankar eller erfarenheter om ensamhet som du vill dela med dig av? Hör gärna av dig, jag vill fortsätta med min intervjuserie och är uppriktigt intresserad av att höra din åsikt.
kontakt@smadoserensamhet.com