En som skriver

Det första inlägget jag skrev till den här bloggen fick titeln Den som skriver. Det handlar om lusten att skriva och kärleken till berättandet, speciellt i bokform och främst romaner. Det handlar också om min uppväxt och längtan efter att våga berätta om den, om att sluta skämmas över mig själv och om att våga tro att mina erfarenheten också är viktiga, det är därför jag på något sätt vill vara en som skriver.

När jag stod på Göteborgs stadsbibliotek i våras och helt plötsligt mindes hur jag brukade gömma mig från mina mobbare i skolan bland hyllor med böcker – det är därför jag älskar denna plats så mycket, för att den alltid beskyddat mig – och jag bestämde mig för att skriva om just det, de svåra upplevelserna, det var då jag upptäckte den verkliga kraften i berättandet, hur det kan förändra en när det blir på riktigt.

Att förstå vilken kraft och inspiration mitt egna liv kan ge mig hade aldrig varit möjligt om jag inte hade börjat skriva om allt det jobbiga. Det här är första gången jag kan se min uppväxt som en tillgång istället för ett misslyckande.

Det var inget givet eller lätt beslut att göra en hel blogg av den där texten, jag höll det hemligt och försökte peppa mig själv till att våga. Jag spenderade två veckor med att försöka komma på namnet Små doser ensamhet och sen gick det ytterligare ett par veckor innan jag vågade publicera.

Nu har det snart gått ett halvår och jag älskar min lilla blogg, den har inte så många besökare men alltid minst en varje dag (som jag vet inte är jag själv) och det räcker för att det ska kännas bra. Vad jag vill komma fram till är att det som jag tyckte var läskigt, svårt och nervöst då nu känns otroligt fint och bra och jag har kommit så långt i mitt tillfrisknande tack vare skrivandet.

Samtidigt som den där första texten blev till en blogg vaknade en annan liten ängslig tanke till liv, den om att skriva något mer än de där cirka tusen orden som blir en blogpost. Jag började skriva ner idéer, tankar, situationer, små korta rader, saker jag hörde människor säga. Men jag vågade knappt tänka på det – alldeles för läskigt – och att säga det högt, ”Jag vill skriva en bok.” Nej, jag skulle aldrig komma på tanken (jag sitter här och grimaserar medan jag skriver det, vet inte varför egentligen). För att skriva en bok, då måste man väl vara lite mer utbildad eller kunnig? Skulle jag..?

Jag har hört talas om National Novel Writing Month (NaNoWriMo) förut men inte riktigt orkat sätta mig in i vad det är. Men så kom det upp i en liten skrivgrupp jag hjälper till att driva i utkanten av internet och jag lät mig dras med i de andras entusiasm. Och nu sitter jag här och skriver varje dag och det blir mindre och mindre läskigt.

I kväll kom jag upp i över 35,000 ord och jag är ganska säker på att jag kommer klara målet: att skriva 50,000 ord innan 1 december. Det har varit jobbigt och jag har varit nära att ge upp en gång redan. Ibland tycker jag allt jag skriver är fruktansvärt amatörmässigt och dåligt, att tro att det skulle gå att förvandla till något som skulle kunna gå att trycka känns befängt.

Men, så ibland växer det fram en mening som känns, som är ärlig och enkel och då tänker jag att jag kan inte göra mer än mitt bästa och se vad det blir av det. Kanske ingenting, kanske stannar det vid en kul utmaning och ett sätt att utveckla mig själv, eller så kanske det blir något som någon får läsa, någon gång.

Nu när jag börjar närma mig de där femtiotusen så känns den där tanken inte riktigt lika ängslig längre. Att jag skriver på något är än så länge ”hemligt”, jag vill inte gå in på vad det handlar om, men kanske vågar jag inom en snart framtid säga att jag jobbar på något som skulle kunna bli ett bokmanus. Jag fortsätter helt enkelt att skriva, för att jag behöver det och för att jag älskar det, även om jag inte vet hur man gör. För jag är en som skriver nu.

En positiv ensamhet

Det är lördag morgon och det är fullt med människor på perrongen. De väntar på att få kliva ombord på tåget som avgår 08:25 från Göteborg mot Stockholm. Jag är en av dem. Jag älskar att åka tåg; det är bekvämare än bil och mindre ångestframkallande än flyg, om jag kan brukar jag boka de avgångar som tar längst tid. De behöver inte bygga någon höghastighetsbana för min skull. Det är något med ljudet av hur världen utanför svischar förbi och blir suddig medan jag är stilla och tydlig. En semesterdröm jag har är att åka inlandsbanan hela vägen upp till norra Sverige men min lilla familj.

Men nu ska jag till huvudstaden, ensam. Inget barn, ingen man, bara jag. Det är andra gången jag åker iväg ensam för min egen skull sedan 2013, kanske är det ännu längre sedan, så det är både efterlängtat och välbehövligt. Innan jag blev med familj brukade jag ofta resa på egen hand och ibland kan jag sakna det, att få tillbringa tid med mig själv helt förutsättningslöst. Så jag åker mot en helg fri från måsten och borden, jag åker mot fri tid.

Jag har inte gjort upp några planer annat än spelningen med The National på Annexet som är anledningen till resan från första början. Jag ska gå på Fotografiska, läsa minst en av de tre böckerna jag packat och skriva. Målet är att komma upp i tiotusen ord. De senaste gångerna har jag bott på samma ställe och så även nu, Noréns Malmgård. Om du inte bryr dig om flådiga frukostbufféer eller konceptuella rum med trendig inredning så kan jag varmt rekommendera detta ställe. Ett vackert gammalt hus med olika små och stora rum. Det är tyst, mysigt och inte speciellt dyrt.

Södermalm sett från Skinnarviksberget

Det är söndag kväll och jag sitter vid min dator hemma i Göteborg igen. Ovanstående skrev jag på tåget på vägen upp, jag vill gärna få till några inlägg i november, trots mitt NaNoWriMo-projekt. Jag kom upp i tiotusen ord idag förresten, så det går över förväntan. Jag läste även ut Lina Wolffs De polyglotta älskarna som jag gillade, den grep tag i mig och den var välskriven men den lämnade inga djupare avtryck.

Jag tror att det här var en av de längsta helgerna jag upplevt på länge. Jag hann med så mycket, förutom att läsa och skriva så var jag på Fotografiska och på spelningen, jag hann även med två långa promenader runt halva Södermalm. Tänk så länge tiden räcker om man bara inte fyller den med så många måsten. På hela resan hade jag bara en enda tid att passa, förutom tågen. En klapp på axeln för bra planering, alltså i stort sett ingen.

Det är den här sortens ensamhet jag får min energi ifrån. Jag har knappt pratat med någon på två dagar. Jag har gått runt på gator jag inte känner till och ingen känner mig. Anonymiteten ger mig någon slags ro som är svår att förklara. Jag upplevde samma sak när jag bodde i London, nästan all min lediga tid gick åt till långa promenader helt ensam. Det är något med att veta vad som inte finns runt nästa hörn, att upptäcka och låta nyfikenheten styra. Det är svårt i en stad man bott i i snart sjutton år, det är omöjligt om man har sällskap, speciellt av ett barn; deras nyfikenhet tar över allt och det ska den.

Jag tycker om att leka med tanken att jag är någon annan när jag reser ensam, en annan version av mig själv om jag gjort andra val tidigare i livet. Inte för att jag inte tycker om det livet jag har, jag älskar det och alla i det, utan för att det är kul. Det blir som att jag får lite av det livet också. En chans att vara allt jag är och skulle kunna vara. Det handlar inte så mycket om att göra andra helt främmande saker, jag sätter inte på mig högklackat och drar ut på krogen. Det är en känsla jag vill komma åt. Den att livet inte bara är en sak, att jag kan känna alla sidor av mig även om jag gjort de val jag gjort. Förstår du vad jag menar? Det är svårt att förklara.

Jag hade med mig kameran och tog lite kort. Stockholm är så vackert, jag ville länge inte erkänna det, ville säga att Göteborg är bästa staden. Men Stockholm är fantastiskt fint med alla höjder, vattnet, utsiktsplatser, gamla hus och krokiga gator. En av mina favoritstäder att vara anonym främling i.

Nu är jag tillbaka i verkligheten, lugn med med laddade batterier. Dags att bli mamma, fru, kollega och Göteborgare igen. Men det var kul att låtsas vara någon annan ett litet tag.

Hemma är där du hänger din tygpåse
Södermalm
Fullt av små udda hus, gränder och krokiga gator
Noréns Malmgård ligger precis intill Skinnarviksparken med utsikt över Kungsholmen. Där borta någonstans bor Jocke Berg kunde jag inte låta bli att tänka när jag satt på bänken, som mitt sextonåriga jag.
Hus med litet ensamt fönster
Jag avskyr höga höjder men älskar utsikter över hustak i storstäder.
Mitt absoluta favoritställe i Stockholm – Fotografiska

 

Livet efter, just nu och vägen framåt

Jag upptäckte nyligen kontot @boktitelpoesi och blev inspirerad att illustrera ett inlägg med min egna ihopsatta titlar. Det kom att handla om hur livet är nu, ett tag efter att jag ”gått in i väggen”, och hur skrivandet blev min räddare i nöden.

Väggen. Räddare i nöden, att skriva. Marlen Haushofer, J.D Salinger och Stephen King.

 

 

 

 

 

 

 

 

Om tio år, eller kanske till och med fem, när jag ser tillbaka så kommer det finnas ett liv före tjugosjutton och ett efter. Det finns alltid brytpunkter i livet, de stora förändringarna, både välkomna och ovälkomna. Den här var egentligen varken eller, den smög sig på som hösten och plötsligt var allt mörkt och bedrövligt.

Nu är det lite som att stå i en korsning, men det handlar inte så mycket om vilken väg jag ska välja för att ta mig framåt, utan snarare om vad jag ska fortsätta bära med mig. Ryggsäcken har varit för tung, benen vek sig till slut, det gick inte mer. För att orka fortsätta, åt vilket håll det än blir, så behöver jag göra mig av med en del gammal bråte. Därför skriver jag, så att jag kan namnge allt jag släpar på och förhoppningsvis snart plocka bort det ur mitt liv.

Min prestationskollaps (nytt ord för utbrändhet och gå in i väggen) var inte väntad men ändå ganska självklar så här i efterhand. Jag trodde aldrig att jag befann mig i riskzonen. Nu när jag ser tillbaka förstår jag att jag varit där inne och härjat en hel del innan jag blev sjuk och att jag dessutom varit deprimerad flera gånger tidigare utan att riktigt ha förstått det, eller vågat söka hjälp.

Jag är inte sjukskriven längre, varken för utmattningssyndrom eller depression, och tidigare i veckan hade jag mitt sista samtal med min psykolog, även om jag gärna hade haft fler så är den tiden slut. Men kan jag säga att jag är frisk nu bara för att sjukskrivningen tagit slut? Det vet jag inte. Mår jag bättre? Ja, absolut. Men hur ska jag kunna veta att det inte bara är tillfälligt eller på grund av medicinen? Och hur dåligt kan jag må framöver utan att det behöver betyda att jag ramlat ner i hålet igen?

Det är det svåra med utmattningssyndrom och depression. Det finns inga tydliga ramar; det finns inget gips som tas av, inga stygn tas bort, inga blåmärken försvinner. Jag har hela tiden sett hel ut medan jag var trasig.

Jag trodde att jag var tvungen att vara stark för att bli hörd, för att bli sedd, för att vara värd något. Så jag brukade hålla allt det där dåliga för mig själv men helst av allt har jag ändå velat bli lyssnad på och förstådd, det vill väl alla. Jag har aldrig riktigt vågat ta chansen bara, för att få den upplevelsen, och jag har inte vetat vart jag skulle vända mig. Jag har länge sörjt över någon eller något jag aldrig riktigt haft istället för att leta på nya ställen; som min psykolog sa, du kommer inte hitta någon apelsinjuice i järnhandeln hur många gånger du än går dit.

Konsten att vara kvinna, konsten att leva innerligt. Komma rätt, komma fel och komma till punkt. Caitlin Moran, Ted Harris och Ann Lagerstrkm, Lynne Truss och Eva Haldinger.

Någonting jag har förstått nu, som blev tydligt med liknelsen ovan och som jag tar med mig, är att det är en konst att leva och inte en konst som man till varje pris måste behärska, utan en konst att låta sig inspireras av. Man kommer hamna rätt lika många gånger som man kommer hamna fel, men en sak jag verkligen tror är viktigt är att kunna sätta punkt för en del saker i livet. Jag tänker inte låta gammal sorg och ångest tynga ner mig så mycket som den fått göra. Jag har alla förutsättningar att göra något bra av det istället. Som Carrie Fisher sa: ”Take your broken heart, make it into art.”

Jag är inte sjukskriven längre men det betyder inte jag är frisk. Lång tid framöver måste jag tänka på hur jag planerar mitt liv, akta mig för överbelastning och se till att jag alltid har gott om tid för återhämtning. Jag tror jag är på god väg nu: jag lyssnar på min kropp, tar mina behov på större allvar och jag vet framför allt, att jag måste fortsätta prata om det som är tungt och jobbigt. Och att ett bra samtal inte måste bygga på en lång relation, möjligheten till givande samtal finns i alla möten (note to self).

Jag står i någon slags livs-korsning, utanför en järnhandel, sugen på juice, men det finns ingen anledning att gå in och fylla på ryggsäcken med mer skrot. Skulle du öppna den och titta efter skulle du hitta en hel del gammal smärta, noga hoprullad och tätt packad jämte små hårda bollar av sorg och skam. Där ligger dödsångesten som en stor tegelstenen, mobbningen ligger någonstans i botten som en hög blöta illaluktande strumpor. Misslyckade relationer trängs med dåliga val. Allt det där har plockats upp i ljuset de senaste månaderna och det har varit svårt. Men bra, att skriva om det men framför allt att prata om det.

Att leva ett liv, inte vinna ett krig. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, ensamma tillsammans. Anna Kåver, Tom Malmquist, Jörgen Löwenfeldt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte riktigt varför jag bär omkring på det fortfarande. Möjligheten finns ju att bara ställa ryggsäcken utanför järnaffären och gå vidare, leta efter apelsinjuicen på ett annat ställe. Livet är ju ändå fullt av möjligheter, varje dag är en ny chans och hur mycket den ofrivilliga ensamheten än tränger sig på så finns det människor jag kan vara ensam tillsammans med, jag vet det nu.

En dag i framtiden när jag ser tillbaka på den här tiden vill jag minnas det som att det var här jag satte punkt för sorger jag burit på, de beteenden som varit skadliga, att jag började förstå nyanserna i ensamhet bättre och framför allt att det var tjugosjutton jag började skriva på riktigt.

Moment tjugotvå för introverta

Känner sig introverta oftare ensammare för att de är just introverta? Jag har påbörjat ett intervjuprojekt för att komma underfund med hur vi människor förhåller oss till ensamhet och om man kan öva upp förmågan att öppna sig mer för andra. Hur tar man sig upp till toppen för att njuta av utsikten om man inte är speciellt äventyrligt lagd. Steg för steg, med stöd av andra?

Från hit till dit, ett äventyr eller ett omöjligt uppdrag? Foto från Brasilien 2011.

Sedan en vecka tillbaka har jag börjat intervjua främmande människor via Skype om deras erfarenheter och behov av ensamhet. Det är mitt sätt att ta mig an uppgiften min psykolog gett mig, den att ta kontakt med människor, fylla på med gemenskap, för att se om det löser upp ångest och rädslor.

Jag vet inte om det var precis det här han hade i tanken men jag behöver undersöka saken lite närmare först, innan jag tar det ett steg längre, eller högre.

För jag tänker mig att det jag gör nu är vad en höjdrädd skulle göra för att förbereda sig inför att bestiga ett högt berg; det vore knappast att spotta i nävarna och börja klättra upp för första bästa bergvägg, det behövs grundliga förberedelser, genomgång av utrustning, rätt skor och sådana saker.

Säkert skulle en person som stod i begrepp med att göra något skrämmande fråga andra hur det var för dem, be om råd och samla in tips som kan underlätta på vägen. Så det är det jag gör. För av någon anledning går det lättare att vara ärligt öppen och prata om svåra saker med totala främlingar, vi kan hålla oss till ämnet och jag riskerar inget. Ungefär som att gå igenom utrustningen på marken och veta att den kommer hålla när man väl börjar klättra.

Det är utifrån de här intervjuerna som mina funderingarna kring ett moment tjugotvå för introverta har börjat gro, något som kommit upp i flera samtal.

Jag pratade med en person som ser sig själv som extrovert och som fick mig att reflektera kring hur ensamhet kan vara olika beroende på om man är mer introvert eller extrovert. Jag har funderat mycket på om känslan av ensamhet kan vara aktiverande eller passiviserande beroende på hur vi ser oss själva.

Om man som introvert upplever starka känslor av ensamhet och isolering är det då mer passiviserande än för en extrovert som kanske aktivt skulle försöka hantera känslan genom att vända sig utåt för umgänge och aktivitet? Är det svårare för en introvert person att söka sig utåt i en sådan situation?

Är hen mer benägen att vända sig inåt för att grubblande fråga sig själv: varför känner jag så här? Och kanske inte med resultatet av att känna sig mindre ensam utan snarare mer? Och känner sig introverta därför oftare och mer ensamma för att de är just introverta?

Det här är bara mina egna reflektioner från mina samtal och jag påstår inte att det är på varken det ena eller andra sättet, eller att man ens kan dra alla extroverta eller introverta över en kam (det är så klart en skala, man är inte alltid antingen eller, människan är komplex och jag tycker inte om att sätta etiketter eller placera in i fack). Men jag behöver resonera kring det här för att bättre förstå mig själv och världen runt omkring mig.

För jag är den introverta grubblande personen och det faller sig inte naturligt för mig att försöka hantera känslor genom att ta kontakt med andra, att prata om det eller skaka det av mig genom aktiviteter. Jag kan lätt identifiera sammanhang som för mig är förknippade med ångest och dåligt mående, men det är svårare att identifiera lösningar på de problem det skapar.

Jag är inte förtjust i att umgås i grupp, jag tycker inte om stora folksamlingar, de får mig att känna mig orolig och trött. Jag tycker inte om kreativ brainstorming eller att ge snabba svar på komplexa frågor, jag skulle helst vilja svara skriftligt på alla frågor efter en veckas betänketid. Hur jag mår? Hmmm… hur mår jag, vänta lite nu, jag måste gå hem och tänka igenom det här, det är ingen lätt fråga att svara på bara så där!

(Jag hyser en misstanke om att jag inte alltid gör det så enkelt för mig själv heller).

Moment tjugotvå i ett introvert liv; jag vill helst vara ensam och tänka i lugn och ro men efter ett tag kretsar tankarna kring att jag inte har någon att dela mina tankar och intressen med. Jag har en personlighet som inte tillåter stora doser av umgänge, min tid är dyrbar för mig och jag behöver mina små doser av ensamhet för att orka. Men det gör också att det blir en stor ansträngning varje gång jag vill sträcka mig ut och leva lite mer extrovert, det är så ovant att något som kan verka så enkelt lätt växer och blir ett Mount Everest av ångest och oro.

Så jag tänker att om jag får höra hur andra gör och tänker och fungerar så blir de här intervjuerna som ett sätt att förbereda mig, att ta små steg och språng från avsatts till avsatts. Det blir som iscensatta meningsfulla samtal, en övning som jag hoppas gör att jag nästa gång inte står inför ett Mount Everest, utan kanske mer ett Kebnekaise, eller en dag ett Kinnekulle.

För även om jag är höjdrädd så vet jag att utsikten från toppen är fantastisk och värd att möta rädslan för. Och att stå på toppen tillsammans med någon annan, efter att ha klättrat tillsammans, det är kan nog vara en nyckel till välmående. För kanske är det så att lyckan blir mer verklig när vi delar den med andra.

Har du några tankar eller erfarenheter om ensamhet som du vill dela med dig av? Hör gärna av dig, jag vill fortsätta med min intervjuserie och är uppriktigt intresserad av att höra din åsikt.
kontakt@smadoserensamhet.com

 

Poesi för ensamma

Det finaste med språket och med orden är gemenskapen; de där texterna du läser som skänker dig tröst för att du vet att någon någonstans har känt samma sak. Vetskapen om att du inte är ensam, att någon har lyckats sätta ord på det som är svårt att uttala och gjort något vackert av det. Carrie Fisher har sagt ”Take your broken heart, make it into art” och jag är evigt tacksam för alla som förvandlat sin smärta till konst och skänkt tröst åt oss andra.

Därför vill jag dela med mig av min favoritdikt av Karin Boye med tanke på tidigare inlägg.


Till en Sfinx av Karin Boye

Du liknar snäckan i kylig damm,
där aldrig solstrålar strömma.
Hon kryper aldrig ur skalet fram,
hon kan ej fängelset glömma,
hon kan blott gömma
sitt djupaste väsen
och stordåd drömma
bland vattengräsen
men aldrig helt
och ouppdelt
sig själv i ord eller handling tömma.

Ditt tal är bräddat med ironi.
Du söker skyla
med låtsad kyla
den livets värme, som bor däri.
Men rösten bävar
i sällsam vekhet.
En rodnad svävar
bakom kindens blekhet.
Ett eldhav brinner
i hemlighet
där ingen vet,
dit ingen hinner.

Du är för spröd och för känsligt vek
för alla missljud som skära:
du måste pansar bära
i livets hårdhänta lek.
Du liknar snäckan i kylig damm,
som aldrig kryper ur skalet fram,
så ouppnåelig,
så oförståelig,
att ingen kommer dig nära.

 

 

Ensamheten

Ur Höstgärning (The Body) av Stephen King.

The most important things are the hardest things to say. They are the things you get ashamed of, because words make them smaller. When they were in your head they were limitless; but when they come out they seem to be no bigger than normal things. But that’s not all. The most important things are too close to wherever your secret heart is buried; they are clues that could guide your enemies to a prize they would love to steal. It’s hard and painful for you to talk about these things… and then people just look at you strangely. They haven’t understood what you’ve said at all, or why you almost cried while you were saying it.

Det mest angelägna är det svåraste att säga, för att det är det viktigaste. Det här är viktigt, tårarna-bränner-bakom-ögonlocken-viktigt. Knuten-i-magen-gör-det-svårt-att-andas-angeläget. Orden gör aldrig känslorna rättvisa, men jag gör ett försök, för viktighetens skull.

Jag har alltid levt med en känsla av ensamhet och ett behov av att vara ensam. De är två helt olika saker med helt olika betydelse men med lika djup känslomässig botten. Det är svårare än svårt, näst intill omöjligt, för mig att uttala mina känslor. Min oförmåga att sätta ord till världen så de hörs står mellan mig och gemenskapen.

Jag kan inte säga om jag genom livet har gjort ensamheten till min vän av nödvändighet eller om behovet av att dra mig undan är ett medfött personlighetsdrag.

Min största stolthet har alltid varit att jag kan klara mig själv. Jag behöver ingen. Min största sorg är att jag inte kan förmå mig att låta någon annan ta hand om mig. När jag väl behöver någon.

Den ofrivilliga ensamheten och den självvalda. Det läkande umgänget med mig själv och den tärande isoleringen. Paradoxen mellan att vara introvert och något av en enstöring och att längta efter att ingå i en gemenskap, att bli accepterad och sedd. Svårigheten i att inte veta vilket som är viktigast.

Ensamheten som ringar på vattnet.

Den ofrivilliga.

Som litet barn på landet levde jag ofta i mina egna fantasivärldar och jag tror aldrig jag över huvud taget reflekterade över om jag var ensam eller inte. Inte fören jag förstod att gemenskap inte är till för alla. När jag började skolan var ensamhet inte längre ett eget val.

Den långvariga mobbningen jag växte upp med lärde mig tidigt att det var både farligt och meningslöst att berätta om mina upplevelser och känslor. Jag fick ofta igen för skvaller och från vuxna fick jag höra saker som, ”det går nog över ska du se” eller, ”bry dig inte om dem så slutar de snart”, ”pojkar retas med flickor för att de tycker om dem.” Jag var inte så väldigt gammal när jag bildade mig uppfattningen att jag nog bara hade mig själv att lita på.

Så kanske är det inte så konstigt att jag tappade tron på att ”prata om det” någonsin skulle kunna hjälpa mig, kanske är det därför jag sällan pratar om hur jag mår. Jag har svårt att släppa människor nära och ibland tror jag inte det finns en människa i hela världen som verkligen känner mitt riktiga jag, om jag ens gör det själv. För jag kan inte prata om svåra saker som handlar om mig själv, jag har aldrig gjort det.

Där i finns den ofrivilliga ensamheten, den som jag aldrig valde, som jag aldrig sa ja till, den som påtvingades mig när jag var liten och som fortfarande sätter spår i mina vuxna relationer. Jag kan känna mig oändligt ensam i ett hav av människor, jag kan känna mig ensam på en fest med vänner, jag kan känna mig smärtsamt ensam i soffan med familjen, det går aldrig riktigt bort. Jag är aldrig riktigt en del av gemenskapen, även om jag är där.

Tystnaden, lugnet, vinden, träden, ensamheten och jag.

Den frivilliga.

Jag värnar starkt om min självvalda ensamhet. Främst den här hemma med en kopp te och en bok, eller med mina ord i tysthet. Får jag inte mina små doser egentid för att tänka i lugn och ro utan att bli avbruten fungerar jag inte som jag ska. Den är livsviktig för mig.

En av de finaste sakerna i mitt förhållande, även kallat äktenskap, är att jag kan sitta en hel kväll med stängd dörr och få vara i fred, jag kan säga att jag vill vara ensam utan att det betyder något annat än just det. Det är få saker jag älskar min man för så mycket som att han tar mina behov på så stort allvar, att det får vara okej att jag inte alltid vill umgås med honom.

Det finns så mycket i den självvalda ensamheten som ger mig energi. En inre känsla av lugn, att tankarna får sakta ner, att få hinna längta och sakna. Längtan och saknaden känns nästan som två utrotningshotade djur i vår tid, de har konkurrerats ut av andra arter som tillgänglighet och uppkoppling. Allt är on demand. Jag har varken ork till eller intresse av att alltid vara på och med. Jag vill själv hinna uppleva mina behov innan någon försöker fylla dem åt mig.

Sen finns det saker som jag helt enkelt inte är intresserad av att dela med någon. Jag är inte en person som alltid uppskattar eller behöver sällskap, långt ifrån, ska jag vara ärlig är jag inte så förtjust i folk rent allmänt. Jag tycker inte om att umgås i grupp, jag gillar inte folksamlingar eller höga ljudvolymer. Jag väljer biblioteket före krogen vilken dag och kväll som helst. Jag har inget emot att sysselsätta mig med mina intressen på egen hand.

Men någonstans i mig möts den ofrivilliga och den frivilliga ensamheten. Jag vet inte om glädjen mina enstöringsdagar och ensamaktiviteter skänker mig är värd lika mycket om jag inte kan förmå mig att dela den.

Jag vill kunna utbyta erfarenheter och tankar, prata om mitt sätt att vara utan rädsla för att missförstås eller ses som underlig. Jag vill vara ensam, men jag vill inte vara ensam.

”Happiness only real when shared” är ett citat från Into the Wild, filmen om Christopher McCandless liv och öde.

Det blir lätt ett dilemma. Att vilja vara i fred betyder inte att vilja bli utesluten. Att vara tystlåten betyder inte att det inte finns tusen tankar och känslor som längtar efter att få ta sig ut. Att inte vilja synas betyder inte att inte vilja bli sedd. Att välja ensamhet betyder inte att det inte finns känslomässiga behov av gemenskap.

Ensamhetens närvaro skrämmer mig inte men gemenskapens frånvaro kan göra det. En dag kanske jag kommer så långt att jag kan ta bättre vara på mina meningsfulla relationer och vågar släppa människor lite närmare, så att den där ofrivilliga ensamheten och rädslan inte gör sig påmind riktigt lika mycket utan ger mer plats för gemenskapen.

Om jag vågar kanske de inte alls skulle titta konstigt på mig eller undra varför jag gråter. Jag vet att det finns människor som gärna tar hand om mig, om jag tillåter dem, om jag kan svälja min stolthet.

Ofrivilligt ensam måste vara stark.
Vald ensamhet stärker.
Ensam är inte alltid starkast.

Oförskämt långsamt

Jag har börjat gå långsamt. Så där irriterande långsamt som oförskämda människor gör, de som inte verkar förstå att man har bråttom och som tvingar en att sakta in stegen och till slut är man så provocerad att det bubblar i halsen. Som att man helst vill skrika högt rakt in i ryggen på personen framför när man inte snabbt nog kan tränga sig förbi. De går omkring där med händerna på ryggen eller svänger med någon påse och verkar tro att de har all tid i världen. Hur oförskämt är inte det.

Bara gå och ta det lugnt så där rakt upp och ner.

Kanske har de något jag inte har. Kanske har de hittat den där gott-om-tid-glädjen som Bodil Jönsson skriver om medan jag har varit fast i ont-om-tid-fasan där jag förvandlats till ett tjurigt stressmonster.

Mitt förhållande med tiden har inte varit speciellt harmoniskt det senaste året. Jag har varit krävande och tiden snål, om du frågar mig. Frågar du tiden skulle den kanske svara att den är allt jag har och att jag ska sluta gnälla, att tid är allt jag har och att allt som finns är nu. Det låter som ett trevligt meditationsmantra, jag ska spara det till den där dagen när jag äntligen kan sätta mig ner utan anledning.

Oftare än sällan oroar jag mig för att jag inte har tillräckligt med tid, att den när som helst kan ta slut. Som om det finns ett timglas för mig någonstans på en dammig hylla och att någon är där och lutar och skakar lite på glaset så att sanden ska rinna lite snabbare.

Det stressar mig, att tiden går, att bli äldre stressar mig. Tanken på att jag inte ska hinna göra allt jag vill. Men eftersom det inte går att veta hur mycket eller lite tid jag nu kan ha kvar så kan det ju tyckas vara lite onödigt att gå runt och vara så fixerad vid den.

Jag behöver hitta den där gott-om-tid-glädjen jag med. Jag kan lika gärna tro att jag har all tid i världen, så där som människor som går långsamt kanske tror, som tvärt om. Genom att låta saker få ta tid och genom att göra mindre, så kanske jag kan uppleva min tid som lite långsammare.

Mitt tankesätt har tidigare varit tvärtom, att jag ska hinna med, få ut så mycket som möjligt av tiden. Jag är en mästare på att planera; långa listor, scheman, Excelark, bocka av och stryka, det var hela mitt liv tidigare. Men så var jag till slut också helt slut och kände mig otroligt jagad, eller om det var jag som jagade tiden, den räckte hur som helst inte.

Listor, mål och mening i ett annat liv.

Jag har funderat över om man, som Bodil skriver om, har en slags grundrytm som människa, en takt som passar en bättre. Kanske kan en likna vår rytm i livet vid den där balansen som är så viktig, kanske var det min rytm jag tappade, livet har gått för fort för länge, jag behövde dra ner på takten. Hitta den igen. Jag tror den är viktigt. Den och ostörd tid för att kunna tänka nya tankar, långa tankar. Att inte ha så bråttom och att inte bli avbruten hela tiden.

Jag har svårt för just det där, att jämt och ständigt bli avbruten, inget kan få mig så irriterad så snabbt som när någon avbryter mig när jag läser eller skriver, när det händer väldigt mycket på insidan, där jag lever en stor del av mitt liv. Ibland undrar jag om jag alls passar in i det snabba digitala samhället, i förväntningssamhället. Ibland undrar jag om jag passar att vara bland folk överhuvudtaget.

Det är så mycket som ligger i bakgrunden och stör, vår uppmärksamhet lockas än hit, än dit, alla val och ställningstaganden man måste göra dagligen. Jag undrar hur den här ständiga jakten på tid, mängden information och beslut vi ställs inför, hur det påverkar oss egentligen.

Det är nu eller genast som gäller, helst igår. En är aldrig bättre än sin nästa grej. Förväntningarna styr världen, allt verkar handla om att skapa förväntning och intresse. Att sälja sin idé, sig själv, sin idé om vem man är. Och en måste vara på topp, skilja sig från alla andra. Hur ska man orka leva upp till de där förväntningarna sen undrar jag? Jag tror Bodil har rätt i att det saknas respekt för att saker och ting måste få ta tid.

Jag behöver hitta tillbaka till min takt, min inre rytm, den som borde leda istället för den yttre tid-är-pengar-och-det-måste-vara-klart-igår-och-alla-måsten-rytmen. Jag behöver prioritera efter att jag vill ha gott om tid, så att min tid räcker, till mig och till de som behöver mig. Gör jag den prioriteringen borde det rimligen också bli så och tänkt så mycket det finns att se fram emot då, så skönt att slippa stressen.

Jag vill koppla bort mer, koppla ner oftare, lägga undan telefonen, dra ur kontakten, sätta ner fötterna i gräset, sticka fingrarna i jorden. Lätt att tänka, svårare att göra.

På-landet-gott-om-tid. Naturen och gamla träfasader.

Men att gå provocerande långsamt och svänga med påsar känns som en bra början. Att röra på mig i den takt som känns bäst för mig, just nu. Att säga nej tack, utan att få dåligt samvete, att begränsa valen. Att uppleva tiden i kroppen och att lyssna på vad kroppen försöker säga mig. Steg ett.

För några veckor sedan fick jag följa med en kompis på en Håkan Hellström konsert. Jag är inget stort fan men det var en bra spelning. Framför allt upptäckte jag en ny låt som jag lyssnat den del på sedan dess och kanske är det som Håkan sjunger,

”För jag tror

När vi går genom tiden

Att allt det bästa inte hänt än

Säg det igen

Ljug för mig”

Det är en fin tanke att hålla fast vid, även om det skulle visa sig vara lögn. Att det bästa inte hänt än, tiden är inte på väg att ta slut. Än finns det tid för förändring.