En som skriver

Det första inlägget jag skrev till den här bloggen fick titeln Den som skriver. Det handlar om lusten att skriva och kärleken till berättandet, speciellt i bokform och främst romaner. Det handlar också om min uppväxt och längtan efter att våga berätta om den, om att sluta skämmas över mig själv och om att våga tro att mina erfarenheten också är viktiga, det är därför jag på något sätt vill vara en som skriver.

När jag stod på Göteborgs stadsbibliotek i våras och helt plötsligt mindes hur jag brukade gömma mig från mina mobbare i skolan bland hyllor med böcker – det är därför jag älskar denna plats så mycket, för att den alltid beskyddat mig – och jag bestämde mig för att skriva om just det, de svåra upplevelserna, det var då jag upptäckte den verkliga kraften i berättandet, hur det kan förändra en när det blir på riktigt.

Att förstå vilken kraft och inspiration mitt egna liv kan ge mig hade aldrig varit möjligt om jag inte hade börjat skriva om allt det jobbiga. Det här är första gången jag kan se min uppväxt som en tillgång istället för ett misslyckande.

Det var inget givet eller lätt beslut att göra en hel blogg av den där texten, jag höll det hemligt och försökte peppa mig själv till att våga. Jag spenderade två veckor med att försöka komma på namnet Små doser ensamhet och sen gick det ytterligare ett par veckor innan jag vågade publicera.

Nu har det snart gått ett halvår och jag älskar min lilla blogg, den har inte så många besökare men alltid minst en varje dag (som jag vet inte är jag själv) och det räcker för att det ska kännas bra. Vad jag vill komma fram till är att det som jag tyckte var läskigt, svårt och nervöst då nu känns otroligt fint och bra och jag har kommit så långt i mitt tillfrisknande tack vare skrivandet.

Samtidigt som den där första texten blev till en blogg vaknade en annan liten ängslig tanke till liv, den om att skriva något mer än de där cirka tusen orden som blir en blogpost. Jag började skriva ner idéer, tankar, situationer, små korta rader, saker jag hörde människor säga. Men jag vågade knappt tänka på det – alldeles för läskigt – och att säga det högt, ”Jag vill skriva en bok.” Nej, jag skulle aldrig komma på tanken (jag sitter här och grimaserar medan jag skriver det, vet inte varför egentligen). För att skriva en bok, då måste man väl vara lite mer utbildad eller kunnig? Skulle jag..?

Jag har hört talas om National Novel Writing Month (NaNoWriMo) förut men inte riktigt orkat sätta mig in i vad det är. Men så kom det upp i en liten skrivgrupp jag hjälper till att driva i utkanten av internet och jag lät mig dras med i de andras entusiasm. Och nu sitter jag här och skriver varje dag och det blir mindre och mindre läskigt.

I kväll kom jag upp i över 35,000 ord och jag är ganska säker på att jag kommer klara målet: att skriva 50,000 ord innan 1 december. Det har varit jobbigt och jag har varit nära att ge upp en gång redan. Ibland tycker jag allt jag skriver är fruktansvärt amatörmässigt och dåligt, att tro att det skulle gå att förvandla till något som skulle kunna gå att trycka känns befängt.

Men, så ibland växer det fram en mening som känns, som är ärlig och enkel och då tänker jag att jag kan inte göra mer än mitt bästa och se vad det blir av det. Kanske ingenting, kanske stannar det vid en kul utmaning och ett sätt att utveckla mig själv, eller så kanske det blir något som någon får läsa, någon gång.

Nu när jag börjar närma mig de där femtiotusen så känns den där tanken inte riktigt lika ängslig längre. Att jag skriver på något är än så länge ”hemligt”, jag vill inte gå in på vad det handlar om, men kanske vågar jag inom en snart framtid säga att jag jobbar på något som skulle kunna bli ett bokmanus. Jag fortsätter helt enkelt att skriva, för att jag behöver det och för att jag älskar det, även om jag inte vet hur man gör. För jag är en som skriver nu.

Livet efter, just nu och vägen framåt

Jag upptäckte nyligen kontot @boktitelpoesi och blev inspirerad att illustrera ett inlägg med min egna ihopsatta titlar. Det kom att handla om hur livet är nu, ett tag efter att jag ”gått in i väggen”, och hur skrivandet blev min räddare i nöden.

Väggen. Räddare i nöden, att skriva. Marlen Haushofer, J.D Salinger och Stephen King.

 

 

 

 

 

 

 

 

Om tio år, eller kanske till och med fem, när jag ser tillbaka så kommer det finnas ett liv före tjugosjutton och ett efter. Det finns alltid brytpunkter i livet, de stora förändringarna, både välkomna och ovälkomna. Den här var egentligen varken eller, den smög sig på som hösten och plötsligt var allt mörkt och bedrövligt.

Nu är det lite som att stå i en korsning, men det handlar inte så mycket om vilken väg jag ska välja för att ta mig framåt, utan snarare om vad jag ska fortsätta bära med mig. Ryggsäcken har varit för tung, benen vek sig till slut, det gick inte mer. För att orka fortsätta, åt vilket håll det än blir, så behöver jag göra mig av med en del gammal bråte. Därför skriver jag, så att jag kan namnge allt jag släpar på och förhoppningsvis snart plocka bort det ur mitt liv.

Min prestationskollaps (nytt ord för utbrändhet och gå in i väggen) var inte väntad men ändå ganska självklar så här i efterhand. Jag trodde aldrig att jag befann mig i riskzonen. Nu när jag ser tillbaka förstår jag att jag varit där inne och härjat en hel del innan jag blev sjuk och att jag dessutom varit deprimerad flera gånger tidigare utan att riktigt ha förstått det, eller vågat söka hjälp.

Jag är inte sjukskriven längre, varken för utmattningssyndrom eller depression, och tidigare i veckan hade jag mitt sista samtal med min psykolog, även om jag gärna hade haft fler så är den tiden slut. Men kan jag säga att jag är frisk nu bara för att sjukskrivningen tagit slut? Det vet jag inte. Mår jag bättre? Ja, absolut. Men hur ska jag kunna veta att det inte bara är tillfälligt eller på grund av medicinen? Och hur dåligt kan jag må framöver utan att det behöver betyda att jag ramlat ner i hålet igen?

Det är det svåra med utmattningssyndrom och depression. Det finns inga tydliga ramar; det finns inget gips som tas av, inga stygn tas bort, inga blåmärken försvinner. Jag har hela tiden sett hel ut medan jag var trasig.

Jag trodde att jag var tvungen att vara stark för att bli hörd, för att bli sedd, för att vara värd något. Så jag brukade hålla allt det där dåliga för mig själv men helst av allt har jag ändå velat bli lyssnad på och förstådd, det vill väl alla. Jag har aldrig riktigt vågat ta chansen bara, för att få den upplevelsen, och jag har inte vetat vart jag skulle vända mig. Jag har länge sörjt över någon eller något jag aldrig riktigt haft istället för att leta på nya ställen; som min psykolog sa, du kommer inte hitta någon apelsinjuice i järnhandeln hur många gånger du än går dit.

Konsten att vara kvinna, konsten att leva innerligt. Komma rätt, komma fel och komma till punkt. Caitlin Moran, Ted Harris och Ann Lagerstrkm, Lynne Truss och Eva Haldinger.

Någonting jag har förstått nu, som blev tydligt med liknelsen ovan och som jag tar med mig, är att det är en konst att leva och inte en konst som man till varje pris måste behärska, utan en konst att låta sig inspireras av. Man kommer hamna rätt lika många gånger som man kommer hamna fel, men en sak jag verkligen tror är viktigt är att kunna sätta punkt för en del saker i livet. Jag tänker inte låta gammal sorg och ångest tynga ner mig så mycket som den fått göra. Jag har alla förutsättningar att göra något bra av det istället. Som Carrie Fisher sa: ”Take your broken heart, make it into art.”

Jag är inte sjukskriven längre men det betyder inte jag är frisk. Lång tid framöver måste jag tänka på hur jag planerar mitt liv, akta mig för överbelastning och se till att jag alltid har gott om tid för återhämtning. Jag tror jag är på god väg nu: jag lyssnar på min kropp, tar mina behov på större allvar och jag vet framför allt, att jag måste fortsätta prata om det som är tungt och jobbigt. Och att ett bra samtal inte måste bygga på en lång relation, möjligheten till givande samtal finns i alla möten (note to self).

Jag står i någon slags livs-korsning, utanför en järnhandel, sugen på juice, men det finns ingen anledning att gå in och fylla på ryggsäcken med mer skrot. Skulle du öppna den och titta efter skulle du hitta en hel del gammal smärta, noga hoprullad och tätt packad jämte små hårda bollar av sorg och skam. Där ligger dödsångesten som en stor tegelstenen, mobbningen ligger någonstans i botten som en hög blöta illaluktande strumpor. Misslyckade relationer trängs med dåliga val. Allt det där har plockats upp i ljuset de senaste månaderna och det har varit svårt. Men bra, att skriva om det men framför allt att prata om det.

Att leva ett liv, inte vinna ett krig. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, ensamma tillsammans. Anna Kåver, Tom Malmquist, Jörgen Löwenfeldt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte riktigt varför jag bär omkring på det fortfarande. Möjligheten finns ju att bara ställa ryggsäcken utanför järnaffären och gå vidare, leta efter apelsinjuicen på ett annat ställe. Livet är ju ändå fullt av möjligheter, varje dag är en ny chans och hur mycket den ofrivilliga ensamheten än tränger sig på så finns det människor jag kan vara ensam tillsammans med, jag vet det nu.

En dag i framtiden när jag ser tillbaka på den här tiden vill jag minnas det som att det var här jag satte punkt för sorger jag burit på, de beteenden som varit skadliga, att jag började förstå nyanserna i ensamhet bättre och framför allt att det var tjugosjutton jag började skriva på riktigt.

Bokmässan – tygpåsens högborg

Årets stora högtid, eller bokmässan som den också kallas, pågår just nu i hemstaden. Jag är glad att jag fick till fyra timmar i går som resulterade i: en spräckt budget, tre signeringar, intressanta samtal och väldigt många bilder på tygpåsar och nya böcker såklart.

Som vanligt har jag dock inte lyckats planera ordentligt för det här i år heller och får nöja mig med de timmarna som blev. Nästa år ska jag ha helgen fri så att jag kan sitta framför Natur & Kulturs psykologiscen. Så många intressanta programpunkter i dag och i morgon som jag missar men det verkar som att de flesta kommer finnas tillgängliga på nätet om ett tag som tur är.

Jag hade med mig kameran (med en trasig fokusring på optiken visade det sig) och tänkte ta fina bokbilder till bloggen men jag började fotografera tygpåsar istället, det verkar vara något som går hand i hand med att vara bibliofil, att ha tygpåse alltså. Jag hann komma upp i en liten fin samling pås-porträtt men hade gärna haft tid att jaga fler.

Kul besök men jag var helt slut i går kväll. För mycket människor, för mycket ljud, för starkt ljus, för trångt och för varmt men innehållet var bra, så jag är nöjd ändå.

Fast jag glömde köpa en ny tygpåse.

    

Boksmällar

Skrivandet har fått stå tillbaka för läsandet de senaste tre veckorna. Jag har låtit mig själv handlöst falla ner i spänningen och förtvivlan, den senaste tiden har allt annat än läsandet varit sekundärt, ett underbart tillstånd men det kan också bli intensivt med så många känslor och intryck på kort tid.

I de fyra romaner jag hunnit med har jag kastats från Barcelonas mörka dystra gator och dess himmelska skådespel till New York och in under skinnet på karaktärer som känts så verkliga och nära att jag nu, efter att ha vänt sista bladet i sista boken, känner mig oerhört tom och sorgsen.

Nya favoriter. Hanya Yanagihara och Carlos Ruiz Zafón.

När jag var hemma hos mina föräldrar i slutet av augusti hittade jag Carlos Ruiz Zafóns första bok om de bortglömda böckernas gravkammare i mammas bokhylla (en gammal djup IKEA-hylla som rymmer tre rader böcker på varje hyllplan men för att komma åt dem måste man först plocka ut de som är travade ovanpå). Jag hade redan den andra delen hemma och sköljde ner sida efter sida med grönt te under en filt i soffan, en bra start på hösten.

En läsupplevelse är aldrig den andra lik; ingen bok är den andra lik så klart, alla historier är unika. En del böcker är mindre bra och jag kan känna mig lättad över att jag äntligen får lägga undan dem – de böckerna hamnar i bortskänkes högen – och börja på något annat.

Andra böcker lämnar en med en känsla av att man inte riktigt är samma person längre, att man har varit med om någonting som kommer sätta spår; man måste få lite tid att repa sig innan man kan ta sig an nästa. En del böcker vill man bara inte ska ta slut överhuvudtaget samtidigt som man inte kan ta sig till slutet fort nog.

Efter jag läst ut Vindens Skugga och Ängelns lek kunde jag inte finna mig i att behöva lämna Zafóns dystra Barcelona och dess olyckliga och plågade invånare så jag inhandlade den tredje delen, samtidigt köpte jag även Hanya Yanagiharas Ett litet liv som jag hört mycket bra om under sommaren.

Himlens fånge var lite kortare än de andra och tog slut snabbt, den kändes lite som ett mellanspel och jag ser fram emot att läsa den sista delen när den kommer ut på svenska. Det gjorde det också lite lättare att lämna dessa fantastiska böcker när jag visste att nästa utmaning på 730 sidor väntade på mig. Och nu är ett bra tillfälle att skriva mer igen för efter de här böckerna vet jag inte vad jag skulle kunna plocka upp. Alla som säger att en inte kommer vilja läsa något annat efter Ett litet liv har rätt.

Jag läste ut den i morse och jag känner mig fortfarande helt tom, jag började om på första sidan direkt för att få läsa en stund till, men nu står den tillsvidare jämte Zafón och Gillian Flynn i bokhyllan, bland de bästa favoriterna.

Den är så fint berättad, så snyggt uppbyggd. Den krävde lite mer av mig i början, i första delen, innan jag drogs med och inte kunde läsa fort nog. All vaken tid jag haft för mig själv har jag läst. Jag har gått direkt från jobbet till närmaste café och suttit på obekväma stolar för att inte spilla dyrbar lästid genom att åka hem först. Jag har inte velat riskera att bli distraherad av post på hallgolvet eller tvätt som ska plockas in. Det har varit jag och boken. Jag och Jude och Willem och Malcolm och JB. Åh Jude, hur ska jag kunna sluta tänka på dig?

Om jag var någon som delade ut betyg till böcker skulle den här få det allra högsta. Jag ska inte säga att jag på något sätt identifierar mig med bokens huvudkaraktärer, det önskar jag att ingen skulle behöva göra, men jag kan känna igen mig i vissa uttryck.

Att bära på skuld, skam, längtan och önskningar som inte vill något hellre än att springa över tungan och kasta sig ut i världen men som är omöjliga att sätta ord på, omöjliga att ge liv för man är så rädd för konsekvenserna det skulle kunna ge, fast man vet att de bara bor inom en. Den söndertrasade självkänslan som gör en förvånad och förlägen varje gång någon faktiskt verkar vara genuint intresserad av vad man har att säga, att någon faktiskt älskar en för den man är, precis den man är, villkorslöst.

Vissa böcker är som att få en smäll, luften går ur en, man behöver lite tid för att återhämta sig. Man bär med sig böckerna inom sig som en skatt som kanske endast kan delas med andra bibliofiler. Kan vi utmärka oss på något sätt? Kan vi ha en hemlig hälsning? Så vi kan ge varandra en liten igenkännande nick när vi passerar varandra på gatan, som busschaufförer eller Harley Davidsson-ägare gör.

Då skulle våra blickar kunna mötas, du skulle känna igen sorgen och fråga, ”Ett litet liv?” Jag skulle nicka tyst och du skulle lägga handen på min axel och säga, ”Jag vet, men du kommer komma vidare, du kommer kunna plocka upp en annan bok igen, ge det bara lite tid. Det ordnar sig.” Det skulle kännas skönt att veta att det finns de som förstår hur en bok så brutalt och skoningslöst kan drabba en och sätta världen lite ur balans för ett ögonblick.

”Saker går sönder, och ibland går de att reparera, men i de flesta fall inser man att oavsett vad som skadats så omformar sig livet för att kompensera för förlusten, ibland på ett underbart sätt.” / Harold. Ett litet liv.

Vardagsboken och ett nytt sätt att läsa

Det här inlägget handlar inte om något nytt, själva grunden är rätt självklar, men jag tänkte ändå att jag ska sprida ordet vidare, generös som jag vill vara. Jag har äntligen upptäckt ett sätt att faktiskt komma ihåg saker jag läser och vad jag tänker. Och som en bonus har jag också fått anledning att utöka min samling av Leuchtturm1917 anteckningsböcker.

Det händer titt som tätt att jag läser en bok som förflyttar mig lite i min tankevärld, som gör att omgivningen ändrar form, perspektiven skiftar en smula. Jag syftar inte främst på skönlitteraturen, även om det kan ha samma effekt, utan snarare på facklitteratur och populärvetenskap, som Hjärnstark av Anders Hansen eller Tyst av Susan Cain, den typen av böcker.

All denna information och alla a-ha upplevelser i läsandet är som injektioner av ny energi direkt in i hjärnbarken. Varje gång tror jag att jag ska komma ihåg det; allt det intressanta, smarta, kloka och insiktsfulla. En så här bra bok vore orimligt att glömma, tänker jag. Efter varje läst bok tror jag att jag ska kunna briljera med dessa nyvunna kunskaper i någon lunchkonversation i köket på jobbet. Men så går det en vecka eller två dagar och jag minns inte ett skvatt, hur intressant eller revolutionerande det än må ha varit.

Jag vill ju gärna komma ihåg de där bra sakerna en snubblar över i livet. Innehållet i en bra bok, ett citat, en textrad ur en låt, en titel på en film eller något någon klottrat på en vägg i London. ”Thank you stranger for you theraputic smile”. Den där perfekta formuleringen som dyker upp i två sekunder och som jag vet att jag inte kommer att komma ihåg när jag kommer hem, hur många gånger jag än rabblar den tyst för mig själv. Det måste ner på papper.

Jag har alltid haft ett speciellt förhållande till anteckningsböcker och missar aldrig ett tillfälle att köpa en ny så i somras inhandlades det en sprillans ny grön Leuchtturm med prickade sidor för att starta min första ”Commonplace Book”. Översatt till svenska skulle det bokstavligen bli en alldaglig bok, vi kan kalla det en vardagsbok.

 

Jag fick tipset och inspirationen från en bloggare vars texter jag ibland ger feedback på. Han har skrivit om sina metoder för att samla kunskap här: https://mentaltetris.com/2017/06/28/collecting-and-compiling-personal-wisdom/

Snabbt sammanfattat så är en vardagsbok, som vi kan kalla det på svenska tills vidare, en bok som fungerar som ett litet idébibliotek. En referensbok för dina tankar, idéer, citat, anekdoter, observationer och annan information du stöter på i ditt liv. Syftet är helt enkelt att ha ett ställe att smala dina guldkorn för senare användning och jag tänker att det även är en strålande metod för att jobba med minnet. Jag minns saker bättre genom att skriva ned dem.

När jag nu läser en bok gör jag det alltid med min vardagsbok jämte mig, jag skriver ner och sammanfattar innehållet och mina egna tankar och reflektioner. Jag förstår inte varför jag inte alltid läst böcker på det här sättet.  Jag läser ändå för att jag vill veta mer om ett ämne och för att lära mig något nytt. Det är ju synd att låta kunskapen gå till spillo när jag ändå lagt tid på att läsa en hel bok.

Som exempel kan jag ta två av de senaste böckerna jag läst. Tio tankar om tid och Tio tankar om tid – tio år senare av Bodil Jönsson. Jag har läst med pennan i handen och med små färgglada stickers vid min sida. Jag har hummat och nickat för mig själv, fällt en tår av igenkänning. Strukit under, cirklat in och gnidit fast färgglada flärpar för glatta livet. Det gick åt många flärpar Bodil.

Jag har sammanfattat det jag läst i vardagsboken, de bästa citaten och resonemangen och på så sätt hoppas jag nu att jag kommer minnas lite bättre och framför allt har jag enkel åtkomst till alla klokskaper om jag inte minns dem ordagrant. (Jag kan smygläsa dem innan lunchen på jobbet och hoppas att minnet håller ihop i trettio minuter så att jag kan framstå som lite härligt avslappnat påläst.)

Det som tilltalar mig mest, förutom lärandet, är att de här anteckningsböckerna över tid blir en samling av mina favoritcitat, tankar, idéer och funderingar. Jag har en lista över mina värsta och bästa ord. Jag skriver ner formuleringar och tips som dyker upp i de poddar jag lyssnar på. Namn på låtar, känslor från filmer. Jag skapar min egna heliga skrift med allt jag inspireras av.

Det är inte bara ett sätt att arbeta med minnet, det blir som en tidskapsel med allt vad jag läst, tittat och lyssnat på och funderat över det här året och förhoppningsvis många år framöver. Vilket fantastisk sätt att dokumentera sin egna utveckling, vad sur jag är över att jag inte gjort det här sedan jag var femton.

Som avslutning vill jag dela med mig av några av de guldkorn från Tio tankar om tid och Tio år senare jag skrivit ned. Det blev några stycken, orkar du inte läsa alla så läs i alla fall nummer tre. Eller åtta, eller nio, eller egentligen tycker jag du ska läsa böckerna!

Jag älskar dem verkligen, det är så mycket i dem jag vill ta till mig för att bli lite klokare, friskare och lugnare. Jag tror jag återkommer till mina egna tankar om tiden i nästa inlägg. Men, tills dess ger jag dig något ännu lite bättre, ganska mycket bättre, lite Bodil-klokskaper. Jag hoppas du även hittat inspiration att starta din egna vardagsbok.

Här kommer Bodil.

”Gott-om-tid-glädjen är varken mer eller mindre fel än ont-om-tid-fasan. Attitydbytet är lätt – i princip. Däremot kan vanan att känna panik inför tidens gång vara svår att bryta.”

”Variation är all inlärnings moder.”

”Ingenting styr ju framtiden så hänsynslöst som en gammal tankestruktur. Därför är det främst genom förändring i tankesystemet som man kan påverka framtiden.”

”Framtiden består inte av någon bergvägg som vi alla kommer att köra in i på en och samma gång. Det finns heller inte något stup över vars kan vi alla kommer att falla. Vi kommer att göra som människan alltid har gjort: vi kommer att försöka.”

”Forward to basics: att man alltid skall spana efter det grundläggande, det avgörande.”

”Människan är i högsta grad en lokal företeelse som behöver lokal återkoppling för att förstå effekterna av det hon gör.”

”Sköter du ditt så sköter jag mitt. När en människa inte själv har några marginaler, förmår hon inte vara generös, vare sig mot andra eller mot sig själv.”

”Det är som om detaljerna har vunnit över helheten, det är som om vi har gett upp hoppet om mål och mening och greppet om de större sammanhangen.”

”Baksätesförarna (alltså de som själva inte gör något men som gärna och tvärsäkert kommenterar hur någon annan borde ha gjort istället) har vidgat sina domäner.”

För man kan ju inte veta förrän man har provat. Man kan faktiskt inte det. Och att prova utifrån sitt egna huvud och lära sig något av både dess process och resultat ger helt enkelt andra framtidseffekter än att bara obetänkt och ansvarslöst följa andras ”recept”.”

 

Ett eget rum

I somras läste jag Virginia Woolfs Ett eget rum, en bok som borde vara obligatorisk läsning i skolan om du frågar mig. Jag ska inte gå in närmare på boken i sig mer än att jag rekommenderar alla att läsa den. Ibland tyckte jag till och med att den var lite väl skrämmande nära verkligheten med tanke på att den är skriven för nästan hundra år sedan. Vi borde ha kommit lite längre kan en tycka.

Den inspirerade mig på många plan, inte bara mentalt, utan även till att göra i ordning mitt efterlängtade bibliotek. Jag har alltid tänkt att när jag bor i ett hus så ska jag ha ett bibliotek, ett rum bara för mig och mina böcker, en dröm mitt bankkonto villigt påpekar att jag borde ge upp. Men, vi råkar ju faktiskt ha ett extra rum i lägenheten som använts som gästrum/sopstation; rummet dit alla tomma pappkartonger går för att ignoreras och dö. Vi har inte övernattningsgäster speciellt ofta.

Så nu är det mitt rum, mitt bibliotek med en liten blygsam samling brokig litteratur men jag är så nöjd med att ha en plats där jag kan läsa och skriva. Min plats där jag får tänka ifred. Jag kan stå i dörröppningen och riktigt känna hur tillfreds jag är. Jag sitter här och drömmer och tänker, testar mina tankar och ord, jag kan låtsas att jag kan skriva och att jag gör något viktigt. Att sitta vid ett skrivbord och skriva har jag drömt om sedan jag var liten. Vid skrivbord gör en betydelsefulla saker.

Gammalt skrivbord, gammal stol och gammal iMac.

När jag var liten var vårt hus delat i två, min familj bodde på undervåningen och på övervåningen bodde min farbror. Mellan våningarna fanns två dörrar som anslöt våningarna till den gemensamma källaren. Det var alltid lite spännande att gå igenom den mörka passagen, jag fick öppna den ena dörren innan jag hunnit stänga den andra för att det inte skulle bli kolsvart. Där uppe var det som en annan värld, lugnt och stilla, inga bråkiga syskon så långt örat kunde höra.

Min farbror var lärare och hade en hel vägg täckt med bokhyllor och böcker, han reste mycket och hade också mängder av spännande föremål, han måste fått visa mig dem så många gånger att han kanske började ångra att han köpt dem. Han hade framför allt ett väldigt vackert gammalt skrivbord och om jag tjatade kunde han visa mig fjäderpennan och bläckhornet som fanns i en låda.

Jag minns också hur jag avundsjukt beundrade alla papper med hans handskrivna text på, jag minns inte hur liten jag var men jag kunde inte läsa eller skriva, så jag gissar på femårsåldern. Jag brukade få låna penna och papper och satt där vid skrivbordet och låtsasskrev skrivstil (hur fantastiskt har det inte varit att växa upp utan kommersiell TV och internet egentligen).

Välmående kan vara att sitta på en stol med dörren stängd.

Nu sitter jag vid min farfars gamla skrivbord, som jag fått av pappa. Det är  den enda möbel jag har med mig från mitt barndomshem förutom brudkistan jag fick av farmor, en fin handgjord möbel men inte alls så betydelsefull som skrivbordet med sina tröga knarrande lådor. Få materiella saker har någon större betydelse för mig men detta bord och min stol tillsammans med böcker ger en välbehövlig trygghetskänsla. Ett hem utan böcker är inte ett hem för mig.

Drömmen om att ha ytterligare tio sådana här bokhyllor…

Jag är så oerhört tacksam för detta utrymme där jag kan dra mig undan och slippa trampa på legobitar eller se tvätt som väntar på hjälp att hitta hem. Möjligheten att sitta här har hjälpt mig så otroligt mycket under sommaren. Det är sant att en behöver få vara ostörd för att kunna skapa eller ens tänka långa tankar. Ett rum med en dörr som går att stänga och framförallt att det är en dörr som är helt ok att stänga, där en får vara ifred, är inte det drömmen?

Framför allt är jag tacksam för kvinnor som Virginia Woolf och många andra som gjort skillnad och kämpat för våra (kvinnors) rättigheter, annars kanske jag inte hade suttit här alls.

Lästips till dig. Framför allt Ett eget rum.

Böcker i brist på ångest

Jag läser en hel del och har tänkt mig att skriva regelbundna inlägg om det senaste jag läst och vad jag ser fram emot att läsa framöver. Alla inlägg kan inte handla om min ångest, det skulle bli tröttsamt i längden, framför allt för mig.

Det är inte några recensioner, mer som små sammanfattningar av vad de här böckerna gett mig. Och så alla mina favoritcitat, det som verkligen etsade sig fast. Det fina med att citera smarta människor är att jag kan låta lite smarthet stänka över på mig själv och bloggen. Men framför allt hoppas jag att det inspirerar dig att läsa de här böckerna.

Som det ofta blir så har jag nördat ner mig i ett specifikt ämne under våren och sommaren. Det började med Bodil Malmstens Så gör jag: konsten att skriva. Jag påbörjade Komma rätt, komma fel och komma till punkt (älskar denna titel) av Eva Halldinger och Lynne Truss men jag blev avbruten av Stephen Kings Att skriva – En hantverkares memoarer, som ville bli läst med en gång med sitt tilltalande omslag och många lovord.

Jag köper ofta böcker som jag tycker ser vackra ut. En av mina bästa dagar den här våren var när jag hittade Karin Boyes Dikter på ett antikvariat. Har du sett en vackrare bok?

Jag rekommenderar sidan 15.

Hur som helst, King följdes av Anne Lamott och Bird by Bird – Some Instructions on Writing and Life. Nu ska jag plocka upp Haldinger och Truss igen. Kan du se den röda tråden? Böcker om att skriva, om litteratur och språk, men nästan ännu mer, böcker om livet. De har varit till stor hjälp i den situation jag befinner mig i just nu. Jag kan rekommendera dem allihop.

Bodil fick mig att inse att jag har mycket att lära, både om att skriva och om att läsa. Hon uppmärksammade mig på hur jag läser och vad jag läser. Hon fick mig att vilja anstränga mig hårdare, inte bara läsa av gammal vana utan verkligen läsa, se texten, förstå den och förstå vad det är som gör den bra. Eller dålig. Numera läser jag alltid med en penna i handen och ett tomt papper jämte mig. Det är omöjligt att komma ihåg alla formuleringar, insikter och slutsatser, jag vet inte varför jag inte alltid läst med pennan. Nu är det en hel drös med böcker i bokhyllan som bönar och ber om att få bli lästa igen.

Men, framför allt så fick Bodil mig att inse att det är möjligt, det är möjligt att bli en som skriver. Det är nämligen bara att sätta igång. Men ”För att skriva måste den som skriver kunna skriva så att andra – än den som skriver – förstår vad det står”, det är alltså inte lätt och det blir inte alltid bra, men det är spännande. Tänk vad som går att göra med ord, det är hisnande.

Jag fastnade också för detta citat från Så gör jag, ”Det är som i livet, de lyckliga stunderna är när man inte är medveten om sig själv”. Som när man läser. Eller skriver. Jag tycker om hur hon beskriver sin process och jag tycker framför allt om hur hon skriver om att skriva och att det ligger så mycket sanning i det där. Precis så är skrivandet för mig, lyckliga stunder av omedvetenhet.

King uttrycker det hela ganska enkelt, ”You can, you should, and if you’re brave enough to start, you will”.

Gemensamt för Malmsten, King och Lamott är att de uppmanar den som vill skriva att hålla det enkelt, var ärlig, alltid ärlig och skriv om det som är sant för dig, din sanning. Även om det är svårt.

Var alltid dig själv. Var inte Batman, Batman är bara på låtsas.

”If you expect to succeed as a writer, rudeness should be the second-to-least of your concerns. The least of all should be polite society and what it expects. If you intend to write as truthfully as you can, your days as a member of polite society are numbered anyway.” Stephen King.

”Good writing is about telling the truth.” Anne Lamott.

”You own everything that happened to you. Tell your stories. If people wanted you to write warmly about them, they should have behaved better.” Anne Lamott.

Det känns på något sätt bra att få dessa människors, författares, förståelse och medgivande. (Men de ställer också krav. Gör det bra, om du skall göra det här).

Av alla dessa böcker var Bird by Bird definitivt min favorit. Jag har strukit under, ritat små hjärtan och ringat in hela paragrafer eller bara konstaterat att en hel sida är värd att lägga på minnet. Jag önskar jag kunde memorera hela boken.

Tell the truth.

Bird by Bird handlar om att skriva; det är också en bok om att leva. När jag läser Annes råd och uppmaningar känns det plötsligt också helt okej att vara lite knäpp. Hon låter oss veta att livet inte är perfekt, hon berättar om sina brister och om hur skrivandet handlar om att vara ärlig, att hämta kraft ur vårt mörker, från våra erfarenheter, hos våra monster och hon har framför allt humor.

Att läsa någon som säger att det finns omständigheter där alla ens dåliga erfarenheterna är bra, nämligen när man skriver, gav mig inspiration och framförallt hopp. Jag kan närma mig någon slags frihet när jag skriver. Det kanske är det de kallar acceptans? Genom att skriva om det som känns jobbigt och svårt, att försöka skriva om det så ärligt som möjligt, så fyller min ångest, jobbiga minnen och mina inneboende monster ett helt nytt syfte. De kan bli till text och kanske kan den texten tillföra något till sin läsare.

”When people shine a little light on their monster, we find out how similar most of our monsters are. The secrecy, the obfuscation, the fact that these monsters can only be hinted at, gives us the sense that they must be very bad indeed. But when people let their monsters out for a little onstage interveiw, it turns out that we’ve all done or thought the same things, that this is our lot, our condition.” Anne Lamott

Jag blev inspirerad av det här med monster och skrev en text på engelska om det, du kan läsa den här på min engelska version av Små doser ensamhet.

I övrigt svämmar det över med klokskap, goda råd och min typ av humor och av alla de böcker jag nyligen läst är Bird by Bird den jag främst vill rekommendera.

Jag kan inte hålla mig från att ge dig ett par citat till från Anne:

”Hope is the power of being cheerful in circumstances that we know to be desperate. Writing can be a pretty desperate endeavor, because it is about some of our deepest needs: our need to be visible, to be heard, our need to make sense of our lives, to wake up and grow and belong.”

” Write about the things that are most important to you.”

” I do not normally like to hang around people who talk about slow consious breathing; I start to worry that a nice long discussion of aromatherpy is right around the corner.”

Det finns ett bra Ted talk med henne här där hon pratar om sina absoluta sanningar i livet. Ett tips på vägen bara.

Om jag ska vara ärlig, och det ska en ju som sagt vara, så tog det ett tag från att jag köpte Bird by Bird till att jag faktiskt började läsa den. Anledningen är att jag tycker omslaget är så fruktansvärt fult. Jag läste King istället. Bird by Bird såg inte ut som en bra bok som kunde pryda bokhyllan. Det är också en sanning att jag är en person som har väldigt lätt för att avfärda saker utifrån mitt egna tycke och smak. Uttrycket ”Don’t judge a book by it’s cover” har aldrig känts så träffande.

Förutom allt som faktiskt stod att läsa i boken är det det jag tar med mig mest. Att man aldrig kan påminna sig nog om att vara öppen och mottaglig, ta sig an saker med så lite fördomar som möjligt. Den här boken står inte i bokhyllan nu heller, den ligger framme på mitt skrivbord i högen för speciella böcker.

Mycket viktig bok, trots fult omslag.

Bodil Malmsten har små arbetsuppgifter för den som vill skriva i Så gör jag. Den här känns passande att avsluta med.

” Låt dig inspireras, imponeras.
Se allt, lyssna på allt, smaka, iaktta.
Ta in.
Se framåt, åt sidorna, bakåt, minns.
Minnesbilderna. Något i tidningen, en nyhet i media.
Något har hänt.
Någonting händer på stan, i byn. På bussen, tunnelbanan, på planet.
Lägg märket till allt, missa ingenting.”

Jag tänker att det är bra att påminna sig själv om det där ibland.

Jag har precis börjat arbeta igen, tjugofem procent, jag börjar denna återanpassning med att ta semester i fyra veckor. Kände att jag kan behöva det efter den här sjukskrivningen. Skämt. Jag kommer antagligen vara sjukskriven ett tag till efter sommaren, så, jag får tillbringa mer tid med orden (inte mig emot). Under ”semestern” ser jag fram emot att läsa följande:

Syndaflodens år och Maddaddam – Margaret Atwood (jag läste ut första delen, Oryx and Crake, i denna trilogi på två kvällar, sen kom Bodil i mellan, ser fram emot att läsa färdigt Atwoods dystopi. Hon är definitivt en av mina favoriter jämte Gillian Flynn, har du inte läst Gone Girl? Gör det nu).

Den odödliga Henrietta Lacks – Rebecca Skloot (jag plockade upp den här boken av en slump på biblioteket och började läsa, jag blev så gripen av historien om Henrietta Lacks att jag var tvungen att köpa den, en bok att ha, inte bara låna).

Vi är alla helt utom oss – Karen Joy Fowler (jag köpte den på bokrean enbart för att jag tyckte om titeln).

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv – Tom Malmquist (en bok jag haft länge i att läsa högen men jag har inte vågat eftersom jag inte har mått så bra. Jag är rädd att det blir för jobbigt, men snart ska jag orka).

Skuggan över stenbänken – Maria Gripe (jag älskade denna bok som barn. Jag hittade den nyligen på ett antikvariat men är lite rädd för att läsa om den med risk för att förstöra ett väldigt starkt läsminne från när jag var liten. Jag tror dock inte jag behöver oroa mig, det är ju Maria Gripe vi pratar om).

Semesterläsning tjugosjutton.

Vad läser du i sommar?