Och där faller ännu ett år, sönder till små minnen

Det finns saker, personlighetsdrag, som vi tycker är typiska för just oss, det där som gör dig till dig, mig till mig. Mitt minne är en sådan sak, en styrka, och en förbannelse. Jag kan komma ihåg händelser i detalj, vad någon sagt ordagrant, saker som hänt för länge sedan. Jag har aldrig riktigt reflekterat över den förmågan, förrän den försvann. 

Jag är van vid att ha ett bra minne, jag sätter stor tillit till det och har aldrig oroat mig för att jag inte ska komma ihåg, det är den jag är, en som minns allt. Jag tror mig ses som någon det är ordning och reda med, pålitlig, superorganiserad skulle min man säga.

Därför var det extra jobbigt att just minnet havererar vid utbrändhet. Jag förstod det inte då, när jag irrade runt i vintermörkret i början av året, att det var utbränd jag var, det var bara en fruktansvärt obehaglig känsla: den att jag höll på att förlora kontakten med min hjärna. Framför allt kände jag inte längre igen mig själv, jag som aldrig glömmer något, jag som alltid har koll på läget.

Nu, efter behandling, är mina kognitiva förmågor så gott som återställda. Jag kan tänka, jag kommer ihåg varför jag öppnat kylskåpet, jag hittar inte längre mig själv stirrandes på en skål kokt potatis med gråten i halsen. Jag kan tala om för dig vad det engelska ordet för stol är utan att bli tom i blicken. Jag minns hur jag tog mig hem från jobbet igår.

Från min sjukdomstid tar jag med mig vilken viktig roll vårt minne spelar för vår uppfattning om vilka vi är, samtidigt som det är förrädiskt och ibland helt opålitligt.

Jag har funderat en del på hur minnet fungerar, hur en del minnen är starkare, en del svagare, hur delar av våra liv försvinner in i glömskan utan att vi ens märker det. Vi formas av det vi minns om oss själva samtidigt som vi omformar våra minnen varje gång vi plockar fram dem. Vi kan, medvetet eller omedvetet göra våra minnen bättre eller värre, mer exakta eller så upphör de att ha någon koppling alls till det vi tror att vi minns.

Under det senaste året, då jag mått dåligt, har jag gått upp väldigt mycket i mig själv, till den grad att det skulle kunna ses som på gränsen till ocharmigt (just charm har jag dock aldrig sett som ett av mina starkare karaktärsdrag). Jag har varit smått fixerad vid mitt eget mående, mina känslor och jag har tänkt tillbaka mycket på mitt liv. Sådant som jag inte kunnat sluta minnas även om jag velat och försökt. Det är konstigt att det jag helst av allt vill glömma är det jag minns.

Det är som om jag hela mitt liv har jag gått hand i hand med ett spöke, ett minnes-monster som växt sig starkt på min ångest. Mobbning, ensamhet, utanförskap, att aldrig passa in, rädsla för att bli påkommen med att jag egentligen är så värdelös som de sa på skolgården, det har varit mina starkaste minnen från mitt liv. De har kastat en oproportionerlig skugga över alla andra saker som jag nu inte längre kan komma ihåg om mig själv.

Det känns konstigt och lite skrämmande att släppa taget om mitt monster, bilden av min uppväxt så som jag minns den, men samtidigt känner det som att jag håller på att ta mig över ett stort hinder: de jobbiga minnena behöver inte vara de som definierar vem jag är, kanske är de efter all den här tiden inte ens riktigt sanna längre?

Efter att ha gått i terapi kan jag se mina minnen på ett nytt sätt, jag har börjat fråga mig varför jag minns just vissa saker, varför just den här händelsen och varför inte någon annan och finns det andra detaljer att minnas i sammanhanget, som gör det lättare att förstå? Behöver jag alls plocka fram det här gamla slitna, tummade, blekta och säkert förvrängda?

På det sättet har det sorgliga börjat blekna, börjat förlora sitt inflytande över mina känslor. Det har istället få bli till berättelser, ett sätt att plocka ut det ur mig själv och låta det anta en ny form, utanför mig. Exempelvis här på bloggen, för er att läsa.

Även tjugosjutton kommer tillslut att falla sönder till små minnen, bitar av något stort som hänt mig, som jag alltid kommer bära med mig. När jag skriver det här är de tydliga men också de kommer börja blekna. Jag undrar vad jag kommer minnas av det här om fem år, tio år, fyrtio år. Kommer jag kunna plocka fram den här tiden och minnas hur jag tänkte? Kommer mitt sjuttiosexåriga framtida jag skrocka och med ett rynkigt leende tänka att det är väl för väl att en inte är så där ung och självupptagen längre, så en höll på att älta.

Till dess ska jag ge mer uppmärksamhet åt vad jag drar fram ur arkiven, jag ska minnas det jobbiga men leta efter detaljerna som kan kasta ljus över skuggorna, jag ska minnas de lyckliga stunderna och vara glad över att det har hänt. Jag ska vårda mina minnen ömt utan att drunkna i dem.

När jag så sitter i min gungstol ute på landet och funderar på vad jag ska ge min man i åttioårspresent så hoppas jag att jag ser tillbaka på mitt liv med stolthet, utan ånger och att jag har fått ha minnet i behåll, att jag fortfarande är jag, någon som minns allt.

Titeln till den här texten är tagen från låten Thinner med Kent. 

Livet efter, just nu och vägen framåt

Jag upptäckte nyligen kontot @boktitelpoesi och blev inspirerad att illustrera ett inlägg med min egna ihopsatta titlar. Det kom att handla om hur livet är nu, ett tag efter att jag ”gått in i väggen”, och hur skrivandet blev min räddare i nöden.

Väggen. Räddare i nöden, att skriva. Marlen Haushofer, J.D Salinger och Stephen King.

 

 

 

 

 

 

 

 

Om tio år, eller kanske till och med fem, när jag ser tillbaka så kommer det finnas ett liv före tjugosjutton och ett efter. Det finns alltid brytpunkter i livet, de stora förändringarna, både välkomna och ovälkomna. Den här var egentligen varken eller, den smög sig på som hösten och plötsligt var allt mörkt och bedrövligt.

Nu är det lite som att stå i en korsning, men det handlar inte så mycket om vilken väg jag ska välja för att ta mig framåt, utan snarare om vad jag ska fortsätta bära med mig. Ryggsäcken har varit för tung, benen vek sig till slut, det gick inte mer. För att orka fortsätta, åt vilket håll det än blir, så behöver jag göra mig av med en del gammal bråte. Därför skriver jag, så att jag kan namnge allt jag släpar på och förhoppningsvis snart plocka bort det ur mitt liv.

Min prestationskollaps (nytt ord för utbrändhet och gå in i väggen) var inte väntad men ändå ganska självklar så här i efterhand. Jag trodde aldrig att jag befann mig i riskzonen. Nu när jag ser tillbaka förstår jag att jag varit där inne och härjat en hel del innan jag blev sjuk och att jag dessutom varit deprimerad flera gånger tidigare utan att riktigt ha förstått det, eller vågat söka hjälp.

Jag är inte sjukskriven längre, varken för utmattningssyndrom eller depression, och tidigare i veckan hade jag mitt sista samtal med min psykolog, även om jag gärna hade haft fler så är den tiden slut. Men kan jag säga att jag är frisk nu bara för att sjukskrivningen tagit slut? Det vet jag inte. Mår jag bättre? Ja, absolut. Men hur ska jag kunna veta att det inte bara är tillfälligt eller på grund av medicinen? Och hur dåligt kan jag må framöver utan att det behöver betyda att jag ramlat ner i hålet igen?

Det är det svåra med utmattningssyndrom och depression. Det finns inga tydliga ramar; det finns inget gips som tas av, inga stygn tas bort, inga blåmärken försvinner. Jag har hela tiden sett hel ut medan jag var trasig.

Jag trodde att jag var tvungen att vara stark för att bli hörd, för att bli sedd, för att vara värd något. Så jag brukade hålla allt det där dåliga för mig själv men helst av allt har jag ändå velat bli lyssnad på och förstådd, det vill väl alla. Jag har aldrig riktigt vågat ta chansen bara, för att få den upplevelsen, och jag har inte vetat vart jag skulle vända mig. Jag har länge sörjt över någon eller något jag aldrig riktigt haft istället för att leta på nya ställen; som min psykolog sa, du kommer inte hitta någon apelsinjuice i järnhandeln hur många gånger du än går dit.

Konsten att vara kvinna, konsten att leva innerligt. Komma rätt, komma fel och komma till punkt. Caitlin Moran, Ted Harris och Ann Lagerstrkm, Lynne Truss och Eva Haldinger.

Någonting jag har förstått nu, som blev tydligt med liknelsen ovan och som jag tar med mig, är att det är en konst att leva och inte en konst som man till varje pris måste behärska, utan en konst att låta sig inspireras av. Man kommer hamna rätt lika många gånger som man kommer hamna fel, men en sak jag verkligen tror är viktigt är att kunna sätta punkt för en del saker i livet. Jag tänker inte låta gammal sorg och ångest tynga ner mig så mycket som den fått göra. Jag har alla förutsättningar att göra något bra av det istället. Som Carrie Fisher sa: ”Take your broken heart, make it into art.”

Jag är inte sjukskriven längre men det betyder inte jag är frisk. Lång tid framöver måste jag tänka på hur jag planerar mitt liv, akta mig för överbelastning och se till att jag alltid har gott om tid för återhämtning. Jag tror jag är på god väg nu: jag lyssnar på min kropp, tar mina behov på större allvar och jag vet framför allt, att jag måste fortsätta prata om det som är tungt och jobbigt. Och att ett bra samtal inte måste bygga på en lång relation, möjligheten till givande samtal finns i alla möten (note to self).

Jag står i någon slags livs-korsning, utanför en järnhandel, sugen på juice, men det finns ingen anledning att gå in och fylla på ryggsäcken med mer skrot. Skulle du öppna den och titta efter skulle du hitta en hel del gammal smärta, noga hoprullad och tätt packad jämte små hårda bollar av sorg och skam. Där ligger dödsångesten som en stor tegelstenen, mobbningen ligger någonstans i botten som en hög blöta illaluktande strumpor. Misslyckade relationer trängs med dåliga val. Allt det där har plockats upp i ljuset de senaste månaderna och det har varit svårt. Men bra, att skriva om det men framför allt att prata om det.

Att leva ett liv, inte vinna ett krig. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, ensamma tillsammans. Anna Kåver, Tom Malmquist, Jörgen Löwenfeldt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte riktigt varför jag bär omkring på det fortfarande. Möjligheten finns ju att bara ställa ryggsäcken utanför järnaffären och gå vidare, leta efter apelsinjuicen på ett annat ställe. Livet är ju ändå fullt av möjligheter, varje dag är en ny chans och hur mycket den ofrivilliga ensamheten än tränger sig på så finns det människor jag kan vara ensam tillsammans med, jag vet det nu.

En dag i framtiden när jag ser tillbaka på den här tiden vill jag minnas det som att det var här jag satte punkt för sorger jag burit på, de beteenden som varit skadliga, att jag började förstå nyanserna i ensamhet bättre och framför allt att det var tjugosjutton jag började skriva på riktigt.

Utanför bekvämlighetszonen

Klichéer är väl vad de är just för att de innehåller någon form av uttjatad sanning, kvällens sanning är att livet börjar där bekvämlighetszonen tar slut.

Det snurrar tusen tankar i min hjärna just nu. Det har varit en lång men spännande helg, jag är trött men tillfreds. Under de två gångna dagarna har jag matats med tankar om normkritik , mångfald, självkänsla, förebilder, känslor, samtalsmetodik och självkännedom. Jag kan nu stolt kalla mig för volontär hos United Sisters och inom en, förhoppningsvis, snar framtid ska jag få bli någons coach. Det här är något jag har velat göra länge så det känns så klart kul, riktigt kul.

Men, om jag inte vågat ta mig utanför min bekvämlighetszon och vågat tro att det här är något jag kan göra eller vågat se att jag kan ta plats i helt andra sammanhang, på helt andra platser, med helt andra människor än jag är van vid, då hade det aldrig kunnat hända. Nu sitter jag här med nya bekantskaper, nya kunskaper och nya insikter, trött men glad att jag vågade.

Hela helgen har burit med sig små men ack så viktiga segrar för mig, saker som hjälpt mig förstå att jag kan förändra mina beteenden. För det räcker inte med att vara medveten om hur saker och ting ligger till om jag inte kan förändra vad och hur jag gör; att vara medveten förändrar inte resultatet om jag fortsätter göra samma sak som tidigare.

(Självklarheter som är nästan skrattretande självklara när man väl fått klart för sig hur självklart det egentligen är, men innan man får det klart för sig är det ytterst oklart hur en ska bära sig åt för att få klarhet i någonting alls.)

Jag är medveten om att jag behöver bli bättre på att be om hjälp så att jag får ihop vardagen utan att kompromissa med min fysiska och psykiska hälsa. Inför den här helgen gjorde jag det och jag fick hjälp, gjorde mitt bästa för att inte känna dåligt samvete och jag kunde njuta av två dagar på egen hand med fokus på vad jag vill. Med facit i hand, det gick bra. Alla inblandade mår bra.

Jag är medveten om att jag behöver öppna mig mer i möten med andra även om det innebär obehag och ångestkänslor. Jag vet att jag behöver det för att känna gemenskap och bryta mig loss från osanningar om mig själv. I lördags fick gruppen i uppgift att tänka på en person som betytt mycket för oss när vi växte upp, en förebild, någon vi sett upp till.

Medan de orden uttalades kunde jag bokstavligt talat känna hur min puls ökade, hjärtklappningen satte igång, mörkret trängde sig på och jag ville helst av allt göra mig osynlig. Jag kände ett så stort obehag av att redan innan någon sagt något veta att jag kommer sticka ut, jag är den avvikande. Så jag tog till orda och sa som det var. Jag har aldrig haft någon förebild, jag har aldrig sett upp till någon, jag var väldigt väldigt ensam som ung och det fanns inget stöd.

Ingen tittade på mig konstigt, det blev ingen pinsam tystnad, ingen ifrågasatte mig. Jag fick istället bekräftelse på att det jag sa var viktigt, jag fick uppriktigt nyfikna frågor om mina erfarenheter, mitt perspektiv, jag togs på allvar. Med facit i hand, det gick bra. Jag mår bra.

Jag är medveten om att det är så där, att det är viktigt och att de flesta människor vill lyssna och är intresserade men att bryta mönster och agera efter det är så mycket svårare än det kan verka. Ibland kan de där orden inte ens låta sig bli sagda.

Det blir lätt att en vill ta till klichéer märker jag, när det gäller den har sortens berättelser om insikt och att våga möta sina rädslor, men det är väl för att det ligger sanning i orden från början som de blir just klichéer och varför skulle de vara mindre värda för det? Man måste våga för att vinna och livet börjar ibland i slutet av din bekvämlighetszon.

Ikväll är jag trött, väldigt trött, men glad att jag vågade.

 

Moment tjugotvå för introverta

Känner sig introverta oftare ensammare för att de är just introverta? Jag har påbörjat ett intervjuprojekt för att komma underfund med hur vi människor förhåller oss till ensamhet och om man kan öva upp förmågan att öppna sig mer för andra. Hur tar man sig upp till toppen för att njuta av utsikten om man inte är speciellt äventyrligt lagd. Steg för steg, med stöd av andra?

Från hit till dit, ett äventyr eller ett omöjligt uppdrag? Foto från Brasilien 2011.

Sedan en vecka tillbaka har jag börjat intervjua främmande människor via Skype om deras erfarenheter och behov av ensamhet. Det är mitt sätt att ta mig an uppgiften min psykolog gett mig, den att ta kontakt med människor, fylla på med gemenskap, för att se om det löser upp ångest och rädslor.

Jag vet inte om det var precis det här han hade i tanken men jag behöver undersöka saken lite närmare först, innan jag tar det ett steg längre, eller högre.

För jag tänker mig att det jag gör nu är vad en höjdrädd skulle göra för att förbereda sig inför att bestiga ett högt berg; det vore knappast att spotta i nävarna och börja klättra upp för första bästa bergvägg, det behövs grundliga förberedelser, genomgång av utrustning, rätt skor och sådana saker.

Säkert skulle en person som stod i begrepp med att göra något skrämmande fråga andra hur det var för dem, be om råd och samla in tips som kan underlätta på vägen. Så det är det jag gör. För av någon anledning går det lättare att vara ärligt öppen och prata om svåra saker med totala främlingar, vi kan hålla oss till ämnet och jag riskerar inget. Ungefär som att gå igenom utrustningen på marken och veta att den kommer hålla när man väl börjar klättra.

Det är utifrån de här intervjuerna som mina funderingarna kring ett moment tjugotvå för introverta har börjat gro, något som kommit upp i flera samtal.

Jag pratade med en person som ser sig själv som extrovert och som fick mig att reflektera kring hur ensamhet kan vara olika beroende på om man är mer introvert eller extrovert. Jag har funderat mycket på om känslan av ensamhet kan vara aktiverande eller passiviserande beroende på hur vi ser oss själva.

Om man som introvert upplever starka känslor av ensamhet och isolering är det då mer passiviserande än för en extrovert som kanske aktivt skulle försöka hantera känslan genom att vända sig utåt för umgänge och aktivitet? Är det svårare för en introvert person att söka sig utåt i en sådan situation?

Är hen mer benägen att vända sig inåt för att grubblande fråga sig själv: varför känner jag så här? Och kanske inte med resultatet av att känna sig mindre ensam utan snarare mer? Och känner sig introverta därför oftare och mer ensamma för att de är just introverta?

Det här är bara mina egna reflektioner från mina samtal och jag påstår inte att det är på varken det ena eller andra sättet, eller att man ens kan dra alla extroverta eller introverta över en kam (det är så klart en skala, man är inte alltid antingen eller, människan är komplex och jag tycker inte om att sätta etiketter eller placera in i fack). Men jag behöver resonera kring det här för att bättre förstå mig själv och världen runt omkring mig.

För jag är den introverta grubblande personen och det faller sig inte naturligt för mig att försöka hantera känslor genom att ta kontakt med andra, att prata om det eller skaka det av mig genom aktiviteter. Jag kan lätt identifiera sammanhang som för mig är förknippade med ångest och dåligt mående, men det är svårare att identifiera lösningar på de problem det skapar.

Jag är inte förtjust i att umgås i grupp, jag tycker inte om stora folksamlingar, de får mig att känna mig orolig och trött. Jag tycker inte om kreativ brainstorming eller att ge snabba svar på komplexa frågor, jag skulle helst vilja svara skriftligt på alla frågor efter en veckas betänketid. Hur jag mår? Hmmm… hur mår jag, vänta lite nu, jag måste gå hem och tänka igenom det här, det är ingen lätt fråga att svara på bara så där!

(Jag hyser en misstanke om att jag inte alltid gör det så enkelt för mig själv heller).

Moment tjugotvå i ett introvert liv; jag vill helst vara ensam och tänka i lugn och ro men efter ett tag kretsar tankarna kring att jag inte har någon att dela mina tankar och intressen med. Jag har en personlighet som inte tillåter stora doser av umgänge, min tid är dyrbar för mig och jag behöver mina små doser av ensamhet för att orka. Men det gör också att det blir en stor ansträngning varje gång jag vill sträcka mig ut och leva lite mer extrovert, det är så ovant att något som kan verka så enkelt lätt växer och blir ett Mount Everest av ångest och oro.

Så jag tänker att om jag får höra hur andra gör och tänker och fungerar så blir de här intervjuerna som ett sätt att förbereda mig, att ta små steg och språng från avsatts till avsatts. Det blir som iscensatta meningsfulla samtal, en övning som jag hoppas gör att jag nästa gång inte står inför ett Mount Everest, utan kanske mer ett Kebnekaise, eller en dag ett Kinnekulle.

För även om jag är höjdrädd så vet jag att utsikten från toppen är fantastisk och värd att möta rädslan för. Och att stå på toppen tillsammans med någon annan, efter att ha klättrat tillsammans, det är kan nog vara en nyckel till välmående. För kanske är det så att lyckan blir mer verklig när vi delar den med andra.

Har du några tankar eller erfarenheter om ensamhet som du vill dela med dig av? Hör gärna av dig, jag vill fortsätta med min intervjuserie och är uppriktigt intresserad av att höra din åsikt.
kontakt@smadoserensamhet.com

 

När skalet spricker

Det är inte alltid helt enkelt att vara på bättringsvägen från utmattning och depression. Det är en långsam process och även om det går åt rätt håll så är jag stundtals fortfarande osäker på hur jag mår och vad jag mäktar med, det är ibland lätt att tappa tron på att jag kommer orka övervinna alla hinder på vägen.

Ibland känns livet behagligt och lätt, att börja jobba igen har varit lättare än jag trodde; jag är ganska säker på att jag kan gå till jobbet utan att ta med mig prestationsångesten och kraven i väskan och att ingen kommer ifrågasätta varför jag kommer ensam.

Ibland känns det tyngre, när livet hinner i fatt och jag tvingas konfronteras med mitt innersta. Det är som om jag under sommaren har skalat av lager efter lager och att jag nu börjar närma mig kärnan av vad jag består av, det som döljer sig under mitt hårda skal, där jag håller mig gömd.

Idag fick jag en uppgift av min psykolog som för mig är så svår att den känns näst intill omöjlig, som för en höjdrädd att få i uppgift att bestiga Mount Everest.

Uppgiften är att ta kontakt, att hitta sätt att känna gemenskap, att besegra den ofrivilliga ensamheten och prata om den. Att öppna mig. Att våga be om stöd, be om tröst, be om hjälp. Jag misstänker att det för en del är självklart att ringa en kompis, syskon eller förälder när man mår dåligt och prata om det. För mig är det inte det. Jag vet inte hur man gör, jag håller allt inom mig. Jag håller mig för mig själv under mitt skal.

Det är som att förmågan att tala upphör i samma sekund som tanken på att dela mina sorger dyker upp. Jag vill inget hellre men samtidigt finns ett så stort motstånd, som ett fysiskt motstånd i kroppen, trots att jag vet att ensam inte alltid är starkast och att jag mår bra av att prata om de här sakerna.

Det här är en av de största och svåraste utmaningarna jag stått inför. Att gå emot allt som livet lärt mig och våga lita på andra och på att de bara vill mig väl. Att det inte finns några konspirationer eller illasinnade dolda planer som görs upp bakom min rygg, de viskar inte längre i korridorerna, de ligger inte längre på lur bakom nästa hörn. Inget jag säger till dig kommer du att använda mot mig. Du kommer inte förråda mig och ge mina ord till fienden.

Det är ett slags moment tjugotvå: jag vill göra mig fri från det förflutna och sluta känna mig så ensam, jag uppnår antagligen det bäst genom att prata om det och öppna mig för andra och på så sätt få starkare relationer, men jag kan inte på grund av mitt förflutna: mobbningen, utfrysningen, ensamheten och min ointagliga mur mot världen.

Jag påminner mig själv om att det är precis det här som ligger bakom den här bloggen, att prata, skriva om det som är svårt, det som känns obekvämt men som ändå är så viktigt, så jag tar mig an uppgiften. Även om skalet spricker så behöver det inte betyda att jag blir svagare, jag vet att jag med absolut största sannolikhet skulle kunna bli lite starkare. Tror jag.

En vän skrev en kommentar till min senaste inlägg på Instagram där hon nämnde Kintsugi, eller kintsukuroi som jag också sett att det kallas. Det är en teknik för att laga porslin och keramik, men också en filosofi, som går ut på att genom varsam reparation framhäva sprickor och skavanker med hjälp av guld och på så sätt synliggöra att objektet blivit starkare och vackrare på grund av att det en gång varit trasigt, det är också ett sätt att se på livet.

Jag finner det trösterikt på något sätt, att bära sina ärr med stolthet, att inte skämmas över de svårigheter livet utsatt en för utan göra dem till  framträdande drag. Att det är motgångarna som får oss att hålla ihop lite bättre, att vi blir lite starkare och lite vackrare genom livets prövningar. Ibland önskar jag att jag inte hade behövt uppleva allt jag gått igenom för att bli stark, men det är mina erfarenheter som format mig till den jag är.

Jag vet att det finns några få som läser den här bloggen och jag är oerhört tacksam för er som visar intresse och som hittar små korn av igenkänning. Jag växer och står lite stadigare i samtal och diskussioner som kommer härifrån och jag hoppas att det kan vara vägen framåt jag behöver för att kunna öppna mig, vårda mina relationer och mota bort den tunga känslan av ensamhet som förföljt mig genom livet.

Så jag kommer fortsätta skriva om allt som inte är helt perfekt, sprickorna, det som gått sönder och blivit lagat, många gånger. Om styrka och svaghet. Om framgång och motgång. Om att vara rädd, att vara trasig och om att bli hel. Om guldkornen, om livet som är ofullständigt, ofullkomligt och obeständigt och därför vackert och om att vi inte är ensamma med våra känslor och tankar, vi är många som känner samma sak. Och en dag kanske vi kan prata om det.

”Och knyttet tog av skorna och suckade och sa:
hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?
Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän,
vad gör man med en snäcka om man ej får visa den”

Tove Jansson – Vem ska trösta knyttet.

Ensamheten

Ur Höstgärning (The Body) av Stephen King.

The most important things are the hardest things to say. They are the things you get ashamed of, because words make them smaller. When they were in your head they were limitless; but when they come out they seem to be no bigger than normal things. But that’s not all. The most important things are too close to wherever your secret heart is buried; they are clues that could guide your enemies to a prize they would love to steal. It’s hard and painful for you to talk about these things… and then people just look at you strangely. They haven’t understood what you’ve said at all, or why you almost cried while you were saying it.

Det mest angelägna är det svåraste att säga, för att det är det viktigaste. Det här är viktigt, tårarna-bränner-bakom-ögonlocken-viktigt. Knuten-i-magen-gör-det-svårt-att-andas-angeläget. Orden gör aldrig känslorna rättvisa, men jag gör ett försök, för viktighetens skull.

Jag har alltid levt med en känsla av ensamhet och ett behov av att vara ensam. De är två helt olika saker med helt olika betydelse men med lika djup känslomässig botten. Det är svårare än svårt, näst intill omöjligt, för mig att uttala mina känslor. Min oförmåga att sätta ord till världen så de hörs står mellan mig och gemenskapen.

Jag kan inte säga om jag genom livet har gjort ensamheten till min vän av nödvändighet eller om behovet av att dra mig undan är ett medfött personlighetsdrag.

Min största stolthet har alltid varit att jag kan klara mig själv. Jag behöver ingen. Min största sorg är att jag inte kan förmå mig att låta någon annan ta hand om mig. När jag väl behöver någon.

Den ofrivilliga ensamheten och den självvalda. Det läkande umgänget med mig själv och den tärande isoleringen. Paradoxen mellan att vara introvert och något av en enstöring och att längta efter att ingå i en gemenskap, att bli accepterad och sedd. Svårigheten i att inte veta vilket som är viktigast.

Ensamheten som ringar på vattnet.

Den ofrivilliga.

Som litet barn på landet levde jag ofta i mina egna fantasivärldar och jag tror aldrig jag över huvud taget reflekterade över om jag var ensam eller inte. Inte fören jag förstod att gemenskap inte är till för alla. När jag började skolan var ensamhet inte längre ett eget val.

Den långvariga mobbningen jag växte upp med lärde mig tidigt att det var både farligt och meningslöst att berätta om mina upplevelser och känslor. Jag fick ofta igen för skvaller och från vuxna fick jag höra saker som, ”det går nog över ska du se” eller, ”bry dig inte om dem så slutar de snart”, ”pojkar retas med flickor för att de tycker om dem.” Jag var inte så väldigt gammal när jag bildade mig uppfattningen att jag nog bara hade mig själv att lita på.

Så kanske är det inte så konstigt att jag tappade tron på att ”prata om det” någonsin skulle kunna hjälpa mig, kanske är det därför jag sällan pratar om hur jag mår. Jag har svårt att släppa människor nära och ibland tror jag inte det finns en människa i hela världen som verkligen känner mitt riktiga jag, om jag ens gör det själv. För jag kan inte prata om svåra saker som handlar om mig själv, jag har aldrig gjort det.

Där i finns den ofrivilliga ensamheten, den som jag aldrig valde, som jag aldrig sa ja till, den som påtvingades mig när jag var liten och som fortfarande sätter spår i mina vuxna relationer. Jag kan känna mig oändligt ensam i ett hav av människor, jag kan känna mig ensam på en fest med vänner, jag kan känna mig smärtsamt ensam i soffan med familjen, det går aldrig riktigt bort. Jag är aldrig riktigt en del av gemenskapen, även om jag är där.

Tystnaden, lugnet, vinden, träden, ensamheten och jag.

Den frivilliga.

Jag värnar starkt om min självvalda ensamhet. Främst den här hemma med en kopp te och en bok, eller med mina ord i tysthet. Får jag inte mina små doser egentid för att tänka i lugn och ro utan att bli avbruten fungerar jag inte som jag ska. Den är livsviktig för mig.

En av de finaste sakerna i mitt förhållande, även kallat äktenskap, är att jag kan sitta en hel kväll med stängd dörr och få vara i fred, jag kan säga att jag vill vara ensam utan att det betyder något annat än just det. Det är få saker jag älskar min man för så mycket som att han tar mina behov på så stort allvar, att det får vara okej att jag inte alltid vill umgås med honom.

Det finns så mycket i den självvalda ensamheten som ger mig energi. En inre känsla av lugn, att tankarna får sakta ner, att få hinna längta och sakna. Längtan och saknaden känns nästan som två utrotningshotade djur i vår tid, de har konkurrerats ut av andra arter som tillgänglighet och uppkoppling. Allt är on demand. Jag har varken ork till eller intresse av att alltid vara på och med. Jag vill själv hinna uppleva mina behov innan någon försöker fylla dem åt mig.

Sen finns det saker som jag helt enkelt inte är intresserad av att dela med någon. Jag är inte en person som alltid uppskattar eller behöver sällskap, långt ifrån, ska jag vara ärlig är jag inte så förtjust i folk rent allmänt. Jag tycker inte om att umgås i grupp, jag gillar inte folksamlingar eller höga ljudvolymer. Jag väljer biblioteket före krogen vilken dag och kväll som helst. Jag har inget emot att sysselsätta mig med mina intressen på egen hand.

Men någonstans i mig möts den ofrivilliga och den frivilliga ensamheten. Jag vet inte om glädjen mina enstöringsdagar och ensamaktiviteter skänker mig är värd lika mycket om jag inte kan förmå mig att dela den.

Jag vill kunna utbyta erfarenheter och tankar, prata om mitt sätt att vara utan rädsla för att missförstås eller ses som underlig. Jag vill vara ensam, men jag vill inte vara ensam.

”Happiness only real when shared” är ett citat från Into the Wild, filmen om Christopher McCandless liv och öde.

Det blir lätt ett dilemma. Att vilja vara i fred betyder inte att vilja bli utesluten. Att vara tystlåten betyder inte att det inte finns tusen tankar och känslor som längtar efter att få ta sig ut. Att inte vilja synas betyder inte att inte vilja bli sedd. Att välja ensamhet betyder inte att det inte finns känslomässiga behov av gemenskap.

Ensamhetens närvaro skrämmer mig inte men gemenskapens frånvaro kan göra det. En dag kanske jag kommer så långt att jag kan ta bättre vara på mina meningsfulla relationer och vågar släppa människor lite närmare, så att den där ofrivilliga ensamheten och rädslan inte gör sig påmind riktigt lika mycket utan ger mer plats för gemenskapen.

Om jag vågar kanske de inte alls skulle titta konstigt på mig eller undra varför jag gråter. Jag vet att det finns människor som gärna tar hand om mig, om jag tillåter dem, om jag kan svälja min stolthet.

Ofrivilligt ensam måste vara stark.
Vald ensamhet stärker.
Ensam är inte alltid starkast.

Att sätta fingret på det – del tre

Efter sju timmar framför datorn och lika mycket ignorerande av make och barn har jag kommit fram till att jag inte kan ge er någon del tre och kanske är det totalt meningslöst att skriva färdigt det här inlägget överhuvudtaget. Men, eftersom jag delade upp det så här från början och har slösat bort hela den här dagen med det så känns det nu lika dumt att inte skriva något alls.

Jag hade någon idé om att det skulle handla om att blicka framåt och möta nya utmaningar men jag insåg snart att jag inte är där än så det gav mig bara ångest. Jag är mitt i det och det är omöjligt att se vägen som ska leda framåt. Jag tänker i cirklar och ärligt talat vet jag inte om jag är i speciellt stort behov av någon framåtrörelse just nu, jag är rätt nöjd med var jag är. Jag vill inte acceptera att jag snart måste möte den svåraste utmaningen hittills, att återgå.

På lördag börjar min man jobba igen och på måndag börjar jag. Femtio eller förhoppningsvis tjugofem procent. Vår tillvaro ändras igen och med den kommer den verkligen prövningen, det är nu vi ska fixa vardagen, alla pusselbitar skall falla på plats och inget får bli som det var.

Jag upplever det som att en tidsfrist håller på att gå ut och jag har inte hunnit bli klar än, med vad det nu är jag behöver bli klar med. Jag vet inte om jag är tillräckligt förberedd. Oron ligger där och pyr, ångesten mullrar dovt inom mig, som ett åskoväder i antågande. Kommer det passera förbi vid horisonten eller kommer jag stå mitt i stormen igen?

Jag är rädd att falla tillbaka i gamla mönster och gamla tankar eftersom jag inte riktigt hunnit skapa några nya än. Jag vill ha lite mera tid att klura ut det här, att låta tankarna snurra några fler varv innan jag måste börja tänka på annat och andra. Jag har ännu inte hittat den där balansen jag tappade medan jag sprang så fort jag kunde för att hinna ikapp mig själv.

Så det finns inte så mycket mer att skriva om det här just nu, inte mer än att jag är rädd och orolig. Jag får be om att återkomma längre fram med min framtidstro, den är fortfarande lite skrämd och suddig i kanterna.

Nu ska jag istället försöka njuta av det sista av min semester och låta alla de där andra inläggen som vill bli skrivna komma fram, alla de där andra tankarna som inte har med ångesten, utmattningen eller depressionen att göra. Jag är ju ändå så mycket mer än allt det.

Istället för den risiga vildvuxna Kornellen, en blomsteräng mitt i trädgården.