Och där faller ännu ett år, sönder till små minnen

Det finns saker, personlighetsdrag, som vi tycker är typiska för just oss, det där som gör dig till dig, mig till mig. Mitt minne är en sådan sak, en styrka, och en förbannelse. Jag kan komma ihåg händelser i detalj, vad någon sagt ordagrant, saker som hänt för länge sedan. Jag har aldrig riktigt reflekterat över den förmågan, förrän den försvann. 

Jag är van vid att ha ett bra minne, jag sätter stor tillit till det och har aldrig oroat mig för att jag inte ska komma ihåg, det är den jag är, en som minns allt. Jag tror mig ses som någon det är ordning och reda med, pålitlig, superorganiserad skulle min man säga.

Därför var det extra jobbigt att just minnet havererar vid utbrändhet. Jag förstod det inte då, när jag irrade runt i vintermörkret i början av året, att det var utbränd jag var, det var bara en fruktansvärt obehaglig känsla: den att jag höll på att förlora kontakten med min hjärna. Framför allt kände jag inte längre igen mig själv, jag som aldrig glömmer något, jag som alltid har koll på läget.

Nu, efter behandling, är mina kognitiva förmågor så gott som återställda. Jag kan tänka, jag kommer ihåg varför jag öppnat kylskåpet, jag hittar inte längre mig själv stirrandes på en skål kokt potatis med gråten i halsen. Jag kan tala om för dig vad det engelska ordet för stol är utan att bli tom i blicken. Jag minns hur jag tog mig hem från jobbet igår.

Från min sjukdomstid tar jag med mig vilken viktig roll vårt minne spelar för vår uppfattning om vilka vi är, samtidigt som det är förrädiskt och ibland helt opålitligt.

Jag har funderat en del på hur minnet fungerar, hur en del minnen är starkare, en del svagare, hur delar av våra liv försvinner in i glömskan utan att vi ens märker det. Vi formas av det vi minns om oss själva samtidigt som vi omformar våra minnen varje gång vi plockar fram dem. Vi kan, medvetet eller omedvetet göra våra minnen bättre eller värre, mer exakta eller så upphör de att ha någon koppling alls till det vi tror att vi minns.

Under det senaste året, då jag mått dåligt, har jag gått upp väldigt mycket i mig själv, till den grad att det skulle kunna ses som på gränsen till ocharmigt (just charm har jag dock aldrig sett som ett av mina starkare karaktärsdrag). Jag har varit smått fixerad vid mitt eget mående, mina känslor och jag har tänkt tillbaka mycket på mitt liv. Sådant som jag inte kunnat sluta minnas även om jag velat och försökt. Det är konstigt att det jag helst av allt vill glömma är det jag minns.

Det är som om jag hela mitt liv har jag gått hand i hand med ett spöke, ett minnes-monster som växt sig starkt på min ångest. Mobbning, ensamhet, utanförskap, att aldrig passa in, rädsla för att bli påkommen med att jag egentligen är så värdelös som de sa på skolgården, det har varit mina starkaste minnen från mitt liv. De har kastat en oproportionerlig skugga över alla andra saker som jag nu inte längre kan komma ihåg om mig själv.

Det känns konstigt och lite skrämmande att släppa taget om mitt monster, bilden av min uppväxt så som jag minns den, men samtidigt känner det som att jag håller på att ta mig över ett stort hinder: de jobbiga minnena behöver inte vara de som definierar vem jag är, kanske är de efter all den här tiden inte ens riktigt sanna längre?

Efter att ha gått i terapi kan jag se mina minnen på ett nytt sätt, jag har börjat fråga mig varför jag minns just vissa saker, varför just den här händelsen och varför inte någon annan och finns det andra detaljer att minnas i sammanhanget, som gör det lättare att förstå? Behöver jag alls plocka fram det här gamla slitna, tummade, blekta och säkert förvrängda?

På det sättet har det sorgliga börjat blekna, börjat förlora sitt inflytande över mina känslor. Det har istället få bli till berättelser, ett sätt att plocka ut det ur mig själv och låta det anta en ny form, utanför mig. Exempelvis här på bloggen, för er att läsa.

Även tjugosjutton kommer tillslut att falla sönder till små minnen, bitar av något stort som hänt mig, som jag alltid kommer bära med mig. När jag skriver det här är de tydliga men också de kommer börja blekna. Jag undrar vad jag kommer minnas av det här om fem år, tio år, fyrtio år. Kommer jag kunna plocka fram den här tiden och minnas hur jag tänkte? Kommer mitt sjuttiosexåriga framtida jag skrocka och med ett rynkigt leende tänka att det är väl för väl att en inte är så där ung och självupptagen längre, så en höll på att älta.

Till dess ska jag ge mer uppmärksamhet åt vad jag drar fram ur arkiven, jag ska minnas det jobbiga men leta efter detaljerna som kan kasta ljus över skuggorna, jag ska minnas de lyckliga stunderna och vara glad över att det har hänt. Jag ska vårda mina minnen ömt utan att drunkna i dem.

När jag så sitter i min gungstol ute på landet och funderar på vad jag ska ge min man i åttioårspresent så hoppas jag att jag ser tillbaka på mitt liv med stolthet, utan ånger och att jag har fått ha minnet i behåll, att jag fortfarande är jag, någon som minns allt.

Titeln till den här texten är tagen från låten Thinner med Kent. 

Femtiotusenåttiotvå ord senare

De sista tvåhundra orden kändes ungefär som den sista ansträngningen på ett träningspass: de sista skakiga repetitionerna med vikter, de sista sekunderna på sista intervallen i kallt duggregn. Jag bet ihop och lyckades ta mig i mål med blodsmak i munnen, eller om det var mintchokladsmak. Det där sista stycket kommer antagligen aldrig lämna hårddisken men det är en del av NaNoWriMo och jag kommer alltid vara stolt över alla de ord och meningar jag lyckades producera.

Nu är det över, men något annat har precis börjat.

När kranen vreds på den 1:a november var flödet ojämnt till en början, ibland verkade till och med som att ledningarna höll på att sina, men så har det fyllts på med ord efter ord: på tåget, i fåtöljen på ett litet hotellrum i Stockholm, i telefonen på bussen och under många sena kvällar vid farfars gamla skrivbord. Ett ord i taget tills jag nådde mitt mål, två dagar innan deadline. Jag njöt av att få känna mig stolt över mig själv, andades ut, stängde av kranen och gick och lade mig för att sova.

Men jag fick ingen ro, det var något som störde. Ett ljud. Dripp. En enda droppe i den tysta natten kan få vem som helst att ligga sömnlös. Kranen går inte att vrida åt ordentligt, den står där och läcker. Små blänkande tankar och idéer om min historia som fortsätter att komma. De sipprar fram och jag fångar upp på dem på papper. Tänker att jag sparar dem till senare. Men jag drömmer om min nya värld på dagen, lever i den på natten. Jag kan inte sluta tänka på den.

Det kan vara vad som helst: en kvinna med snygg frisyr på hållplatsen blir en pusselbit till en karaktärs utseende, något som någon säger på jobbet eller bussen kan bli en replik, jag minns plötsligt något från min uppväxt som passar in, jag gör en anteckning som blir till ett nytt stycke.

Något har satts igång, allt jag behöver göra är att skriva ner det, en idé leder till nästa. Jag låter kranen stå på, öppnar upp flödet till max; till skillnad från vårt dyrbara vatten kan vår fantasi och kreativitet aldrig bli en bristvara vi behöver snåla med.

Det är det som har varit så fantastiskt med den här utmaningen, resultatet blev inte bara ett dokument med över hundra sidor text utan också en helt ny rutin som jag varken vill eller kan kliva ur. Jag har läst om det men aldrig upplevt det förut, det där om att motivation och kreativitet inte är något att sitta och vänta på, det kommer ur rutiner och görande, ur repetition. Det finns något smart citat som uttrycker det bättre men som jag inte hittar just nu. Trettio dagar av fokuserat skrivande har öppnat upp dörrarna till något helt nytt.

Om det blir något av den här historien får vi väl se, det vore kul, men det är, handen på hjärtat, inte därför jag skriver. Jag skriver för att jag äntligen har hittat något som jag tycker om att inte vara bra på från början.

Så många gånger tidigare har jag tappat intresset eller gett upp helt när jag inte tyckt mig vara tillräckligt bra med en gång, tålamod är inte mitt främsta karaktärsdrag (och självkänslan har jag redan berättat om), jag har inte orkat träna eller öva för att bli bra, det har inte gett mig tillräckligt mycket, själva tränandet. Men med skrivandet är det annorlunda.

Det gör mig glad. Så enkelt. Att tänka ut saker och skriva ner dem. Glädje och en ivrig entusiasm i att upptäcka, utforska och försöka. Jag har inget konkret mål som är större än att jag vill se om jag kan, hur mycket jag kan lära mig, hur mycket jag kan utmana och utveckla mig själv.

Det är det enkla i att mina tankar ögonblickligen stirrar tillbaka mot mig från skärmen, att sätta ord på saker som jag vill förstå och begripliggöra. National Novel Writing Month har varit en fantastisk utmaning som gett mig en stor dos glädje och självförtroende. Jag kan omöjligt sluta nu bara för att november är över. Livet har precis börjat för tre kvinnor från mitt ute i ingenstans, alla kämpar de med ensamheten och ångest på sitt sätt och nu är de beroende av mig, jag måste skriva färdigt deras liv.

Det här var första gången jag deltog i NaNoWriMo och jag längtar redan till nästa omgång – bara en sån sak, att längta efter november – jag rekommenderar det, oavsett om du bär på en roman eller inte, oavsett om du kommer upp i femtiotusen eller trettiotusen ord. Ingen press, inga krav, bara skriv. För att det gör dig glad.

 

En som skriver

Det första inlägget jag skrev till den här bloggen fick titeln Den som skriver. Det handlar om lusten att skriva och kärleken till berättandet, speciellt i bokform och främst romaner. Det handlar också om min uppväxt och längtan efter att våga berätta om den, om att sluta skämmas över mig själv och om att våga tro att mina erfarenheten också är viktiga, det är därför jag på något sätt vill vara en som skriver.

När jag stod på Göteborgs stadsbibliotek i våras och helt plötsligt mindes hur jag brukade gömma mig från mina mobbare i skolan bland hyllor med böcker – det är därför jag älskar denna plats så mycket, för att den alltid beskyddat mig – och jag bestämde mig för att skriva om just det, de svåra upplevelserna, det var då jag upptäckte den verkliga kraften i berättandet, hur det kan förändra en när det blir på riktigt.

Att förstå vilken kraft och inspiration mitt egna liv kan ge mig hade aldrig varit möjligt om jag inte hade börjat skriva om allt det jobbiga. Det här är första gången jag kan se min uppväxt som en tillgång istället för ett misslyckande.

Det var inget givet eller lätt beslut att göra en hel blogg av den där texten, jag höll det hemligt och försökte peppa mig själv till att våga. Jag spenderade två veckor med att försöka komma på namnet Små doser ensamhet och sen gick det ytterligare ett par veckor innan jag vågade publicera.

Nu har det snart gått ett halvår och jag älskar min lilla blogg, den har inte så många besökare men alltid minst en varje dag (som jag vet inte är jag själv) och det räcker för att det ska kännas bra. Vad jag vill komma fram till är att det som jag tyckte var läskigt, svårt och nervöst då nu känns otroligt fint och bra och jag har kommit så långt i mitt tillfrisknande tack vare skrivandet.

Samtidigt som den där första texten blev till en blogg vaknade en annan liten ängslig tanke till liv, den om att skriva något mer än de där cirka tusen orden som blir en blogpost. Jag började skriva ner idéer, tankar, situationer, små korta rader, saker jag hörde människor säga. Men jag vågade knappt tänka på det – alldeles för läskigt – och att säga det högt, ”Jag vill skriva en bok.” Nej, jag skulle aldrig komma på tanken (jag sitter här och grimaserar medan jag skriver det, vet inte varför egentligen). För att skriva en bok, då måste man väl vara lite mer utbildad eller kunnig? Skulle jag..?

Jag har hört talas om National Novel Writing Month (NaNoWriMo) förut men inte riktigt orkat sätta mig in i vad det är. Men så kom det upp i en liten skrivgrupp jag hjälper till att driva i utkanten av internet och jag lät mig dras med i de andras entusiasm. Och nu sitter jag här och skriver varje dag och det blir mindre och mindre läskigt.

I kväll kom jag upp i över 35,000 ord och jag är ganska säker på att jag kommer klara målet: att skriva 50,000 ord innan 1 december. Det har varit jobbigt och jag har varit nära att ge upp en gång redan. Ibland tycker jag allt jag skriver är fruktansvärt amatörmässigt och dåligt, att tro att det skulle gå att förvandla till något som skulle kunna gå att trycka känns befängt.

Men, så ibland växer det fram en mening som känns, som är ärlig och enkel och då tänker jag att jag kan inte göra mer än mitt bästa och se vad det blir av det. Kanske ingenting, kanske stannar det vid en kul utmaning och ett sätt att utveckla mig själv, eller så kanske det blir något som någon får läsa, någon gång.

Nu när jag börjar närma mig de där femtiotusen så känns den där tanken inte riktigt lika ängslig längre. Att jag skriver på något är än så länge ”hemligt”, jag vill inte gå in på vad det handlar om, men kanske vågar jag inom en snart framtid säga att jag jobbar på något som skulle kunna bli ett bokmanus. Jag fortsätter helt enkelt att skriva, för att jag behöver det och för att jag älskar det, även om jag inte vet hur man gör. För jag är en som skriver nu.

En positiv ensamhet

Det är lördag morgon och det är fullt med människor på perrongen. De väntar på att få kliva ombord på tåget som avgår 08:25 från Göteborg mot Stockholm. Jag är en av dem. Jag älskar att åka tåg; det är bekvämare än bil och mindre ångestframkallande än flyg, om jag kan brukar jag boka de avgångar som tar längst tid. De behöver inte bygga någon höghastighetsbana för min skull. Det är något med ljudet av hur världen utanför svischar förbi och blir suddig medan jag är stilla och tydlig. En semesterdröm jag har är att åka inlandsbanan hela vägen upp till norra Sverige men min lilla familj.

Men nu ska jag till huvudstaden, ensam. Inget barn, ingen man, bara jag. Det är andra gången jag åker iväg ensam för min egen skull sedan 2013, kanske är det ännu längre sedan, så det är både efterlängtat och välbehövligt. Innan jag blev med familj brukade jag ofta resa på egen hand och ibland kan jag sakna det, att få tillbringa tid med mig själv helt förutsättningslöst. Så jag åker mot en helg fri från måsten och borden, jag åker mot fri tid.

Jag har inte gjort upp några planer annat än spelningen med The National på Annexet som är anledningen till resan från första början. Jag ska gå på Fotografiska, läsa minst en av de tre böckerna jag packat och skriva. Målet är att komma upp i tiotusen ord. De senaste gångerna har jag bott på samma ställe och så även nu, Noréns Malmgård. Om du inte bryr dig om flådiga frukostbufféer eller konceptuella rum med trendig inredning så kan jag varmt rekommendera detta ställe. Ett vackert gammalt hus med olika små och stora rum. Det är tyst, mysigt och inte speciellt dyrt.

Södermalm sett från Skinnarviksberget

Det är söndag kväll och jag sitter vid min dator hemma i Göteborg igen. Ovanstående skrev jag på tåget på vägen upp, jag vill gärna få till några inlägg i november, trots mitt NaNoWriMo-projekt. Jag kom upp i tiotusen ord idag förresten, så det går över förväntan. Jag läste även ut Lina Wolffs De polyglotta älskarna som jag gillade, den grep tag i mig och den var välskriven men den lämnade inga djupare avtryck.

Jag tror att det här var en av de längsta helgerna jag upplevt på länge. Jag hann med så mycket, förutom att läsa och skriva så var jag på Fotografiska och på spelningen, jag hann även med två långa promenader runt halva Södermalm. Tänk så länge tiden räcker om man bara inte fyller den med så många måsten. På hela resan hade jag bara en enda tid att passa, förutom tågen. En klapp på axeln för bra planering, alltså i stort sett ingen.

Det är den här sortens ensamhet jag får min energi ifrån. Jag har knappt pratat med någon på två dagar. Jag har gått runt på gator jag inte känner till och ingen känner mig. Anonymiteten ger mig någon slags ro som är svår att förklara. Jag upplevde samma sak när jag bodde i London, nästan all min lediga tid gick åt till långa promenader helt ensam. Det är något med att veta vad som inte finns runt nästa hörn, att upptäcka och låta nyfikenheten styra. Det är svårt i en stad man bott i i snart sjutton år, det är omöjligt om man har sällskap, speciellt av ett barn; deras nyfikenhet tar över allt och det ska den.

Jag tycker om att leka med tanken att jag är någon annan när jag reser ensam, en annan version av mig själv om jag gjort andra val tidigare i livet. Inte för att jag inte tycker om det livet jag har, jag älskar det och alla i det, utan för att det är kul. Det blir som att jag får lite av det livet också. En chans att vara allt jag är och skulle kunna vara. Det handlar inte så mycket om att göra andra helt främmande saker, jag sätter inte på mig högklackat och drar ut på krogen. Det är en känsla jag vill komma åt. Den att livet inte bara är en sak, att jag kan känna alla sidor av mig även om jag gjort de val jag gjort. Förstår du vad jag menar? Det är svårt att förklara.

Jag hade med mig kameran och tog lite kort. Stockholm är så vackert, jag ville länge inte erkänna det, ville säga att Göteborg är bästa staden. Men Stockholm är fantastiskt fint med alla höjder, vattnet, utsiktsplatser, gamla hus och krokiga gator. En av mina favoritstäder att vara anonym främling i.

Nu är jag tillbaka i verkligheten, lugn med med laddade batterier. Dags att bli mamma, fru, kollega och Göteborgare igen. Men det var kul att låtsas vara någon annan ett litet tag.

Hemma är där du hänger din tygpåse
Södermalm
Fullt av små udda hus, gränder och krokiga gator
Noréns Malmgård ligger precis intill Skinnarviksparken med utsikt över Kungsholmen. Där borta någonstans bor Jocke Berg kunde jag inte låta bli att tänka när jag satt på bänken, som mitt sextonåriga jag.
Hus med litet ensamt fönster
Jag avskyr höga höjder men älskar utsikter över hustak i storstäder.
Mitt absoluta favoritställe i Stockholm – Fotografiska

 

Belåtenhetsflyt, vilja och lust

Inför ett kortare uppehåll med bloggen funderar jag på hur vilja och lust hänger ihop, vad motsatsen till prestationskollaps är och varför det skulle vara något dåligt att vara nöjd eller belåten. Måste vi hela tiden maxa och toppa, går det för sig att bara flyta med?

Den senaste tiden har jag funderat mer och mer över hur jag vill leva mitt liv, vad som får mig att må bra och vad som får mig att må dåligt. Känslor blir till tankar, först skygga och lite osäkra men med tiden märker jag hur de slår sig ner, hur de blir till kraft och energi för att skapa förändring. En försiktig framåtrörelse byggs nu upp efter en långvarig stiltje. Lusten vaknar till liv.

Med inspiration från Micael Dahléns bok Kaosologi, där han presenterar ett antal nya bra ord han har hittat på (bland annat ”avmåstefiera” och ”vankraft”) hittade jag på prestationskollaps i förra veckan. Ju mer jag tänkt på det desto bättre tycker jag det passar, istället för ordet utbränd. Sedan började jag tänka att om jag inte längre befinner mig i en prestationskollaps, var åt är jag på väg då? Vad är motsatsen?

Jag ser framför mig ett tillstånd av belåtenhetsflyt.

För det är faktiskt helt okej att bara vara nöjd och belåten. Det är bra tack, jag vill inte ha mer just nu, jag vill bara flyta med och njuta lite av mitt liv och känna lite mer tacksamhet över vad jag har istället för att jaga nytt.

En sak jag har mer av nu än för några månader sedan är vilja. Jag har hittat viljan att fungera, viljan att acceptera, viljan att må bra utan att för den delen sätta upp krav för mitt välmående. Jag behöver inte uppnå någonting för att få lov att älska mig själv. Jag behöver inte prestera för att få lov att vara glad.

Och jag älskar känslan av lugn, att det inte är hela världen, det tänker jag ofta nu. Jag älskar känslan av att känna mig nöjd, det är inte det att jag inte vill saker längre, det har bara blivit mycket mer kravlöst. Jag vet inte om jag någonsin har känt mig riktigt nöjd tidigare i mitt liv; det är en konstig tanke men jag har nog gått runt och varit missnöjd med mig själv i femton kanske tjugo. Så jag slår ett slag för nöjdheten och belåtenheten, och för att hitta belåtenhetsflytet. Något som inte verkar vara en självklarhet i samhället just nu.

Helst ska en ju ha höga ambitioner och driv, inte nöja sig utan vilja suga ur så mycket det bara går, som om livet vore ett festligt skaldjur. Prestera och avancera. Är det okej att nöja sig och sluta jaga, att ge upp sina ambitioner, sätta upp lite lägre mål, eller att inte ha några speciella mål alls ett tag. Bara flyta runt i belåtenheten och uppskatta små saker som att titta på Octonauterna med en treåring på magen. Eller att läsa en bra bok, sakta. Eller ligga kvar länge i sängen och lyssna på en bra podd. Vabba utan att få dåligt samvete.

Nu när viljan börjar infinna sig kommer också lusten sakta smygande tillbaka vilket är en fantastisk känsla, jag har inte förstått hur viktig den är förrän nu, när jag stått helt utan ett tag. För vad är vilja utan lust? För mig betyder de två orden inte samma sak även om de är synonyma. Jag har en väldigt stark vilja och vill mycket men tas lusten bort ur viljan, om det inte känns lustfyllt, då blir det bara krav och mål utan mening.

Så för att försöka vara så mycket som möjligt i känslan av belåtenhet så fokuserar jag på det jag vill och det som känns lustfyllt. Och därför kommer jag inte skriva så många blogginlägg under kommande månad. Jag ska försöka men det kommer antagligen bli tomt ett tag.

Men jag ska inte sluta skriva, jag ska låta lusten styra och försöka skriva ännu mer. I morgon börjar NaNoWriMo. National Novel Writing Month. Femtiotusen ord på trettio dagar. Jag har bestämt mig för att prova.

Det har länge funnits tankar på olika berättelser som snurrar i mitt huvud men jag har aldrig försökt skriva något på det här sättet tidigare. Jag är mest nyfiken på vad som kommer ut om jag sätter mig ner och för att skriva utifrån en idé med ett tydligt syfte. Jag har inga krav på mig själv, inga förväntningar, inget annat mål än att försöka komma upp i femtiotusen ord till sista november. Jag är bara väldigt spänd på att se vad jag har inom mig och vilken historia jag bär på, vad som kommer ut.

Vad jag ska skriva om? Det enda jag kan säga är att jag döpt idén till Döda rosor. Därav bilden till detta inlägg. Om det blir något av detta sen, det är en sak för december. Jag har ett synopsis, jag har gjort en del förberedelser. Vi får se.

När världen faller likt höstlöven och mörkret smyger närmare…

Så med stor lust kastar jag mig in i en helt ny värld och hoppas att jag om en månad kan säga att jag är belåten med vad jag gjort och att jag haft ett bra flyt. Jag ska försöka hinna med något blogginlägg, annars hoppas jag att du fortfarande är med mig i december.

Följ gärna skriväventyret på Instagram @sma_doser_ensamhet

Livet efter, just nu och vägen framåt

Jag upptäckte nyligen kontot @boktitelpoesi och blev inspirerad att illustrera ett inlägg med min egna ihopsatta titlar. Det kom att handla om hur livet är nu, ett tag efter att jag ”gått in i väggen”, och hur skrivandet blev min räddare i nöden.

Väggen. Räddare i nöden, att skriva. Marlen Haushofer, J.D Salinger och Stephen King.

 

 

 

 

 

 

 

 

Om tio år, eller kanske till och med fem, när jag ser tillbaka så kommer det finnas ett liv före tjugosjutton och ett efter. Det finns alltid brytpunkter i livet, de stora förändringarna, både välkomna och ovälkomna. Den här var egentligen varken eller, den smög sig på som hösten och plötsligt var allt mörkt och bedrövligt.

Nu är det lite som att stå i en korsning, men det handlar inte så mycket om vilken väg jag ska välja för att ta mig framåt, utan snarare om vad jag ska fortsätta bära med mig. Ryggsäcken har varit för tung, benen vek sig till slut, det gick inte mer. För att orka fortsätta, åt vilket håll det än blir, så behöver jag göra mig av med en del gammal bråte. Därför skriver jag, så att jag kan namnge allt jag släpar på och förhoppningsvis snart plocka bort det ur mitt liv.

Min prestationskollaps (nytt ord för utbrändhet och gå in i väggen) var inte väntad men ändå ganska självklar så här i efterhand. Jag trodde aldrig att jag befann mig i riskzonen. Nu när jag ser tillbaka förstår jag att jag varit där inne och härjat en hel del innan jag blev sjuk och att jag dessutom varit deprimerad flera gånger tidigare utan att riktigt ha förstått det, eller vågat söka hjälp.

Jag är inte sjukskriven längre, varken för utmattningssyndrom eller depression, och tidigare i veckan hade jag mitt sista samtal med min psykolog, även om jag gärna hade haft fler så är den tiden slut. Men kan jag säga att jag är frisk nu bara för att sjukskrivningen tagit slut? Det vet jag inte. Mår jag bättre? Ja, absolut. Men hur ska jag kunna veta att det inte bara är tillfälligt eller på grund av medicinen? Och hur dåligt kan jag må framöver utan att det behöver betyda att jag ramlat ner i hålet igen?

Det är det svåra med utmattningssyndrom och depression. Det finns inga tydliga ramar; det finns inget gips som tas av, inga stygn tas bort, inga blåmärken försvinner. Jag har hela tiden sett hel ut medan jag var trasig.

Jag trodde att jag var tvungen att vara stark för att bli hörd, för att bli sedd, för att vara värd något. Så jag brukade hålla allt det där dåliga för mig själv men helst av allt har jag ändå velat bli lyssnad på och förstådd, det vill väl alla. Jag har aldrig riktigt vågat ta chansen bara, för att få den upplevelsen, och jag har inte vetat vart jag skulle vända mig. Jag har länge sörjt över någon eller något jag aldrig riktigt haft istället för att leta på nya ställen; som min psykolog sa, du kommer inte hitta någon apelsinjuice i järnhandeln hur många gånger du än går dit.

Konsten att vara kvinna, konsten att leva innerligt. Komma rätt, komma fel och komma till punkt. Caitlin Moran, Ted Harris och Ann Lagerstrkm, Lynne Truss och Eva Haldinger.

Någonting jag har förstått nu, som blev tydligt med liknelsen ovan och som jag tar med mig, är att det är en konst att leva och inte en konst som man till varje pris måste behärska, utan en konst att låta sig inspireras av. Man kommer hamna rätt lika många gånger som man kommer hamna fel, men en sak jag verkligen tror är viktigt är att kunna sätta punkt för en del saker i livet. Jag tänker inte låta gammal sorg och ångest tynga ner mig så mycket som den fått göra. Jag har alla förutsättningar att göra något bra av det istället. Som Carrie Fisher sa: ”Take your broken heart, make it into art.”

Jag är inte sjukskriven längre men det betyder inte jag är frisk. Lång tid framöver måste jag tänka på hur jag planerar mitt liv, akta mig för överbelastning och se till att jag alltid har gott om tid för återhämtning. Jag tror jag är på god väg nu: jag lyssnar på min kropp, tar mina behov på större allvar och jag vet framför allt, att jag måste fortsätta prata om det som är tungt och jobbigt. Och att ett bra samtal inte måste bygga på en lång relation, möjligheten till givande samtal finns i alla möten (note to self).

Jag står i någon slags livs-korsning, utanför en järnhandel, sugen på juice, men det finns ingen anledning att gå in och fylla på ryggsäcken med mer skrot. Skulle du öppna den och titta efter skulle du hitta en hel del gammal smärta, noga hoprullad och tätt packad jämte små hårda bollar av sorg och skam. Där ligger dödsångesten som en stor tegelstenen, mobbningen ligger någonstans i botten som en hög blöta illaluktande strumpor. Misslyckade relationer trängs med dåliga val. Allt det där har plockats upp i ljuset de senaste månaderna och det har varit svårt. Men bra, att skriva om det men framför allt att prata om det.

Att leva ett liv, inte vinna ett krig. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv, ensamma tillsammans. Anna Kåver, Tom Malmquist, Jörgen Löwenfeldt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vet inte riktigt varför jag bär omkring på det fortfarande. Möjligheten finns ju att bara ställa ryggsäcken utanför järnaffären och gå vidare, leta efter apelsinjuicen på ett annat ställe. Livet är ju ändå fullt av möjligheter, varje dag är en ny chans och hur mycket den ofrivilliga ensamheten än tränger sig på så finns det människor jag kan vara ensam tillsammans med, jag vet det nu.

En dag i framtiden när jag ser tillbaka på den här tiden vill jag minnas det som att det var här jag satte punkt för sorger jag burit på, de beteenden som varit skadliga, att jag började förstå nyanserna i ensamhet bättre och framför allt att det var tjugosjutton jag började skriva på riktigt.

Det vi inte berättar

”Du måste prata om de här sakerna med andra människor.” säger min psykolog. ”Jo, men hur gör man då?” frågar jag. ”Vi har ju fått en fin kontakt, du kan ju prata med mig, vad är skillnaden?” frågar han. Du får betalt för att lyssna tänker jag men säger det inte högt, det vore nog elakt och inte riktigt sant. Jag blir lätt obstinat i den här typen av situationer, mest för att han har rätt såklart, jag borde prata om mina problem med andra, jag vet bara inte hur man gör.

Jag har funderat på vad som händer med oss när något viktigt förblir osagt för många gånger. Är det de sakerna som med åren blir till ångest? Är ångest våra outtalade berättelser som aldrig får liv och möjligheten att beröra en annan människa. Är det därför så många människor går omkring och mår dåligt? För att det är så svårt att hitta utrymme att hinna eller kunna berätta mer än en sak om sig själv i dag?

Vi får lära oss att vi måste göra ett bra första intryck på kort tid, vi kokar ner allt det bästa med oss själva till en enkel historia som ska fungera vid arbetsintervjuer, sociala sammanhang och så vidare och så upprepar vi den. Om och om igen. En enkel sammanfattning av allt vi vill att andra ska veta och minnas om oss. Och kanske är det så att det som sägs oss tillräckligt ofta, av oss själva och andra, till slut blir till de enda sanningarna och så ser vi oss själva lite mer så och tränger undan resten.

Vad vi väljer att berätta om oss själva står ofta i relation till vår omgivning. Vi förskönar kanske lite, utelämnar detaljer, lägger till för att dölja något annat. Vi övar lite hemma framför spegeln och lägger fram vissa fakta om oss själva som kan passa bra in; det blir kanske det som är lätta att servera och lätta att smälta? Och alla är glada och belåtna.

Så har i alla fall jag fungerat tidigare eftersom jag inte velat att andra ska veta saker om mig. Det fanns berättelserna jag inte ville dela, de om utanförskap, mobbning och ångest. Jag har varit mer mån om att framstå som lyckad och omtyckt. Jag berättade andra saker, sådant som var lätt för andra att förstå och relatera till, det som fungerade på arbetsintervjuer, sånt som kunde få mig att passa bättre in. Det andra förblev länge osagt.

Jag minns ett samtal som ägde rum i början av sommaren för sjutton år sedan, det var med min klassmentor inför den stundande studenten. Han sa, ”Du är stark, du kommer att lyckas med vad du än tar dig för.” Jag har fått hör det både tidigare och senare. Jag fick också höra andra saker under min uppväxt som: du är ful, du är dum, du är äcklig, du luktar koskit, du är lika hårig som en apa, med mera.

Det här är två exempel på saker som blivit till sanningar för mig och som jag burit med mig länge: att jag är stark och klarar allt och att jag är ful, dum och värdelös. Jag utvecklade således ett bra självförtroende men låg självkänsla. Och när det inte riktigt finns någon där som frågar hur det är, som håller kolla på en, då tar man de sanningar som erbjuds, i brist på annat och av nödvändighet. Jag tog båda men berättade länge bara om den ena, det blev min identitet, den starka tjejen som klarar sig själv och lyckas med allt.

Jag blev det som upprepades tillräckligt ofta, av mig själva, inför andra och av andra, trots att jag är så mycket mer.

Jag skulle kunna berätta för dig om hur stark jag är, det är en sanning. Men i den ryms också det faktum att jag blivit stark av nödvändighet, jag hade inget annat val, jag var tvungen att tro på det som var positivt, jag kunde inte bara vara värdelös.

Jag är starkare än jag önskar ibland, sanningen är att jag också är fruktansvärt skör och känslig. Under min uppväxt längtade jag så många gånger efter att någon skulle säga: ”Det är okej, du behöver inte vara stark längre, du får bryta ihop nu. Gå sönder, jag tar emot dig när du faller, jag finns här för dig.” Istället för, ”Det här fixar du, du är en stark tjej.”

Det är svårt att prata om personliga problem, svåra erfarenheter och ångest. Kanske vill vi inte berätta på grund av rädsla, skam eller för att vi saknar någon som orkar lyssna. Vi kanske inte ens vet var och hur vi ska börja av rädsla att fördämningarna ska brista och att vi inte ska orka hålla tillbaka all vår sorg? Vi fortsätter leva med vår ångest i stället.

Jag förstår varför min psykolog upprepade gånger påpekat vikten av att dela med sig till andra om sådant som är svårt, så att jag kan sluta tro att ensam på något sätt skulle vara stark. Så jag ville skriva om det här, för jag tror att vi alla bär på mer än en berättelse om oss själva och vad vi har varit med om men att utrymmet är snävt och det är svårt att veta hur och när och till vem en berättelse kan berättas. Det är inte alltid det finns en självklar mottagare.

Jag vet inte om det finns en större poäng än den med den här texten. Den är, som så mycket annat jag publicerar här, lite av ett terapiarbete.

Men har den väckt några tankar hos dig så ta också med dig det här: låt dem som står dig nära veta att du finns, ta dig tid att verkligen lyssna. Inte bara på det som sägs utan också efter vilken berättelse det är som egentligen försöker hitta ut. Svåra saker kan ofta komma ut i form av annat i hopp om att någon ska fortsätta fråga, för ibland är det svårt att veta hur man ska börja.

Och låt inte saker förbli osagda för många gånger.