Med osäker känsla för stil

Jag älskar att lära mig nya saker (hatar att vara nybörjare) och när jag väl bestämmer mig för att göra något vill jag lära mig allt. Genast. Skrivandet inget undantag.

Som tur är skrivs det mycket om att skriva. Befinner man sig i början av sina ambitioner är det bara att kasta sig ut bland böcker, tidningar, bloggar, poddar, kurser. Det finns verkligen hur mycket som helst för att hitta inspiration, komma igång och komma vidare. Och det har blivit många böcker, tidningar, bloggar, poddar och ett par kurser. För att inte tala om antalet lästa böcker genom livet där varje (nåja, många i alla fall) avslutad berättelse har spätt på känslan: jag vill också göra det där. Och samtidigt väckt frågorna: Kan jag göra det där? Och hur gör man?

En författare jag lyssnade till i vintras uttryckte det bra om det att vilja skriva själv. Man går och ser punkbanden spela, sedan vill man starta sitt eget band och göra sin egen musik. Precis så. 

Men nu när jag kommit en bit på vägen och sedan länge googlat sönder orden gestaltning, dramaturgi och karaktärsutveckling börjar de svårare frågorna ta upp mer plats. De som det inte finns lika enkla svar på och där åsikterna är många. Vad är det egentligen som gör att en text verkligen får liv? Vad är det som gör att vissa berättelser griper tag i en medan andra inte gör det, att en del författare går att känna igen i en enda mening, att man kan säga att det där är så typiskt för hen. Det unika, den egna rösten, uttrycket en avundas.
Begreppet stil dyker upp. 

Litterär stil omnämns ofta men det verkar råda skilda meningar om vad som utmärker den, vad som är ett stilfullt språk. Och har det bara med språket att göra, eller mer med berättarteknik? En kombination? En del säger att det inte är något en ska tänka för mycket på, att den ibland inte ens är relevant beroende på vad man skriver. På andra ställen tycks det vara helt avgörande. Beroende på ambition? På genre? Typen av berättelse och innehåll? Om det ska anses vara konst eller underhållning? Om en nu ska skilja på dem, det ska man säkert tycker någon.

Kanske finns det inget enkelt svar, kanske hänger det tätt samman med det som gör oss till människor, summan av våra erfarenheter, influenser, kunskaper och allt annat vi samlar på oss genom livet och som formar vårt sätt att tänka och uttrycka oss? Eller är det en tanke född ur mitt akademikerkomplex, jag kanske bara inte fattar? Mina universitetspoäng i litteraturvetenskap är fortfarande relativt få. Kanske kommer jag från fel miljö och bakgrund.

Med mitt första försök till manus bar jag runt på idén om att nu ska jag skriva på riktigt. Det där med ”stil” var nog något jag var alldeles för medveten om, men inte riktigt förstod. Jag ville bara att det skulle kännas speciellt, det måste låta rätt, inte som mina vanliga svamliga tankar, det måste låta som en litterär text. Gärna med semikolon. När jag väl vågade släppa iväg mina första utkast till en testläsare fick jag responsen att det lät som om jag försökte få texten att låta litterär, men att det som personen alltid gillat med mina andra texter istället saknades. 

Och jag tror det var problemet. Jag försökte skriva en roman. Det var ju det jag bestämt mig för att göra och jag höll fast i det där manuset ganska länge, för jag hade ju lagt ner så mycket arbete och tid på det. Och jag var så stolt över att jag klarat av att skriva ett helt manus, med kapitel och indrag på rätt ställe. Stor bokstav och punkt, duktigt (och på tok för många semikolon som fick strykas och kanske lika delar hybris). Det var ändå ett manus som de som läste tyckte hade kvalitéer, bra för att vara det första och så vidare. Men som helhet lyste det nog ändå igenom, att jag inte från början landat i mina egna ord, tankar och idéer om själva skrivandet. 

Detta är för mig den svåraste biten, att våga lita på att mina ord och idéer duger. Efter fler böcker och kurser och halvvägs genom mitt andra manus har jag åtminstone släppt tanken på att mitt skrivande måste leva upp till några speciella litterära nivåer för att räknas. Självklart vill jag att det ska bli bra, jag saknar inte ambitioner, men det viktiga är att det känns kul, utvecklande och utmanande. Det jag vill är att ge någon en läsupplevelse som förhoppningsvis väcker känslor.

Så jag försöker landa i att det är okej att vara osäker på det här med stil, språk, uttryck. Att hur jag väljer att binda samman orden för att skapa mening, för att undersöka och förstå, för att gestalta en känsla eller ett tillstånd är det som är just min stil och att det inte finns något annat att utgå ifrån, att den är och får vara summan av mina försök och att fortsätta försöka är allt jag kan göra. Och att det som ska utmärka mitt skrivande är något som, hoppas jag, kommer med tiden, med att utvecklas som människa, genom att leva och lära. Och skriva.

För hur spännande vore det om det gick att läsa sig till alla svar i en bok?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.