Komma bort, komma hem.

Förra året, en av sommarens sista dagar. Innan hösten och vintern, när det fortfarande kändes som att allt var på väg åt rätt håll. Stora barnet hade precis börjat förskoleklass och ny skola. På eftermiddagen träffade jag hans lärare, han låste av misstag in sig på toaletten, stod plötsligt skärrad och snyftande i dörren till klassrummet där vi satt, vi hade inte hört honom ropa, tillslut hade han lyckats ta sig ut ändå. Det var inte mycket att välja på, med lillebror i vagnen styrde vi snabbt stegen mot närmsta glasscafé som plåster på såren, känslomässigt uppskruvade båda två. Just då ringde telefonen och hösten tog en helt ny vändning.

Tidigare, under våren, hade jag sökte flera kurser i skrivande. Universitet och så en folkhögskola. Jakobsbergs folkhögskola, som jag gärna ville komma in på. Men jag fick beskedet att jag stod som reserv och så blev jag antagen till en kurs på Linnéuniversitetet istället. Såg fram emot det och tänkte inte så mycket på det andra, lite besviken såklart men men. Dagen innan samtalet satt jag dessutom på café och skrev tretusen ord för att sammanfatta en ny idé som kändes (och fortfarande känns) jättespännande.

Men så var det kursansvarig på Jakobsbergs författarskola som ringde upp den där sista sommardagen för att erbjuda mig en plats. Jag var tvungen att bestämma mig inom någon timma. Ringde min man medan glassen smälte så att han kunde försäkra mig om att det var precis vad jag borde göra. Jag var ju permitterad. Tiden fanns, stödet fanns. Bara att köra. Så jag tackade ja, såklart.

Och så var det bara att plocka jag upp projektet jag sökt in med och åka till närträffen i Stockholm. Nervös som sjutton. Jag hade ju inte alls arbetat med texten, egentligen inte skrivit ett ord sedan jag fick reservbeskedet, trodde inte jag skulle skriva mer på det. Den där andra idén dök ju upp. När kursen började hade jag ett ungefärligt synopsis och två a4 med dubbelt radavstånd. Försökte skaka av mig känslan av att vara en bluff, skrev så fingrarna blödde på tågen upp still Stockholm. Skakade liv i karaktärerna, fick verkligen ruska om dem helt brutalt.

Det blev bra ändå. nervositeten rann av mig snabbt. Det är väldigt sällan går jag in i ett nytt rum med främmande människor och känner mig bekväm, varken bildligt eller bokstavligt. Oftast vill jag försvinna in i ett hörn, blir nervös, får högt ångestpåslag, vet inte vad jag ska säga, säger något jag själv tycker lät konstigt som fort orden lämnat munnen, får ännu högre ångestpåslag. Det är inte ofta jag upplever en så stark känsla av samhörighet i ett sammanhang. När jag satt där i klassrummet på skolan, det var som att landa i mig själv, att det är här jag ska vara. Kanske inte just i ett klassrum på en folkhögskola, men i ett skrivande sammanhang.

Det fanns en tid i mitt liv då jag gärna gjorde upp planer. Femårsplaner, årsplaner, planer för kommande månad, veckor, för dagen. Jag ägnade orimligt mycket tid åt mål och personlig utveckling. Gärna med målet att bli en bättre och lyckligare människa. Oklart varför så här i efterhand, det ledde inte heller till något bra, det ledde till utmattningsdepression och sjukskrivning. Fortfarande är det en svår balansgång för mig, den att vilja utvecklas men utan att det blir för mycket stress, krav och prestationsångest. Men i höstas så kände jag suget, jag vill jag göra upp planer igen. Stora, fantastiska, magiska drömlika planer om skrivandet och texter och samtal och litteratur och berättandet.

Kursen avslutades nu i december, strax innan jul. Jag anade att ett bakslag skulle komma. Det är typiskt för mig, min personlighet, att jag kan gå helt upp i något och ignorera allt annat omkring mig, jag blir för känslomässigt investerad. När vad det än är jag investerat mig i tar slut känner jag mig alltid nedstämd, ensam och lite borta, tom. Det tar ett tag att hitta tillbaka till vardagen igen. Och den här vintern blev det extra svårt. Eftersom allt inte alls gick åt rätt håll i samhället i övrigt, som känslan var i augusti. Isoleringen från andra människor, att inte ha mycket att se fram emot, bristen på intryck. Det tär, speciellt för någon med psykisk ohälsa i bagaget.

När möten och samtalen lyser med sin frånvaro är det tur att skrivandet fortfarande finns. Och det digitala ändå, platser att hålla kontakten på. I vinter och till våren ska jag inte gå kurser, jag ger istället mig själv tid till att fokusera på livet, på de där planerna, på hur jag kan få hålla på mer med det här, skrivandet, orden, berättandet. Vad jag vill att nästa kapitel i mitt liv ska innehålla och drömmer om tiden när vi kan träffas igen, på caféer, gräsmattor, i parker, över ett glas vin, på mässor och event.

Tills dess håller jag stadigt i pennan, fingrarna på tangenterna och skriver. Projektet jag arbetade med under krusen är halvvägs och jag siktar på att kunna skicka det till testläsare i mars. Har dessutom fått ett fint erbjudande från en tidigare lärare på en annan kurs som vill läsa. En extra morot. Jag tycker inte om att prata för mycket om det jag håller på med men jag tar med mig det från kursen, att våga släppa in, att prata om det, att berätta, att dela. Så mer om projektet kommer. Och förhoppningsvis blir det mer tid för reflektioner kring skrivandet här nu också.

Tills nästa inlägg. Ta hand om er och dröm stora drömmar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.