Förlossningsskräck och målbilder

Det hade inte funnits några tecken att upptäcka i förtid. Den kom som en blixt från klar himmel och överraskade oss alla. Det var en mörk kvällshimmel i januari som, om vi ska hålla oss till sanningen istället för klichéer, var täckt av moln och det var ingen blixt. Det var Preeklampsi (havandskapsförgiftning). Den drabbade mig mitt under pågående förlossningen.

De senaste åren har jag tänkt på det allt mer sällan och då det kommer på tal sker det genom sakliga konstateranden. När en historia återberättas upprepade gånger tappar den tillslut formen. Den slipas ner till något som blir enkelt att formulera, lätt för mottagaren att förstå. Något som passar på öppna förskolan och i mammagruppen. Efter hand plockas bitarna om skräck, dödsångest, panik, förtvivlan och besvikelse bort. Kvar blir fakta: jag blev sjuk, jag minns inget, det var jobbigt, det gick bra till slut. Vi är tacksamma för det.

Nu börjar det bli dags att ta tag i de där bitarna, i och med att jag är gravid igen och halvvägs där. Halvvägs till där smärtan ska ta vid och ta över min kropp. Halvägs till där vad som helst kan hända, om en ska lita till erfarenhet. Halvvägs till andra (och sista) chansen.

Vid senaste besöket hos min barnmorska gick vi igenom min journal och jag fick äntligen svar på de frågor jag aldrig orkade ställa sist. Då när jag – som jag upplevde det – med nöd och näppe överlevt. Så illa var det aldrig, det var en väldigt allvarlig medicinsk situation, men aldrig utom kontroll, för de som tog så väl hand om mig. Vården i det här landet är fantastisk.

Jag däremot, tappade kontrollen fullständigt någonstans runt åttatiden på kvällen den 31 januari 2014 och det tog nästan fyra år innan jag hittade den igen. Jag har alltid känt mig besviken och ledsen över att det blev som det blev. Jag missade min egen förlossning och veckorna efter var blytunga. Under lång tid har jag inte vetat om det blir någon andra chans, av flera anledningar, men mycket på grund av rädsla.

Mina förlossningsminnen är mörka. De består av paniken som nästlade sig in och av hur hela min väl förberedda förlossningsvärld rasade samman i takt med att blodtrycket sköt upp i taket där det stannade. Den kvällen gick från att handla om förväntan och föda barn till en lång natt av ”allvarlig medicinsk situation” och behandling. Det blev kort sagt inte alls som jag tänkt mig. Jag minns inte mycket av vad som hände och jag var – i mitt lustgasomtöcknade tillstånd – ganska säker på att jag inte skulle överleva. Värkar som inte ledde någonstans i kombination med det akuta läget gjorde att smärtan gick från att betyda liv till att betyda livsfara.

De där minnena överskuggar allt.
Jag trodde att jag var väl förberedd.
Jag hade läst böcker och gått föräldrakurser.
Jag hade gjort en spellista.
Jag hade målbilder.
Jag tänkte att Can’t Keep It In med Cat Stevens skulle få mig att skratta och skratt är avslappnande, det måste vara bra. Jag lade så mycket kärlek på mina låtval för den där speciella dagen. Mitt barn skulle födas till tonerna av Sigur Rós. Det var min målbild. Så blev det inte. Kanske var det naivt att tro på den bilden av hur det är att sätta ett liv till världen. Men vad visste jag då.

Istället fick jag kateter, minst fyra ingångar i händer och armar för olika slangar som pumpade in medicin. Musiken spelades aldrig. Ryggmärgsbedövningen sattes fel och tog inte. Det pratades om snitt, min värsta mardröm. Det behövdes aldrig som tur var. Men allt det där hade det inte stått något om i böckerna jag läst.

När jag tänker tillbaka på min första förlossning och tiden efter står två saker ut. Jag kände mig otroligt ensam och fruktansvärt misslyckad. Målbilden den här gången handlar mindre om vad som ska ske fysiskt och praktiskt, eftersom jag vet nu att vad som helst kan hända. Det handlar istället om att jag vill vara närvarande. Jag vill vara där och genomleva processen medvetet. Och framför allt: jag vill inte vara rädd för att göra det. Även om det är så in i helvete läskigt. Även om smärtan är för jävlig. Framför allt har jag insett en sak, nu när jag påbörjat förberedelserna. Jag klarar det inte helt på egen hand, realistiska målbilder eller inte. Jag behöver någon som håller mig i handen.

Därför har vi har tagit beslutet att anlita en Doula. Ett beslut jag känner mig väldigt nöjd med. En lugnande röst att lyssna till både nu och sedan, en kvinna vid min sida när det blir dags, en trygghet. Vi kommer träffas under våren och hon är med under förlossningen, framför allt är hon där bara för min skull. Det kommer naturligtvis pappan till barnet också vara men han slipper vara den jag spottar och svär åt under värkarna. Nu när vi har kommit hit känns det som den naturligaste sak i världen. Varför gå igenom det här ensam, om jag inte måste?

Och som min barnmorska uttryckte det: Det är dags att ta revansch på förlossningen. Oavsett vad som händer ska vi tillsammans jobba för att hålla paniken, dödsångesten och skräcken borta. Jag förväntar mig inte att det plötsligt ska gå lätt, vara problemfritt eller göra mindre ont. Jag vill bara kunna förstå att smärtan inte betyder fara eller död utan att det är livet som vill fram. Jag ska inte låta mig skrämmas. Den här gången ska jag närvara vid min egen förlossning. Det är målet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.