Akademikerkomplexet

Anmälan till höstterminen 2019 på universitet och högskolor öppnar på fredag. Sedan finns det ett fönster på ett par veckor för att ta ett bestämt steg framåt eller stå kvar.

Det är snart två år sedan jag började ta mitt behov och min lust att skriva på allvar. Det var ett stort steg då, att våga skriva om personliga upplevelser och tankar och sedan skicka ut texter på den här bloggen. Det har varit ett intensivt lärande och jag har utvecklats men framför allt har jag insett hur mycket jag har kvar att lära för att komma dit jag vill. Tankar gror om att det är dags att göra det här mer på riktigt, de växer till idéer, som den att gå en kurs. På något universitet. Vilket väcker en rad obehagliga känslor och minnen till liv.

”Litteraturvetenskap GR (A), Kreativt skrivande, är i första hand avsedd för studenter som vill använda eget skönlitterärt skrivande i syfte att utveckla såväl den litteraturvetenskapliga analys- och tolkningsförmågan som det egna konstnärliga skapandet.”

Den här sortens formuleringar gör mig rädd och tveksam. Det är något som vilar långt bak i minnet och får nytt bränsle så fort jag tar in ord som fakultet, högskolepoäng, behörighet och kurslitteratur. Hjärncellerna darrar i sin gråa massa. Snälla, avslöja oss inte, skriker de i kör, vi är inte så smarta som du tror.

Min ringa erfarenhet av universitet som orsaker denna oproportionerliga ångest sträcker sig till en halv termin oavslutade studier i engelska. Efter studenten och en höst av extrajobb inom vården gjorde jag upp en plan för att kunna flytta hemifrån, det var hela och enda syftet med planen. Jag sökte Engelska A 20p. och ställde mig i kö till ett studentrum på 18 kvadrat med gemensamt kök i trappuppgången. Direkt från gymnasiet på landet till Humanisten i Göteborg. Jag har aldrig känt mig så felplacerad.

En stor del av studierna bestod av engelsk litteraturvetenskap. Jag gick till studentbokhandeln och köpte The Penguin Book of Modern British Short Stories. Jag hade då knappt hört talas om någon av författarna i samlingen, vilket gjorde mig livrädd. Jag minns särskilt tydligt en lektion då vi diskuterade en novell av Graham Green (som jag fortfarande inte har läst något av och främst känner till för att han omnämns i filmen Donnie Darko). Jag satt tyst och lyssnade medan insikten att jag inte förstod litteratur graverades in i hjärnan med laserprecision. Jag minns det så tydligt på grund av något en person i klassen refererade till i sin analys. Han såg väldigt kulturell ut i sina svarta kläder, runda glasögon och pagefrisyr, lite som John Lennon. Han drog någon smart slutsats utifrån följande mening i texten: ”Absent-mindedly he stirred his chablis with a fork.”

Den meningen har hängt kvar hos mig i si så där arton år. Eftersom jag inte fattade. Det var smärtsamt att ta in, att jag inte förstod de slutsatser alla andra drog om mannen i berättelsen. Att han var uttråkad, att det inte är något en vanligtvis gör på en fin restaurang. Jag visste då inte att chablis är ett sorts vin, fick inte ihop meningen jag hade framför mig. Jag var kanske inte heller så bra på engelska som jag trott, det var ytterligare en slutsats jag drog under den lektionen.

Halvvägs in på våren, efter att ha skrivit en tenta i engelsk fonetik som fick mig att börja gråta, hoppade jag av. Det var uppenbart att jag inte hade något där att göra, på universitetet. Jag var så mycket från landet, från arbetsklass, med ett akademikerkomplex stort som Kina och som förföljt mig genom livet sedan denna enda futtiga halva termin. Två månader på universitetet tog knäcken på mig.

Jag var så rädd då. Över att inte passa in, att inte vara tillräckligt smart eller inte tillräckligt snabbtänkt. Jag är inte trög, eller dum för den delen. Jag hatar bara att behöva tänka snabbt, vara på tårna. Snabba frågor och snabba svar är inte min grej, som inåtvänd har jag aldrig gillat gruppdiskussioner, gör det fortfarande inte (jag får utslag av ord som spånmöte och brainstorming). Det är därför jag sitter hemma och skriver där jag kan vrida och vända på orden så mycket jag vill. Det är därför skrivandet är så viktigt för mig, det är mitt forum.

Den här texten är egentligen inget mer än en förberedelse inför fredagen den femtonde mars. Ett sätt att döda gamla dammiga järnspöken, hantera tvivel och låta minnen förbli minnen och inte förvandlas till nya (o)sanningar. Jag vill skriva mer och skriva bättre, det vore dumt att låta gammal rädsla stå i vägen.

Nu för tiden hör både Ian McEwan och Kazuo Ishiguro (vars noveller ingick i TPBoMBSS) till skaran författare vars böcker jag älskar. Jag kan förlåta mitt nittonåriga jag för att hon inte kände till dem, (varken Atonement eller Never Let Me Go var ju utgivna då). För min och för hennes skull har jag nu ringat in fyra distanskurser i kreativt skrivande att söka. För vår skull och för att övervinna det där komplexet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.