Lilla ego ge upp

Jag har väntat på att förr eller senare känna samma saker igen, att känslorna ska komma tillbaka om jag börjar röra mig mot nya mål i livet. Oron, rädslan, tröttheten, ångesten. Så jag väntar, gör inget och inget händer. Jag testar mig fram, inget händer. Jag tar ett steg, testar hållbarheten, det knakar, men inget händer.

Jag har undrat varför känslorna inte återvänder. Ibland tror jag att jag saknar dem, att jag behöver dem för att känna något alls. Det är förvirrande, en situation jag inte förstår. Mår jag bra? Om jag inte kände mig själv bättre skulle jag säga att jag är, generellt sett, lycklig. Kan jag verkligen vara det? Så där nöjd, bara. Det måste vara något lurt.

Men jag tänker mindre på mig själv och mina problem, (mer på karaktärerna i mitt manus) ältar mindre, försöker inte hela tiden förstå mina känslor, har inga krav på mig själv. Jag har inga stora ambitioner (bara den att bli en som skriver) eller mål (bara det att få text publicerad) och jag kunde inte bry mig mindre om att ”utvecklas och nå min fulla potential som människa” (jag googlar bara skrivkurser på distans). Jag tror att jag börjar förstå vad det beror på.

Har jag krossat mitt ego?

Hela utkomsten av den där jävla väggen, de där dagarna när jag inte kom ur sängen, terapin, ångesten och skrivandet (framför allt) verkar vara att jag gjort mig fri från många av de behov som tidigare fyllde mig till bristningsgränsen och som till slut också fick det att brista. Det har tagit mig hit och nu tror jag att jag fattat var jag är. Eller snarare vad jag är.

Det är kanske tecken i tiden, egofixeringen, narcissismen och exhibitionismen. En epidemi. Vår samtid präglas av jakten på det som gynnar en själv framför allt. Det är ingen nyhet. Människor strävar efter, rent av tävlar om, att uppfylla sina egna mål och syften och utveckla sin egen fulla potential, sitt egna personliga varumärke, på ständig jakt efter bekräftelse utifrån. Se mig. Hör mig. Gilla mig. En värld full att välutvecklade egon med en enorm tilltro till sig själva medan folk samtidigt dundrar in i väggar åt höger och vänster, medan en del inte ens har några väggar som skyddar dem och planeten sakta men säkert blir obeboelig.

Det är svårt att se det, utan distans. Egot tycker om att klä sig i lager. Lager på lager på lager av Jag är och Jag ska ha, inte konstigt att sikten blir en smula skymd. Det blir svårt att se bromsljusen framför oss genom sjoken av förväntningar och normer, strukturer och allt vi ska leva upp till, egots idé om vem och hur jag borde vara. Egot vill skrika och gapa allt högre, rädd för att vara osynlig. Det piskar på och vill ha mer, bli mer, överröstar själen, knarkar bekräftelse och fortsätter slåss.

Lilla ego håll käft.

Det är så klart mitt eget fel, jag lät egot växa sig för starkt, kanske för att jag en gång var så desperat efter en egen identitet som kunde ge mig styrka, kunna svara på frågan: Vem är du? Mäta mig mot världen. Jag matade på tills jag inte såg längre än till nästa förbättringsområde i mitt liv. Och egot är aldrig nöjt.

Genom åren har allt mer blivit mig påhängt (har jag hängt på mig allt mer) i form av titlar, roller och annat att leva upp till, prestera inom och söka bekräftelse för. Egot samlar på sig, hungrar efter mer. Tills perspektiven skiftat, utan att jag egentligen vet hur det gått till, jag orkar bara inte tänka på mig själv mer. Jag fick väl nog av det egot styr över: osäkerheten, bekräftelsen, oron, otillräckligheten, att aldrig vara tillräckligt bra på något, inte ens på att vara mig själv. En tom drivkraft som inte tog mig någonstans.

Jag har skalat bort alla lager, omedvetet, men så måste det vara. Kanske har jag börjat närma mig en kärna. Insikten om att jag är nog i mig själv känns som en sanning. Utan alla lager är det så enkelt att se vilka behov som är värda att ta på allvar, vad det är jag faktiskt behöver för att må bra. Vem jag är. Ofullkomlig men tillräcklig i mig själv.

När jag inte längre bryr mig om att försöka mätta mitt ego är jag mindre rädd och mindre stressad. Jag är starkare. Jag bottnar – står stadigare – med rötterna i en helt annan slags omsorg om mig själv. Det finns ingenting att bevisa och jag kan sluta vänta nu, på att de där känslorna ska komma.

Lilla ego, jag är fri.

2 kommentarer

  1. Vilken bra text! Du sätter verkligen fingret på något. ”Det personliga varumärket” – tala om att förtingliga människan! Som om vi vore en produkt bland andra, tror sjutton att vi mår dåligt. Personligen kan jag rekommendera att fylla 50😉 Då kunde jag äntligen ärligt säga både mig själv och andra: take it or leave it (dvs acceptera mig som jag är). Vilken befrielse! Önskar dig all lycka på DIN väg i livet!

    Gillad av 1 person

    1. Tack.
      Ibland är det verkligen som du säger, att människan har blivit ett ting, något som ska gå att mäta, utvärdera, utveckla och bedöma. Styrda av egot.
      Kanske går det aldrig att komma ifrån helt, men visst är det befriande att kunna säga så. Take it or Leave it – No More Fucks To Give.

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.