Ord för mig

Beskriv dig själv med tre ord.
En mardrömslik uppgift. Inte bara ska en välja och komma fram till tre ord som ska representera hela ens person, en har heller ingen aning om vad de här orden betyder för andra. De kan vara laddade med mer än bara en betydelse i ordboken. De tillhör något mer än bara sin ordklass. Ord kan tolkas, värderas och missförstås. Vad kommer du tro om mig när jag överlämnar just de här tre orden?

Ändå har jag alltid letat efter de där orden. Ett enda ord som kan tala om vem jag är, så att jag slipper gå in på det. Ett ord, så är det bra. Det här är jag. Ett ord som skulle förklara och göra mig tydlig, greppbar. Begriplig. Kanske också för mig själv.

Ett sådant ord finns naturligtvis inte. Det går så klart inte att ta en handfull bokstäver och tro att om jag bara sätter ihop dem på rätt sätt så löser det allt. Men jag fortsätter leta efter den där magiska kombination av tecken, kan inte låta bli att hänga upp mig på ord. Jag kan inte låta bli att hänga upp mig själv på ord. Hur ska jag annars veta vem jag är?

I högstadiet tyckte jag om att leta efter svåra ord, jag ville vara svår. Jag hade det redan svårt så varför inte dra det till sin spets. Jag minns Nihilist. Pacifist. Narcissist. Anarkist. Eskapist. Jag kan villigt erkänna att jag då inte visste så mycket om orden jag slängde mig med, eller dess ursprung och innebörd. Jag ville bara hitta ett som kunde vara mitt och bara mitt. Kanske handlade det om tillhörighet. Tillhörighet. Det skulle vara ordet för något jag sökte, men inte ordet jag letade efter.

Eskapism tycker jag fortfarande är ett vackert ord. Då var det helt avgörande. Att fly verkligheten, det var allt jag ville göra. Men jag var väl aldrig riktigt något av det där, även om det ganska väl återspeglar hur det var att vara tonåring. En osund självupptagenhet färgad av ilska, meningslöshet och frustration, en längtan efter något annat. Gränslöshet. Fast egentligen ganska snäll och fredlig, letar bara efter en identitet som kom bort någonstans på vägen mellan årskurs sex och sju.
På gymnasiet frågade man om jag var Satanist. Nej. Det var inte heller mitt ord, inte jag. Jag hade bara en tröja med Marilyn Manson. Det var andras behov av att sätta ord på mig.

De där orden. Andras ord. Det finns en hel drös som jag duckat för större delen av mitt vuxna liv, men som jag nu tagit tillbaka. Jag tog dem knappt i min mun under lång tid. Mobbad. Utanför. Ensam. Ilska. Hat. Vad jag blev, vad jag var och hur jag kände inför de ord som andra valde åt mig. Ful. Äcklig. Idiot. Tönt. Konstig.

Om tillräckligt många upprepar samma ord tillräckligt många gånger, blir de till en sanning då?
Det är lätt att tro det. En del ord hänger sig kvar, släpar i våra spår och vill aldrig släppa taget om oss. Fast de bara är ord. Andra ord råkar en ut för, som klistriga etiketter sätts de fast: Utmattad. Högpresterande. Deprimerad. Sjukskriven.

Jag har fortsatt mitt sökande, blivit med behov av att hitta ord som faktiskt är sanna och betyder något. Ord vars funktion inte är att få mig att framstå som något jag inte är, vars mening inte är att bygga upp en mur mot världen, som inte går ut på att gömma, eller skydda. Ord som framför allt är mina egna. Med egna ord, valda med omsorg. Väl valda ord.

För jag tror att det vi säger om oss själva spelar stor roll för hur vi mår och hur vi se på vilka vi är.
Det är en slags frihet, att kunna kasta av sig gamla ord och hitta nya. Ord som berättar något om vem jag är utan oro för vad de betyder för dig, utan rädsla för att missförstås, bli dömd. Ord som inte försöker imponera. Utan ord som jag tycker om, som betyder något på riktigt, ord bortom komplimanger och superlativ. Ord som får mig att tycka om mig själv. Orden som är jag.

Om jag skulle beskriva mig själv med tre ord?
Introvert. Starkskör. Bibliofil.
Det är mina ord.

2 kommentarer

  1. Modig du är som skriver om utsatthet och mobbing. ”Starkskör” – vilket vackert ord! Kanske ett logiskt resultat av att vara känslig, blivit hånad och ändå rest sig igen. Tycker om sättet du skriver.

    Liked by 1 person

    1. Tack. Ja jag älskar det ordet och jag älskar just det med ord, att de kan fånga en känsla precis på pricken. Skör av alla gånger en tvingats ner på knä, stark av alla gånger en rest sig igen. Eller skör av alla gånger en varit tvungen att vara stark fast en egentligen inte orkat… ett bra ord.
      Vilka är dina ord?

      Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.