Paus. Fortsättning följer.

Allt har gått i ett rasande tempo sedan värmen gav vika. Löven ligger i högar längs gångvägar och cykelbanor utan att jag sett dem gulna och falla från grenarna. Energin från den oändliga sommaren som skulle räcka till så mycket har tagit slut; med en dåres envishet har jag tröttat ut mig själv och symptomen har trillat in ett efter ett. 

Tanken var att jag efter semestern skulle plocka upp alla trådar och skriva. Skriva klart ett första utkast på manuset. Skriva till bloggen, komma vidare och skriva om nya saker. Försöka skriva bättre. Jag har stirrat mig blind på att bli klar och få saker gjort, inga pauser, ingen vila. Bara jag blir klar har jag tänkt, med manuset, bara jag blir klar, sen så. Då ska jag ta igen. Starta om, starta nytt. Hitta nya spår. Men så kommer livet in i bilden. Jobb, ansvar, nya utmaningar.

Det är en svår balans, den mellan kroppens förutsättningar och den inre viljan och lusten. Det är ingen som tvingar mig, det är mina egna val, jag vill så mycket bara. Och nu står jag och vilar mig mot väggen, för jag har åtminstone lärt mig av mina erfarenheter, lite grann. Jag gick aldrig över gränsen, men glädjen, den dog någon gång i augusti, lade sig ner i en pöl av stress och drunknade och orden kom helt av sig.

Jag har kämpat med både skrivandet och mitt mående under hösten.Vändpunkten kom efter bokmässan. Livet lugnade ner sig lite och jag hittade en bok som skakade liv i mig igen: Misslyckas igen. Misslyckas bättre. Av John Ajvide Lindqvist. Jag har inte läst färdigt än (återkommer till den vid senare tillfälle) men redan insett mycket om vart jag befinner mig och vart jag vill. Att jag aldrig kommer ge upp det här projektet men behöver hitta nya tillvägagångssätt, hitta det som funkar för mig. Framförallt får den här boken mig att inse att jag helt glömt bort att skriva. Hur kunde det hända?

Det är inte det att jag inte producerat. Jag kan snart pulsa genom drivorna av ord, de spiller över åt alla håll och kanter men hänger inte alls ihop, har stått och sett mig omkring lite hopplöst förvirrad, bara att gå tillbaka till början, ta ett steg tillbaka och ställa sig frågan vad som var kärnan från början. Varför började jag skriva? I det långa perspektivet har det alltid varit roligt. I det korta: för att må bra. 

Att skriva för mig är att testa mina tankar, att tänka kort och gott, på ett organiserat sätt. Få tyst på dem eller ge dem ett längre liv, förlänga dem och se vart de leder, utforska och lära mig, hitta nya tankar jag annars aldrig tänkt. Bygga nya världar, hitta på. Skapa något. Vara kreativ. Hitta avslut. Komma vidare. Utveckla mig själv, må bättre.

Det handlar om att hitta något som är tillräckligt meningsfullt att jag vill göra det varje dag, som skänker glädje och energi. Det där som en genast saknar om en inte gör det och inte kan sluta tänka på. Men det måste ge mer än det tar, det måste få vara en källa till kreativitet och skapande, inte bara ett mål som ska uppnås. 

Paus. Inga intryck, nya intryck. 

Och sedan låta orden komma tillbaka. Skriva om det. Hur har jag kunnat glömma vikten av att skriva om det? Inte bara skriva för att bli klar med något. Utan skriva för att det är livsviktigt.

Varför är det så svårt att komma ihåg pauserna och vilan. Ställtiden, den som jag läst så mycket om i Bodil Jönssons böcker men tydligen glömt bort. Allt det där med att göra något annat, göra ingenting och prova något nytt. Inte jaga tiden och deadlines. Inte bara fortsätta som förut och tro att det ska lösa sig av sig självt på något sätt (det ska visst vara ett tecken på galenskap).

Insikter i all ära, men de betyder inte så mycket om en inte agerar och provar att göra något annorlunda.

Så, inspirerad av Ajvides bok gick jag igenom början av det jag skrivit och skickade iväg det till pålitliga hjälpande ögon, tar en paus medan jag väntar på feedback, ger mig själv tid till annat tills de återkommer. Bara själva handlingen att läsa och redigera de första kapitlen med syftet att de ska bli granskade löste upp mycket och födde nya idéer. Nu har jag en aning om hur jag vill ha det, hur det kan fungera. Men jag rusar inte in i det nu. Det kan vänta lite.

Nu är det tid att läsa, böcker som jag längtat efter, för inspirationens skull. Se filmer jag inte hunnit se. Vara mer närvarande med människor jag älskar. Låta mig älskas, vilket är nog så svårt ibland. Men framför allt behövde jag tid till att skriva om det, skriva just den här texten.

Glöm inte att skriva om det, och allting klarnar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.