Allting börjar med en plats

Vi är ute på vift, jag och sonen. På semester, bara han och jag. Första anhalten har varit landet: pyttesamhället där jag växte upp. Några dagars uppladdning hos mina föräldrar inför en sju dagar lång road trip utmed Sveriges södra kuster.

I dag besökte vi den lilla staden i vars skugga jag spenderade mina tonår. Vi åt lunch på ett ställe på gågatan som enligt en svart griffeltavla vid kassan tar sitt kaffe på allvar och som, likt många av dess grannverksamheter, inte fanns där för tjugo år sedan. Vi satt på den minimala uteserveringen och skedade i oss varsin bit kompakt, nästintill odelbar morotskaka som jag ljög om när tjejen i kassan frågade oss hur den smakade.

Medan vi satt där på en bänk med färgglada trasmattor på så följde jag alla förbipasserande med blicken; sonen hackade med sin sked i kakan och jag spejade upp och ner för gatan och iakttog människor i min egen ålder lite extra noggrant. Jag kände inte igen någon. Inte den här gången heller. Jag har tappar räkningen över hur många gånger jag spejat och spanat längs gatorna i den staden, utan att veta vad det är jag egentligen letar efter.

Det är nästintill en omöjlighet att komma tillbaka till det här stället utan att också blicka tillbaka och tänka på min uppväxt. Det är knappt möjligt att tänka några som helst nya tankar, staden är som en kuliss till mina minnen och inget mer. Det är samma gator, samma hus, samma backar och högstadieskolan står där den alltid har stått men människorna är utbytta och jag som aldrig kände tillhörighet då hör än mindre hemma där nu.

En del minnen därifrån är några av de jobbigaste jag har från min uppväxt. Men inget av det finns såklart kvar när jag återvänder, annat än i min egen fantasi och minnesbank. Något i mig blir både lättad och lite besviken. Det finns inget att konfrontera men heller inget att göra upp med.   

Att sitta där tillsammans med min son med kepsen neddragen över ansiktet – trots att det inte fanns någon där som skulle känna igen mig – och låta minnena välla fram och fundera över hur jag skulle reagera om jag fick se den eller den personen och låta tankarna associera fritt kring alla intryck och känslor, oavsett vilka, var inte lika jobbigt som det brukade vara. Inte nu när det finns ett högre syfte än självplågeri. 

Det är någonstans kärnan i min berättelse, i bokmanuset: hur det är att återvända till platser som håller en gisslan. Hur det är att nästan tvångsmässigt förhålla sig till ett förflutet som inte existerar annat än i ens egna minne och är det något som inte går att lita på så är det just det: minnen. Ändå är det svårt att värja sig, att inte låta sig påverkas av en plats där ens en gång så viktiga intriger utspelade sig och satte spår som aldrig går att sopa igen. Många av det här tankarna har jag tänkt utifrån egna erfarenheter men också nu lånat ut till en av mina huvudpersoner. 

Det här bokprojektet ger mig också en anledning och ett syfte att göra återbesök, både fysiska och känslomässiga, och för en gång skull står jag inte handfallen och oförmögen inför alla inre konflikter. Nu kan jag använda dem som bränsle och inspiration, som research och underlag. 

Det är det något av det bästa och mest intressanta med att skriva för mig, hur det ger saker en helt ny mening. I och med detta projekt har så många av mina minnen och livserfarenheter blivit viktiga pusselbitar och jag har en anledning att fundera över och faktiskt anstränga mig för att förstå minnets komplicerade mekanismer och hur det påverkar oss och de val vi gör. Hur vi blir dem vi blir. Någonstans har allting börjat och det finns alltid en plats att gå tillbaka till. En plats som präglat oss.

Den här resan vi påbörjar i morgon är ett utmärkt sätt att hitta inspiration och nya idéer till de fysiska platserna i boken. Rutten är planerad så att vi kan göra några stopp på platser som smält samman till mina karaktärers hemvist. Mindre städer och samhällen som på ett eller annat sätt haft betydelse för mig under min uppväxt. Nu när vi har tillgång till bil och tid har jag möjlighet att köra upp och ner för några gator. Dra mig till minnes. Besöka platser och se vad de väcker till liv. Ta in och sedan skriva ut. Ändra lite här och lite där, anpassa och justera och bygga på min parallella låtsasvärld.

Men det är framför allt en inre resa bland minnen från min uppväxt och platserna som präglat mig till den jag är i dag och det slår mig nu att utan dem skulle jag inte kunna skriva min bok.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.