Precis som du är

Under de första åren var vi oskiljaktiga, du och jag. Vi växte upp tillsammans, gjorde allt tillsammans, vi var så självklara i världen; dit du gick gick också jag, viskandes helt nära din kind om alla de saker vi skulle göra, om äventyr och framtiden och du fanns alltid där vid min sida med din styrka och ditt mod. Vi var ostoppbara. Mitt hopp och mina drömmar, din uthållighet och kraft att fortsätta framåt genom livet, livet i en liten värld med barndomens enkla regler. Jämlikheten var lika självklar som fräknarna du fick av sommarsolen.

Men ofrånkomligt och obönhörligt krängde världen till omkring oss. Det smög sig på, vi började glida, du utvecklades åt ett annat håll, som jag inte riktigt förstod. Barn som plötsligt började få bråttom att bli vuxna. Nya förväntningar som fick mig att dra mig undan och du fick det svårt. Det börjades viska, som det görs, och du föll offer för andras blickar och ord. Världen blev svår och obegriplig: en bedömande, granskande, kritiserande plats långt från grusvägarna vi brukade vandra i solen. Jag stod vid sidan och såg på, oförmögen och förvirrad.

Det var svårt att stå emot, enklare att tyst nicka med i det jag såg och hörde. Rädslan blev min enda vän och jag började tro på allt de sa om dig. Att du var ful. Äcklig. Fel. Värdelös. Inte värd ens deras våldsamma uppmärksamhet. De sådde frön av tvivel som jag lät gro. Jag lät dem vattna dem med sin grumliga slemmiga svada och vår styrka kvävdes av ogräset. Men du fortsatte bära mig, såg till att jag hann undan, att jag alltid kom hem säkert. Det var du som såg till att jag alltid kunde resa mig upp medan jag gömde mig bakom dig, feg och rädd. Jag vände dig ryggen, ett oförlåtligt svek.

År går och tiden gjorde bara såren mer infekterade. Till slut slutade jag lyssna på dig helt och även om vi fortfarande gick sida vid sida var det jag som bestämde. Jag matade dig med mitt förakt och gjorde mitt bästa för att förändra dig så det skulle gå lättare att tycka om dig. Kanske trodde jag att jag gjorde dig en tjänst, att vi skulle kunna bli starka tillsammans igen om du bara kunde bli älskad av andra. Om någon bara kunde bekräfta min innersta hemliga mest desperata förhoppning att visst var du väl något att ha, någon att vara stolt över? Visst fanns det väl någon som kunde se dig?

Du försökte få mig att förstå, du visade mig gång på gång att mina strategier inte var bra, att du mådde dåligt, men jag lyssnade inte. Cigaretterna och alkoholen var långt ifrån lika illa som mitt förakt och hat, eller det faktum att jag skämdes för dig. Och jag lät dem bedöma dig, ta på dig, utnyttja dig, i hopp om svaret på frågan om din älskbarhet, det som uteblev. Du var aldrig tillräckligt bra. Jag jämförde dig med andra och lät besvikelsen förgöra allt vi en gång haft. Jag lämnade dig åt vargarna.

Men även när jag hatade dig som mest fanns du ändå kvar med ett dunkade hjärta som slog bara för mig. Slag efter slag efter slag. Men jag känner att du är trött nu, inte riktigt lika stark längre och jag anklagar mig själv. Jag pressade dig för hårt i jakten på bekräftelse. Det är lätt att vara efterklok. Att säga: Jag borde inte ha… Jag skulle inte ha… Om bara inte… Det var inte värt det. Det är svårare att förlåta.

Min älskade kropp, min allra bästa vän, snälla förlåt mig.

Förlåt mig för alla svarta tankar jag tänkt och all smärta jag orsakat oss.

Det har tagit mig lång tid att inse att de hade fel om dig och att alla frågor inte har något självklart svar. Varför allt blev som det blev spelar ingen roll nu, vad andra tycker om dig är oväsentligt, bekräftelsen är en bedragare, en drog för oss med för lite självkänsla och för mycket självförakt. Det vände mig mot dig. Jag vände det mot mig själv i försök efter försök att anpassa mig, att passa in, för att inte tappa balansen när världen krängde till omkring oss. Jag föll handlöst, jag drog med dig i fallet, men vi landar alltid till slut. Till slut landar vi i oss själva och jag har landat i dig nu, en trygg famn.

Vi är ett.
Oskiljaktiga.
Med drömmar och mod.
Förhoppningar och styrka.
Ostoppbara. Som fräknar i sommarsolen.

Jag byter skammen mot tacksamhet: för att du tar emot mig när jag faller och bär mig fram genom livet trots alla motgångar; föraktet mot kärlek: för att du är och har gett mig liv, vi har skapat ett helt nytt – jag får uppleva kärleken varje dag; besvikelse mot njutning: för det är vi värda; hatet mot hopp: om ett långt friskt liv, tillsammans.

Förlåt mig älskade kropp.

Min vän.
Du är fantastisk.
Precis som du är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.