Nu kan vad som helst hända

Juni 2015. Jag står framför en scen på Ullevi. Vi ska se ett band. Jag visste inget då, om framtiden, om att livet inte går att hejda eller hur det ena leder till det andra, det andra som jag inte ens kunnat gissa mig till. Min sambo friade under konserten, vi skolade in vårt barn på förskolan den hösten och under vintern började jag sakta sakta krackelera under trycket av livet jag trodde att jag styrde över. På ren vilja höll jag ihop medan jag pressade mig mot Väggen, den som stod mellan mig och… hmm, jag kan inte längre minnas vad jag trodde skulle finnas på andra sidan, men jag måste ha varit övertygad om att det var något värt att riskera min hälsa för. Bekräftelse, var det verkligen bara det? Ett beroende i vilket jag saknade ord, jag ville att andra skulle sätta dem på mig, åt mig. Snälla, säg att jag är bra. Säg det igen.

Juni 2017. Jag står framför en scen på Roskildefestivalen. I väntan på samma band. Jag hade börjat förstå: att livet inte går att hejda, att handlingar får konsekvenser. Det enda leder till det andra och det är lätt att vara efterklok. Men vad tjänar det till, att vara klok efteråt och var jag så klok egentligen, efterarg kanske, eller efterledsen. För hur kunde jag göra så här mot mig själv.

Barnet var på landet, vi var ensamma i Köpenhamn för att fira min födelsedag och jag ville inte vara sjuk. Jag ville vara lycklig. Ångesten skrek så obegripligt högt inom mig de där sommarsemesternätterna. Varför mår jag dåligt när allt är så bra? Jag kunde inte förstå. I ett kraftlöst tillstånd kämpade jag fortfarande mot Väggen: den som bestod av alla ouppklarade känslor och som jag varken kunde se eller ta mig genom. Fanns det ens något på andra sidan värt att kämpa för? Jag provade att sätta ord på dem, känslorna. Tog orden tillbaka, ett efter ett, provade dem på mig själv och började skriva min historia. Som terapi, av ren nödvändighet.

Juni 2018. Jag står framför en scen på Ullevi igen. Det är vår grej, det här bandet. Jag vet att livet inte går att hejda, att allt går i cirklar och upprepar sig men ändå fortsätter obönhörligt framåt. Jag kan aldrig komma tillbaka till punkten där jag en gång startade och vad som helst kan hända i framtiden, en osynlig konsekvens av nuet. Det både skrämmer mig och gör mig lycklig: att det fortfarande finns så mycket liv kvar och att jag ändå har en gnutta makt inför möjligheterna som återstår. Det finns val att göra, det finns val att göra om och att jag har förmågan att hantera konsekvenserna nu, det är en slags makt att veta det: vad som än händer kommer jag hantera det. Makt över känslorna nu när jag kan sätta ord på dem.

Jag skrev mig friskare och fann ett lugn och en tyngd i orden, en känsla av förankring i mig själv och trygghet i att ord är organiska; ord kan förlora sin styrka, de byter innebörd, de kan få ny mening, nytt liv, som jag. Det är en slags frihet i att inte vara beroende av någon annans ord, i att hitta egna och att hitta nya. Jag tror att jag alltid har letat efter rätt ord för mig själv och att det ordet skulle kunna förklara vem jag är. För några månader sedan behövde jag hitta nya ord. Jag orkade inte längre vara det jag skrivit så mycket om, de orden jag använt i så stor utsträckning om mig själv. Utmattad, deprimerad, ångest, mobbad. De är sanna ord, och viktiga. Jag respekterar dem. Men det finns fler ord i min historia och de förtjänar också sin plats. Jag är så mycket mer än min sjukdom och det andra sagt om mig för så väldigt länge sedan. Jag vill vara mer av vad jag ännu inte har lyckats definiera.

Det brukade stressa mig att tiden gick så fort, raka spåret mot döden, men nu finner jag tröst i att tänka att allt går i cirklar genom livet. Känslan av att vara på väg på mot något okänt – men ändå bekant – blir lättare då. Just nu känns det som om en stor vid cirkel precis har slutit sig, att jag på konserten för några veckor sedan var tillbaka där allt på något sätt började, att det blev ett tydligt avslutat kapitel.

Så får det bli med den här bloggen också. De texter som redan finns här är ett kapitel ur mitt liv som jag har skrivit klart nu, avslutat. Med det här inlägget börjar nästa. För även det här stället är under konstant förändring. Det finns inte nisch jag vill tränga mig in i, inget personligt varumärke eller någon som helst ambition om att gör det enkelt och lättillgängligt. Det finns ingen större tanke bakom det hela. Vad jag skrev för ett år sedan när jag startade Små doser ensamhet är fortfarande i högsta grad sant: ”Den här bloggen är som jag, introvert och lite avig… den här bloggen är lite osäker på varför den finns men den vill i alla fall försöka vara öppen och ärlig.” Det här är var jag behöver att det ska vara. En anledning, en terapi, en vana, en utmaning, ett projekt, ett sätt att samla ihop alla orden, testa dem och se vilka som känns rätt i det fortsatta sökandet efter ett ord som passar för just mig.

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.