Vardagslunk – det nya svarta

Hon bodde tre trappor upp utan hiss, bara en sådan sak fick en del av mina kollegor att sucka. Sedan var det alla grönsaker som skulle rivas och skalas, märkvärdiga saker som en aldrig hört talas om tidigare, som kålrabbi. En del inte ens med potatisskalare utan med en lite vass kniv; en skulle skrapa bort skalet för att förlora så lite som möjligt av grönsaken. Saker skulle läggas i blöt och så var det den där förbannade juicemaskinen som skulle plockas isär och göras ren.

Det här var när jag jobbade i hemtjänsten. Mitt första riktiga jobb efter en misslyckad termin på universitetet i början av 2000-talet. De flesta, som jag minns det, tyckte det var rätt tjatigt med alla dessa petnoga moment och förberedelser. Allt skulle göras på ett visst sätt, rutiner skulle följas. Fy vad tråkigt, vilket trist liv. Samma gamla grönsaker dag ut och dag in. Jag tyckte rätt bra om den här tanten, lite i smyg. Jag minns att hon tyckte jag var bra på att riva ingefäran så att det inte bara blev trådar kvar och jag gillade att hon hade integritet.

Majrova och kålrabbi.

I dag kom jag att tänka på henne, som vi kan kalla Astrid, och alla hennes rutiner när jag stod vid min egen diskbänk och rev kålrabbi. Som för övrigt är jättegott, visade det sig (fast det tog lite mer än femton år för mig att upptäcka det). Hon hade en jättefin lägenhet, full av minnen från en hel livstid, gamla vackra föremål i rum där få saker tillkom och få försvann. Allt var det samma. Det fanns något tilltalande i det, något tryggt. Det var inte så att jag drömde om att bli gammal, men, det var något med rutinerna i vardagen, sakernas oförändrade tillstånd, som jag gillade men aldrig riktigt lyckats implementera i mitt eget liv.

Det där med att köpa och äta i stort sett samma mat varje vecka.
Att förbereda.
Att bjuda sig själv på två skotte som får ligga orörda i köksskåpet till helgen.
Att alltid gå ut och gå sin eftermiddagspromenad, samma runda.
Handla frukt på torget.
Lyssna på radion.
Pelargoner.
Korsord.

Nu när jag har ett omättligt behov av vila och att tiden måste få gå långsamt så att jag kan ha gott om den så tänker jag på hur jag tyckte om att stå där med skalaren över diskhon och småprata. Lyssna. Och hur mycket jag behöver de där rutinerna i mitt liv nu. En vardagslunk. Lite gammal visdom. Och tacksamhet, över att livet fortfarande är långt och att mina krämpor ännu är få. Så i dag ställde jag mig och rev märkvärdiga grönsaker: kålrabbi och majrova. Två glaslådor fulla med sallad till nästa vecka. En fick också liten riven ingefära och vitlök i sig.

Och så försöker jag sätta fingret på vad det är. Vad är det egentligen jag vill åt. Jag är inte beredd att börja leva pensionärsliv fullt ut riktigt än. Just ordet vardagslunk dök upp medan jag skrev och det har något tråkigt över sig. Enformigt, inte så sexigt. Men jag tror ändå det innehåller något viktigt, kanske det jag är ute efter: att skala bort, skala ner – inte bara grönsakerna – alla krav, alla måste, alla borde. Det är för mycket saker, för mycket förändringar.

Jag vill hitta, verkligen hitta, tillbaka till det som får mig att må riktigt bra, de små enkla sakerna. Och så göra mer av det. Hela tiden, varje dag. Tills det blir oumbärliga rutiner. Som att förbereda veckans mat och sallad på söndagar. Cykla till jobbet, varje dag. Gå och lägga mig klockan nio, varje kväll. Andas med magen. Små saker som om de görs tillräckligt ofta kan göra stor skillnad. Hitta en vardagslunk som passar mig.

En sak som ofta kom upp på mitt allra första jobb som tjugonågonting var vikten av rutiner och igenkänning för de äldre vi gick hem till. Många var känsliga för förändring och jag tänker att det kan vara lite samma sak för en utmattad hjärna, eller för en känslig introvert hjärna. För mycket förändring blir påfrestande, hjärnan orkar inte anpassa sig och tänka nytt. Det blir för mycket intryck som är stressande i sig. Så det är nog det jag upplever just nu och som fick mig att tänka på damen tre trappor upp, behovet av en tillvaro med färre förändringar och mer lugna rutiner.

Vardagslunken, kan inte leva med den, kan inte leva utan den. Tydligen.

Något att landa i. Det kommer krävas övning. Jag har nämligen varit i det närmaste beroende av förändring och att göra och se nya saker. På mitt sätt. Kan det finnas en balans där? Mellan lunken och äventyren?

Om det ska nästa inlägg handla: inspiration för att våga gå sin egen väg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s