När orden sviker

Den här bloggen skapades för att jag var rädd, men ville våga. Jag har ett stort behov av att skriva om sådant jag tidigare hållit hårt inom mig, i hjärtat bakom lås och bom, och aldrig synliggjort ens för mig själv. Jag skapade den här bloggen för att få ett syfte med skrivandet. Den är en trygghet, ett terapiarbete och ett sätt att utvecklas.

Jag har öst och öst ur vad jag trodde var en outtömlig källa av ord, så mycket som aldrig fått bli sagt, glädjen i att formulera tankar till begripliga meningar. Tillfredsställelsen i att rada upp svarta tecken ett efter ett på en tom yta. Först finns inget, sedan finns en lite del av mig där. Först ett minne, sedan en tanke som vecklar upp sig framför mig; jag släpper i väg den och ser den försvinna för att få en helt ny innebörd, ett eget liv.

Skrivandet har blivit ett sätt för mig att lyfta smärta och ångest ur mig själv och ge det en annan funktion. Som att befria hundratals små gråa kråkor som flaxat runt hjärtat och pickat på mig inifrån, de flyger ut genom mina fingrar och löses upp vid tangenterna.

Men nu sviker orden mig. Jag plockar upp trådar och idéer, försöker följa dem men tappar tron på att det ska leda någonstans alls. I huvudet ligger det utkast spridda överallt men inget känns värt att berätta. Har jag blivit rädd igen? Rädd för att formulera känslor, har det uppstått en tomhet nu när kråkorna flytt sin kos? Har jag skrivit slut på mig själv? Borde jag inte vara lite lyckligare, lättare, må lite bättre då?

Det senaste året har jag tömt mig på så mycket att jag börjar känna mig identitetslös. Att bli sjuk av stress har tvingat mig att stanna upp helt och omvärdera allt jag trodde att jag visste om mig själv. Ett nästintill obeskrivbart tillstånd, kanske är det därför jag inte hittar orden. Aldrig tidigare i mitt liv har jag stått inför situationen att bara finnas utan funktion. Jag gör saker, varje dag, men utan något övergripande mål, utan någon större mening. Det som behöver göras och så det jag känner för.

Vad skönt, vill jag tänka, att bara göra det jag känner för utan att sätta upp några krav. Hur kan det vara så svårt?

Att bara göra det jag känner för i stunden. Att tänka på mig själv först. Att sätta mig själv och mina behov framför andras. Att börja hitta sätt att uttrycka en kärlek till mig själv. Att låta något nytt flytta in i hjärtat. Att intala mig om och om igen att jag förtjänar att vara lycklig utan att ge någonting i gengäld. Jag kan skriva de här tankarna, jag kan läsa orden framför mig på skärmen. Jag kan inte tillåta mig att låta dem sjunka in. Jag vet inte varför.

Huvudet gör ont. Jag noterar att jag ser arg ut, att jag spänner mig, gör motstånd mot innebörden av vad jag precis skrev. En klump i halsen och ytliga andetag. Det är rädsla blandat med längtan blandat med sorg blandat med skräck.

Genom alla texter jag så sakteliga fyller min hårddisk med kommer jag närmare något svårt. Jag har kommit närmare mig själv genom att skriva om mina erfarenheter men jag verkar inte kunna skriva mig vidare. Vad jag än försöker översätta från där jag befinner mig just nu ter det sig futtigt. En oändlig upprepning av en gnällande röst som ältar en tillstånd jag inte vet hur jag ska förhålla mig till: Att bara vara. Lita på att allt kommer bli bra. Av sig självt. Det ordnar sig. På ett eller annat sätt. Jag måste inte ta ansvar. Inte just nu.

Men, om jag inte tar ansvar, är jag inte en fruktansvärt dålig oansvarig människa då, lat och egoistisk? Borde jag inte skämmas för att jag inte orkar bry mig min egen hälsa just nu? Tänk om allt socker jag äter ger mig cancer? Vilket svek vore inte det mot min familj. Eller om jag inte försöker, tänk om jag blir deprimerad igen? Tänk om kroppen går sönder. Tänk om hjärnan krymper.

Jag står i skuggen av ett träd. Det sträcker ut sina nakna svarta grenar mot en jämngrå himmel. De slår sig ner, en efter en, ropar på varandra. Fjäderlätta gungar de i vinden och iakttar mig med sina ryckiga små huvuden och runda bruna ögon, de griper runt grenarna med sina vassa klor. Jag hör hur de vässar sina näbbar.

Enda sättet jag kan fortsätta framåt på är genom att skriva texter med ett syfte. Jag skriver för mig själv och jag skriver för någon. En läsare. För dig. Det hjälper mig när det inte finns några ord kvar, då kan jag ändå skriva om det. Om fåglarna som bor i mitt bröst. Om en raserad självbild. Om skräcken över att bli till en som bara gnäller om sina problem och förlorar förmågan att tillföra något av värde. Om den förmågan ens har funnits. Om en som ännu inte vet att hon förtjänar att vara lycklig utan att behöva prestera något i gengäld.

Så hoppas jag att glädjen över att sätta ord på det som är svårt och få, högst ödmjukt, kalla mig en som skriver, att det hjälper mig att se på situation på ett annat sätt. Jag släpper i väg mina tankar och känslor, jag lämnar dem här en stund, väntar och hoppas att de kan få en ny mening, så småningom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s