Skam, blodiga skam

Bilden till det här inlägget är tagen i Stockholms tunnelbana och föreställer ett konstverk av Liv Strömquist. När jag såg just den här målningen blev jag först lite överraskad, sedan väldigt glad. Medan jag satt där och smålog iakttog jag andra människor som gick förbi, varav många såg lite besvärade ut av att bli påminda om att kvinnor har mens.

Reaktionerna har varit många och det verkar finnas människor som inte riktigt kan se vilken betydelse den här konsten kan ha för andra, så jag tänkte dela med mig av de reflektioner som Livs kvinnor på skridskor väckt hos mig.

Hela min tonårstid gick jag runt och skämdes väldigt mycket över mig själv, jag blev till och med lite kriminell på kuppen. Det har sedan förföljt mig under stora delar av mitt vuxna liv, inte kriminaliteten då – om en inte räknar med de där bitarna ur påsen med lösgodis som kanske, ibland, slinker ner på vägen till kassan – utan skammen.

Skamkänslor står oftast i relation till vår omgivning och dess åsikter; skammen är vår ångest inför vad andra tycker eller tänker om oss, rädslan över att inte duga eller vara omtyckt. Istället för att sträcka på oss av stolthet kryper vi ihop och hoppas att ingen ska se oss, vi blir till skuggversioner av oss själva. Vilket går helt emot mångas innersta önskan – mitt tonårs-jag innersta önskan – att bli sedda, respekterade och omtyckta för den hen är eller vill vara. Och med skammen kommer ofta ilska, sorg och rädsla.

Listan över saker jag har skämts över kan göras lång men det är inte en jättebra övning för självkänslan att dyka ner i den. Jag kan bara konstatera att tiden jag har lagt ner på att oroa mig för andras åsikter och utvecklandet av strategier för att slippa känna skam har berövat mig, det har bara berövat mig. Som att livet flöt förbi men jag var så rädd för att visa mina håriga ben och blodspår på kläderna så jag stod kvar en bit in på land och tittade på. Vågade inte ens doppa tån.

Det har främst handlat om utsidan och skamkänslorna för min utsida färgade av sig, kröp in under skinnet och urholkade insidan.

Min kropp, allt jag har och är, den jag inte har fått välja, den jag har varit tvungen att lära mig att älska. Den levde aldrig upp till några normer eller ideal, den hittade på en massa andra dumheter som inte alls passade en kropp som min, en tjejkropp på väg att bli kvinnokropp. Trots att jag använde den till en mängd fantastiska saker bedömdes den ändå utifrån hur den såg ut, eller snarare efter hur den inte såg ut.

Först kom håren, inte de ljusa fjuniga glesa utan de mörka grova täta. Apa ropade de i duschen efter gymnastiken. De andra tjejerna alltså. Sedan hängde killarna på. Tiden jag har lagt ner, metoderna jag provat, för att kunna få glida obemärkt förbi genom omklädningsrum, det enda det gett mig är väldigt ful och ärrig hud vilket fortfarande gör offentliga omklädningsrum och duschar till några av det värsta jag vet. Jag skäms fortfarande från höfterna och ner.

Sedan kom mensen och jag blev kriminell.

Ingen pratade om den när jag växte upp. Det viskades på sin höjd om den och likt mörka furstar i sagor skulle en helst inte nämna den vid dess rätta namn, och aldrig, aldrig, så att några killar kunde höra. Reklamen visade bindor i så tunna förpackningar att det inte skulle synas att man hade en i bakfickan, jag vågade inte ens ha dem där. Mens var något äckligt och skulle döljas till varje pris. PMS hörde jag inte ens talas om förrän jag var vuxen. ”Menskonst” i offentliga miljöer har jag inget minne av.

Jag tyckte det var så fruktansvärt pinsamt och jag skämdes så oerhört mycket att jag inte ens vågade köpa bindor eller tamponger. Jag började helt enkelt snatta istället, det här var alltså som tonåring och inget jag är stolt över, men rädslan för att någon skulle se vad jag lade upp på kassabandet var mycket större än rädslan för att åka fast för stöld. Min omklädningsrumsfobi nådde en helt ny nivå och jag skolkade hellre från skolgympan den där veckan än att ta risken att det råkat komma blodfläckar på kläder eller handduk.

Så fortsatte de fantastiska tonåren med acne och mjäll och allmän fulhet som aldrig verkade gå över. Allt med min kropp, med mig, var fel och äckligt. Fult. Öknamnen var många.

Hand i hand med skammen gick jag över skolgårdarna och gömde mig under ett hårt ogenomträngligt skal, skyddade mitt inre, dolde allt som behövdes döljas. Vände taggarna utåt i form av nitbälten och tuppkam. Tappade helt kontakten med min kvinnlighet, det var så uppenbart att jag inte hade vad som krävdes för att duga som tjej, jag hade istället ångest över omgivningens åsikter och normer som var omöjliga att leva upp till och utvecklade en psykisk ohälsa som jag sedan brottats med större delen av mitt liv.

Jag har kämpat med ilskan, sorgen och rädslan. Svåra känslor när de är så hårt sammankopplade med självkänslan och självbilden. Därför gör det mig så oerhört glad att det nu finns så många som kämpar för att förutsättningarna för unga tjejer ska ändras. Att det finns så många som krigar för att få bort de normer och attityder som är så otroligt skadliga för en ung människas självkänsla och välmående. Att tro att man inte duger på grund av hur man ser ut eller hur ens kropp fungerar sätter så otroligt djupa spår, en alldeles speciell sorts smärta som är svår att bli av med.

Jag återkommer till början. Skamkänslor står oftast i relation till vår omgivning och dess åsikter.

Ingen ska behöva gå hand i hand med skammen genom livet och jag tror att det bästa sättet att befria människor från att behöva gå med blicken fäst i marken är att vi bemöter varandra med lite mer kärlek och respekt och att prata om det. Dela med oss. Berätta. Ta plats, som i tunnelbanan. Överrösta dåliga normer och ideal med pepp och hyllningar. Så att alla ändå vet: Du är grym, som du är. Därför tycker jag att Livs konstverk är viktiga.

Min kropp är något helt otroligt, jag vet det nu. Min egna fantastiska helhet av celler som till och med (med lite assistans) har skapat, burit och fött fram ett helt nytt liv, get det näring, mat och värme. Den har också varit grym på fotboll, dansat hela natten, uthärdat tolv timmar under en tatueringsnål, burit, klättrat, sprungit, hoppat, älskat, frusit, svettats, hållit ihop och kämpat. Den gör allt det en kropp ska göra och jag är tacksam för den. Den är liv och den har inget att skämmas för.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.