Tio år senare – det går inte att komma närmare

Tidigt en morgon skjutsar min kompis Anna mig till Landvetter flygplats i vintermörkret, det har precis blivit 2008 och vi är i stort sett ensamma på vägen ut från Göteborg. Tidigare under vintern har jag panikslaget konstaterat att jag råkat slänga mitt pass i pappersåtervinningen precis innan min inbokade tid på amerikanska ambassaden, men jag lyckas ändå få ett nytt pass, med visumet i, bara en vecka innan min resa startar.

Så många saker kunde ha gått helt annorlunda och jag har ofta tänkt på hur det ibland är med väldigt små marginaler vi skapat en framtid, hur en smått tokig idé, ett spontant infall, lett till saker som vi aldrig kunnat föreställa oss.

Min vän kramar mig hej då, jag tar min omoderna blå resväska utan hjul och går mot säkerhetskontrollen. Jag lämnar Sverige för att segla på de sju haven, utan att egentligen ha en aning om vad jag gett mig in på, och någon gång på eftermiddagen amerikansk tid landar jag i Miami för att ansluta mig till de människor jag ska arbeta och umgås med de närmsta sex månaderna. Vi är fotografer, skeppsfotografer. Alla utom jag har jobbat på kryssningsfartyg i flera år.

Crystal Serenity i Los Angeles. Januari 2008

Crystal Cruises hade då två sexstjärniga fartyg: Crystal Serenity och lillasyster Crystal Symphony. Vi är två team, ett för varje fartyg, och vi som ska sköta ruljangsen på det mindre får först två veckors träning som gäster ombord på det större. Vi reser från Miami till Los Angeles via Panamakanalen och Mexiko för att sedan flyga tillbaka till Miami. Jag ska hinna besöka över tjugo länder och fem världsdelar innan jag är hemma igen, ändå är det inte det som kommer bli det största äventyret.

Jag går ombord på Symphony den tjugoförsta januari och samtidigt som jag installerar mig i den övre delen av våningssängen i min hytt på däck fyra så gör en tjugonioårig servitör från Brasilien samma sak två trappor ner på däck tre. Vad jag inte vet då och aldrig kunnat föreställa mig ens i min vildaste fantasi – och jag kan fantisera ihop ganska mycket – är att jag tio år senare ska sitta i vår lägenhet, i vår dubbelsäng och skriva en text om hur jag träffade min man och pappan till mitt barn.

Efteråt har vi båda konstaterat att vi upplevde precis samma sak när vi träffades, båda lika förbluffade och förvirrade. Hur kan den här personen som kommer från ett annat land, en annan kultur, från vad som känns som andra sidan jorden, vara så lik mig. På en del sätt var vi på pricken lika, i våra erfarenheter av livet, av våra familjer, i våra personligheter, som tvillingsjälar. På andra sätt smärtsamt olika. Vi brottades med våra fördomar, temperament och känslor varje dag.

Mexiko 2008

Tiden ombord Crystal Symphony var omtumlande. En förskräcklig chef, krävande gäster och långa arbetspass blandades upp med fantastiska platser och upplevelser. Vi spelade fotboll i Mexiko, blev osams på Aruba, jag blev svartsjuk i Thailand, i Hong Kong bestämde vi oss för att flytta till London tillsammans. Vi drack vin i Bordeaux, åt pizza på Sicilien och till sist middag i Köpenhamn för att fira min tjugosjunde födelsedag i slutet av juni.

I Köpenhamn avslutade jag också mitt första kontrakt och Anna skulle komma för att hämta hem mig igen. Jag gav upp livet till havs, det var inte för mig att vara omgiven av andra människor dygnet runt på en begränsad yta och hela tiden behöva tänka på vad jag sa, hur jag sa det och till vem.

Han fattade ett annat beslut, det att stanna kvar ombord. Vi tog ett tårfyllt adjö och lovade att försöka hålla ihop. Distansförhållanden är aldrig enkla, det är ännu lite svårare när den man saknar och längtar efter befinner sig på ett fartyg som rör sig mellan tidszoner och har begränsad tillgång till internetuppkoppling.

Han sitter där i trappan i fören när han ringer mig från Miami så att jag kan se honom på min dator via Crystal Cruises hemsida.

Han hälsade på mig två somrar i rad, vi ringde, skypade och chattade alla tider på dygnet, vi försökte på alla sätt och vis. Vi gjorde ett seriöst försök att flytta till San Diego ihop men finanskrisen satte käppar i våra hjul och efter femton månader gick det inte längre.

Ingen av oss orkade mer, jag tror att vi båda var arga och bittra över att den andre inte var beredd att göra de uppoffringar som behövdes för att vi skulle kunna vara tillsammans. Vi ville åt olika håll. Jag kom in på en skola i Göteborg, han återvände till Crystal Cruises och så var det med det. Han träffade en Italienska och jag bestämde mig för att få ordning på mitt liv utan kringflackandet och omöjliga förhållanden. Jag slängde alla souvenirer från vårt liv till sjöss.

Tiden gick vidare.

Min man har berättat för mig att dagen då han insåg hur mycket han saknade mig var en sommardag i Oslo 2010. Han var där med fartyget och passade på att hälsa på en kompis som lämnat livet ombord. När hans vän hämtade honom med bil och körde ut på en större led såg han vägskyltarna som talade om att det var ungefär 300 kilometer till Göteborg, det var det närmaste vi varit varandra på över ett år.

Han kom på sig själv med att titta efter mig när han några dagar senare var i Stockholm och han återupprättade den brutna kontakten mellan oss. Han hörde av sig med ett datum. En dag och tid för när han skulle vänta på mig vid Rådhuspladsen i Köpenhamn, ett meddelande om att vi borde träffas, att han älskade mig. Möt mig där, jag väntar på dig. När man har haft hela världen i mellan sig krymper avstånden, vi hade varandra inom räckhåll.

Jag åkte inte dit.

Nästa stopp för Crystal Symphony var i Stockholm och där skulle han flyga hem till Brasilien från Arlanda. Sista chansen, om jag inte dök upp där lovade han att lämna mig i fred för alltid. Jag tvekade. Men tog mina sista pengar på kontot och bokade en flygbiljett tur och retur, jag kommer, jag lovar. Men så jag fick kalla fötter och avbokade biljetterna samma dag, ville inte hoppas på något som vi redan försökt så länge, jag orkade inte bli besviken igen.

Men jag kunde heller inte motstå kraften i möjligheten att kanske, kanske den här gången. Jag kunde inte leva och inte veta om det hade gått, hela tiden undrat om…

Vi hade två timmar på oss tills han var tvungen att gå igenom säkerhetskontrollen på Arlanda för att ge sig av, igen. Vi beställde varsin starköl och jag vet inte vem som grät mest. Vi kysste varandra och jag var fortfarande förbluffad och förvirrad, dels över hur någon kunde vara så mycket som jag och dels över hur alla tvivel kunde lösas upp av en kyss.

Han går till sin gate för att flyga till São Paulo, jag till min för att flyga tillbaka till Göteborg, och vi har ingen aning om vad vi gett oss in på.

Trädgårdsföreningen i Göteborg. oktober 2012

Idag, den sjätte februari, är det tio år sedan vi gick på vår första dejt. I sommar har vi varit gifta i två år och vår son fyllde fyra för en vecka sedan.

Vi går fortfarande varandra på nerverna i bland. Lika envisa, tjuriga och introverta. Men jag tror inte det går att komma en annan människa närmare än så här, han känner till alla mina miner och tonlägen, vet exakt vad jag menar när jag påstår något annat. Han är mitt ankare som håller mig stadigt på marken, han säger att jag är hans ballong som alltid svävar uppe i det blå och drömmer för oss båda. Allt vi har gått igenom ryms inte ens här.

Tio år. Tänk om jag inte hade fått tillbaka mitt pass med visum i tid. Tänk om jag inte sökt jobbet. Tänk om jag hamnat på Serenity istället för Symphony. Tänk om jag inte åkt till Stockholm. Livet är fullt av små tillfälligheter så tar oss med på stora äventyr och de små tillfälligheterna verkar konstigt nog alltid vara på vår sida.

Dagen före vårt bröllop 2016 kom Crystal Symphony till Göteborg, där hon inte varit sedan gud vet när och vi fick chansen att visa vår son och våra familjer stället där vi träffades. Bara en sådan sak, en liten tillfällighet i världen, en stort sammanträffande i våra liv.

Det finns ingenting jag är så säker på som att det är meningen att vi två ska leva tillsammans.

I ett skåp hemma, vår kärlek sammanfattad i några få saker. Namnskyltarna vi bar ombord, en miniatyr av Crystal Symphony och vårt bröllopsfoto.

Meu amor, querido lindo. Te amo para sempre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.