Jag älskar dig högre än himlen

Nu har vi varit sjuka i omgångar sedan mitten av januari. Just som jag, i förra veckan, trodde att vi var friska och krya så bröt vattkopporna ut, lagom till hans födelsedag, och barnkalaset blir inställt i år igen. Förra året var det samma sak men då var det en ögoninflammation som satte stopp för firandet.

Det finns dock en skillnad mellan födelsedagarna 2017 och 2018. Det blir tydligt när jag står här, i år igen, med termometer i ena handen, glass i den andra, Alvedon i den tredje, gossedjur i den fjärde, surfplattan i den femte och vattenflaskan (det måste vara den med pingviner på mamma) i den sjätte.

Förra året hade jag planerat tidernas kalas i hyresgästföreningens lokal och höll på att stressa ihjäl mig. Jag gjorde allt själv: godis, kakor, mat och istället för tårta ett snötäckt isberg med ätbara pingviner gjort av glass, choklad, maränger, marshmallows och jag vet inte vad. En ängslan över att inte duga eller räcka till som manifesterade sig i laxwraps med färskost, citronfudge och små Pixiböcker i varje barns namnade godispåse. På den stora kalasdagens morgon fick jag skicka tjugo sms och be om ursäkt men kalaset är inställt på grund av smittsam sjukdom.

Till min egna stora glädje verkar det som att jag faktiskt har lärt mig något under det gångna året. Inget var inhandlat eller förberett, tårtan jag beställt av en av mina bästa vänner gick att förvandla från tolv bitar till fyra och jag stod till och med emot impulsen att baka en mini cheese cake att ge födelsedagsbarnet på morgonen med paketen. Han fick en glassbåt och när jag berättade om det inställda kalaset tittade han bara på mig och svarade: Men mamma, jag kan ha kalas nästa år istället. Inte så stor skada skedd som en gärna inbillar sig i förväg.

Att vara förälder är den största utmaning jag hittills stått inför och jag inser att jag kommer stå framför den för resten av livet. Jag trodde att jag var förberedd när jag blev gravid men det har tagit flera år för mig att landa i tresamheten. Att jag skriver detta med ett hjärta fullt av kärlek till mitt barn behöver kanske inte påpekas men jag gör det ändå, för jag älskar min son och att vara hans mamma men att vara förälder är ibland svårt och jag har inte alltid tyckt att jag varit så bra på det.

Det är så mycket jag inte var förberedd på. Som vad långvarig sömnbrist gör med hjärnan, hur otroligt mycket intensivare min oro och dödsångest skulle bli. Hur det skulle kännas att tappa bort mig själv och mina intressen. Depression. Och hur mycket jag än önskar att det inte var så, så är det ändå så att föräldraskapet har varit en stor del av min prestationskollaps, utmattningssyndromet jag fortfarande lever i sviterna av. Inte för att jag på något sätt har ett krävande barn, utan på grund av kraven jag satte upp på mig själv som förälder och allt ansvar jag har tagit för vår familj.

När förskolan började och den härliga föräldraledigheten var över så hade jag inte hunnit förstå att mitt liv styrdes av helt andra förutsättningar. Jag körde på i mitt högpresterare-race och det fungerade, ett tag, något år, tills det inte fungerade längre.

Det var dagen när jag smällde igen kylskåpsdörren så att glasburkarna skallrade på insidan och fann mig själv vrålandes –  ja, jag verkligen vrålade – att: ”vi har ingen djävla ost hemma” som jag fattade att något var allvarligt fel. När jag såg ner på min vettskrämda treåring som stod där med tårarna i ögonen och sin smörgås med smör i sin lilla hand, jag tror aldrig jag avskytt mig själv så mycket som i just det ögonblicket. Jag kände mig som någon overklig mörk kraft som hämtad från någon film, lite som när Gandalf tornar upp sig över Bilbo i hans hus och ser alldeles grym och farlig ut för att sedan sjunka ihop och bli gamle goa Gandalf som bara vill hjälpa till igen. Det var skrämmande för både mig och min son.

Jag ringde vårdcentralen några dagar senare och förklarade snyftandes att jag inte visste vem jag var längre och att jag nog behövde träffa en läkare. Det var första gången jag sökte hjälp för psykisk ohälsa. Jag har aldrig klarat av att göra det för min egen skull tidigare men jag vägrar låta mina problem gå ut över min relation till min son, den trygga kärleksfulla barndom han har rätt till eller vår familjs välmående.

Att bli förälder har säkerligen alltid varit en utmaning men i dag är det lätt att drunkna i råd och åsikter, måsten och borden. Ett allmänt brus av idéer om lycka och framgång som jag sögs in i och som med så mycket annat blev föräldraskapet snabbt kravfyllt, något jag var tvungen att prestera i genom att vara väldigt duktig på det. Och i de här första småbarnsåren glömde jag bort mig själv och mina egna behov.

Jag är introvert. Jag är högkänslig. Jag behöver lugn och ro, vila, tid för återhämtning, tid för mig själv och för de saker som ger mig energi och glädje. Någonstans på vägen började jag tvinga mig själv att leva mer och mer extrovert, för min sons skull trodde jag, för att vi skulle göra så mycket roligt och stimulerande. För att jag kände mig som en dålig förälder om jag drog mig undan.

Jag inbillade mig att mitt barn behövde en energisk påhittig supermamma som aldrig glömmer något och som aldrig serverar överkokt pasta med brända köttbullar. Jag har känt sådan skam över att jag ibland (ganska ofta) helst av allt ligger nedbäddad i soffan och läser böcker medan barnet får titta på en-timmas avsnitt av Thomas och hans vänner.

Föräldraskapet är en prövning men min son har lärt mig att ta det lugnt, tagga ner, leva mer i nuet och allt det där som låter som klichéer men som är så sant. Bara genom att finnas till påminner han mig om att allt han behöver har jag hela tiden inom räckhåll – det krävs inga prestationer, stora äventyr eller fantastiska kalas – bara kärlek, tålamod och tid. Han kommer överleva köttbullarna och de glömda vantarna. Och jag tänker att ibland skulle jag nog må bra av att behandla mig själv på samma sätt, ge mig själv lite mer tid, tålamod och kärlek.

Så i år är vi sjuka igen men det är inte hela världen. Vi bäddar ner oss med glass och käkar pizza, går på bio när kopporna torkat. Firar lite i efterskott, äter tårta till kvällsamt i dag. Så kan vi ha kalaset nästa år istället, eller någon annan gång, när vi orkar.

Grattis mitt älskad barn, lite i efterskott, på din födelsedag, dagen som förändrade allt. Jag älskar dig högre än himlen, djupare än havet och längre än all tid i världen.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.