Den där gången när jag skrev en bok

Eller snarare,  den där gången när jag skrev i en bok; jag började min historia på första sidan i en liten svart anteckningsbok, jag hade den fysiska formen färdig, så det var bara att fylla den med ord. Smart tyckte jag.

Det var en av de där klassiska anteckningsböckerna med mjuka vaxade svarta pärmar och linjerade sidor med röd kant, den var i A7 format, sju gånger tio centimeter ungefär. Jag måste ha varit tio eller elva år, det vet jag eftersom jag minns klassrummet jag stod i när jag skulle läsa upp mitt verk inför klassen. På egen begäran, det var ingen skoluppgift, jag hade bara bestämt mig för att skriva en bok och behövde en publik.

Jag minns inte direkt hur jag uttryckte mig, hur långt jag kom, om jag ens skrev mer än några sidor, men jag minns fortfarande bilderna jag hade i huvudet som jag försökte omvandla till ord och meningar.

Det handlade om två barn, en tjej och en kille, som rörde sig genom ett färglöst strandlandskap. Det var en mulen morgon, havet var fortfarande i uppror efter en nattlig storm och de båda barnen var på jakt efter vrakdelar och annat spännande som spolats i land under gryningen. Det fanns en tydlig känsla av höst, eller vinter. Grå, frusna vasstrån och stelnad tång, stenar och snäckor, solblekt sprucket trä, rostig spik, kallt saltvatten som skummade. De hittade en en flaskpost. Jag minns att den ledde dem till en gammal övergiven fiskebod som var låst men att de tog sig in mellan några löst sittande plankor. Det var ett äventyr kantat av mysterier. Sedan slocknar minnesbilderna.

Eftersom jag var ganska liten när jag skrev detta var mitt språk säkert mycket mer begränsat och jag minns inte alls vad som hände sen, kanske skrev jag inte mer än så. Men det är mitt första tydliga minne av att försöka skriva en bok. Jag var inspirerad av Maria Gripe, Astrid Lindgren och möjligen C. S Lewis, jag inte är säker på om jag ännu hade läst Häxan och Lejonet eller om jag bara sett serien om Narnia på SVT:s jullovsmorgon.

I somras bestämde jag mig för att göra ett nytt försök men jag är inte alls lika modig som jag var för tjugosex år sedan när jag travade fram till katedern och ställde mig att läsa högt ut min lilla svarta bok. Jag har inget minne av reaktionerna från mina klasskamrater, men jag hyser en ganska stark misstanke om att mina små egocentriska framträdanden inte direkt hjälpte min – sedan länge obefintliga – sociala status något vidare (någon gång ska jag skriva om när jag höll en monolog om träd på roliga timman iförd en rosa hatt). Det där hänger med, att ha blivit retad för mina små egenheter.

Jag har knappt vågat yttra orden: ”jag skriver på en bok”, det är skitläskigt om jag ska vara helt ärlig. Fram till att jag trycker på publicera-knappen för det här inlägget så finns det tre personer på planeten som vetat om detta hemliga skrivprojekt och bara en som jag berättat hela idén och handlingen för. Snart ligger mina drömmar ute för alla att se.

Det känns lite som att jag har på mig en lite för liten stickad tröja som sticks och kliar, som att jag försöker klä mig i något som inte alls passar, eller är bekvämt. Inte ska väl jag komma här och tro att jag skulle kunna åstadkomma något som någon skulle vilja trycka på papper. Jag är i och för sig ganska övertygad om att jag kommer skriva färdigt ett första utkast och att det kommer läsas av en betrodd vän. Men kommer det vara bra? Det är jag inte alls lika övertygad om.

Men, jag samlar ändå mod, påminner mig själv om att jag en gång varit mycket mer orädd och att det här är vad jag älskar att göra. Skriva. Och jag vill se om jag kan skriva något i form av skönlitteratur, utan att ha någon kunskap om det mer än att jag läst otroligt mycket böcker, om det nu räknas. Men det är så jag fungerar, jag vill se om jag kan. Försöka och lära mig på vägen.

Kan jag ta bilderna och känslorna jag bär på och klä dem i ord så att de blir lika verkliga för någon annan? Kan jag ge liv åt mina karaktärer så att de blir verkliga människor? Jag tar det ett ord i taget på inrådan av Mr King. Eller Bird by Bird som Anne Lamott säger. Försöker undvika felet Bodil skriver om: att släppa in tvivlet för tidigt. Försöker lita till det som satte igång allt: lusten. Tvivlet får inte vinna över lusten.

Jag är lite osäker på hur jag fortsättningsvis ska berätta om mitt projekt och min skrivprocess, men jag ska försöka göra det regelbundet. Det kommer handla om utmaningar, innehåll, målbilder, tankar, känslor, rädslor, säkert tvivel, förhoppningsvis mer lust och utveckling.

Jag gläntar nu lite på locket till mina hemliga drömmar: det här är bara jag, som skriver och som vill berätta en historia om de mörka sidorna av livet, det svåra, hur vi ärver våra sår och bara har en kort tid på oss att läka så vi kan möta livet, och döden, lite helare och lite mer förberedda, om det går. Ett annat slags äventyr, med andra slags mysterier.

Det här är i slutänden ett sätt att ta itu med mina rädslor och sorger och förvandla dem till något kreativt som ger mig energi istället för att bara ta. Ett sätt att tämja monster, förlåta gamla synder och öva mig på att inte vara rädd.

Jag ska skriva en bok.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.