Kreativitet i all enkelhet

I och med att jag blev sjuk för ett år sedan så har jag varit tvungen att förenkla och skala ner många saker, tänka litet och tänka nära. Jag har fått återupptäcka mina intressen med så liten fysisk insats som möjligt för att ändå kunna göra saker för mitt välmående skull. Jag fick börja gräva där jag stod för att hitta ett sätt att läka och må bra. Skriva om det jag aldrig vågat säga, fotografera det jag förut inte hade tid att se. Vara lite kreativ helt enkelt.

Redan i elvaårsåldern hade jag en väldigt tydlig bild av hur jag skulle leva när jag blev vuxen. Jag såg mig själv i en lägenhet med trägolv, stora fönster och trapphuset skulle ha terrazzogolv (cementmosaik, starkt förknippat med storstad för en lantis som jag).

I min dagdröm fanns en soffa fylld med stora färgglada kuddar och själv skulle jag gå runt där barfota på mitt trägolv med en kopp te, trasiga ljusblå jeans och en alldeles för stor vit t-shirt. Eventuellt kan det ha funnits en katt. Jag skulle vara någon form av konstnär eller designer till yrket. Jag skulle vara kreativ. Jag skulle äta frukost på café (det var nittiotal och jag läste ofta noveller i tidningen Frida).

Jag hittade en ask knastertorra pastellkritor i en second hand butik. De var så vackra att jag var tvungen att köpa dem och fotografera dem. Jag tror att de kan vara från mitten av nittonhundratalet. Tänk att någon har köpt dem som nya för så länge sedan, någon som gärna använde blått och lila när hen skapade.

Tretton år senare var jag storstadsbo och samtidigt som jag tog klivet mot ett kreativt yrke – det som fotograf – smög sig jämförelsesjukan och prestationerna in i mitt liv. Jag smygtittade på dem som andra runt mig hyllade – de med specialkopplade hjärnor med blixtsnabba synapser – och undrade varför jag aldrig kunde komma på de där snabba smarta idéerna, de bästa lösningarna, fatta tekniken, ta platsen. Det verkade så självklart för andra.

Jag byggde sakta upp en snedvriden bild av vad som krävdes för att få kalla sig kreatör och konstaterade sedan snabbt att jag själv inte levde upp till den: en smart, snabbtänkt, talangfull person som andra lyssnar till och respekterar, någon intellektuell med självförtroende, utåtriktad, omtyckt. Jag lurade mig själv att tro att det kreativa måste göras på ett speciellt sätt med speciell utrustning och tillbehör, att det skulle se ut på ett speciellt sätt, att man borde vara på ett speciellt sätt, sätt jag inte kunde eller hade.

Och alltid den där oron: tänk om mina tankar inte är tillräckligt djupa, konstnärliga, smarta eller genomtänkta. Tänk om de avslöjar mig som den klåpare jag är. Oron för vad andra ska tycka om det jag har gjort; har min prestation varit tillräcklig, är det jag har gjort tillräckligt bra? Bedömningar och jämförelser, från andra och från mig själv. En ständig osäkerhet. Kanske var inte kreativiteten något för mig ändå.

Med tjurig envishet har jag ändå tragglat mig vidare i branscher jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Trots rädslor har jag ändå följt behovet att uttrycka mig och skapa något, men förut förstod jag nog inte varför jag behövde det. Allt var så prestationsinriktat i mitt liv, jag var en osäker jämförelsesjuk perfektionist ut i fingerspetsarna och speciellt när de vilade på avtryckaren och fokusringen.

Men så har nu äntligen min oroliga introverta själ hittat hem i att min kreativa ådra börjar pulsera som snabbast när den får vara i fred, smyga sig fram. Den är som ett lättskrämt djur  som skyggar för höga ljud, skarpt ljus och andras granskande blickar. Jag behöver min trygga miljö för att väcka den och för att den ska våga leva. Det var aldrig jag som var otillräcklig i mig själv, det var miljöerna omkring mig som dränerade min själ på varje liten droppe energi. Jag gör det för mig själv nu, inte längre som en karriär.

Det krävs inte dyr teknik eller speciella förutsättningar eller några speciella egenskaper för att ta till vara på glädjen att skapa. Självklarheter kan det tyckas, men ändå är det så lätt att tappat greppet om det som kan tyckas självklart, ändå är det så lätt att förvilla sig i bruset av åsikter och förväntningar. För mig har kreativitet nu blivit en högst personlig angelägenhet, något som aldrig kan stöpas om i någon annans form eller plockas fram på beställning.

Farfars skrivbord, mammas gamla syrullar, en papperspåse, physalis, morgonljus.

Jag tar ting jag tycker är vackra och ställer upp dem på mitt skrivbord, tejpar lite papper på fönstret, skapar skuggor och högdagrar med en spegel. Jag tar det som finns nära och ser hur de fångar ljuset från mitt fönster. I min ensamhet, ibland barfota. Jag är kreativ. Jag skapar. Jag är precis där jag vill vara just då. Och det kan vara just så enkelt, det behövs inte mer  än så, att jag får vara i fred.

Alla mina tillkortakommanden och rädslor, insikter och tankar. Physalis och smuliga pastellkritor, vissna blommor och ruttna nypon.  Det finns något vacker i allt om man bara vrider och vänder på det och låter ljuset hitta rätt. Då blir detaljerna synliga: de gyllena torkade sprickorna i det röda nyponskalet, fröerna som gömmer sig där inne, som är liv. Som jag. Och du.

Ibland räcker det att titta lite extra noga i buskarna under promenaden, i allt det gråa och trista gömmer det sig små vackra ting.

I allt det här har jag återupptäckt varför kreativitet och skapande är viktigt för mig och varför jag måste hålla på med det. Jag drivs av min nyfikenhet, jag vill få svar på en fråga. Kan jag göra det här? Kan jag hitta kärnan i en känsla och fånga den, uttrycka den. Att förlora mig i det är samma sak jag gjorde när jag dagdrömmde som liten, ett sätt att hitta stunder av lycka. I den processen är jag hel, där får jag tid att läka.

Framför allt så har jag upptäckt att det går att hitta det i små stunder av lugn hemma, i en halvtimma på morgonen, om jag tar vara på det jag har istället för att fastna i tankarna om att jag inte har tid, möjlighet eller medel. Kamera, ljus, en sak, en tanke, en idé. Just nu har jag ett ruttet äpple i frysen och rosor som väntar på att torka. När tiden finns plockar jag fram dem.

Dagdrömmar, fantasier och nyfikenhet: utan dem vore jag ingenting, de är mitt bränsle och de ger mig så mycket mer än pengar och framgång.

Det finns något vackert i allt, i all sin enkelhet.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s